Mimosa till Kristina, Eva, Pia och Rosella
Den 5 januari skrev jag ”Det är så skönt att läsa Kristina Kappelin, jag står snart inte ut längre med alla svenska män som känner sig förföljda för att de gillar il calcio och ska hålla på och försvara den”. Idag, den 8 mars, är snart mycket nära. Jag har inte reagerat på det här tjatet förut, jag vet inte vad som hänt den senaste tiden faktiskt. Någon slags diskurs har etablerat sig som gör att också vettiga personer hela tiden måste påpeka när italiensk fotboll är intressant och bra. Som om det fanns ett tvivel. Nåja. Det är bara män, som Mats Olsson brukar säga. Jag vet det vore snyggare, men tyvärr är de ibland svåra att ignorera även om man försöker.
I alla fall, trots att det inte var alls länge sen Nils Liedholm dog och hyllades, har tydligen många (jag vet inte om de är så många, men till och med den fortfarande bästa tevekommentator jag vet – som jag alltid lär mig något nytt och roligt av när han pratar på matcherna – Jesper Hussfelt visar sig tillhöra det här brödraskapet) glömt, känner inte till eller vill förneka att det finns ett långt fotbollskt vänskapsförhållande mellan Sverige och Italien. De vill istället utmåla sig själva som offer för en anglofil konspiration. Det passar tydligen deras fåfänga bättre. Eller är det en mansgrej, att man måste ha ett krig att utkämpa. Eller är jag väldigt sexistisk om jag tänker så?
Det är ju ingen konspiration utan ett historiskt faktum att svensk fotboll alltid levt i den brittiska traditionen, och det många decennier innan Tipsextra. Det är för mig en gåta hur man kan – å hela den italienska fotbollens vägnar dessutom, som om den stod och föll med några svenska fotbollsnördars erkännande – känna sig hotad av detta. Den italienska fotbollen har många problem, men den har inte förtjänat, och tjänar sannerligen inte på, tillskyndare med ett så dåligt självförtroende och lågt förtroende för dess egen tjuskraft. Eller så har den det – då är den verkligen illa ute.
Det är ganska konstigt egentligen tycker jag, att vi sitter här uppe i Sverige och bryr oss så mycket om vad som händer på fotbollsplaner i Italien. Men det gör vi, och det har vi gjort. För att minnas kan man läsa till exempel Grenoli. Ett fotbollsäventyr av Eva af Geijerstam. Hon beskriver början av ett band som är starkt och levande ännu och just idag, den 8 mars, i Inters nummer åtta.
Till sist, en gammal laziospelare jag vet, men antagligen Sveriges coolaste fotbollstränare, och: c’è solo una presidentessa!
16 kommentarer:
Nu vet ju du säkert att jag står relativt nära en av de här kombatanterna i den här soppan men en sak som är mycket intressant i detta är bristen på journalistik.
Italiensk fotboll är intressant helt enkelt för att det är den plats där det finns utrymme för bäst jounrlaistik. Med en liga som har starka förgreningar hela vägen upp till den politiska och ekonomiska eliten, i avsaknad av fungerande kontrollorgan frodas korruption, politik, ekonomi och idrott. En match kan därför få rent politiska konskevkenser.
Detta är unikt.Här finns helt osannolika stories. I synnerhet om man betänker landets medlemskap i G8.
Sport är en del av samhället och därför ska den granskas precis om vi granskar samhället och fotboll i Italien är samhälle och..tja..därför ska den granskas så.
Dessvärre finns det alltför många sportjournalister såväl på den publikation du jobbat på som på andra som I FÖRSTA HAND ÄR SUPPORTRAR. De är inte nyhetsjournalister vilket alla egentligen borde vara. De lever precis som du säger i en brittisk tradition och orkar helt enkelt ta ny information.
Att dissa ( som en av de där kombattanterna gjorde ) programmet Euro talk ( som har mer tittare än c+) på ett så att man bara framstår som okunnig är inte bra.
Det har inte att göra med att försvara italiensk fotboll.
