La iena

Okej, efter Rosella Sensi nästa feministikon i Roma: Ilary Blasi.

Det går bara inte att undvika att kapitulera inför familjen Totti. Jag har för länge sen accepterat att jag kanske förhåller mig till dem som en Svensk-damtidningsläsande tant till kungafamiljen. Och jag vill tro att intresset för Totti och Blasi är nåt annat än till exempel när wagsen skaffar sig nån slags huvudroll på läktaren i VM medan Englands landslag spelar världens mest oinspirerade fotboll på planen. Att det är en annan sak. Totti är på nåt vis så mycket representant för Roma att det finns en sorts allmänintresse i vad hans familj tar sig för. Kan man intala sig själv i alla fall.

Ilary är förresten inte bara Tottis fru, hon är en känd person på egen hand. Hon gjorde inte som de engelska spelarfruarna ett arbete av att sitta och existera på vipläktaren och gå på shoppingrundor i väldigt specifikt utvalda (och oändligt ooriginella, förutom i Poshs fall) handväskor och jeans under VM. Först kunde hon inte komma dit eftersom hon jobbade som programledare för ett teveprogram som heter Festvalbar, sen när hon kom till Tyskland gick hon med Francesco och Cristian på zoo. Familjen Totti gör sånt, de går på zoo, de stannar hemma och kollar på film på kvällarna, de köper inte semesterhus på overkliga ställen i Dubai eller Florida, utan i Sabaudia, en bit söder om Rom.

Men Totti är inblandad i en skandalhistora, den stora härvan med en fotograf som har tagit bilder på kändisar och utövat utpressning. Francesco skulle ha fotograferats kyssandes Flavia Vento, och hon skulle ha givit intervjuer där hon berättat om deras flirt (som den kallas), och Totti sen pressats att betala pengar för att bilderna och intervun inte skulle publiceras. Men åklagaren lade ner utredningen om allt som hade med Totti att göra. Enligt Totti är allt lögn. I Gazzetta dello Sport nyligen fick han frågan om vad han säger om historen.

Jag säger att det är en skam, uno schifo, vämjeligt. Ju mer ont du gör, desto mer stödjer de dig. Folk är nyfikna, de tänker bara på kändisars liv och att visa upp sig. Jag är oroad, det är ett annat Italien än det jag växte upp i. Jag hoppas att Cristian och Chanel, med rätt uppfostran, växer upp gott, även om det inte kommer vara lätt att heta Totti. Men jag och Ilary är två enkla personer, utan griller i huvudet.

Det kanske låter konstigt i Sverige där jag senast häromveckan hörde tevekommentatorer diskutera huruvida Totti är en diva eller inte (det är klart han är, i ordets bästa bemärkelse, men inte bara), men de säger ofta så om Francesco och Ilary, att de är så enkla och jordnära och vanliga. Det är de kanske också, men inte bara det heller, såklart. Vanliga, enkla människor kan inte se passningsvägarna som Francesco Totti uppfinner på fotbollsplanen, och ingen skulle vara intresserad om de direktsände sina bröllop i teve.

Totti berättar också i intervjun med la Gazzetta att senaste gången han promenerade i centro storico på dagen var han 18 år gammal. Han kan inte göra det längre. Att ha en nära relation till fansen och samtidigt vara landets kanske mest kända kändis, och gift med en annan tevepersonlighet, det kommer alltid vara en märklig sorts närhet. Oftast är den underbar, Francesco har oftast ett så fantastiskt sätt att lösa det problemet. Men vad som är ”uno schifo” ligger kanske heller inte alltid så långt ifrån det underbara.

Jag var i Curva Sud på Olimpico dagen Tottis och Blasis dotter förres i våras, den 13 maj. Speakern rapporterade nyheten i högtalarna, och Francesco fick extra varma applåder när han kom ut från omklädningsrummet. Det var dagen efter ett stort spektakel i Rom som kallades ”Family day”, en manifestation som uppmärksammades mycket över hela landet. Olika kristna organisationer organserade den för att försvara familjen. Och med familjen menar de en man och en kvinna som är gifta och har barn. De vill skydda den sortens familjebildning från framförallt förslag om att införa sambolagar. När jag diskuterade saken med Cinzia – som är kommunist, inte tål höra namnet Silvio Berlusconi och var en väldigt entusiastisk deltagare i motdemonstrationen mot Family day – kom vi in på homosexuella giftermål. Min radikala vän hade inget emot homosexuella, de ska få finnas, men, det är ju inte naturligt. Om de får skaffa barn kanske barnen blir påverkade? Diskussionen om de här sakerna ser inte likadan ut i Italien som i Sverige.

