You just can’t smile it away

Det var den bästa öppningen VM kunde få. Har ett världsmästerskap någonsin varit så överhajpat i det här landet? Att göra mål i ett VM verkade som början eller slutet på hela världen. Men så gjorde Tyskland ett tidigt mål, och sen Costa Rica ett, och så var det fotboll, äntligen, istället för det här enorma luftslottet.

För Italien är VM såklart superallvarligt.

Det är fortfarande inte säkert om Lippi kommer spela Totti från start i första matchen mot Ghana. Och Del Piero är enligt alla rapporter i usel form. Men det känns som att det behövs att Totti spelar. Jag talar kanske i egen sak, men jag tror det behöver bli ett Italien á la Totti som vinner eller förlorar i den här turneringen.

Del Piero kunde kanske varit den som återgav hedern till italiensk fotboll, och stilen till Juve. Det hade också varit vackert. Men han verkar inte kapabel, och han verkar inte heller vara lösningen på problemet.

Nej, det behövs en Totti. Enda sedan Richard Vanigli gjorde sönder Francescos fot har ju hela landet skickat hälsningar, räknat dagarna, hoppats, förklarat sin kärlek för Romas kapten. Och Totti har hanterat allting så bedårande bra. Ingen är ju ens arg på Vanigli, till exempel. Vanilj, heter han alltså. Typiskt. Hela tiden efter skadan har allting bara varit positivt. Totti bara ler sitt obegripligt avväpnande leende, säger ett dåligt skämt, och man bara blir glad.

Jag tror jag skrivit det många gånger: ”Man blir så glad av Francesco Totti”. Det är banalt, men Francesco är inte nån lustig figur som skämtar bort allt och säger att skandalerna är nånting som inte angår honom eller som man ska glömma bort. Fast skämtar gör han ju alltid. Genom Gazzettan (klicka på ”clicca per vedere il video”) kan man se en reklamfilm han gjort för regionen Lazio. En överseriös Totti blir intervjuad och - mycket roligt dubbad med en röst som är som motsatsen till hans egen: utan romersk dialekt, korrekt, djup och som Gazzettan skriver, typisk tv-nyhetsröst - pratar han om hur deltagandet inte är viktigt, att allt som betyder något är att vinna med varje tillgängligt medel. Filmen är en del i en kampanj för en bättre sport med sloganen ”Vi föredrar den riktiga sorten”.

Totti har aldrig riktigt lyckats övertyga resten av världen om sin förträfflighet. Det här skulle bli hans VM, han skulle visa alla att han var mer än den där danskincidenten. Nästa gång är han för gammal. Så blev han skadad, och sen kom hela Calciopoli.

Egentligen nöjer jag mig med hur han presenteras på innerfliken av sin bok: ”Francesco Totti (Roma 27 settembre 1976) è il capitano della Roma.” Punkt. Inget om att han är landslagets nummer 10. Men det skulle vara bra om det gick bra för Francesco Totti och Italien i det här VM:et. Det skulle vara en snygg historia också. Jag hoppas.

Förresten, den mer eller mindre logiska rubriken är titeln på en av mina favoritlåtar med Bill Withers. Varsågoda, socker.