Sen kan man diskutera ut den här "striden förts" men jag tycker precis som du att Italiensk fotboll inte behöver försvaras, men jag så evinnerligt trött på dessa trötta "experter" och krönikörer (som alla är män med för övrigt) som trött gapar om filmningar, korruption och rakade ben ISTÄLLET för att ställa frågan: varför?
Ställer man den frågan och tar reda på orsakerna blir det genast mycket intressant.
Jag menar alltså att de båda kombattanterna är lika löjliga, Wennman ger sig ju in i debatten samtidigt som han låtsas avfärda den. (Vilket jag själv kanske gjorde också. Jag ångrar mig redan...)
En grej som jag tänkt på är att sportjournalistiken uppmärksammar Italien otroligt, otroligt mycket jämfört med till exempel kultur- och nyhetsdito. GP anlitade en dansk kulturjournalist för ett tag sen för att granska svenska kultursidor, han kom fram till att de var extremt provinsiella. Det finns knappt artiklar som inte har någon koppling till Sverige. På sportsidorna får Italien (och Spanien, England, och så vidare) däremot sida upp och sida ner av framförallt positiva artiklar. Och även om jag håller med dig i din kritik av sportjournalistiken får det plats en del bra också. Vem hade till exempel någonsin hört talas om staden Livorno om det inte vore för fotbollen? Ingen åker väl på semester till Livorno. Men jag tror många fotbollsintresserade vet att det är en röd och udda hamnarbetarstad i Toscana. Fler än de som läser kulturen men slänger bort den rosa bilagan.
Om man dissar Euro Talk, fnissar åt rakade ben eller kallar Francesco Totti för "Prinsen av Rom", då avslöjar man ju bara sin egen okunnighet och löjlighet. Varför ska man rätta hela sitt sätt att berätta efter de personerna? Det är vi som har rätt och de som har fel, så varför det oändligt dåliga självförtroendet? Om man ARGUMENTERAR så fruktansvärt mycket hela tiden, då börjar man ju till slut undra vem det är man försöker övertyga.
Alltså: Jag håller med om att Italien borde beskrivas mycket mer och bättre, men jag stör mig lika mycket på alla som romantiserar landets problem och bara använder det som en fåfäng spegel, som de som raljerar om filmningar och rakade ben.
Eller, de förstnämnda (de som använder Italien som en fåfäng spegel) irriterar mig antagligen mer för att de är mer lika mig själv.
Du resonerar väldigt bra.
Just den svenska kulturjournalistiken (läste den gp grejen) är hemskt intressant, för att den är så tråkig.
Vilket i grund o botten tror jag har att göra med att eliten finns på en liten begränsad plats ( i väldigt tradiotionellt kulturella rum o storstäderna som operan, dramaten hdk, Konstfack) och inte i exempelvis spelvärlden.
Sverige är ett litet land och vi har nog lite komplex över svenskheten.
När det gäller Italien är sportjournalistiken därifrån intressant just för att den ger utrymme åt ett politiskt och kulturellt resonemang man sällan annars har, detta på grund av att kopplingen är så direkt.
Och absolut, italien ska inte romantiseras ( om detta bråkas det ganska ofta i turnébilen kan jag säga), landet behöver inte romantiseras det är liksom vackert ändå.
Däremot behöver det en dos journalistik som är intelllektuell pretantiös eller elitistisk.
Rak, oberoende, granskade nyhetsjournalistik. En Janne J.
Samtidigt är det komplext. För vem blir inte fåfäng av att gå i solen vid vattnet i ostia.
Vi är svenskar, vi lever i ett land som är den raka motsatsen till vårt.
Italien är tvärtom.
Däri tror jag fascinationen ligger.
"Vi är svenskar, vi lever i ett land som är den raka motsatsen till vårt. "
Ska givetvis vara: Vi är svenskar, vi lever i ett land som är den raka motsatsen till Italien.