Läkaren vid Chanel Tottis förlossning sa när han kom ut från sjukhuset att Totti och Ilary förkroppsligar familjen som begrepp, och han refererade till Family day. ”De är ett fantastiskt par, som har förverkligat drömmen om en familj. Vilket verkar vara på modet nuförtiden.”

Totti-familjen är en typisk, perfekt traditionell familj och de är väldigt fina, men – och ja, jag erkänner att jag kanske väldigt gärna vill att det ska vara så också, även om jag inte har nåt emot att Francesco har gift sig med en velina – Ilary är ändå en lite ovanlig fotbollsfru, jag vill ändå påstå det. Ta till exempel en sån sak som att hon jobbar.

En gång i tiden var Ilary letterina, en sån där teveflicka som Financial Times upprördes över, och som fotbollsspelare alltid brukar bli ihop med. Det är liksom det mest lyckade, glamourösa paret: en letterina, eller ”velina”, och en fotbollsspelare. För Ilary Blasi var jobbet som letterina ett sätt att komma in i tevebranschen. Den roligaste intervjun med henne jag läst är nog den här, av Claudio Sabelli Fioretti i Corriere della Seras bilaga Magazine. (Han har precis givit ut en bok som heter Gay. Molti modi per dire ti amo, många sätt att säga jag älskar dig, det är en lång intervju med Franco Grillini, en politiker som länge varit aktiv i gayrörelsen i Italien. Jag har inte läst den.) Hon säger att det inte skulle spela någon roll för henne om Totti bytte klubb, han väljer var han vill spela och hon följer med vart som helst. ”Det är underkastelse”, säger Sabelli Fioretti. ”Jag har gift mig med en fotbollsspelare”, svarar Blasi.

Fast att Ilary inte har några åsikter om Tottis jobb stämmer nog inte riktigt. Francesco berättade i somras att hon ville inte att han skulle sluta i landslaget. ”Hon skickade ett sms”, sa Francesco, ”som jag blev rörd av”. Det var en av anledningarna till att han inte kunde bestämma sig direkt för att säga nej.

Sabelli Fioretti frågar om jobbet som velina, kan man säga att det är ett yrke? Småflickorna säger ju: ”när jag blir stor vill jag bli velina”. ”Nån stans måste man börja också”, säger Ilary.

”Det är inte precis som att de kommer be dig leda ett program...”
Vad är det som fascinerar så med tevevärlden?
”I början är det kanske bara att bli uppklädd, sminkad och fixad i håret som en show girl. Sen, också tanken på att tjäna bra.”

Men väldigt få av alla veline som passerar i teverutan blir ju verkligen programledare, som Ilary blivit. Hon sa upp jobbet som kuttersmycke för ganska länge sen, och fick direkt andra erbjudanden. Sen i vintras har hon varit programledare för ”Le Iene” på Mediasets (Berlusconis) Italia 1. Det är ett program som faktiskt inte har några veline. De har alltid några dansare, men de är ibland bara män och alltid riktiga dansare. Ilary är programledare tillsammans med två killar som jag tror är lite som Italiens Filip och Fredrik. Liksom smart-grabb-tramsiga på ett självmedvetet sätt. Ilary intar rollen som den varma och okonstlade tjejen som absolut inte är dum men inte heller rädd för att bjuda på att hon till exempel uttalar svåra ord fel ibland. De tre presenterar olika inslag där reportrar (”iene”, hyenor, kallas de) brukar avslöja olika oegentligheter, alltid på ett ironiskt och skämtsamt sätt. De har till exempel en iene-utstyrsel på sig, som består av solglasögon och mörk kostym. Uppdragen kan handla om att avslöja något företag som lurar sina kunder på pengar, eller en gång undersökte de hur mycket bakterier som finns på Trenitalias tågsäten och tågtoaletter, vilket gjorde att jag inte ville åka tåg mer.

