Svårsvalt

”Vi kan välja att minnas andra saker.” Ja, sannerligen. Jag visste väl att jag inte borde ha börjat året med att titta på SVT:s VM-krönika. Jag vet ju att jag nästan aldrig vill minnas samma saker som SVT-sporten vill. Tack i alla fall för att jag fick komma ihåg den vansinniga matchen mellan Portugal och Holland och hur underbara Frankrike var mot Brasilien.

Annars antar jag att SVT:s krönikör satte huvudet på spiken. Vi väljer att inte minnas vem som vann fotbolls-VM 2006. Frågan är varför. Jag minns att jag tänkte under VM att om de blå vann så skulle resten av världen bli tvungna att ta itu med Italiens problem på nåt vis, förhålla sig till dem. Italien skulle bli våra världsmästare i fyra år, våra representanter, och deras problem också våra. Men nej. Istället väljer vi att glömma dem. Krönikan är bara ett exempel på det.

Det var VM:s vackraste historia, det italienska dramat. Den fulaste också. För ful, tydligen. För mycket verklighet? Eller varför ska man välja att klaga på ett tråkigt VM, när historien om världsmästarna finns precis framför ögonen? SVT har en vana att kalla idrottsevenemang för fester, så också i den här VM-sammanfattningen. Så jag antar att Italien förstörde ”VM-festen”? Enligt krönikören påminde Italiens seger om att fotbollen vuxit sig utanför spelet och nu handlar om andra saker. Därför ska vi hellre minnas det glada Tyskland. Jaha. Under vilken period i historien handlade fotboll inte om sådant som ligger utanför spelet? Varför är det överhuvudtaget ett problem? Och Tyskland, fanns det något land där VM hade en mer konkret politisk påverkan? Samtidigt framhålls det vackra i att det trasiga Frankrike med sina kravaller enades bakom flaggan inför finalen. Den kopplingen kan man tydligen göra, trots att kravallerna ägde rum många månader innan VM, och trots att Frankrikes senaste VM-guld visat sig vara ytligt och kortvarigt som enande nationell kraft. Men Italiens sår, som faktiskt har med själva fotbollen att göra, det är för jobbigt att se. Det ska vi välja att glömma.

Dessutom spelade Italien för bra fotboll för SVT:s krönikör. ”Fotbollen blev sämre och sämre och handlade allt mer om taktiskt spel.” Jag citerar ur minnet, sagt om finalen. Sen när blev fotboll dålig för att den är taktiskt avancerad? Varför ska vi välja att minnas bra saker som dåliga? Om man väljer att minnas semifinalen mellan Tyskland och Italien som ett bevis på att fotboll blir tråkig när spelarna är för skickliga, då... ja, då har man missat nånting. Då måste man ha bestämt sig för en förklaringsmodell innan man såg matchen och sen inte förmått att se något annat än det som förklarade ens tes. Den matchen var ett bevis på att en match som slutar noll mot noll, där båda lagen spelar taktiskt och tekniskt briljant – kan vara elektrisk, dramatisk, intensiv, utan ett dött ögonblick. Så som den matchen var. Som man såg om man tittade på den. Det var väl inte svårt att se? Man behövde inte vara Jens Fjellström för att se det. Men visst, man kan välja att blunda om man vill. Frågan är bara, fortfarande, varför.

Flygplanet har landat på italiensk mark, Fabio Cannavaro kliver ut med VM-pokalen höjd, och tevespeakern säger: ”vi kan välja att minnas andra saker”.

Åh.