Sorgligheten

Idag blev Milan, som ligger tia i Serie A, klubbvärldsmästare. Själv kollade jag halvt om halvt på superdupersöndagsmatcherna från England. Spelarna ”kan utföra svåra moment i hög hastighet” i Premier League, tror jag den korrekta fotbollsexpertformuleringen för vari det roliga med att kolla på engelsk fotboll ligger. Det är också roligt att läktarna är fulla, även om hälften verkade ha gått hem redan innan Liverpool–Manchester United var slut.

Men jag jag vill verkligen inte att italiensk fotboll ska bli globaliserad som den engelska. Il calcio är så mycket färggladare och tokigare och brokigare och mer spännande och speciell. Och samtidigt så himla hopplös.

I torsdags var det en bra artikel i New York Times som beskrev läget i Italien. ”Collective funk”, sammanfattar den det, ett bra uttryck. Förutom i Fifas ranking ligger ju Italien alltid sämst till på alla listor som mäter utveckling, ekonomi och sånt. Senast såg jag World Economic Forums Global Gender Gap Report om jämställdhet mellan män och kvinnor, där Italien, ett västeuropeiskt land, ligger på 84:e plats. Artikeln i New York Times tar sin utgångspunkt i en undersökning som kommit fram till att italienarna är det minst lyckliga folket i Västeuropa.

In 1987, Italy celebrated its economic parity with Britain. Now Spain, which joined the European Union only a year earlier, may soon overtake it, and Italy has fallen behind Britain.

Italy’s low-tech way of life may enthrall tourists, but Internet use and commerce here are among the lowest in Europe, as are wages, foreign investment and growth. Pensions, public debt and the cost of government are among the highest.

The latest numbers show a nation older and poorer — to the point that Italy’s top bishop has proposed a major expansion of food packages for the poor.

Worse, worry is growing that Italy’s strengths are degrading into weaknesses. Small and medium-size businesses, long the nation’s family-run backbone, are struggling in a globalized economy, particularly with low-wage competition from China.

Det är som att Italien aldrig riktigt moderniserats men det har funkat på något vis ändå, tills resten av världen går in i en postmodern tid och Italien bara liksom stannar.

Alexander Stille, a Columbia University professor and an expert on Italy, argues that this moment is different. While the economy expanded, from the 1950s to the 1990s, Italians would tolerate bad behavior from their leaders.

But growth has been slow for years, and the quality of life is declining. Statistics now show that 11 percent of Italian families live under the poverty line, and that 15 percent have trouble spreading their salary over the month.

“The level of anger is great because before you could slough it off,” Mr. Stille said. “Now life is harder.”

Samtidigt visar Roberto Saviano med sin bok att det finns en del av det italienska samhället som anpassat sig fantastiskt väl till den globaliserade ekonomin: den organiserade brottsligheten. Mycket riktigt är maffian den verksamhet i Italien som omsätter mest pengar. Det låter otroligt, men det kom en utredning för ett tag sen som visade det också.

Samma dag som New York Times-artikeln kom publicerade Repubblica en undersökning om italienarnas inställning till staten. Att många har ett litet förtroende för myndigheter är ingen nyhet. Misstroendet är nu större än någonsin på 2000-talet. Ilvo Diamanti menar i en kommentar att det också finns något nytt, att det finns olika sorters missnöje och det som karaktäriserar dagens Italien kallar han ”apatiskt”. Utan passion, utan en blick mot framtiden.

Nu är undersökningar och statistik en sak, men åtminstone jag känner så väl igen det här resignerade, sorgsna missnöjet hos folk man pratar med i Italien.

Och exakt såhär är det med fotbollen också. Det är ju inte killarna som satte eld på Rom som är mest signifikativa för vad som händer med Italiens fotbollspublik, utan de som stannar hemma och ser på teve istället för att gå till stadion.

Igår började Calciopoliprocessen i Neapel, en händelse som ingen bryr sig så mycket om och som ingen tror kommer tjäna särskilt mycket till. Redan har jag läst artiklar med uträkningar om när brotten kommer vara preskriberade. Till 2012, måste de tydligen dra ut på överklagandena för att komma undan. Trots att det var de som satt där när Calciopoli fanns, styrs fotbollen fortfarande av samma gamla gubbar som aldrig lämnar ifrån sig sina poster till de yngre. Precis som det är i resten av Italien. Våldet kring matcherna har minskat sedan Catania, men då måste man betänka att inrikesministeriet ofta stänger av hela läktarsektioner och förbjuder bortasupportrar att se matcher. Hur länge ska det vara så?

Ändå är det så roligt att gå på fotboll i Italien, och att vara där överhuvudtaget. Min längtan är konstant. Jag vill inte att italiensk fotboll ska börja bli attraktiv för utländska investerare och kommersiell och tillrättalagd som i England, men jag vill ju att den ska må bra. Jag vet inte hur det går ihop.

Det sorgligaste med fotbollen är att folk slutar gå till stadion. Jag har sagt det förut, att om de bara gick dit skulle de ju märka hur roligt där och att det inte är farligt. Dyrt är det såklart fortfarande. Men om folk bara kom till stadion igen skulle mycket redan vara löst.

Roberto Saviano brukar prata om att hans bok är farlig för att så många läser den och väljer att förstå. Det finns inga lösningar på nånting här, inga förslag. Bara att förstå och föra berättelsen vidare är något. Beppe Grillo, en komiker som är den som mest ändå samlat mycket av ett aktivt missnöje, speciellt nu under hösten och genom sin blogg, har heller inget alternativ direkt, men bara att någonting händer, att folk berättar om verkligheten och protesterar betyder nåt.

Under tiden går det åt helvete för Italien. Inte konstigt att Fabio Capello sticker till England.