Be mig inte le

Som jag skrev häromdan tror jag Francesco Totti tyckt det varit roligare att spela fotboll den här säsongen, utan partiska domare. Och i söndags stod jag och tittade ner över Curva Sud innan matchen, på folklivet, alla barnen, papporna som sitter och läser Corriere dello Sport, tanterna, kärleksparen, killarna som klättrar över plexiglaset, folk som organiserar och tejpar upp banderoller, gav varmaste applåderna till nye pappan Totti. Självaste Mister Spallettis söner stod där i romatröjor och med stora flaggor, fast det visste jag i och för sig inte då. Det bästa, roligaste sättet att tillbringa söndan är på stadion, också en dag som i förrgår när matchen inte betydde nåt, publiksiffran var en av säsongens lägsta och värmen och solen gjorde en matt. Och ändå, melankolin och tröttheten som hänger över il calcio. Inte ens Massimo Moratti som äntligen vunnit sin scudetto är riktigt glad för den. Det var väl nån gång i höstas som han sa att han var färdig att sälja Inter innan Calciopoli kom, men sen blev nyfiken på vad som skulle hända. Men så här säger han i en intervju i Corriere dello Sport idag:

Jag var glad den eftermiddagen i Siena. För spelarna och tränaren, för folket som arbetat i klubben, för supportrarna, det här enorma antalet människor som äntligen fick glädjas. Men jag kände ingen tillfredsställelse. Tillfredsställelse över vad? Alla de här åren tog de ifrån oss allt ... Det är sorgligt. Vi vann, men jag är missnöjd för fotbollen är väldigt lik som den var förut, många människor är fortfarande de samma och allt för många saker oförändrade. Ingen har hittat kraften att verkligen uppröras, att vända på allt. Att förändra.

Bruno Bartolozzi som gjort intervjun (och som jobbat för Inter förut) skriver att Moratti är förändrad efter Calciopoli. Förut var han entusiastisk trots förlusterna – nu när Inter vinner hela tiden kan han inte glädjas. Jag pratade med Bruno Bartolozzi häromveckan, han är själv väldigt pessimistisk om den italienska fotbollen, men han behöver knappast ställa några ledande frågor till Moratti.

Jag vill inte ens visa upp den här känslan för mycket ... Vi har våra förpliktelser, ett projekt. Vi kommer genomföra allt till fullo, för fotbollens skull och för Inters. Med samma kraft som förut. Men be mig inte att le. Och att göra det till varje pris, så länge som fotbollen ser ut som den gör. Jag är också trött på att bråka med Juventus. ... Jag förstår Juventus tifosi. (Som försvarar det gamla Juve och anklagar Inter för fusk och menar att Juventus blivit bestulna på scudetton som Inter fick sy på tröjorna, antar jag att han menar.) De måste tro på nåt. De måste skrika ut sin vrede och hitta en fiende. Men den som fanns på insidan, hur kunde han vara ovetande om allt? Och nu? Allt arkiverat som i ett trollslag? De pratar som att det bara vore saker som hände för längesen. Allihopa.

Så där går han på. Det hela är hur sorgligt som helst.

Folk ifrågasätter Inters nya scudetto på grunder som att konkurrensen var för svag och att det var en mellansäsong i Serie A. Att Roma slagit Inter två gånger och att Milan är i CL-final talar emot det. Men framförallt glömmer de då den verkliga skuggan över Inters scudetto, nämligen att glädjen borde varit större, att det borde hänt så mycket mer, på ett år efter historiens största skandal.