En avig, en rät

I Junivallens mycket oregelbundna serie om anti-merchandise (tidigare: ett, två, tre) kommer här ett inlägg om vad som kanske snarare skulle kallas pre-merchandise.

Jag har följt den brittiska tv-serien Life on Mars. Det är en finurlig och fin dramaserie om Sam Tyler, en polis i Manchester som efter att ha blivit påkörd av en bil vaknar upp och plötsligt befinner sig på samma ställe, fortfarande som utredande polis, fast i år 1973. I sjuttiotalsvärlden finns bland annat han själv, fyra år gammal, som gick på sin sista fotbollsmatch det året.

I ett avsnitt ska Sam och hans kollegor lösa ett fall där en Unitedsupporter blivit mördad några dagar före fotbollsderbyt i stan. (Se ett klipp här.) Just den match som var Sams sista. Kort efter övergav hans far Sam och hans mamma, och utan sin pappa gick han aldrig mer på fotboll.

I Sams möten med 1973-sättet att tänka och göra saker på visar det sig oftast att världen har utvecklats till det bättre. Men när Sam blir nostalgisk, när barndomens oskuld och saknaden efter pappan ska gestaltas, sker det med hjälp av fotboll.

Sam håller ett passionerat tal för en huligan om hur allting kommer gå åt skogen om fotbollsvåldet fortsätter. Även i senare avsnitt, när Sam träffar sin far, symboliseras det som är bra mellan dem med fotboll. Bekymmerslöst fotbollssparkande på en gräsplätt för att glömma en annars problemfylld situation, en samlarbild med Bobby Charltons autograf som är värd att spara hela livet.

Idén om att fotbollen var oskyldig och vacker förut och korrumperades sen, nån gång efter 1973 eller så, blir bakgrund till relationen mellan far och son.

En inte obetydlig detalj i sammahanget är halsdukarna. En halsduk som hittas vid mordplatsen blir en nyckel i utredningen av mordet på supportern. Alla fans har dem. Rödvitrandiga för United, blåvita för City. Fansattiraljerna är bara den randiga halsduken, och möjligen en lika randig mössa. Inga matchtröjor, loggor eller textbudskap. Många av halsdukarna är handstickade.

Fotbollen är både symboliskt och på ett konkret sätt ett band mellan pappor och deras pojkar. Men jag gissar att det var mammorna och fruarna som stickade alla de där halsdukarna.

En tid med frånvarande pappor och stickande hemmamammor är väl inte så mycket att längta tillbaka till. Fast halsdukarna är väldigt fina. Att sticka sin egen halsduk att ha på matchdan skulle vara en handling i sann anti-merchandise-anda.

Man kan också brodera Zlatan.