Fortfarande och alltid Juventus

Som jag skrev redan efter första matchen, finns det något oemotståndligt med Juventus den här säsongen. I alla fall tror jag det. Jag har inte sett dem spela, bara läser om det nya, unga lagets triumftåg genom serie B. Ja, de vitsvarta hade helt säkert en oemotståndlig kvalité också förut, jag verkar ju inte kunna komma över tomrummet som Juve lämnat efter sig i serie A. Mest består antagligen dragningskraften av vad Juventus redan var: den största, mesta, bästa klubben, stile Juve och allt det där. Men magnetismen som de nu tagit med sig till B är också ny. Ingen har rensat ut sin klubb efter Calciopoli som de vitsvarta tvingades göra. Till och med Zdenek Zeman, klubbens ärkefiende numero uno, vars Lecce förlorade mot signoran i lördags, sa innan matchen att ”nu är det ett annat Juve”. Han är i och för sig också snar att påpeka att dopingdoktorn Agricola bland andra finns kvar i klubben.

De säger att Juventus fick ta hela straffet efter Calciopoli, men ser det inte för tillfället ut som om serie B var det bästa som kunde hända den gamla storasystern? Triaden är borta och det där med ”stile Juve” klingar renare nu.

Fabio Cannavaro har ju försvarat Luciano Moggi hela tiden, tills i måndags, när den före detta Juventusbacken fick Guldbollen av France Football. Enligt La Repubblica berättar Cannavaro i France Footballs vinnarintervju att hans nye lagkamrat Mahamadou Diarra sa ”Ah! Moggi, pengar! pengar!” när han träffade honom första gången. Utomlands tror de att Juve köpte matcher, säger Fabio, men så var det ju inte. ”Vi vann alla mötena på planen.” Kanske såg han det förut på något vis som sin uppgift att försvara Juves rykte eftersom folk hade fel uppfattning om vad som hänt. Nu medger han att Moggi är skyldig till ett ”enormt maktmissbruk”.

Jag vet inte om Fabio Cannavaro utomlands framstår som mer sympatisk eller lättsmält för att han lämnade Juventus. I Italien är det antagligen tvärt om. Cannavaro har hela tiden sedan han gick till Real Madrid påpekat hur stolt han är över att ha spelat i Juventus, av de som lämnat har han varit den som verkat ha störst bit av sitt hjärta kvar i klubben. Men han stannande inte.

Jag minns inte hur diskussionerna brukar gå om France Footballs utmärkelse, men jag antar att det det är naturligt att katalanerna är sura för att inte Ronadinho utan en spelare från Real Madrid fick den, och fransmännen för att det inte var Henry. Men inte heller i Italien är folk nöjda, trots att det blev en italienare, trots att han vann fast han är back. Cannavaro är så vacker och varm och sympatisk, men kontroversiell: det är videon där han får dropp på ett hotellrum i Moskva inför en match med Parma, den skumma övergången från Inter till Juve, försvaret av Moggi, att han lämnade Juventus, den svaga starten i Real. Många, många ville hellre se Buffon med Guldbollen. Juventus har till och med köpt helsidor i alla sporttidningarna i dag för att hylla Gigi.

”Din tröja talar om vem du är”, är rubriken i annonsen. ”Klubben, lagkamraterna, fansen och sponsorerna vill tacka Gigi Buffon för att han fortfarande och alltid är deras nummer ett”, lyder texten under bilden.

Det är det här jag menar. Jag tycker i och för sig det verkar ganska löjligt att bry sig så mycket om den där jäkla Guldbollen, men ändå: annonsen är varmt stolt men stram, oförskämd (mot Cannavaro) men mellan raderna, aldrig explicit, aldrig utan en viss stil. Nej, jag kan fortfarande inte inte låta bli att gilla Juves återlansering av sig själv.