Quando commanda er cuore

Såhär konstigt kunde det visst se ut i Rom i natt, när Tibern höll på att svämma över. Nu verkar faran vara över, så vi kan koncentrera oss på nåt annat.

Nämligen att Totti alltså var på klassiskt möte på Corriere dello Sports redaktion i förrgår, det publicerades i tidningen och i videoform igår. Han kom i tid, en timme för tidigt, vilket som så mycket annat kan beskrivas i campanilistiska termer. Eftersom Totti, ”till skillnad från vad de säger om romare, är punktlig.” Han får också tillfälle att svara på sin favoritfråga om fördomarna mot romare i Italien, att de är lata och inte vill arbeta. Det stämmer ju inte alls. Fast på Corriere dello Sports redaktion brukar de flesta tydligen sitta hemma och äta frukost vid klockan tio, tiden Totti dök upp. Men inte den här dan såklart. När il Capitano kommer på besök är hela redaktionen i full fart redan på förmiddan. Inget att skämmas över.

Redan i förrgår kväll la tidningen ut en ”backstage”-video över Tottis besök där han skriver autograf efter autograf efter autograf, tills man efter ett tag blir förundrad över hur han gör, för att ens gå tio meter på en gata en vanlig dag, hur han kan ge bort så många bitar av sig själv, hela tiden med samma obekymrade lugn.

”Säg du till mig, det är ingen fara”, sa han tydligen till alla som ville komma fram och hälsa på honom. Alla redaktörerna som är med och intervjuar honom säger också du ser man på videon över det hela, men i utskriften i tidningen är frågorna i tredje person, som om det funnits mer distans.

Eftersom man blir så glad av Francesco Totti, blir förhoppningsvis han själv lika glad av alla de där mötena, autograferna, fotoposeringarna, kyssarna, hälsningarna. I alla fall har han valt att stanna i just den stan där han knappast kan gå en hel gata ner innan han får en folksamling efter sig, och aldrig kommer man väl tröttna på att höra honom berätta om det valet. Han erkänner att han alltid kommer vara nyfiken på hur det skulle blivit om han gått till Real Madrid. Han har haft erbjudanden om att flytta till Madrid och Milano, men av respekt för fansen var det uteslutet att gå till en annan italiensk klubb, säger han. Real däremot var en möjlighet, ”men det är hjärtat som har bestämt över det här valet”. Kanske minns inte alla det nu, de pratar inte om det, men när han bestämde sig, det var efter Rosellas första katastrofsäsong när ingen visste hur det skulle gå med Roma och allt var kaos. ”Jag satsade, kan man säga. Och vann.”

Det var ungefär samtidigt som Antonio Cassano bestämde sig för att inte satsa på Roma utan gå till Real Madrid. Totti tycker Cassano förlorade mycket på sitt val. ”I Roma hade han allt. Han kunde göra vad han ville. Och sen hade en spelare av hans kaliber alltid behövts hos oss.” Cassano är den skickligaste spelaren han spelat med, säger Totti.

I sin biografi skriver Cassano att han blev ovän med Totti när Francesco, och till exempel Montella, inte tog hans parti gentemot klubbledningen. Totti säger att det inte vore korrekt gentemot de andra om han skulle gå till klubbledningen och tala för en viss spelare som han själv råkade vara extra mycket kompis med. Det är ledningen som bestämmer, och om de vill sälja en spelare kan han tycka det är tråkigt, men han kan inte göra nånting åt det. Vänner förblir de hur som helst.

Tydligen ser inte Cassano saken på samma sätt, eftersom Tottis uteblivna stöd för honom blev avgörande för deras vänskap. Ett roligt ögonblick är när Totti berättar att han hade en väldigt bra relation med Antonio, ”han sov till och med hemma hos mig”, ”sov?”, flikar någon in, vilket inte verkar roa Francesco överdrivet mycket.

Huruvida Francesco har något att säga till om vad gäller spelarkontrakt verkar sen inte riktigt så enkelt som att han inte har något inflytande alls. Om ledningen frågar honom om nyförvärv så ger han dem sin åsikt, säger han, men det är inte säkert att de lyssnar på hans råd. Ibland kontaktar han spelare, som hände med Mutu i somras (Totti lär ska ha sagt till Mutu att han personligen skulle betala den miljonen som fattades i förhandlingarna om rumänen bara kom till Roma). Och det är inte alls så som de säger att Totti säger nej till att värva anfallare för att de skulle ta hans plats. ”Jag bad om Fernando Torres och Toni, till exempel. Jag, som inte vill ha anfallare...”

