fredag, november 17, 2006

Vårt (o)italienska år

I går skrev alla tidningar att Fabio Cannavaro kommer få France Footballs Guldboll, hans namn har visst läckt ut, men blir officiellt först när priset delas ut den 27 november. Han är i så fall bara den fjärde italienaren som får priset, fler är de inte sedan det började delas ut 1956. Trots, eller kanske på grund av det, är den där bollen ett ständigt samtalsämne i Italien känns det som. I år borde det ju bli en italienare, eller absolut inte en italienare det här bedrövliga och underbara italienska fotbollsåret med Calciopoli och VM-guld.

I Italien har jag känslan av att de flesta föredrar Gigi Buffon som guldbollsvinnare. Kristina Kappelin tjatar ju varenda vecka om att det borde vara han. (Förresten, en helt annan sak: jag tycker generellt att Kappelin är väldigt bortglömd som en av Sveriges, typ två, bästa sportkrönikörer, men är hon inte på fel sida om den exotistiska gränsen i dag?)

Om jag delade ut ett pris skulle jag hellre ge det till Cannavaro än Buffon. Jag vet ingen som spelar så tryggt och rent och perfekt vackert mittbacksspel som han. Han var VM:s bäste spelare, otroligt viktig för laget som vann turneringen. Efter alla klantiga uttalanden innan VM behövde han bara sätta foten på plan för att man skulle förstå varför det var han som var lagkapten. Cannavaro själv säger att han skulle bli lika glad om Buffon fick priset. ”Han är som Ronaldinho, fast målvakt.” Kanske är det Buffons Ronaldinho-kvalité som gör att många föredrar honom framför Cannavaro. För en spelare som vinner Guldbollen ska väl ha en viss artistisk dimension i sitt sätt att spela? Försvarsspelare får aldrig priset, nu är en målvakt och en back de hetaste kandidaterna. Många tyckte efter VM att det faktum att Fabio Cannavaro ofta nämndes som turneringens bäste spelare var ett tecken på hur tråkig och försvarsinriktad turneringen var. Jag kan aldrig hålla med om tråkigheten, jag vet inte vad man mer kan begära av dramatik och spänning och snygg, skicklig fotboll än det man såg om man följde Italiens Tysklandshistoria. Men ingen i världen, allra minst Sepp Blatter, verkar riktigt gilla att Italien vann VM. Och triumfen glömdes så fort, till förmån för Calciopoli och allt, trots att det ju ska vara det största av allt att vinna VM. Fabio Cannavaro säger att ”det var en dröm. Varje liten pojke som börjar spela fotboll drömmer om att vinna VM”. Ändå är det som att man behöver påminna om att drömmen faktiskt blev sann, för bara några månader sen. Allt färre går till stadion om söndagarna i Italien den här hösten, trots VM.

Alla pojkar drömde kanske om att få hålla i VM-pokalen, utom han som hette Francesco Totti. Han stod i den södra curvan på Roms Olympiastadion och drömde om att få spela på just den planen, i en gul och röd tröja. Åtminstone i hans fall kan man förklara varför ett VM-guld bleknar.

Efter att han spelade så bra i matchen i lördags, nästan som sig själv igen, börjar folk undra allt mer varför han inte spelar i landslaget. Han har kritiserats från första stund för att han inte ställer upp, nu börjar dessutom ursäkten att han inte är helt återställd efter skadan låta ihålig. Förbundskaptenen Donadoni började i måndags prata om att Totti skulle spela i blått redan i vinter. Men det hade inte Francesco tänkt. ”Jag tänker bara på mitt lag, Roma”, sa han i klubbens tv-kanal i förrgår, och blev citerad överallt. (Här är intervjun som ljudfil.) ”Det är jag som bestämmer. Jag har inte pratat om det med Donadoni, jag behöver inte prata med nån. Vi får se om jag kommer tillbaka eller inte. Innan jag tagit bort skruvarna i foten (vilket han ska göra efter säsongen) kommer jag inte spela i landslaget.” Donadoni å sin sida sa att ”Sluta nu med den här telenovelan. Det är jag som bestämmer.” I Il Romanista i dag försäkrar Donadoni att han och Franecsco är helt överens och osämjan uppfunnen av pressen. Men telenovela blev det, och man kan inte komma ifrån att Francescos ovilja att ge klart besked lämnar öppet för spekulationer och konflikter. Kan han inte bara bestämma sig för att sluta? Men Francesco säger: ”de attackerar mig för min romanitá”, hur översätter man det? Hans romerskhet.

I intervjun i Roma Channel nämner programledaren att flera spelare, som Del Piero och Buffon, efter det galna VM-firandet på Circo Massimo i somras sa att nu förstår de vad Rom är. Men Totti visste redan. ”Jag hade redan upplevt det ögonblicket... Helt säkert var det inte samma ögonblick. För mig personligen var det viktigare att vinna scudetton än VM, jag är Roma-tifoso och att vinna med Roma är mitt första mål.”

Personligen, för Totti, finns det nästan bara en sak kvar att vinna: Champions League. Enligt Francesco ”det svåraste”. ”Det finns andra lag som är bättre, men fotbollen är vacker just för att den är oförutsägbar.” Fast ännu svårare vore nog för honom att vinna Guldbollen. Den har han drömt om, även om han säger att han inte bryr sig. Han skrev ett helt kapitel i sin bok om den. Totti är den sortens spelare som får Guldbollen, det var aldrig Cannavaro, tills nu. Man kan kanske säga att Francesco valde, utav lathet eller kärlek eller båda två, den gulröda tröjan över sånt som Le Ballon D’Or. Ändå är väl hans enda chans att få den nu, att göra det i Champions League med Roma.

6 kommentarer:

Carl Arenlind sa...

Jag älskar verkligen hur lille Cannavaro spelar mittback. Ingen gör det så elegant som han.

Men det är en hatkärlek. Som blåsvart kommer jag aldrig komma över sättet som Fabio lämnade Inter på. Även om han möjligen bara var en bricka i Morattis pussel så kändes det unket.

Men visst var han bäst i världen i år. Inget snack om den saken.

Malena sa...

Instämmer till fullo, förutom att jag inte är blåsvart.

Jill Wegerup sa...

Älskar Cannavaro och tycker bollen är hans. Synd att Nesta är så skadedrabbad för han är strået vassare. Angående kappelin håller jag alls inte med. Önskar hon glömdes bort lite till.

Malena sa...

När Nesta blev skadad i VM och Materazzi kom in kändes det som ett stort problem, men sen blev det inte det. Jag vet inte om det var för att Matrix skärpte sig eller för att Cannavaro är så bra att vem som helst kan spela bredvid honom. Eller för att jag hade fördomar om Materazzi.

Carl Arenlind sa...

Som intervän tycker jag såklart att det handlar om fördomar om Matrix.
Ärligt talat så är det en jävla bra mittback. Och en brutal sådan också...

Malena sa...

VM förändrade ju verkligen bilden av Materazzi totalt. Den italienske spelare som folk i allmänhet kommer komma ihåg från VM 2006 blir väl han? Och i mycket som en hjälte, trots att han blev utvisad en gång och att Fifa försökt utmåla honom som en skurk. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på den där jävla avstängningen efter finalen.

Skicka en kommentar