Encore

Kristina Kappelin. Om Iran och italienska landslagsmän och sånt.

Nygammalt

Helt plötsligt kommer alla nya tröjor. Innan säsongen ens är slut. Roma, där ingenting är som förut, ska få sina matchställ för nästa säsong presenterade den 5 maj klockan 19.30. Förra året kom de i augusti.

Häromdan stod det i La Gazzetta att Juventus kanske kan få tröjor utan ränder. Såhär ungefär skulle de se ut. Tydligen har Barcelona och Atletico Madrid redan sagt ja till Nike-uppfinningen, vilket syns på Fernando Torres på bilden.

Det mest upprörande är såklart hur sjukt fula de här tröjorna är. Torres ser ju ut som han ska ut och orientera. Jag vet inte exakt vad det är som gör att en fotbollströja ser ut som en fotbollströja, men den där tvådelade gör inte det.

Tg.com-artikeln påminner om att det experimenterades med matchställen i böjan av 80-talet, men experimenten sålde dåligt, så de traditionella modellerna kom tillbaka. Diadora verkar också gå i motsatt rikting mot Nike. Enligt ryktet i alla fall. För om det stämmer så ska Roma bara ha tre olika matchdräkter nästa säsong. Och förstatröjan ska äntligen vara purpurröd med gul krage.

Dagen innan nyheten om att iranska kvinnor ska få se på fotboll, passade också det iranska landslaget på att presentera hur spelarna som de ska få se på ska vara klädda. Såhär, nämligen. Pumadräkterna presenterades av modeller, och med dispens från det vanliga förbudet mot det, spelades också någon typ av elektronisk dansmusik. President Ahmadinejad är uppenbarligen på fotbollsk charmoffensiv. Tre före detta spelare hotar med protester om presidenten kommer till VM för att ”politicera” turneringen. Och andra protesterar mot tröjorna.

Tydligen har de inga copyrightlagar i Iran, kanske är det därför som Puma inte verkar ha lagt ner så mycket jobb på dräkterna. Och undrar hur en officiell Puma-landslagssjal kommer se ut, i kvinnornas dräkter?

Puma gör också Italiens VM-matchkläder. (Kostymer och sånt gör Dolce & Gabbana.) Och det är väl den största skandalen av allt. Att Italien brukar vara ett så snyggt lag är faktiskt en stor anledning till att jag håller på dem. Men nu, har ni sett? Är det verkligen sant att de ska se ut såhär? Jag har sett några med en jättekonstig vit triangel i halsen, men det ryktades (många rykten i tröjbranchen) att de var så fula så Puma fick göra om. Det verkar som att målvakten fortfarande får dras med den modellen. Ja, så kan det gå om man anlitar samma tröjfabrikant som Lazio.

Corri Capitano!

Kolla, han spelar.

Bakåt, framåt

Jag satt på tunnelbanan i morse och undrade vad det är för land egentligen, som vi bor i. City berättade nämligen att Stockholms stadsbyggnadskontor inte tillåter att Calvin Klein sätter upp en jättestor reklambild vid Stureplan. Eftersom den är ”för sexistisk”, säger han som har hand om Calvn Kleins marknadsföring.

Hur har detta hänt? Att en myndighet i Sverige år 2006 kan ha synpunkter på att en reklambild är sexistisk, och därför stoppa den?

[Uppdatering. Det berodde på bildens storlek, inte innehållet, säger bygglovschefen. Det var väl tur. Och en en smart marknadsförare. Och lite upprörande att City inte ser det uppenbaraste dåliga skämtet i det, utan försöker skoja till det i sin uppföljande artikel med att Ljungberg blivit ”för stor för Sverige”.]

Sen läser jag på Gazzettans hemsida att iranska kvinnor nu ska få komma in på sportarenor. Reuters säger det också.

Det verkar vara sant, trots att den här ganska pessimistiska bildserien publicerades bara dagen innan. Kolla om ni vill se några av världens hårdaste fotbollsfans.