I själva verket brukar ju Totti alltid efterlysa att stora spelare ska komma till Roma. Men han vill inte ha en utländsk ägare utan hoppas att familjen Sensi kommer behålla klubben. När han säger att ”många pratar men konkreta förslag finns det inga”, är det kanske det tydligaste någon från klubben sagt om de där sakerna, fast det är samma sak som står i alla kommunikéer som skickas ut så fort det kommer ett nytt rykte om att nån ska köpa Roma.

När han får frågan om hans månader med skadefrånvaro gjort att han börjat tänka på livet efter fotbollen, säger Francesco istället att karaktärsstyrkan han fann när han skadade sig första gången, inför VM, ”och som jag inte visste att jag hade i mig”, gjorde att han förstod att han kan spela många år än. ”Och att jag vill spela många år.”

I det långa loppet verkar det ju rimligt att Tottis skador kommer göra karriären kortare. Eller kan de i själva verket förlänga den? Säsongen efter den första skadan 2006 gjorde han flest mål i hela Europa och har haft sina största internationella framgångar, de där som han aldrig skulle få om han stannade i Rom, med Roma efteråt. Han säger att han vill spela till 2014, men han kan sluta också innan dess om han märker att han inte räcker till. Ja, det där sista vill jag väl inte ta hans ord på, jag vet inte om någon klarar av att själv bedöma en sån sak, men just när han säger att han inte visste förut att han ville så mycket, det låter som en ärlig och rimlig beskrivning. Tack vare skadorna har han märkt vad han skulle sakna, och han har fått kämpa för att få tillbaka det. Utan dem skulle kanske den övertygelsen avta tidigare?

Han vill inte så gärna välja någon favorit han hejar på till scudetton bland de tre stora lagen nu när Roma är borträknat märker man, men som vilken romanista som helst väljer han Milan, ”om jag måste välja bland de tre”, eftersom det är mindre rivalitet gentemot dem, de är mer sympatiska än Inter och Juve. Han säger att ingenting förändrats efter Calciopoli. Lite bättre än för några år sen är det, men i stort är saker och ting likadana. Det märks på planen, med oss och med de mindre lagen, menar Francesco.

Jag minns en presskonferens efter den där allra bittraste matchen mot Juventus innan skandalen bröt ut, när Capello just gått dit, då Totti sa att att ”I Italien är det såhär, tyvärr”. I Italien, till skillnad från andra ställen. Han fick betala böter för den, magnifika, presskonferensen. Nu vill han inte säga för mycket om saken (fast han upprepar vad han fick böter för att han sa om Inter förra säsongen) men menar att fotbollen är sån. ”Man kommer aldrig kunna lösa det, tror jag. Vid det är laget är det här fotbollen. De kommer fortsätta med det tills fotbollen försvinner. Alltså för alltid. Tyvärr är det så.”

Förr, pre-Calciopoli, brukade Totti säga att han inte ville fortsätta inom fotbollen efter sin aktiva karriär, för det är en värld han inte tycker om. Nu säger han inte det längre utan alltid att han kommer vara kvar i Roma när han slutat spela, fast han verkar mer desillusionerad över den världen nu. Också på CdS-besöket säger han att han ska jobba som direttore sportivo eller direttore tecnico. ”Det kommer inte Bruno Conti och Daniele Pradè gilla”, skämtar nån (de innehar just de posterna i Roma), och Totti får ännu ett av alla otaliga tillfällen han tar att hylla romerskheten. ”Vi kan jobba alla tillsammans. Vi är ju alla romare, så vi kommer förstå varandra på direkten.” Men han ska såklart inte bli tränare. ”Jag är för snäll.”

Ja, han sa så mycket mer men jag kan inte berätta allt. Det verkar i alla fall också tydligt att han aldrig mer kommer spela i landslaget. Det har varit så mycket rabalder om det, men nu ser det ju så självklart ut, att han förlorade all vilja att spela i landslaget efter VM-guldet. Direkt efter. Han hade inget mer att uppnå där. Kanske kommer han verkligen ha förmågan att sluta i Roma i exakt rätt ögonblick också? Antagligen kommer det vara mycket mer komplicerat eftersom det för Totti, tvärt om de flesta fotbollsspelare, på nåt vis handlar mer om hans individuella karriär när han spelar i landslaget, och mer om att ställa upp för laget, organisationen, publiken och samhället runtomkring när han spelar i klubblaget.

Han säger tydligt nej två gånger på frågan om VM i Sydafrika är ett mål, men Corriere dello Sport får ändå lite utrymme att vinkla på att han kanske kommer komma tillbaka, eftersom han på frågan om Lippi ringer några månader innan, säger att ”då skulle jag tänka efter tusen gånger, till Lippi skulle jag inte säga nej direkt.” Bara för att det var Lippi.

För snäll för att säga nej, vilken tur att hans hjärta är så stort att det räcker till åt hela Rom, minst.

Pepp

Som julafton.