Jag tror det spelar roll att Sverige är Italiens motsats, för det är det verkligen. (Jag menar också på allvar att det finns en historielöshet. Även om historien mest varit anglosaxisk i den svenska fotbollen, så föddes faktiskt inte det svenska intresset för italiensk fotboll i samma ögonblick som Svenskafans startades. Det är inte heller den dig närstående kombattanten som uppfunnit det. När svenskar en gång i tiden blev proffs, blev de det i Italien. Det har funnits en fascination för italiensk fotboll i Sverige parallellt med motståndet till den.)
Men jag tror inte det är hela sanningen heller. Längtan till Italien har ju drabbat en massa, från Goethe och Stendahl och säkert en hel drös amerikanska turister, eller för den delen maffiafilmsregissörer, eller den där kinesen som refererade Grossos straff mot Australien och åberopade Facchettis och Maldinis andar eller vad det var.
Egentligen vill jag säga att det är fel att relativisera Italien och beskriva det som så speciellt och annorlunda alla andra länder, eftersom det faktiskt bor riktiga människor där som ska leva sina liv och inte vara nån slags statister i våra citronblomsfantasier. Men jag vet ju att jag gör det själv. Jag har ju känt själv det speciella, magiska med Italien, jag vet ju att jag längtar efter att bara andas italiensk luft, eftersom den ÄR skönare, det är ingen romantiSERING, det ÄR så romantiskt. (Jag vet i och för sig också att jag fick halsfluss första gången jag var i Rom när jag var nitton för att jag drog omkring i dammet i Forum i trettio graders torka i timtal...)
Men det konstiga är, att bland alla som förstått och känt det här magiska italienska, så är det väldigt många som inte vill se Italiens baksidor, eller prata om dem. Just Italien, vars goda sidor är så uppenbara och fantastiska och lätta att se - just det landets baksidor borde vi väl kunna prata om öppet och ingående och utan att vara rädda för att förlora vår kärlek till det. Om den nu är så stor och stark, så borde den hålla för det. Men istället är det tvärtom, att många antingen ignorerar, förminskar eller romantiserar och exoticerar de mycket stora problem som finns. Som om de vore rädda att deras kärlek skulle falna om de verkligen såg vad Italien var. Hur romantiskt är det egentligen, om man inte tycker om Italien som det är, också med det som är fel och fult? Jag tycker inte heller det är juste mot landet och de som bor där. Det är så oerhört självupptaget.
Utan att ha upplevt dem själv är jag ganska säker på att jag håller på dig i turnébildiskussionerna...
Jag vet inte om det beror på att hela EU drabbats av Stendahls syndrom, men jag FATTAR inte varför inte EU griper in hårdare mot sopkrisen, mot Berlusconi... SER de inte vad som håller på att hända? Kan det bli mer uppenbart än att det i månader ligger sopor på gatorna i Italiens näst största stad? Att folk dör av tumörer? Detta är snarare det övergripande problemet, att Italien kritiseras för lite.
Jag skulle faktiskt kunna klippa ut det du skrev. Exakt så sa jag i bilen senast på vägen ner mot Båstad, kanske inte exakt så men nästan.
Jag tycker Italien på många sätt är en skam för Europa.
Landet har sådana problem som tigs ihjäl inom EU att det faktiskt är en skam för EU med. IStället för att lägga fokus på en FN styrka i Tchad borde man fan göra det i neapel (det är kanske lite hårddraget men du förstår tanken).
Varför kritiseras då Italien för lite?
Dels tror jag det är lite "hälla vatten på en gås" syndromet, men sen får man inte glömma att landets norra delar producerar.
Svaret alltså precis som med allting annat: pengar.
Plus en öm punkt hos alla nordeuropeér som blir alldeles till sig i trasorna över att gå i kortärmat i Borghese i mars och ja...jag erkänner jag är en av dem.
Ska någonting hända, måste det ske inom landet. Från dess medborgare.
Och där dessa i första hand ser sig som romare, napolitanare, etc, och i kanske tredje hand som Italienare inser man problemett magnitud.
Precis, en verklig förändring kan bara komma från italienarna själva.
