Po-opp

Har jag berättat om den här sången tillräckligt många gånger?

Det började, enligt myten, med ett mål på bortaplan av Simone Perrotta mot Club Brügge i Uefa-cupen den 15 februari. Brüggefansen har en sång som de sjunger mot bortasupportrarna när Brügge gör mål, och den lilla skaran romanisti bestämde sig efter 1-1 för att retas tillbaka. Så de adopterade sången och gav igen, när Perrotta gjorde segermålet, 1-2. Trogna läsare av Junivallen vet. De sjöng ”po po po po po poo-o”, till riffet i The White Stripes ”Seven Nation Army”.

Sen tog de med sig låten till Rom och derbyt, det där super-extra-derbyt när Roma vann sin elfte seger i rad. Och sen, jag var ju inte där men tydligen slutade folk säga hej på stan, de sa popopo istället. White-Stripes-singeln sålde slut överallt, radion spelade den konstant. Låten blev liksom allas, de på stadion, folk i stan, lagets och klubben. Bruno Conti sjöng den på radio, spelarna hade den som ringsignal i sina telefoner.

Och så gjorde Francesco Totti den till landsplåga när han sjöng den i Sanremo. Det lät såhär roligt.

Hur den kom till Stockholm vet jag inte, men jag hörde den på Råsunda igår. Den kom bakifrån, från min klack. Vilken tur. Sen följde den med ner i tunnelbanan och nästan ända hem.

Ingenting av det här har någonting med mig att göra, men det var nästan lite rörande att höra en grönvit version ändå. Jag kände liksom att jag stod på rätt ställe. Jag som inte ens tycker om rockmusik.