Det tycker såklart inte Irans president att de är, han som nu alltså har sagt att kvinnor ska få se på fotboll. De bästa platserna ska reserveras för kvinnor och familjer säger han, och deras närvaro ska hjälpa till att bevara ”kyskheten” (eller hur man vill översätta ”chastity”) på arenorna.

Det finns ju de som tycker att sport och sex inte ska kopplas ihop. Men de hör ihop. Nu pratar folk om homosexualitet och lagsporter till exempel, efter den där bilden på hockeyspelarna som pussas. Skulle de inte göra det? Skulle vi fortsätta gå omkring och låtsas att sport inte har med sex att göra? Det innebär ju bara att man accepterar att alla hockeyspelare är heterosexuella män. Att de ska vara det. Det är när det blir tydligt att sport och sex hör ihop, som när Ljungberg gör kalsongreklam, som sexualiteten också blir synlig.

Hur blev strävan efter kyskhet feminism?

Oj, vad mycket jag kunde skriva om det här, men nu måste jag hem och se Champions League.

Now my heart is full

Nu börjar det här verkligen bli löjligt, om det inte var det förut. Jag behövde inte den här bilden, den här ovanför. Det räckte redan och blev över. Men jag fick den ändå. Folk politiserar och pratar om vackra Roma och ”dagens fotboll” och sånt. Jag vill inte det. Jag har inget smart att säga, inga analyser. Jag vill inte använda för många superlativ heller, för de blir bara tomma. Jag har bara de vanliga ”åh!”:na.

Hur många gånger har jag ändå skrivit om Roma nu? Eller om Totti. De har ju helt tagit över det här lilla hörnet av internet.

Men det finns väl inget intressantare att skriva om? Det händer väl inget viktigare i världen den här våren?

Idag måste jag i alla fall säga ett av mina ”Åh, Totti!” igen. För är inte den här bilden det vackraste man kan se? Eller de här? Francesco Totti band supportrarna i Curva Sud, hejandes på Damiano Tommasi och de andra killarna mot Palermo i Italienska cuppen igår.

Nån på nåt forum sa: ”Non è un capitano, è un sogno”. En dröm. Ja, man kunde aldrig ens drömma ihop ett bättre Roma, en bättre lagkapten, en bättre Francesco Totti, än de som vi har.

Po-opp

Har jag berättat om den här sången tillräckligt många gånger?

Det började, enligt myten, med ett mål på bortaplan av Simone Perrotta mot Club Brügge i Uefa-cupen den 15 februari. Brüggefansen har en sång som de sjunger mot bortasupportrarna när Brügge gör mål, och den lilla skaran romanisti bestämde sig efter 1-1 för att retas tillbaka. Så de adopterade sången och gav igen, när Perrotta gjorde segermålet, 1-2. Trogna läsare av Junivallen vet. De sjöng ”po po po po po poo-o”, till riffet i The White Stripes ”Seven Nation Army”.

Sen tog de med sig låten till Rom och derbyt, det där super-extra-derbyt när Roma vann sin elfte seger i rad. Och sen, jag var ju inte där men tydligen slutade folk säga hej på stan, de sa popopo istället. White-Stripes-singeln sålde slut överallt, radion spelade den konstant. Låten blev liksom allas, de på stadion, folk i stan, lagets och klubben. Bruno Conti sjöng den på radio, spelarna hade den som ringsignal i sina telefoner.

Och så gjorde Francesco Totti den till landsplåga när han sjöng den i Sanremo. Det lät såhär roligt.

Hur den kom till Stockholm vet jag inte, men jag hörde den på Råsunda igår. Den kom bakifrån, från min klack. Vilken tur. Sen följde den med ner i tunnelbanan och nästan ända hem.

Ingenting av det här har någonting med mig att göra, men det var nästan lite rörande att höra en grönvit version ändå. Jag kände liksom att jag stod på rätt ställe. Jag som inte ens tycker om rockmusik.

Hur ska det vara?