För att återgå till fotbollen så tycker jag det finns en så negativ jargong bland folk i Italien kring fotbollen, som fanns redan för flera år sen men antagligen än mer nu. Då menar jag alltså vanligt folk, inte de som är extra fotbollsintresserade. Att "jo fotboll är en fin sport men nuförtiden handlar det bara om pengar och bråk och jag går inte till stadion längre för det är bara en massa krångel och trubbel och det är dyrt." Se bara hur man beskriver rugbyn: som motsatsen till fotbollen, en trevlig och folklig och "sportslig" sport. I det här klimatet känns det svenska käbblet så otroligt världsfrånvänt och självupptaget. Istället för att intressera sig för varför italienarna säger så här, vad har hänt, vad är problemet, hur är det egentligen i Italien, så håller man på och ältar att alla SVENSKAR inte älskar italiensk fotboll.
På samma sätt skäms många italienare över landet och pratar om att emigrera och så vidare. Jag vet inte hur många gånger jag fick höra av min lägenhetskompis i Rom förra året att "ni skrattar åt oss, eller hur?" Jag såg Nanni Morettis Il Caimano i helgen (inte så bra) där en ung tjej som skrivit ett filmmanus om Berlusconi sa samma sak. "Hela Europa skrattar åt oss nu." Vad ska man då göra? Man ska såklart inte skratta. Men ska man tjata sig blå om allt det goda som finns i Italien så att vi har kvar vår rosenröda bild av landet medan Berlusconi kan fortsätta driva det i fördärvet? Eller ska man undersöka och berätta om de verkliga problemen så att man kan förstå dem och göra något åt dem?
Rugbyn ja.
Det finns ett hak uppe vid piazza Vescovia som är ett Irr-tillhåll typ.
Där går de hårdaste numera på rugby.
För att det är en ren och ärlig sport.
Det är sjukt.
Eller väldigt sunt.
Det jag retar mig på är folk som dissar någonting man inte vet någonting om. Som att det bara är mygg i norrland, eller att Zigenare bara snor eller att Italienska fotbollsspelare bara ramlar.
Det är okunnighet. Och det är det som triggar igång mig när det ska diskuteras italiensk fotboll, sen är jag förmodligen mer kritisk än den värste ultra.
För fotbollen i Italien är sjuk.
jag tycker du har sagt allt så bra här så jag har faktiskt inget mer att tillägga.
En grej till, sen har jag kanske ventilerat det här färdigt. Skönt i så fall!
Alltså: tjatet om att italiensk fotboll är bäst i världen. VM-guld, Milans guld, och så vidare. Men vad spelar det för roll hur många troféer Milan vinner om inte folk går till stadion? Om människor i Italien skiter i fotbollstroféer och inte tycker fotbollen är trovärdig - vad är vinsterna då värda? Jag tycker det finns ett problem för fotbollen i Italien som är viktigare än alla andra och som man inte kan ignorera, och det är att folk slutar gå till stadion.
Nu måste jag också säga att man inte heller ska falla in i den negativa jargongen från Italien nödvändigtvis, även om man ska ta den på allvar. Man ska såklart först och främst berättta om allt det fina och roliga som vardagligen händer i il calcio - och om problemen, när det är relevant. Utan att falla in i sättet att tala som om hela den italienska fotbollens existens i varje ögonblick stod på spel. BERÄTTA - inte ARGUMENTERA.
Okej, nu kanske jag har sagt allt.
Orkar inte skriva nagot, men tankte lagga in en standing ovation till tva kloka huvuden!
/David
Varför inte lite Calcismo?
Ett italienskt uttryck(om Romafans tror jag) för fotbollsgalenskap. Begreppet spelar en viktig roll i Eva af Geijerstams fina bok om GRENOLI Ett fotbollsäventyr där inte bara den svenska trions Italienäventyr berättas utan även modern italiensk historia gestaltas varvas med svensk brukshistoria, Rekordmagasinet och svensk idrottsrörelses alldeles egna äppelkindade mentalitet.
Fin läsning - bra exempel på god fotbollsjournalistik tycker vi på Kistalight.
Det är en bra bok. Det var så himla länge sen så jag borde kanske ta och läsa den igen. Minns att jag hade lite svårt för hennes språkliga manér, men den var bra ändå.
Skicka en kommentar