Caro Walter, you’re no Jack Kennedy

Luciano Moggi fanns igår på centerpartiet UDC:s valupptaktsmöte i Rom. Här hälsar han på partiledaren Casini. Lotito vill ställa upp för Berlusconi och Walter Veltronis vänsterparti vill att Rosella Sensi ska ställa upp på deras lista, det kan bli ett annorlunda Romderby. Men egentligen handlar det italienska nyvalet mest om två personer. På det viset, men också andra som Olle Svenning var inne på i en kommentar, speglar valrörelsen de amerikanska presidentvalskampanjerna. Vi har en kandidat som är kompis med Bush och lika gammal som John McCain (72), och en wannabe-Obama, USA-älskaren och Kennedybeundraren Walter Veltroni, som är yngre, modernare och säger de rätta sakerna – åtminstone för en Repubblicaläsande, socialistiskt lagd svenska som jag – men som i praktiken antagligen inte är så särskilt annorlunda. Berlusconi kommer enligt alla prognoser att vinna.

Men vi kan ju ändå ta fotbollen som exempel för att berätta något om vad hans utmanare är för sort.

Som alla vet äger the Big B Milan och är en av de allra största makthavarna inom fotbollen som inom resten av Italien. (Jag gissar apropå det på att avtalet om att tevepengarna ska förhandlas kollektivt, som Prodiregeringen kämpade för, kommer rivas i mycket små bitar om Silvio blir premiärminister efter den 14 april.) Men vi pratar inte lika mycket om Walter Veltronis påverkan på il calcio. Man skulle kunna säga att den varit enorm.

Veltroni är romare och juventino, från 2001 och fram till nyss var han Roms borgmästare. Som sådan vägrade han ge Lotito tillstånd att bygga en ny arena i Rom men var familjen Sensi behjälplig med diverse byggtillstånd (och vill som sagt att Rosella ska ställa upp för hans parti PD) och blev kompis med Francesco Totti genom kaptenens olika välgörenhetsengagemang i staden. På 90-talet när han var chefredaktör för vänstertidningen L’Unità kom han på den affärsmässigt briljanta idén att sälja nytryck av Paninialbum från 60- och 70-talen. En av de böcker han skrivit är Il calcio è una scienza da amare. 38 dichiarazioni d’amore al gioco piu bello del mondo, utkommen 1982. Han har också skrivit förordet till Francesco Tottis bok Mo je faccio er cucchiaio, liksom till så vitt jag vet 65 andra böcker i olika genrer. Han är otroligt skicklig på att associera sig med rätt sorts glamourösa personer, och sa om sin premiärministerkandidatur att han inte ställer upp av egenintresse, om han vinner eller ej kommer för honom mest spela roll för hur mycket tid han kommer ha för att läsa böcker och se på film. När hans parti förra helgen hade ett möte för att ta farväl av hans tid som Roms borgmästare, spelades det här videomeddelandet från Totti upp. ”Käre Walter, tack för vänskapen som du gett till mig, till Roma och till staden. Lycka till.”

Att Veltroni vill ha Rosella är helt logiskt, eftersom hon symboliserar ett nytt, modernt, ungt och framgångsrikt sätt att leda i gubbväldenas Italien, precis den bild Veltroni (trots sitt eget utseende) vill förknippa med sig och sitt parti, och ställa mot den gamle, redan beprövade och till Italiens alla eländen kopplade Berlusconi.

Men allt det här fotbollsfrotterandet är ju fortfarande ganska litet och ytligt. Framförallt har Veltroni påverkat il calcio genom lagen 586 från den 18 november 1996, kallad ”Legge Veltroni”.

Folk skrattar ofta åt hur ofta Italien bytt regering sedan kriget. Men egentligen var det faktiskt ett stabilt kristdemokratiskt styre fram till den stora mutskandalen i början av 90-talet. I samma veva bildade Berlusconi Forza Italia och började använda hela Italiens politiska makt för att främja sina egna privata intressen, och sedan dess har i stort Berlusconi- och Prodiregeringar avlöst varandra. Walter Veltroni var med redan i den första regeringen Prodi, och det var under den tiden som han skapade lagen om fotbollsklubbarna.

Mellan 1966 och 1996 var fotbollsklubbar och alla idrottsföreningar i Italien förbjudna att göra vinst. Det vill säga, ägarna fick inte ta ut vinst ur klubbarna, utan eventuella överskott kunde bara investeras tillbaka i idrottsverksamheten. Veltroni-lagen 1996 tog bort förbudet att gå med vinst och tillät klubbarna att bli profitdrivande företag. Och de italienska klubbarna förvandlades snabbt som blixten till just såna.

Pengarna som finns att tjäna på il calcio, finns framförallt i teverättigheterna. Det var Berlusconi som började tevefieringen av fotbollen när han tog över Milan och började sända matcher, men de stora pengarna kom först under mitten av 90-talet, med betalteven. Det var såklart själva förutsättningen för utvecklingen som skulle komma. Lagen som möjliggjorde att fotbollen blev business har Veltronis namn, men det finns ingen motsättning mellan Veltroni och Berlusconi här. Det var Juventus (det här var ju alldeles i början av Triade-eran i Juve) och Milan som ville ha lagen, och Prodiregeringen gav efter för deras påtryckningar.

Huruvida fotbollsklubbar ska behandlas som vilka företag som helst eller om man politiskt ska eller kan skydda någon slags sportsliga eller kulturella värden i sporten kan man ha olika åsikter om. Man kan också minnas vad som hände efter Veltronis lag. Efter några år höll il calcio på att kollapsa. Klubbägarna respekterade inga regler. Spelarnas värde och löner blåstes upp till fantasihöjder medan fotbollens verkliga minusresultat och skulder växte och växte och växte. Det faktum att teverättigheterna förhandlas individuellt och inte kollektivt ökar skillnaderna mellan stora och små klubbar. (Den regering som nyss fallit drev igenom ett avtal om att förhandla kollektivt om rättigheterna efter 2010, men faktiskt verkar det strida mot Veltroni-lagen.) Serie A blev otroligt beroende av pengarna från teve, och är den nationella liga som hämtar allra störst andel av sina intäkter från teven. Samtidigt har hela tiden publiksiffrorna på arenorna fortsatt att sjunka, och gör det fortfarande. (Årets hittills pyttelilla ökning i Serie A är löjlig med tanke på vilka lag som kommit till och vilka som åkt ur.) Det kom fler konstiga lagar, till exempel den senaste Berlusconiregeringens lag som tillät att sprida ut förluster över tio år, en lag som stred mot EU:s konkurrensregler och som Italien tvingades ändra på, med stora förluster för klubbarna som följd. Klubbar drogs med i ägarnas företags kollapser, vissa råkade ju på riktigt illa ut under den här tiden, som Fiorentina och Parma, andra borde ha gjort det men räddades av politiska kontakter och intressen, som Roma och Lazio. Till slut tvingades klubbarna minska utgifterna, men fortfarande kämpar de med skulder och minusresultat och de märkliga balansräkningarnas tid är knappast förbi.

Silvio Berlusconi drev på och Walter Veltroni gjorde alltihopa möjligt. Varsågod och välj!