Det är inte lätt att vara Zlatan nuförtiden. Eller att få honom att säga nånting. Man måste betala honom en massa pengar och sätta honom i en reklamfilm för att få ur honom ett citat tydligen. Så då får vi väl överanalysera det lilla vi har. Han säger såhär, om den där Nike-kampanjen:

Vacker fotboll för mig är när du spelar elegant, när du gör det – hur säger man – får det att se snyggt ut, får det vackert. Men samtidigt ska det vara enkelt.

Ja, just det. Hur ska han göra? Hur ska han komma ur den här svackan som han har? Spela vackert? Spela svårt? Spela som Zlatan? Spela enkelt? Lyssna på Capello?

Jag tror han kommer på det.

Vackert

Trigoria, 31 mars 2006.

Kära läsare

Jag har varit lite sen med att berätta det här, men jag måste ju tala om hur begåvade läsare jag har. Om ni till exempel lyssnar på Simons råd och kommer hit, det är ju smart. Och ni andra också, om ni vill veta hur rätt ni har som läser Junivallen så kan ni kolla i Sportmagasinet. Aprilnumret, med Henke på framsidan och långt bak där Simon Bank skriver hittar ni en liten mening om mig. Under rubriken ”Bäst”. Tjusigt, va?

Gulrött, svart, vitt

Det har varit ovanligt tyst om Juventus–Roma den här veckan. Tills det gamla vanliga ämnet kom upp. Dopingen. Och sen förstörde Luciano Spalletti alltihop.

”Vi är såna”, sa Rosella Sensi när Daniele De Rossi erkände sin hands i söndags. Romderbyt är laddat på sitt sätt, men det är i matcherna mot Juventus som Romas moraliska överlägsenhet blir som tydligast.

Den här gången fanns inte Totti för att hetsa upp stämningen, så det blev Fabio Capello som i torsdags tillhandahöll bränslet. Till veckotidningen L’Espresso sa han att han behöver beskydd när han är i Rom, till exempel. Och att han dopat sig som spelare, använt det då tillåtna preparatet mycoren. ”Alla gjorde det.” (Han sa också att han röstar på Berlusconi, bara åker till Rom för att gå till tandläkaren och vill bli Englands förbundskapten. Har den här mannen verkligen varit tränare för Roma?)

Det där med dopingen slår an. Romafans är nästan som svenskar i sin indignation över att andra dopar sig. Speciellt onda Juventus.

Med Roma är det också så konstigt att det finns en romanistisk supportertidning som kommer ut varje dag. ”Il Romanista”. Charmig som den är, har den en mycket självgod inställning till doping. Inför förra Juventusmötet lanserade tidningen till exempel idén att laget skulle spela med antidopingbudskap på tröjorna. Dagen efter nyheten om Capellos doping var två stora bilder på Bruno Conti och Capello på framsidan. ”Jaså Capello, du dopade dig. Det gjorde INTE jag.” Sa Conti. Ungefär. Så långt var allt vackert. Vi var bättre än dom. Sen lyckades världens bäste Luciano Spalletti för första gången på länge göra sig lite impopulär bland Romas tifosi.

Jag blir ofta mer illa berörd av hur dopingfrågan diskuteras än av att folk dopar sig så jag hade ingenting alls emot hur Spalletti hanterade saken. Han sa – halvt på skoj, halvt på allvar – att han också tagit mycoren som amatörspelare, men att han spelade lika bedrövligt ändå, så han slutade.

Pinsamt, tycker Il Romanista. ”Vi är mycket känsliga och skämtar inte om det här ämnet”. Såna är vi.

Han är rar

Man kan inte annat än smälta när Danielino De Rossi gör onödvändiga saker som idag: erkänner att han tog bollen med handen så målet blir bortdömt. Danielì!

En avig, en rät

I Junivallens mycket oregelbundna serie om anti-merchandise (tidigare: ett, två, tre) kommer här ett inlägg om vad som kanske snarare skulle kallas pre-merchandise.

Jag har följt den brittiska tv-serien Life on Mars. Det är en finurlig och fin dramaserie om Sam Tyler, en polis i Manchester som efter att ha blivit påkörd av en bil vaknar upp och plötsligt befinner sig på samma ställe, fortfarande som utredande polis, fast i år 1973. I sjuttiotalsvärlden finns bland annat han själv, fyra år gammal, som gick på sin sista fotbollsmatch det året.