Ta-bella

Dans une semaine j’rentre à Vitry (Lé Lé La)

Jag vet egentligen ingenting om Frankrike, så jag antar det här är en högst fördomsfull text. Men, det går ju inte längre att inte undersöka den där Jérémy Ménez lite närmare. Eller närmare, jag dömer väl honom fortfarande efter hans favoritlåt.

Han ser ju så mycket ut som en fransk förortsunge, alltså, som nån som inte vet nånting om Frankrike tänker sig en fransk förortsunge. Den uttråkade blicken, ingenting-kan-imponera-på-mig-blicken. Han kommer också från en parisisk banlieue, men jag vet inte om det är så relevant i sammanhanget, eller om jag tolkar hans blick väldigt orättvist. Det Ménez får mig att tänka på är mer att han kommer från ett land där det finns ett uttryck, en kultur kring såna där blickar och ställen. Och inte bara dem.

Jag vet ingen italiensk fotbollsspelare som har den blicken. Fast jag tror egentligen Italiens förorter är hårdare än Frankrikes. I Neapel skrattade de åt upploppen i Paris för några år sen. Rapduon Co’Sang, som kommer från Marianella utanför Neapel, har skrivit en bit text som lyder ”a Francij s’attegg/ ma là/ n’esist sistem ke pav stipendij/ e pegg nu stann ’ziem a ki fa e legg”. Det där var den mest obegripliga napolitanska utskriften jag kunde hitta, men orden betyder att i Frankrike poserar de, gör sig till, men där finns inte Systemet (camorran) som betalar lönerna, och de sämsta personerna samarbetar inte med de som skriver lagarna. Därför kan de hålla på och ställa till med upplopp. Därför utvecklas napolitansk talang och kraft däremot inom Systemet, så sällan mot eller utanför. Italiens förorter är betydligt tystare och osynligare, även om filmen Gomorra kanske råder lite bot på osynligheten eftersom den i huvudsak utspelar sig i Scampia. Gomorra, världen i Scampia, går helt på tvärs mot alla föreställningar om Italien, medan det jag ser i Jérémy Ménez blick tycks mig typiskt franskt. Visst finns det namn man känner igen, som Neapels Scampia, Roms Tor Bella et cetera. Men italienska förorter har ingen kultur eller röst verkar det som, de artikuleras knappt. Man kan knappt ha fördomar om dem.

Italienarna, de som är mest missnöjda med sina liv och sitt land i hela Västeuropa enligt undersökningar, de har så få utlopp, så lite utrymme för en motkultur. När de väl protesterar, som alla studentdemonstrationerna de senaste månaderna, är vi kanske i och för sig ganska blinda för att se det.

Jérémy Ménez i alla fall, han har den där blicken, han flyttade från Parisförorten Vitry-sur-Seine till Sochaux när han var 16 och blev Frankrikes yngsta proffs, och hans favoritband är gamla 113 som också kommer från Vitry-sur-Seine, och bästa låten tycker han är deras gamla Tonton du Bled. Kolla själva, han låtsas inte, han kan texten.

Sen kommer han, en kille som väljer en raplåt från sin hembygd om en resa till Algeriet som favorit, till det bonniga Roma. Jérémy Ménez är alltså ingen solig, toulousisk Philou Mexès, som verkar vara mer jovialiskt romersk än romarna själva. Här, där den största stjärnan är Francesco Totti, som enligt sin egen fru åtminstone innan hon fick fason på honom var ”en man från förra seklet”. Här traskar får förbi utanför träningsanläggningen. Vi har de lokala förmågorna Alberto Aquliani som samlar på bilder av Mussolini han får av sin farbror, och Daniele De Rossi som högerextrema Forza Nuova gjort till nån slags hjältefigur. Hur mycket jag än tycker om allt det där, ändå, verkar det ju också ganska upplyftande med någon som Jérémy Ménez, som gillar Parisrap, i det här sammanhanget. En man från det här seklet, eller hur nu Ilary hade formulerat det.

(Han kan gärna få dribbla bort Bordeaux imorgon, också.)

Det var inte jag som sa det

Totti jämförde häromdan Roma med sniglar. Man ska inte prata så mycket när det går dåligt, men nu när de spelar bra kommer de ut ur sina skal. Och mycket riktigt, nu tjatar de om den där finalen igen. Från botten av tabellen till Champions League-vinst, ska det gå. ”Det är vårt mål”, sa Totti, fast han tillade att det är väldigt svårt.

Till och med Jérémy Menez (visst var det något tottiskt över hans fina mål idag?) har indoktrinerats och svarar såhär när han får frågan om matchen mot Bordeaux nästa vecka:

Det blir en jätteviktig match, vi vill vinna, också eftersom finalen spelas på vår stadion.

Jag tycker om dem när de säger för mycket.

