Adjö system, goddag atmosfär

...esso non riguarda un “sistema”.

I fredags kom ett dokument (pdf) där den federala fotbollsdomstolen förklarar varför den dömde som den gjorde i processen mot Juventus, Lazio, Fiorentina, Milan, Moggi och alla domarna efter att de överklagat den första domen. Så himla flytande är inte min italienska att jag kastade mig över och läste alla 117 sidorna byråkratspåk, men jag förstår i alla fall vilken som är den viktigaste meningen när jag ser den.

Det ligger klart för CAF att det här inte är ett ”system” men en serie nätverk som oberoende satts i verket av de olika anklagade klubbarna, om än i en förorenad atmosfär som präglade Serie A-säsongen 2004-2005.

Om jag kan formulera en så bra översättning av meningen är en annan fråga, men ungefär sådär säger de, på sida 59.

För en vecka sedan fyllde Romas president Franco Sensi 80 år. ”Äntligen får min far ära för allt han sått under de här åren”, sa Rosella när hon gratulerade honom, och syftade på Calciopoli.

Bättre än ära vore kanske om något verkligen förändrats. ”Okej president Sensi, du hade rätt.” Alla säger det nu, men ändå är allt nästan som vanligt igen. Eller, äh, jag överdriver, allt är inte som vanligt. Jag vet att det inte är någon liten sak att Juventus ska spela i B nästa säsong. Nåt har hänt, och jag kan inte bestämma mig för om resultatet av Calciopoli – så här långt – är bra eller dåligt. Att domarna och straffen inte motsvarar vad olika personer i verkligheten gjort sig skyldiga till är ju uppenbart. I månader nu har vi sett och talat om ett system. Alla vet att det var ett system, alla har läst och lyssnat på de inspelade telefonsamtalen, men ingen enda av de som låg bakom korruptionen har erkänt, Diego Della Valle och Claudio Lotito sitter kvar i sina klubbar, en del av de korrupta domarna kan snart komma tillbaka och döma, Franco Carraro kom undan med böter. Domstolen säger ”det var inget system”. Fast det var (är) det.

Jag kommer ihåg att jag skrev om Franco Carraros förslag om att förbjuda banderoller på läktarna precis när Moggiaffären börjat nysta upp sig, när jag inte fattade än vad det var som höll på att hända. Så var det förra säsongen i Serie A. Såna förslag. Arenorna var halvtomma, det var rasism och våldsamheter bland publiken och Juve vann alla matcher med sin livlösa fotboll. Sån var atmosfären.

Tills Roma började vinna såklart, men det var liksom ett varmt, vackert undantag från allt annat.

Fotbollsförbundet mötte det kalla klimatet med hårdare regler för supportrarna, svårare att köpa biljetter och så vidare. Så, precis när Carraro föreslagit att förbjuda banderollerna, blev det uppenbart för alla att det var han och de som styrde fotbollen med honom som var grundproblemet med fotbollen, inte fansen.

Är det bättre nu då? När vi har fått veta en massa om hur korruptionen administrerades, när vi – för nu i alla fall – blivit av med Moggi och Giraudo, när Italiens mest prestigefyllda klubb flyttats ner i Serie B. Kan man verkligen förvänta sig mer? Eller är det sämre, eftersom vi såg historiens största skandal i italiensk fotboll och alla utom Juventus kom undan med lite poängavdrag, typ. Kommer alla bara vara ännu argare nu?

Fabio Cannavaro är arg för att Inter får spela med skölden på tröjorna. ”Vi spelare vann ligan på planen. De kan sy fast den om de vill, men den kommer alltid att tillhöra Juventus.” Även om Cannavaro är arg på helt fel personer av fel anledning, tycker jag om att han har en åsikt. Det är mer än vad de flesta spelare har. Han har förmodligen rätt i att spelarna i Juventus vann scudetton på planen, eller att de hade gjort det utan Moggis fifflande. Just därför borde han vara rasande på Moggi, inte på de som givit skölden till Inter.

De flesta verkar annars vara arga av motsatt orsak. Om nån trodde att VM-guldet skulle göra folk mer välvilliga till de som korrumperat fotbollen, så verkar inte det vara fallet. I varenda enkät och undersökning som tidningarna gör svarar de allra flesta att domarna var för milda.

Jag vet inte vilken atmosfär som kommer prägla nästa säsong. Jag tänker att fusk och korruption spelar mindre roll för om folk kommer börja gå till stadion igen än om ligan blir jämnare, spelet roligare att se på, spelarna mer mänskliga och mindre avklippta från verkligheten, eller om man har ett VM-guld att minnas och glädjas åt.

Det är sorgligt hur grå månaden efter VM har varit med tanke på att Italien vann hela skiten. Det kanske beror på att Israel håller på och bombar sönder Libanon, eller nåt annat, viktigt, som Fifas arbete för att återupprätta Zidanes helgonstatus, men jag hade nästan glömt bort den där trofén, tills Francesco kom tillbaka häromdan. Ja, det är kanske därför det har sett så grått ut häromkring, att Totti har befunnit sig ända borta i Polynesien i 21 dagar.

Men i måndags kom vår hjälte hem till Italien – och på Fiumicino medan han väntade på planet till Sardinien levererade han den första roliga tidningsrubriken på veckor. Francesco har ett förslag om hur fotbollen ska bli bättre. Han har tänkt medan han var på semester, tro inget annat. Jag är lättroad, det räcker att få läsa rubriker som ”Lyssna på Totti: ’det är för mycket stress i fotbollen’”, så blir jag glad. Totti, den late, tycker att italienska lag borde ta efter utlandet och sluta ha samlingar dagen innan hemmamatcher, ett förslag i linje med hans ständiga tal om att fotbollen måste bli mindre allvarlig.

Jag kan nästan inte fatta att Juventus inte ska spela i Serie A när säsongen börjar. Hur kan man vänja sig vid den tanken? Jag tror det när jag ser det. Ändå är vi tillbaka och diskuterar småsaker igen som om inget hade hänt, för det räcker inte att straffa Juve. Det mesta känns ändå, samtidigt, som vanligt. ”Börja om från noll”-pratet har vi glömt. Hur ska vi få tillbaka tron på italiensk fotboll? Stanna hemma dagen innan match, ta det lite lugnt, lek med barnen, pussa på frun, det är inte så allvarligt.