Sanningsdan

Jag minns att jag skrev nåt med rubriken ”Francesco, I’m ready to be heartbroken” innan VM-finalen i somras. Jag lyssnade på Camera Obscura, det var därför. Idag lyssnade jag på Säkert. ”Är du klar och gå ner på stan? Jag är klar och gå ner på stan, är du klar och möta sanningsdan...” Nej, jag var inte redo den här gången, fast jag hade tid att förbereda mig. Ibland är man inte det ändå. Men jag gick ner på stan. Helt plötsligt var hela Rom utslaget och blommande, alla träd. Antagligen hände det igår när jag var ute i en båt på havet. Vid Circo Massimo såg jag trikolorerna, med siffran fyra och ordet ”campioni”, som fortfarande finns målade på väggarna. VM-finalen handlade mest om honom, Francesco för mig fast egentligen var det inte alls hans match. Men nu var det det. Nu hade han sagt att den här matchen var viktigare än VM-finalen. Och jag var inte beredd, jag missade mer än första halvtimmen och då stod det redan jävla TRE, NOLL. Så jag började med att bara önska att den skulle ta slut nån gång, den här viktigare-än-VM-finalen-matchen. Ingen i Romas lag verkade heller vara beredd. 7–1. Sju gånger försökte ni ta sönder hjärtat på mig, Manchester United, fast ni lyckades redan vi tre. Snälla kan vi spela om den här matchen från början, vi var inte beredda!