Dagens dialog

Giuseppe Giannini sa igår att han aldrig varit avundsjuk på Totti, som är mycket bättre än vad han någonsin var. När Totti slutar får Roma dra tillbaka tröja nummer tio, tyckte Giannini.

Francesco svarar i Gazzetta dello Sport idag.

Jag tackar Giannini, han sa väldigt fina saker om mig. Men jag, käre Peppe, kommer aldrig sluta. Jag ska spela alltid.

Vilken tur!

Tillsammans till 2009

Jag såg den här annonsen idag i la Stampa, den påminde mig om Rosella Sensi. Det är Unicredit som erbjuder alla familjer som har svårt att betala sina lån att skjuta upp betalningarna i ett år. ”Insieme 2009, Tillsammans 2009, ett initiativ för att stödja våra kunder.” Familjen Sensi, president Rosella, som är kund i banken och gravid och allt, kunde inte hon få ta del av stödet?

Kanske inte. Men, Roma är ju som vi vet en klubb som ingen vet vad som kommer hända med efter den 31 december eftersom Rosella måste betala tillbaka pengar till banken hon inte har då, men vi kan ju inte hålla på och prata om det nu. För nu, den här månaden, lever Roma. I allra högsta grad. Man kan frossa i Romaromantik nuförtiden.

Man kan till exempel aldrig nog påpeka storheten hos en man som Philippe Mexès. I en intervju i il Messaggero igår sa han ju exakt rätt sak, inte att han älskar Roma eller tycker Colosseum är världens vackraste byggnad eller nåt sånt som alla spelare som behöver fjäska säger (har de sett Colosseum?), utan storheten kommer fram när han är realistisk. När han säger att det räcker för honom att spela i Serie A med Romas tröja även om vi inte går vidare till Champions League nästa år. Men kanske behöver klubben sälja honom och han måste gå. Då skulle det hur som helst vara en fråga om kärlek till Roma.

Vilken lycklig slump att Philippe Mexès hamnade just i Roma, eller hur? I franska landslaget känner han sig inte hemma, säger han. Han använder inte bara romerska uttryck utan så fula ord att reportern inte vill skriva ut dem i tidningen. Den mest romanistiska inställningen ger han kanske prov på när han beskriver varför han är lite för hetlevrad ibland på planen.

Ibland tappar jag fattningen. Jag tolererar inte orättvisor. Vissa gånger har jag känslan att de håller på och lurar oss på matchen och blir utom mig. Jag hoppas jag kan bättra mig, men till syvende och sist kommer jag alltid vara sådär. 

Ja, ni förstår. Han är söt som socker – fast ironisk, fast han svär, fast han inte kan låta bli att göra fel sak ibland, men det är ju bara för att hans goda hjärta kokar över när han ser orättvisor. Han är verkligen en romersk kliché. Jag skulle kunna ta vilket svar som helst som exempel men det viktigaste är kanske att han inte kan dölja sin ovilja mot Nedved.

En spelare som du har speciellt svårt för, förutom Nedved?
Nedved.

Mexès menar att den nya modellen är viktig för de nya framgångarna.Och Brighi. Han säger att motståndarna hade lärt sig den gamla modellen. Allting verkar ju så självklart nu, det som förut var ett stort mysterium. Skrev jag inte om alla dåliga tecken som drabbade vår magiska klubb inför säsongen? Varför blev jag då förvånad när det gick dåligt? Visste vi inte alla att Francesco Totti ÄR Roma, och är det då inte logiskt att hennes fall och uppgång sammanfaller med hans skada och läkningen av den? Nu är det cucchiao-mål och segrar och glädjescener. Tydligen ger sig den här säsongen till känna i förväg hela tiden, fast man fattar först efter.

Mario

Gazzetta dello Sport har allra pliktskyldigast en hel sida idag om hur Mario Balotelli tränar hårt för att komma tillbaka till startelvan, nu när Mourinho hängde ut honom i pressen i söndags för att han inte jobbar tillräckligt.

Han är en väldigt irriterande spelare Mario Balotelli, eftersom han spelar i det mest irriterande laget, Inter, och ofta är lika bra som han är ful och arrogant. På planen.

Nu kan han ju komma till Sverige och spela U21-EM, mot självaste Sverige. Först när han fyllde arton i våras blev han  italiensk medborgare och kunde spela i landslaget, trots att han är född i Italien. (Samma sak hände Stefano Okaka, en av dem som Francesco Totti räknade upp i en artikel förra veckan som spelare från Romas ungdomssektion han var stolt över är romare som han själv. Fast Okaka är från Umbrien.) Hundratusentals andra blivande 18-åringar som fötts i Italien av utländska föräldrar eller kommit dit som barn och kanske inte är elitfotbollsspelare, blir inte alls italienska medborgare när de blir myndiga, utan måste från och med då ansöka om uppehållstillstånd och riskerar att bli utvisade, enligt en lag som Bossi och Fini totat ihop. Men redan Mussolini kom ju på att just fotbollsspelare som är tillräckligt bra kan få italienskt medborgarskap om de så aldrig satt sin fot i landet förut i sitt liv, bara det finns en italiensk blodsdroppe nån stans i släktträdet.

