Börja

Det är såhär en första VM-match ska vara. Lovande. Fint, fungerande spel, men inget överlägset, bländande. Det behövs inte än. Det här var början. Inte som Sveriges match, som kändes som en möjlig början på slutet. Och inget tjurigt 1-0, utan en öppen match och två mål och mycket vilja och glädje.

Och en Totti som var bra.

Jag blev lite orolig, för jag såg inte ens när han blev tacklad innan han gick ut eftersom vi fick andra halvlek sönderpratad av en söt liten kille som hette Simon. Hans far verkade tycka att jag och Eveliina var lämpliga fotbollsguider och placerade sin son där vi satt inne på Street.

Men den sortens söndersnack är bra. Jag lyssnade inte på en enda expert igår, det var så skönt. Redan nu alltså, VM har knappt börjat och man är trött på dem. Jag stod ute vid Hornstulls strand innan matchen och hörde allt prat i luften och en jazztrio och det doftade vatten och var medelhavsvarmt. Jag hörde knappt vad Glenn Strömberg sa under matchen för jag fick svara på frågor som ”vad heter han som gjorde mål?” ”Kan man köpa fotbollsspelare?” Ungen hejade på Italien eftersom världens bäste fotbollsspelare, Henry, spelar där. De har ju blåa tröjor.

Hur kan det vara så att Italiens match, med allt som hänt, kändes som ett lättsamt avbrott från den obegripligt tryckta och obekväma stämningen kring Sverige? Som fanns där redan innan vi fick ett dåligt resultat mot Trinidad & Tobago.

På Gazzettans sajt letade jag bara efter ordet ”precauzione”. Det var därför han gick ut.