I ett avsnitt ska Sam och hans kollegor lösa ett fall där en Unitedsupporter blivit mördad några dagar före fotbollsderbyt i stan. (Se ett klipp här.) Just den match som var Sams sista. Kort efter övergav hans far Sam och hans mamma, och utan sin pappa gick han aldrig mer på fotboll.

I Sams möten med 1973-sättet att tänka och göra saker på visar det sig oftast att världen har utvecklats till det bättre. Men när Sam blir nostalgisk, när barndomens oskuld och saknaden efter pappan ska gestaltas, sker det med hjälp av fotboll.

Sam håller ett passionerat tal för en huligan om hur allting kommer gå åt skogen om fotbollsvåldet fortsätter. Även i senare avsnitt, när Sam träffar sin far, symboliseras det som är bra mellan dem med fotboll. Bekymmerslöst fotbollssparkande på en gräsplätt för att glömma en annars problemfylld situation, en samlarbild med Bobby Charltons autograf som är värd att spara hela livet.

Idén om att fotbollen var oskyldig och vacker förut och korrumperades sen, nån gång efter 1973 eller så, blir bakgrund till relationen mellan far och son.

En inte obetydlig detalj i sammahanget är halsdukarna. En halsduk som hittas vid mordplatsen blir en nyckel i utredningen av mordet på supportern. Alla fans har dem. Rödvitrandiga för United, blåvita för City. Fansattiraljerna är bara den randiga halsduken, och möjligen en lika randig mössa. Inga matchtröjor, loggor eller textbudskap. Många av halsdukarna är handstickade.

Fotbollen är både symboliskt och på ett konkret sätt ett band mellan pappor och deras pojkar. Men jag gissar att det var mammorna och fruarna som stickade alla de där halsdukarna.

En tid med frånvarande pappor och stickande hemmamammor är väl inte så mycket att längta tillbaka till. Fast halsdukarna är väldigt fina. Att sticka sin egen halsduk att ha på matchdan skulle vara en handling i sann anti-merchandise-anda.

Man kan också brodera Zlatan.

Ärm med mudd!

Alltså, jag kanske är lite sjuk som funderar på sånt här, men så sent som häromdan tänkte jag på att fotbollströjor verkligen borde ha muddar på ärmarna. Det borde vara nästa grej, liksom. Och så visar det sig idag att Hammarbys nya tröjor har mudd! Grönvita sidan rapporterar. Petter visar. Jag hade rätt. Det var vackert.

When sport turns into fascism

Eveliina lånar ut sig själv härifrån och gästskriver igen.

Jag brukade tycka att skidåkning var skitroligt. På fritids så fick jag förtroende nog av mina fröknar att åka ett varv längs elljusspåret själv (3,4 km) och de förvånades över hur snabb jag var. Själv fantiserade jag om att åka för finska landslaget. I skolan fick vi (vi hade tur) titta på längdskidåkning på idrottslektionen. Jag var väl typ åtta men jag minns fortfarande hennes namn. För att det var en underbart mjuk allitteration och för att hon var bäst. Larissa Lasutina. Ingen av dagens norskor, estniskor, svenskor eller finskor kan få platsen i mitt barndomshjärta som Larissa Lasutina för evigt kommer äga. Detta trots att jag vet att hon inte vann på samma villkor som de andra. Hon fuskade. Men mitt åttaåriga jag visste inte det där jag storögt följde henne lopp efter lopp bara för att se henne vinna gång efter annan. Hon var bara bäst.

Dansen vinner på att inte behöva tävlas i. Allt blir så mycket roligare då. Tävlingen får komma av sig själv om man har den så välberömda tävlingsinstinkten som gör att man måste flyga snabbast över dansgolvet även om det så betyder att man halkar och stukar fötterna. Värre då hur sport utger sig för att inte vara någon tävling överhuvudtaget medan alla ändå vet hur jävla vikigt det är att 1) helst vinna 2) i af inte komma sist 3) slå den värsta konkurrenten. Som i skolan. När man passerat åtta års ålder och inte får sitta inne och titta på vinterspelen bara för att det är för kallt.