Det behövs inte nu, men Mario Balotelli kämpar fortfarande med de italienska myndigheterna. Nu utspelas ett helt familjedrama offentligt. Problemet är att hans fosterföräldrar som han bott med sedan han var två år gammal och som han älskar väldigt mycket, inte kan adoptera honom. Tydligen vill han fortfarande bli officiellt adopterad även om han är myndig nu. ”Balotelli” som det står på hans tröja i Inter, är alltså inte hans namn enligt lagen. I passet står det Barwuah som hans biologiska föräldrar heter.

Mario har i en intervju berättat om hur han inte har någon bra relation med sina biologiska föräldrar, han hälsar på dem bara för att få träffa sina syskon och han tror aldrig han kan förlåta dem för att de lämnade bort honom. Sen uttalade de sig i Corriere della Sera för ett par månader sen, berättade hur de hade det när Mario var liten, att de inte ville lämna bort honom och att de gärna vill ha kontakt med honom igen.

De kom till Palermo från Ghana 1988, och Mario föddes där. Han var sjuk och låg på sjukhus första året i livet. Enligt hans biologiska föräldrar kom en socialassistent till hem till dem och menade att det var bättre att Mario bodde hos en fosterfamilj eftersom han var sjuk.

Mario blev rasande av intervjun, och skrev för en månad sen en kommuniké på sin hemsida. Texten är ljusår från det vanliga nä-vi-tar-en-match-i-taget-tugget man kunde vänta sig från en spelares officiella hemsida. Den är välformulerad, och hård.

”Jag håller fast vid att om jag inte blivit Mario Balotelli hade herrskapet Barwuah inte brytt sig om mig ett dugg”, avslutar han.

Ingen tvingade dem att överge honom på sjukhuset när han var ett spädbarn, skriver han. Varje år förnyade domstolen i Brescia ordern att han skulle fortsätta bo hos fosterföräldrar. Varför kom paret Barwuah aldrig dit och bad om honom tillbaka? Han fick aldrig ens ett telefonsamtal på födelsedan. Nu däremot, går de till tidningarna och hävdar att de är hans ”riktiga” föräldrar, ”som om det vore deras rätt som kommer från samma blod”.

Men vilket blodsband? Det finns verkligen inget band, om inte med personerna som har älskat mig som en son. De andra, för mig, är främlingar.

Han är kanske irriterande ibland, Mario Balotelli, men han är sällan banal.

Svoltare

O, poesin i att Francesco Totti gör mål idag – efter Chelsea-segern och derby-segern och äntligen, enligt rapporterna, riktigt bra spel av Roma idag – med cucchiaion. Som i gamla dar. Efter alla olyckor.

Och hur fint är det inte att Matteo Brighi av alla plötsligt kommit ur den här krisen som en omistlig spelare?

Dagens information

Om Ronaldinho. På planet hem från matchen i Lecce häromveckan läste han Gomorra, berättade Ancelotti.  ”Han är i Italien och intresserar sig för italienska frågor.”

Biberon

Ni minns när Marco Borriello pratade om camorran på landslagslägret inför EM, när Gomorra hade premiär? ”Camorran har alltid funnits, och kommer alltid finnas kvar”, sa han. Nu har l’Espresso upptäckt att det fanns mer bakom orden än bara att han växte upp i camorrakvarter.

Borriellos far Vittorio Borriello, kallad Biberon, levde på att låna ut pengar med ockerränta. Tills han blev åtalad, och friad, för samröre med maffian, och sen, den 22 december 1993, försvann. Först 1999 blev det känt vad som hänt med honom, då en pentito berättar att han skjutit ihjäl honom. Pasquale Centore, som handlade i narkotika med colombianer, beskriver Borrriellos far som en boss i sitt vittnesmål. De började gräla över en skuld, och Centore tog Borriellos vapen och dödade honom med det. Han begravde kroppen under sin egen villa.

Tottis dagen efter

Ja, som sagt, det var en derbyseger som kändes mer än vanligt.

Om jag tänker tillbaka på tidigare segrar, på dem som givit mig en glädje som liknar den här, då tänker jag på segern med fem mål mot ett med mitt mål på Peruzzi med cucchiaion, med bollen precis under ribban, eller på mitt första mål mot Lazio i Serie A, målet för tre mot tre efter att vi hade legat under med två mål och i numerärt underläge, ett derby som också får mig att minnas president Sensi, hans glädjerop på läktaren när jag kvitterade, hans lycka. Jag tror att han hade varit lika glad i söndags kväll.

