Vackert

Såhär underbart är det med Francesco Totti, att man vet aldrig vad som ska hända. Och mitt i allt, när han har så mycket tid på sig innan straffen, när han får gå fram och rätta till bollen en gång till, mitt i det här allvarliga, så blir det komiskt. För man tänker: ”cucchiaio”.

Jag tänkte det, alla tänkte det, Lippi tänkte ”hoppas han inte gör det”. Och Francesco tänkte själv på att lobba in bollen, sa han efter matchen. ”Men det var för varmt.”

Jag råkade sätta på en skiva med Beth Orton innan idag, och den börjar med att hon sjunger om kycklingar, att de inte kan flyga. ”They have a wish-bone where their backbone should have grown.”

Det kändes talande. Det kändes som att vi aldrig skulle få mer än önska om Tottis VM. Han hade varit så dålig, men Lippi skulle spela med honom ändå. Och ryggraden som mittbackarna borde utgöra bestod till hälften av Marco Materazzi, mot australier fyllda av Guus-Hiddink-inspiration.

Oförutsett spelade sen Del Piero och inte Totti, och på något vis lika oförutsett blev Materazzi oförtjänt utvisad.

Italien vann matchen så överitalienskt. Hur de försvarade sig igenom den. En medveten strategi enligt Lippi. Hur Materazzi blev utvisad (domarna är emot oss). Hur Grosso fixade en straff.

Jag tycker de vann på ett härligt sätt, men jag märker att det var kontroversiellt, för alla mina bröder här hemma i Skåne är mycket upprörda. Och jag argumenterar med glädje.

Straffen var modigt slagen. Att slå den just idag också, efter att han blivit kritiserad och ifrågasatt de senaste dagarna, och petad. Han tog ansvaret, äntligen i landslaget. Han slog straffen som han skulle, kallt och hårt, inga trix. Jag tror att det var precis det här Tottis självförtroende behövde. Att han fick bli hjälte.