Ilary och Francesco har ett klädföretag också, men jag skulle tro att Francescos funktion mest är att vara fotomodell. Never Without You heter märket, Totti har alltid kläder därifrån. Inte sällan ser man heller romanisti-killar på Roms gator med tröjor eller kepsar som det står NWY på. I somras kombinerade kaptensparet en resa till Barcelona med att gå på klädmässa och presentera NWY, och att Totti hälsade på Giuly i Barça, och övertygade honom att komma till Roma.

Idag var Roma i Reggio Calabria och spelade match, och Totti gjorde mål. Igår, i det sliskiga teveprogrammet C’è posta per te, var Francesco och Ilary med, de visade bilder från när Chanel döptes och Francesco lovade bort en dedikation om han skulle göra mål till familjen som var anledningen att de var där. C’è posta per te är ett klassiskt program som går ut på att nån, genom teve, skickar ett brev till nån annan och bjuder in dem till programmet, det finns alltid en sentimental historia bakom. Den här gången var det en man som bodde i Reggio Calabria som ville göra sin döde brors fru och söner glada. Broren hade dött i bilolycka, han hade drömt om att bli fotbollsspelare och familjen bodde i Rom och höll på Roma. Så nu fick de den fina presenten att få träffa Roms drottning och åttonde kung. Och man måste liksom först köpa att det är väldigt sliskigt och melodramatiskt och korkat, men sen var det väldigt roligt och fint, när en av sönerna (han var alltså i princip vuxen) fick sitta i Tottis knä eftersom de inte fick plats, Francesco höll tal till den lilla familjen och Ilary höll tal till mamman och nästan började gråta. ”Vi kvinnor ha en kraft som gör att vi kan komma ur också såna här tragedier, en stryka som kommer ur en ren och enkel känsla: kärleken till våra barn.” Jag hade lika gärna kunnat tycka det var motbjudande att en som Ilary skulle sitta i teve och ge råd till den här kvinnan, mycket äldre än hon, som förlorat sin man. Eller för den delen att en mans kärlek till sina barn inte skulle kunna vara lika stark. Men har man en gång fallit för familjen Totti så har man.

Ilary lyckades föda sitt yngsta barn strax efter Iene-säsongen var slut för fyra månader sen, och i torsdags var hon tillbaka på jobbet igen när programmet hade premiär. (Och det rykas om att hon redan är gravid igen, men det är väl bara ett rykte?) Jag vet inte hur man hade sett på det i det amningsfanatiska Sverige. Men om Rosella Sensi vill bli mamma och fortsätta styra Roma har hon en förebild i Ilary. Det är roligt ibland när Ilary får frågor om till exempel varför hon jobbar. Hon har ju en rik man och härliga barn, så varför ska hon jobba? Hon blir uttråkad av att bara sitta hemma säger hon, och hon och Totti har skild ekonomi trots att de är gifta, hon vill kunna vara självständig. Och så frågar de om Francesco ”hjälper till” med barnen. ”Det är oftare han som går upp på nätterna”, sa hon en annan gång i C’è posta per te, och i en intervju i en veckotidning (innan Chanel var född): ”Min man ägnar barnet mer uppmärksamhet. Ibland säger han till mig, för jag kan nästan vara lite disträ.”

”Är Francesco maschilista?” frågar Claudio Sabelli Fioretti, jag vet inte hur jag ska översätta ordet maschilista men det betyder alltså att man tycker kvinnan är underlägsen mannen. Sexist, kanske. ”Förut hade han antika åsikter om kvinnor”, säger Ilary. ”Nu har han ändrat sig.” ”Ni har lärt honom”, föreslår Sabelli Fioretti. ”Han har öppnat sig lite. Han säger inte längre att kvinnor inte kan göra vissa saker som män kan.”

Men Blasi hade klarat en sak bättre än Totti, säger hon. Den där spottloskan.

”Jag hade gjort samma sak, ärligt talat.”
Också ni hade spottat mot Poulsen?
”Ja. Men till skillnad från Francesco, hade jag träffat. Om du nödvändigtvis måste spotta, spotta honom i ansiktet, eller hur?”