Så mycket kändes det för Francesco Totti, sa han när Corriere dello Sport oförutsett träffade på honom i en bar igår medan de följde hjälten Baptista runt hela dan. Totti sa också att han inte har ont i knät längre, han är bara lite trött eftersom ungarna väckte honom klockan sju, och behöver få spela så hoppas han komma tillbaka på 100 procent.

Men, erkänn, ni vill ju helst höra det Svensk Damtidningsaktiga av artikeln. Tidningens utsända träffade alltså på honom i en bar, där den ökände sötsaksälskaren Totti satt och drack kaffe och åt ett bakverk, en sfogliatella, tillsammans med sin lilla dotter bionda bionda. Hon ”har ett leende som är en fröjd, en illmarig glimt i ögonen, en fantastisk förmåga att umgås, ge mig fem, Chanel, och hon ler åt dig och klappar till din hand.” De väntar på Ilary som hämtat Cristian i skolan, och Totti ser lycklig ut, såklart på ett romerskt vis. ”Glädjen som du förstår på ögonen, det där speciella uttrycket som är typiskt för den som är född, uppväxt och har blivit vuxen i Rom, godhjärtat men sturskt, blitt men ironiskt.” (Att vara ironisk är alltså inte dåligt i Italien, utan en komplimang.) Sen kom Ilary, som såklart var bedårande, med Cristian som behövde gå på toaletten och Francesco följde med honom. Mer Svensk Damtidning än så blir det inte.

Caput mundi

Jag tror det var ett litet tag sen en derbyseger betydde så mycket för Roma som den här. Julio Baptista var bedrövlig, men han gjorde mål. Totti var kass, men han var där. Philippe Mexès var en gigant och Doni tog allt, vilket var en stor tur. Daniele De Rossi led lika mycket som de som tittade på såg det ut som, mer allvarligt svart i blicken än nånsin. Han fick vara kapten ett tag. Efteråt blev han totalgalen, sprang runt, runt stadion och gav bort alla sina kläder tills han bara hade kalsongerna, bandaget och sin Teletubbies-tatuering kvar. Jag tror det var ett tag sen han gjorde nåt sånt.

Derbymysteriet

Ett mysterium kvarstår efter derbyt. Var är Rosella? I massor av matcher den här säsongen har hon inte varit med ”på grund av hälsoskäl”, utan hennes mamma Maria har varit där istället. Inte ens igår var hon där. Inte ens på bolagsstämman förra veckan var hon. Corriere dello Sport intervjuade henne hemma i Villa Pacelli inför bolagsstämman och derbyt förra veckan, och skrev mycket dunkelt.

Vi träffade henne några dagar före stämman, eftersom ”plötsliga (hur plötsliga var de om de var kända dagar innan?) och tillfälliga hälsoskäl” som emellertid kommer göra henne lycklig, sedan någon månad tvingar henne att förflytta sig sällan.

Senare: ”Det är en mycket viktig tid i hennes liv men hon förlorar aldrig Roma ur sikte.”

Det här är kod för att hon är gravid, eller hur?

Dagens citat

”Det här är helt säkert den värsta situationen inför ett derby som jag kan minnas.”

Bruno Conti, i Roma sedan 1973.

Gårdagens citat

”Capitano della Roma.”

Francesco Totti i ett töntigt (roligt) teveprogram som svar på frågan ”Vad är ditt yrke?”

Högst otillfredsställande virtuellt derby

Jag upptäckte nyss den mest fantastiska, nya funktionen på Google Maps (den bästa sajten på hela internet). Gatuvy. Alltså, jag var helt fascinerad bara när man kunde växla över från kartan till kassa satellitfoton i Google Maps. Nu kan man panorera omkring nere på gatorna!

Kolla till exempel, exakt här i Rom brukar man gå över gatan för att ta spårvagnen till stadion, där borta framför det rosa huset. Det mest Rom-romantiska vore såklart att åka motorino dit, men så lycklig har jag aldrig varit.


Visa större karta

Vid den här fina gatukorsningen i Garbatella, med det konstiga, vackra Albergo Rosso, det väldigt röda huset med klocktornet, kan man snurra omkring och leta väggmålningar från 2001. Om man nu tycker det är kul. De syns! Men banderollen där jag tror det står ”Garbatella ringrazia con amore l’AS Roma” eller nåt sånt, hade tydligen snurrat upp sig när Google var där och fotade.


Visa större karta

Och för att gå till en helt annan sorts Roma-relaterat ställe, det här är Ilary och Tottis nya butik för deras klädmärke:


Visa större karta

Här inne kan man köpa matchbiljetter av en juste kvinna med blonderat hår, innan man antagligen går upp på via Cavour och köper mycket god glass här på La dolce vita, av en finländare med dubbla rader framtänder.


