Suspicious minds

Jag vet inte vad det är för fel på mig. I ett år var jag fascinerad av Calciopoli. Varken skandaler eller dödsfall eller en match i sällskap med fascister i Curva Nord gjorde mig mindre intresserad av Serie A, tvärt om tror jag. Nu, när det var meningen att vi skulle arkivera allt det där, då började jag plötsligt tycka allt var så sorgligt. Jag kunde inte släppa den där intervjun där Bruno Bartolozzi beskrev Massimo Moratti: förut var han alltid glad fast han förlorade, nu efter Calciopoli är han sorgsen fast han vinner. Han är trött på att bråka med Juventus.

Den är antagligen fåfäng och dum den där sorgsenheten, men jag vet inte om alternativet är bättre. Repubblica har en stor undersökning om italienarnas inställning till Serie A idag, och de har samma uppfattning som Moratti, nämligen att allt är som förut trots Calciopoli. Att fotbollen är korrupt och våldsam – dras med samma gamla problem fortfarande. 88 procent anser att fotbollen ”har lite trovärdighet, eftersom den är i centrum av för många intressen”. Åttioåtta procent, det är en ganska övertygande siffra. Intressant nog är den större än 2005 om jag tolkar Repubblica rätt, då åtta av tio ställde upp på påståendet. Och det är i och för sig ett sant påstående. Men det är ju töntigt att hänga upp sig på det, jag vet inte varför jag gjort det själv. Och, också, så kommer det alltid att vara sant så länge vi accepterar det som vi gör nu, klagar och skyller på alla andra och fortsätter att älska hatet och konspirationerna och grälen. För de flesta gör det, de blir inte sorgsna och trötta som Moratti.

I en intervju i L’espresso med åklagarna i Calciopoli-målet säger Giuseppe Narducci:

För ett år sen var kommentarerna av den här typen: den napolitanska undersökningen har bevisat det som alla visste. Det var inte riktigt så, det fanns inte en sån grad av medvetenhet. Inte ens inom organen för information, förutom i undantagsfall. I åratal hörde jag ett uttryck om domare och matcher: det finns en psykologisk underkastelse i domarkåren gentemot vissa mäktiga lag. I samlingen av dumheter som man upprepade i Italien fanns den här enorma mystifikationen. Det behövdes en rättslig utredning för att upptäcka vad fotbollsvärlden knappast hade kunnat upptäcka själv.

Men vi älskar ju mystifikationer. Även om de napolitanska åklagarna har rätt och är verkliga hjältar faktiskt, så förstörde de också nåt. Jag älskade Romas matcher mot Juve, det var mina favoritmatcher, bättre än derbyt. Jag bestämde mig aldrig för vad jag trodde på var sant om allt som låg bakom hatet mot den fula gamla damen, eller om Roma verkligen var så rent som de rättfärdiga gulröda hävdade sig vara, för det behövdes inte. Jag fattade hela den här italienska grejen, fascinationen i alla olika sanningar som snurras kring varandra, indignationen som knäpps på och av så fort, vissa saker som glöms bort på en sekund och andra oförrätter som ältas i årtionden, konflikterna, att man aldrig riktigt vet vem som är vem eller vad som är vad.

Så jag vet inte vad skillnaden är nu efter Calciopoli, om det är nån mystik som är borta eller varför jag till och med inte såg fram emot att få spela mot Juve igen. Mitt enda andra försvar är att det finns en sorts exotism i förhållande till Italien som jag inte tycker om. Som utlänning kan jag ju inte ha några åsikter om hur Italien ska vara. Men det är inte heller juste att så fort till exempel korruption, maffia eller alldeles för mäktiga galningar som Berlusconi är just italienska företeelser, ser vi dem lätt som lite charmiga. Jaja, Italien är Italien. Ja, men det finns också verkliga, stora problem, som folk lever med. Italien är ett onormalt, hopplöst land. Det är inte så charmigt. Italienarna själva klagar men accepterar också att ingenting nånsin förändras. En typisk grej är att den där sporträttegången förra sommaren kallades en fars redan innan den var det. Det fanns ju en bra dom, den första. Men redan den var starkt ifrågasatt. Det hade gått för fort, sa folk. Sen kom Franco Carraros kompisar och dömde i nästa instans och alla de där intressena hade genast återupprättat sin makt igen. Men det spelar ingen roll vad som gick rätt till och vad som inte gjorde det, det fanns från början ändå ingen som trodde att nåt skulle bli bra. Il calcio är antagligen en bra bit mindre korrupt efter Calciopoli än före, ändå har alltså ännu färre italienare förtroende för den nu än då. Ingen tror på nånting, eller hoppas, vilket också gör det svårare att nånsin bygga upp nånting att tro på. Och då håller vi kvar vid mystiken och konspirationsfantasierna, för det är åtminstone nånting att hålla kvar vid när det inte finns nåt nytt att ta vara på. Det är synd.

