Sista ordet
Kristina Kappelin skrev i Aftonbladet i går om mitt favoritämne ”Fabio Cannavaro och Guldbollen”. Hon talar om alla invändningar man kan ha mot honom, som jag skrivit om förut. Försvaret av Moggi, droppet i Moskva och det.
Nå, jag struntar i vem France Football eller Fifa vill ge sina priser till, men jag skulle kunna hålla med Kappelin i hennes antipati gentemot den fallne svärmorsdrömmen Cannavaro. Han är till och med helt ointressant som nån slags farlig kille eftersom han inte är en sån utan just världens svärmorsdrömstyp, och hans försvar för Moggi får honom mest att framstå som rätt korkad och svag. Och hur det någonsin skulle kunna bli charmigt att vara kompis med Moggi vet jag inte. Men, han spelar ju så bra! Inte bara bra, utan vackert, perfekt, fulländat. Det här säger jag i och för sig utan att ha sett Real Madrid spela i höst, men det är ju inte bara det att Fabio Cannavaro förtjänar fina priser för sitt fotbollsspelande. Det är att när han börjar spela fotboll så glömmer man allt det andra, för han gör det så snyggt.
3 kommentarer:
Malena:
du har nog knappt hämtat dig från chocken att det finns folk som inte minns var Di Canio spelar. Sorry: det är inte för den italienska fotbollen jag läser din blogg. Det är för fotbollen själv och ditt språk. Jag gillar din blogg, men kanske trampade jag i klaveret vad gäller ditt favoritlag (inne på bloggen Tre Hörnor Straff om någon undrade). Men eftersom Nacka, den största ikonen av alla bajare passade på att gå till AIK är väl undrens tid inte förbi. Jag blir gärna rättad, men jag kan inte tro att det är omöjligt med spelarövergångar inom staden Rom. Ha det bra!
Antagligen är det bara till din fördel att du inte har koll på Paolo Di Canio, Peter. Han är inte trevlig.
Visst har spelare bytt klubb eller hållit på det motsatta laget, men jag lovar dig: Francesco Totti kommer aldrig spela i nån annan klubb än Roma. Och allra minst i Lazio. Det är kanske det som är det undrigaste?
Jag håller med dig. När han spelar så glömmer man.
Skicka en kommentar