Fan, jag ryser nästan vid tanken på skolidrotten. Dock bara vid tanken på allt jag var dålig på. Som tur var för mig fanns det vissa grenar jag inte var fullt lika dålig i, samt andra jag utan minsta skryt kan påstå att jag var bra i. Men det kanske inte hör hit.

Hursomhelst. Tänk er en i övrig bemärkelse ljuvlig vinterdag i februari mars, typ runt åtta minusgrader, solsken, ingen blåst. Någon vaktmästare har fått det ärofyllda men tunga arbetet att ploga upp ett skidspår på vad som brukar vara en fotbollsplan. Och mitt på planen fyra bredvid varandra spår. För stafettåkning. Skulle ju kunna vara roligt om det inte var för hela kontexten. Den arma jympaläraren får dela in klassen i fyra lag med vardera runt sex deltagare. Alltid är det någon som är sjuk och typ får titta på eller gå fram och tillbaka till landsbron i Skellefteå (för övrigt Sveriges äldsta krökta träbro). Även om läraren i bästa fall vidhåller att det är på lek så är det som om ingen hör honom. Oftast säger han inte ens det för det är lika blodigt allvar för honom som för resten av de högpresterande (som kan räknas på två händer). De stackare utan simultanförmåga, kondition eller lust för sporten gör sitt bästa men inte fan hjälper det att just de högpresterande står och skriker när samtliga lag kommit in på slutsträckan. Då kan ingen försöka inbilla mig att det är på lek för indicium efter indicium talar för den raka motsatsen. Därför åker jag inte skidor längre. Därför och för att förutsättningar är lite halvtaskiga i stockholmsregionen.

Eveliina Kokko

Göra skäl för sitt namn

La Magica, heter hon. Om jag inte skrivit så mycket om La Roma trots att det finns oändligt mycket att säga just de här dagarna, är det för att jag bara ler istället. Jag har så många solskenshistorier om Roma nu, de bara fortsätter att stapla sig på varandra varje dag, en efter en i en stor lyckohög. Om vinster som radar upp sig, om spelare som går från klarhet till klarhet, laget, supportrarna som är scudetto-lyckliga, banden mellan fansen, spelarna, klubben, staden. Om Totti som jag knappt vet vad jag ska säga om längre, han slutar aldrig att överraska mig. Jag har alltid tyckt om Francesco Totti, jag blev glad bara av att tänka på honom före allt det här mirakulösa, ändå är jag helt förbluffad nu. Dagen efter att han blev skadad började han med att skämta med radiojournalister. Han sken som en solstråle på fotona från sjukhussängen. I derbyt satt han där, mellan spelarna och supportrarna. På en bänk bredvid Bruno Conti, som uppfostrat både Totti och matchhjälten Aquilani i Romas juniorlag. Alla spelarna kramade och pussade på honom när de gick ut efter uppvärmningen. Efter matchen gick alla spelare och ledare upp på läktaren iklädda Tottis tröja nummer tio och kysste en till tårar rörd president Sensi. Aldrig har Totti varit en symbol för Roma och Rom som nu, efter skadan. ”Först nu känner jag mig som en kapten för det här laget”, sa han själv. Och han antar uppgiften så charmerande fint. Som när han sitter vid sidan av planen, deltar i matchen. Han ska göra det ikväll också, nu ville han sitta närmare Curva Sud. The White Stripes ”Seven Nation Army”, som några romanisti adopterade från Brugge-fansen under bortamatchen där, har blivit soundtrack till hela yran. Tydligen går skivan Elephant som låten finns med på, knappt att få tag i i hela Rom. Hela stan har den där basgången som ringsignal. Igår kom det fram att bandets amerikanska skivbolagschef och manager håller på Roma sedan länge. För att det var det enda laget de kunde välja, det enda som inte var korrupt. Jag tror inte det finns något lag det är så roligt att vinna med som Roma. Allt är liksom för mycket. Och hur kunde någon tro detta, för bara några månader sen? I höstas, när allt var trubbel, Roma var avstängt från att köpa spelare, folk började sluta gå på stadion. Men nu. Det är historien, styrkan i kollektivet, brasilianska överstegsfinter, derbyrivalitet, löftet om framtiden i de unga spelarna, det lyckliga ögonblicket, nuet, segern, rekordet, ingen är som vi, kärleken mellan supportrarna och spelarna, allt samtidigt. Lycka. Det är lagkaptenen, bandieran, som personifierar allt det här. Det är fotboll. Tänk att folk brydde sig om en ishockeymatch som spelades samma dag som Rom-derbyt.