Men, fotboll är också bara fotboll och inte så viktigt som maffior och Berlusconi och sånt, och jag tänker alldeles för mycket, antagligen blir jag botad av att äntligen få se lagen spela. Jag ska lära mig att omfamna hyckleriet igen. Jag började redan känna lite Juvenostalgi när väldens mest romerske fransman Phillippe Mexès startade en fejd med världens mest osympatiske fotbollsspelare Pavel Nedved för ett tag sen. Medan Totti faktiskt på riktigt verkar vara trött på polemiken som han alltid är mitt i, har Mexès fortfarande den där busungeblicken, som när han sa häromveckan att han önskade att Lazio skulle åka ur Champions League-kvalet, eller att Nedved som han bråkat med under en vänskapsmatch i somras (eller ”nemichevole”, fiendematch istället för ”amichevole”, som det egentligen är när Roma och Juve möts) var för våldsam och ”mi stava sulle palle”. Häromdan skojade han om att han dedikerar supercupvinsten till Nedved. Mexès är den nye Totti tydligen, och nya vitsvartgulröda konflikter byggs redan upp. Och jag tycker ju att det är roligt.

Man måste nog tycka det, för det kommer bli en säsong av konflikter. Dels på grund av Calciopoli, dels på grund av att de nygamla klubbarna Genoa och Napoli förutom Juve kommer med gamla, outklarade gräl som ska spelas ut. Det är hur många derbyn som helst i år. Inter är det nyaste allmäna hatobjektet, och hetast blir kanske mötet mellan Juventus och Inter. Tyvärr sammanfaller den här konfliktfulla säsongen med den nya farten, efter Catania, hos politiker och fotbollspampar att införa hårdare regler och kontroll för publiken. Redan i första omgången i helgen spelas en match, Genoa–Milan, där milanfansen är portförbjudna och biljettförsäljningen hårt kontrollerad, på grund av att en genoasupporter dödades av en milanista i samband med att lagen möttes för tolv år sen, och tydligen fins det indikationer på att folk vill hämnas. Det är verkligen ingen bra början.

Strax innan Calciopoli bröt ut föreslog Franco Carraro, som då var president i fotbollsfederationen, att man borde förbjuda banderoller på läktarna för att motverka våld. I Barcelona har de 100 000 personer på läktarna utan några problem – och där finns inga banderoller, var hans logik. Då pratades det om att klubbarna skulle utvärdera Pisanu-dekretet, som var ett år gammalt. Ytterligare ett år senare tvingades klubbarna verkligen genomföra det där dekretet, på grund av vad som hände i Catania. På nåt vis har jag känslan av att den händelsen kommer förändra italiensk fotboll mer än Calciopoli gjorde. Carraros förslag, som han framförde som en fundering då, blev ju nästan verklighet efter Catania, då banderoller inte förbjöds, men de regleras väldigt hårt. Det sades att de skulle lätta på reglerna om banderoller och trummor till i höst, men än så länge har inga förändringar synts till. Samtidigt har det funnits planer på att göra kurvorna på mitt älskade Olimpico till sittplats. Champions League-finalen ska ju spelas där nästa år. Redan har de gjort nån slags trappa mitt i där jag tror det ska stå stewards. Men de mycket omtalade stewardsarna kommer inte komma förän i januari, vad det verkar. Det är svårt att säga emot de där förändringarna. Enligt Repubblicas undersökning menar 83 procent att det är riskfyllt att gå till stadion. Fyra procent fler än 2005. En polis har ju dött herregud, hur kan man då komma och prata om rättssäkerhet eller futtiga saker som banderoller och trummor eller skillnaden mellan att stå upp och sitta ner. Är inte människoliv viktigare? Fast jag vet inte om det är för publikens bästa som alla de här reglerna införs. Eller för vilken publiks bästa.

Francesco Totti försökte bli lite politiker innan sommaren, bland annat hotade han med att gå ur spelarfacket eftersom de inte drev frågan om en tidigare ligastart hårdare. De som bestämmer lyssnar alldeles för lite på spelarna, tycker Checco. Han lanserade också idéer om hur ma ska få fler att gå till stadion. Lägre biljettpriser till exempel, som han pratat om länge. Det gulligaste förslaget var kanske att man skulle ha tidiga matcher på söndagarna, med ungdomsmatcher innan. Han vill ha oannonserade dopingkontroller under veckorna istället för efter matcherna. Och basta med de hemska kvällsmatcherna på vintrarna, med hårda och räliga planer. Inget av det här kommer såklart någonsin genomföras, eftersom fotboll på den här nivån är en tevesport i första hand och allt anpassas till tevepubliken, inte till spelarna eller publiken på stadion.

Men jag tröttnade aldrig på att gå på fotboll. Allt runtomkring ja, men jag började sakna Olimpico redan innan jag gått hem efter den sista matchen i våras, när jag stod och tittade på Francesco och Cristian som lekte med en fotboll på gräsmattan och aldrig heller ville sluta. Om man bara går till stadion märker man ju att det inte är farligt. Jag förstår inte hur man någonsin kan tröttna på att åka spårvagnen ut till Olimpico, kolla på folklivet på läktarna, spelarna som värmer upp, på vad som händer i kurvan, sjunga och våndas och jubla över matchen.

Men just det verkar folk vara less på. Enligt Repubblicas undersökning är de alltså rädda för att gå till stadion, men 46 procent kallar sig tifosi, något fler än för två år sen. Fler tifosi, hetare känslor, mer misstroende och mer fiendskap, det är vårt nya Serie A.

We can’t go on together with suspicious minds, heter det i sången. Men det går. I Italien gör de det hela tiden.