Hjärteruna, Mrs Thatcher, Pablo et al

Jag har precis läst ut Steaming In av Colin Ward. Han beskriver sitt liv som fotbollssupporter under 70- och 80-talen, på matcher med Leatherhead, Arsenal, Chelsea och England. Boken kom första gången 1989 och gavs ut i en nygjord upplaga förra året.

Det är märkligt att läsa om en värld där våld utgör en så vardaglig och ofrånkomlig del. Till skillnad från Bill Buford i Bland huliganerna (som är en fröjd att läsa, Steaming In är faktiskt rätt långrandig emellanåt) så är fansen inte studieobjekt för Ward, han är själv en av dem, och däri ligger kanske bokens största värde. Han varken romantiserar förekomsten av våld eller tar avstånd från den, istället är boken en ganska rak berättelse, och som sådan en inbjudan att försöka förstå.

På något vis har den här eran i fotbollens historia, England innan Heysel (-85) och Hillsborough (-89), blivit en måttstock för riktig läktarkultur. Och därmed riktig fotboll, för fotbollen är ingenting utan sin publik. Wards bok är skriven precis under den tid då så många förändringar skedde i det engelska spelet. Jag kanske inte ska anklaga Ward själv för senare tiders sökande efter autentiska fotbollsupplevelser, men över boken vilar en känsla av att allt som händer efter den här gyllene epoken kommer bara vara en skugga av originalet. För Ward är den känslan naturlig, eftersom ståplatsläktarnas sista år också är hans ungdomsår. Men resten av oss, vi som inte var där, kanske inte ens födda, kan ju inte hålla på att längta tillbaka till något som vi aldrig upplevde, aldrig var en del av.

För Wards berättelser från läktarna är bara en sorts fotbollserfarenhet. Det finns en massa klass- och andra aspekter på hur sättet att njuta av fotboll har förändrats sedan dess, som jag inte ska ge mig in på. Men Wards värld är också en som till exempel jag och dessutom halva världens befolkning aldrig hade kunnat vara en del av, även om vi var födda på samma plats och i samma tid som han. Det nämns aldrig explicit i boken, men ändå är det skriande tydligt: att ”gå på fotboll” på det sättet som Ward går på fotboll, är en manlig verksamhet. På ett ställe beskriver han hur han blir tvungen att göra sig av med en kompis som han åker på bortamatch med. Kompisen har ju sin flickvän med sig. Varför det är en omöjlighet att ha henne med på match behöver inte ens förklaras. På Englands bortamatcher figurerar kvinnor oftast som serveringspersonal, förbipasserande objekt för chauvinistiska visslingar, eller horor.

Ward var inte själv en huligan utan beskriver sig som ”a regular fan”, men slagsmål var ofta en helt naturlig del av att gå på match för honom.

Så om 70-talets engelska ståplatssoldater är de riktigaste av riktiga fotbollsfans, då kan jag aldrig bli en sån. Visst gick kvinnor på fotboll då också, men man glömmer lätt hur en av de största förändringarna inom sporten är att kvinnorna håller på att erövra den, både på planen och på läktarna. Ibland skäms man över sina medsystrar, som när de ordnar tjejdag på Olympia i Helsingborg. Och ibland är kvinnorna de underbaraste och tuffaste fansen, som de hårda iranska supportrar som riskerar liv och lem när de trotsar förbudet för kvinnor att komma in på fotbollsarenorna. Oavsett vilket så har faktiskt kvinnor också rätt att spela och se på fotboll, och att romantisera de engelska ståplatsläktarna är också att romantisera en kultur som kvinnor i stor utsträckning stängdes ute från.

Ward klagar, säkert med rätta, på politikerna som inte förstår fotboll men ändå ger sig på den med en massa nya lagar och poliser. Han citerar Margaret Thatchers fråga, ”Why can’t the game be played behind locked doors and relayed via television?”. Där har vi en brud som inte fattar, för att gå på fotboll är inte bara att se på matchen, utan att delta i den. Annars kunde de iranska kvinnorna stannat hemma och tittat på matcherna på tv. Det får de, nämligen.

Jag deltog ganska passivt i gårdagens allsvenska omgång genom att sitta i föräldrarnas soffa med min bajentokiga familj och titta på HIF–HBK på pay-per-view, jubla åt Max von Schleebrügges vackra brytningar och klaga på att den late Jeffrey Aubynn aldrig passar bollen eller någonsin lämnar sin kära kant, inte ens när den är helt överbefolkad. Canal+ hade äntligen skaffat sig en bildproducent och fotografer som visade vettiga bilder på publiken. Alltså inga gäspande blondiner, men bland annat fick man se en tjej med ett underbart plakat. ”Björn Runström #20” och ett stort rött hjärta. Hon förstår fotboll.

Och den här tjejen kanske inte fattar fotboll så bra, men sånt här kan man faktiskt också ha det vackra spelet till: Pablo, Pablo?