Totti tifoso

Det är så härligt att ha en lagkapten som samtidigt är tifoso. Lyssna hur rolig och tondöv han är när han sjunger den nya succéläktarsången i Sanremofestivalen.

För bra för damhockey

Kristina Kappelin snackade i söndags i OS-studion i tv om hur roligt hon tyckte det var att se damhockey, trots att det inte var några tacklingar. Jag fattar inte. Att se kvinnor som slåss är väl nåt av det härligaste som finns.

”Man kanske inte ska jämföra”, sa Kappelin, ”se det som en annan sport”. Ja, det är ju kvinnoidrottens ständiga mantra. Inte jämföra. Speciellt damfotbollsspelare upprepar det ständigt.

Och så finns Kim Martin. Om man inte ska jämföra, om det är en dålig strategi för kvinnors idrottande att jämföra, då borde någon genast stoppa Kim Martin innan hon gör damhockeyn en stor otjänst. Hon vill nämligen tävla mot män. Jämföra sig. Hon ska till exempel spela en herrmatch i Allsvenskan för Malmö nästa vecka. Och enligt min fantastiska research/klick på av Expressen hänvisad artikel, är hennes mål att spela i ett herrlag.

Så, om man nu inte ska jämföra. Då är alltså Kim Martin för bra för sitt eget bästa? Har alldeles för höga ambitioner för en kvinna?

Eller är det så, att när man säger att man inte ska jämföra, det är då man säger att kvinnor är sämre.

Ma quando arriva Franceeesco?

I Sanremofestivalen nyss: Francesco Totti sitter i publiken och det blir stor ”överraskning” för hans fru, som är en av programledarna. Fast alla ju vet att Francesco ska komma. Jag hade i alla fall inte suttit och tittat på Sanremofestivalen annars. Den andre programledaren, en fånig gråhårig man, intervjuar Francesco, som är helt blyg och allvarlig, tills han skämtar sådär snabbt och oväntat som han gör. Men han är verkligen inte i sitt rätta element. Programledaren är väldigt tramsig, frågar om vad Francesco gör om hans sons blöja behöver bytas. Ja, vad trodde du, programledare? Vilken löjlig sak att göra sig till över. Tycker Totti också. ”Ci penso io”, säger han utan att spela med eller göra sig speciell. ”Det fixar jag”, ”ed è anche bello”. Och så vill töntige programledaren veta vilken låt det nu var som Francesco och Ilary förälskade sig till. Francesco börjar sjunga ”po po po po po...”, Romaklackens nya anti-Laziosång från i söndags, med melodin från The Whites Stripes ”Seven Nation Army”. Fast det hör man inte när Francesco sjunger den. Han kommer såklart aldrig till ”biancazzurro bastardo” i texten, men det här var det roligaste jag sett på tv på länge. Ja, sen i söndags.

!!

Who killed the Olympics?

Medan jag sitter här och tittar på Veronica-Mars-maraton passar jag på att tipsa om en bloggtext om NBC-pengar och OS. Om de stora amerikanska bolagen kommer sluta sända OS i framtiden vet jag ej. Det går åtminstone fortfarande med vinst för NBC. Men viljan att betala en massa miljoner dollars för rättigheterna minskar förmodligen i takt med tittarsiffrorna i alla fall. Mer om detta här också.

Är det tur eller otur att amerikaner inte bryr sig om fotbolls-VM?