Baby darling Roma

Det var en sak till med det här calcio-året. Det var det bästa av allt, och det var Romas vår. Även om Roma – och för protokollets skull vill jag påpeka att jag nu tar i trä, pekar med två fingrar mot underjorden et cetera – mot all förmodan skulle vinna ligan den här säsongen, kan det ändå aldrig bli så speciellt som de där elva vinsterna på rad, som det där derbyt. För vem hade kunnat tro, ens i början av januari, att la Roma skulle bli allt som hon är nu. Nu kan man mest bara säga som sötaste Simon: det är alltid roligt att se Roma. Eller, man kan säga mer. Man kan räkna upp så många bra saker med gulrött just nu att jag inte ens vill göra det för det blir löjligt. Ingenting alls förvarnade om att det skulle bli såhär. Och jag förstår inte varför just Roma, som jag råkade låna ut mitt hjärta till redan förut, för länge sen, och för ett år sen till exempel, när allt gick åt helvete, verkligen åt helvete, nu är bäst och vackrast och underbarast.

Jag tror det finns nån slags regel om att om man är en riktig supporter tycker man inte fotboll är roligt, utan ett enda lidande. Jag tycker inte jag är särskilt riktig, utan en ganska konstig tifosa i förhållande till min gulröda klubb; jag går omkring här på avstånd, i Sverige, och liksom uppfinner mitt Roma. Men jag försökte aldrig göra henne till bättre än vad hon var. Om det var någonting jag förväntade mig av Roma var det att allt skulle gå åt helvete. Hur kunde det slumpa sig så att just mitt lag blev så här roligt?

Jag vet, det är en oerhört självupptagen och fåfäng fråga. Jag tänker också att min jävla förkylning jag har nu, som började med att jag fick ont i halsen och sus i öronen i söndags eftermiddag, på något vis har att göra med att Roma vann med 7–0 mot Catania.

Har man sett en mer sympatisk sjunollseger än den i söndags? Romaspelarna har så roligt! Mitt i den här hopplösa serie A med trubbel överallt tycker de bara det är roligt att spela fotboll, ja, det är töntigt att säga men det är ju så himla fint att se på.

Men okej, det är antagligen fel och odrägligt att kalla en sjunollseger för sympatisk, speciellt när man har egna sympatier för laget som vann. Ett lag blev också krossat, och direkt startade en debatt om hur Roma agerade. På tv tyckte folk att Romas spelare borde visat sig barmhärtiga och hållit tillbaka – som om de hade visat motståndaren mer respekt genom att gå på halvfart. Catanias president Antonio Pulvirenti uppskattade däremot att Spalletti fortsatte att heja på sitt lag och skickade in nya, friska spelare i andra halvlek, men kallar ändå Romatränaren för en hycklare eftersom han stod kvar och hälsade på alla Catanias spelare och ledare när de gick ut efter matchen. ”Spalletti kände sig som någon slags halvgud”, sa Pulvirenti. ”När han landar på jorden igen, vilket ofrånkomligen kommer hända, kommer han inse ett par saker.” Spalletti själv säger att han alltid hälsar på motståndarna efter matcherna, men nu ska han sluta med det eftersom det missförstods.

Historien om Totti och landslaget tog också ny fart i går, när man trodde den var död, och det kan vi tacka, eller inte, Michel Platini för. ”Totti kan inte diktera villkoren för landslaget”, sa den Uefa-kampanjande fransmannen, juventinon, hur man nu vill beskriva honom, på besök i Italien, och tillade att den som blir uttagen till landslaget men inte dyker upp ska bli avstängd i två matcher. Han sa också att Totti kan göra lika briljanta saker som Ronaldinho på plan, men sen återstår 89 minuter och 59 sekunder av matchen. ”Han kanske är för romersk, det hade varit annorlunda om han spelade i Tyskland... men det är bara ett skämt.” Han verkar inte följa med så bra i fotbollen, den där Platini. Francesco skriver långt om landslagskonflikten i dag i en av artiklarna han regelbundet skriver i Corriere dello Sport, han är tydligt upprörd över all kritik han fått den här hösten.

Samtidigt säger Roberto Mancini att Roma spelar landets vackraste fotboll. Han kanske har lärt sig av José Mourinho, det var väldigt roligt att se hur störd Mancini blev av att Mourinho kallade Inter för Europas bästa lag för någon månad sen. Men det är inte riktigt samma sak, för som alla vet spelar det ingen roll hur snyggt man spelar om man inte vinner. Så, Roma vinner med 7–0 och Mancini säger att de spelar rolig fotboll.

Jag kommer att tänka på en annan sak, en detalj att lägga till den där löjliga listan. Inte bara har vi ju i Roma världens bästa och trevligaste tränare: han är också den stiligaste, eller hur? Luciano Spalletti är oftast väldigt välklädd, men han kan också ha träningsställ på sig och ändå se liksom skarp ut.

Det är match i morgon, helvetet kanske gör sig påmint redan då. Men just nu är nog ingenting fel med gamla Roma.