Visa större karta

När man stigit av den där spårvagnen går man hit, här går man över bron, där borta syns Olimpico.


Visa större karta

Men. Studenterna demonstrerar på gatorna i Rom nu i hundratusentals. Det är derby. Jag får sms om att det är varmt och galet. Gatuvy is not enough.

Derbykollegor

Hur många gånger har man inte gått förbi och tittat långt, in i den där byggnaden vid Piazza Indipendenza, med Corriere dello Sports gula, vackra logga och modernistiska, minimalistiska, marmorinsvepta reception där ingenting nånsin verkar hända. Receptionen är mycket mer imponerande än själva tidningen i sig. När man går utanför och tänker sig vad som skulle kunna hända där bakom, vilken sorts tidning som skulle kunna produceras där, tänker man ihop en betydligt tjusigare än vad Corriere dello Sport är.

Vucinic och Rocchi var på Corriere dello Sports redaktion igår för en klassisk inför-derbyt-utfrågning. Såhär många personer blev de intervjuade av. Och CdS tycker att det är en sympatisk och rolig händelse, men om man har lite mer derbyångest kan man också tolka det som att en Romaspelare numera inte ens kan åka hiss innan det händer en olycka (Totti gick av träningen idag efter bara en stund och satte sig med en ispåse på knät) och hissen fastnar, som den gjorde när Vucunic skulle åka upp från den minimalistiska receptionen. Men det roligaste är videon från när Rocchi och Vucinic sitter och väntar på att allt ska börja, och Rocchi börjar prata tyst med Vucinic, som svarar glatt men inte är så pratsam, jag vet inte om det är av blygsel eller ointresse eller för att han blir störd av grejor runtomkring hela tiden, eller för att han bara inte är så pratsam av sig.

Det är roligt att tjuvlyssna på det kollegiala samtalet om skador och träningar och tränare. Det visar sig att Rocchi vet allt om Roma. Han berättar om sina skador och ska byta ämne till Roma, ”ni... har en sådär period. Men laget finns där alltid.” Han såg matchen mot Chelsea och påpekar hur viktigt det är att få resultat för att komma på rätt väg igen.

Rocchi tycker Vucinic behandlas dåligt i pressen. Bara han gjort en lite sämre match börjar det spekuleras om han ska spela eller inte. Vucinic själv verkar inte så engagerad. Det blir en pinsam tystnad.

”De Rossi, gjorde han sig illa idag? På träningen? Föll han, eller?” Undrar Rocchi.  ”Javisst, han föll.” ”Vi får hoppas att han klarar det”, säger Vucinic. ”Ja, vi får se om de gör så att han får spela med nåt”, säger Rocchi och visar på handleden. ”Och sen, för honom, är ju matchen verkligen viktig...”

De väntar och väntar. ”Jag har ju träning”, säger Rocchi. ”Jaså?” ”Javisst, jag måste vara på Formello halv tre.” Vucinic har all tid i världen, säger han, för ”jag är klar”. Ja, Roma tränar på morgonen, Rocchi hör sig för. ”Det är bättre”, säger Vucinic.”Ja, det skulle varit bättre”, säger Rocci. ”Och ni, med Delio?”, undrar Vucinic, fast han redan vet, för han har ju själv tränats av Lazios mister. Nu spelar han i slackerklubben som avskaffade ritiron innan match, och när klubbledningen införde akutritiro för några veckor sen för att spelarna skulle fatta att det var kris, opponerade sig tränaren och spelarna tills de fick åka hem igen efter några dar.

”Nej, det är alltid eftermiddagen med Delio. Dubbel träning på onsdagar alltid. Han ger inte upp nånting. För om inte, så är du inte tränad, va.”. De börjar skoja om Delio Rossi.”Om du jobbar långsammare börjar du gå baklänges”, härmar Rocchi sin mister, och det verkar som att han fortfarande pratar om Delios hårda träning när de i nästa klipp blir avbrutna och ombedda att posera tillsammans för en bild. ”Vi ser ut som två boxare”, skojar Vucnic. ”Ja, utan handskar”, säger Rocchi.

Derby, bio, middag och en enda kyss

Så Antonio Cassano har haft en del framgångar, ungefär 600, 700 stycken enligt egen utsago, men faktum är att jag läste en undersökning häromveckan som kommit fram till att italienska kvinnor inte alls attraheras av fotbollsspelare längre. Högst på listan över män de vill vara tillsammans med kommer istället – författare. Nu baseras undersökningen på färre personer än Cassanos alla älskarinnor, nämligen 500, så vi kanske ska ta alla siffror som flyger omkring i luften här nu med en liten nypa salt, men ändå.

Vi kan också bortse från att Bruno Vespa, Silvio Berlusconis lakej på Rai, kom tvåa. Annars följs Alain Elkann på första plats bland drömmännen av författarna Paolo Giordano, Roberto Saviano, Andrea De Carlo och Niccolò Ammaniti. Fotbollsspelarna, ja, de är sist bland attraktiva yrkesgrupper. Bara sex procent gillar dem, till och med bankirerna med sina sju procent slår dem i dessa tider. Minst attraktiv av dessa töntiga, bonniga och okultiverade fotbollsspelare: Antonio Cassano.

Jag fick numret av italienska Vanity Fair på posten idag som allas vår favoritfotbollsfru Ilary Blasi var på förstasidan av för några veckor sen. Hon har gjort allt för att komma vidare från när hon och Totti var ”’la letterina e il calciatore’, tevedansösen och fotbollsspelaren, det mest förutsägbart gement folkliga man kan tänka sig.” Hon har en egen karriär, hon och Francesco har skild ekonomi, hon har lagt undan pengar och behållt sin lägenhet i Milano. ”Nu älskar vi varandra, vi har gemensamma mål, barnen som ska växa upp. Om tjugo år, vem vet? Allt kan ända.”

Men de var precis ”la letterina e il calciatore” en gång, och det var precis så de träffades. För Totti hade sett henne på teve och sagt att ”henne ska jag gifta mig med”. Han gillade uppenbarligen konceptet. Men hon var skeptisk. Det avgörande blev 5–1-derbyt den 10 mars 2002. Innan dess hade de aldrig gått ut tillsammans ensamma. Reportern frågar om tröjan som Totti hade på sig och visade upp med budskapet ”6 unica”, du är unik eller du är den enda om man vill tolka det lite mer poetiskt, var till henne eller Curva Sud.

Är du galen? Till mig. I intervjuerna efteråt sa han  att det var för curvan. Typiskt den blyge Totti. Sanningen är att han ville att jag skulle komma och se honom spela. Jag var i Milano och hade inte lovat honom nåt. På söndagsmorgonen orkade jag inte längre och tog tåget. Han skickade ett sms och frågade ”var är du?”. Svaret: ”jag håller på och kliver av tåget.” Han fick en kompis att hämta mig, för jag hade aldrig varit på stadion.
Hur var första intrycket?
Fint, men jag fattade ingenting och jag ställde mig inte ens upp för att fira. Också nu märker jag för det mesta inte när han gör mål.
Jag börjar känna medkänsla med Totti.
Han ville göra mål till varje pris för att kunna ta av sig den där tröjan. Han gör mål och hans kompisar, som är införstådda, lyfter upp mig för att se när han springer mot långsidan, ställer sig på knä och visar texten: ”Sei unica”. Den gesten övertygade mig. Den 11 mars gick vi ut. Bio, middag och en enda kyss.

Supportrarna förstår hon sig inte på riktigt.

Jag beundrar deras passion. De är respektfulla, de ber bara om en hälsning och och autograf på tröjan. Men jag har ändå inte förstått dem helt ännu. Jag, som inte är uppväxt med fotbollslegenderna, och med en pappa som var laziale och aldrig pratade om fotboll med sina döttrar, jag ser inte idolen Totti.
På vilket sätt?
Ibland förstår jag inte ens om han har spelat bättre än en annan. Jag har inte ögat för det. För mig är han bara min man, och ibland är han också una gran sola (ett uttryck på romanesco som jag tror betyder ungefär klant, den som kan och vill får gärna förklara bättre). När Francesco är inblandad, tar det dubbelt så lång tid att göra allt.

Nej, alla i Rom bryr sig inte om fotbollsderbyn, och alla Roms vackraste ställen finns inte på vykort. Ilary tar med sig Vanity Fairs från Milano utsände till sin bästa plats i Rom. Det är en låg mur på en parkeringsplats utanför en supermercato i Portunense där Ilary växte upp. Där har hon suttit och hängt i åratal med sina barndomskompisar.

Också när jag var gravid med Cristian kom jag hit för att röka de fyra cigaretterna om dan som läkaren hade givit tillstånd till. Med underkjol, la panza (magen på romanesco) och cigaretten i mun, kallade ungarna mig ”zigenaren”.

Here’s that rainy day

Nä, jag tror inte Franco Sensi har nåt att säga till om i fråga om regnet. Det har öst ner över Trigoria idag tre dagar från derbyt, och i förmiddags halkade Daniele De Rossi på träningen och fick vänstra handen under sig, som skadades. Han fortsatte träningen men efter ett tag gjorde smärtan att han fick gå av. Nu undersöks han. Olyckorna: man man bara registrera dem och vänta på vad det ska bli av allt till slut.