30 november: han skjuter

Organisation

Det har varit flera tjusiga besök från Italien i Sverige i höst; Aurelio De Laurentiis, Zlatan. Men jag fick ändå vara med på det helt säkert finaste: när Roberto Saviano kom hit. För det händer inte bara tråkiga, utan också fantastiska saker i Italien ibland, som att Saviano skriver en så makalös bok och att hundratusentals människor köper och läser den.

New York Times utsåg den nyss till en av årets hundra bästa böcker. Bodil Malmsten skriver ungefär det jag försökt säga med väldigt många fler ord förut:

Läs!
Läs Roberto Savianos fantastiska bok om camorran i Neapel - Gomorra, Resa i Camorraland, översättning av Barbro Andersson.
Roberto Saviano är född i Neapel 1979, och liksom Duras skriver Smärtan med sitt blod skriver Saviano sin bok med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans - hur bär de sig åt för att kunna skriva så, varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?

Ja, hur gör han? Jag frågade inte det på den pyttelilla intervjustunden jag fick, men jag kunde såklart inte låta bli att ställa en fotbollsrelaterad fråga. Det vill säga, det här handlar inte om fotboll egentligen, men kanske säger det ändå något om fotbollen och vad som hände när Gabriele Sandri dog. Helt onödigtvis och bara för att jag hade en liten inspelningsgrej som jag aldrig använt förut med mig, kan ni till och med i en plötslig multimedial explosion här på Junivallen få höra det, och när jag på min brutna italienska glömmer att använda konjunktiv och skrattar nervöst, här:



Det handlar om att våldsamma protester bröt ut efter att Sandri dödats, men det finns ju andra saker som är mycket allvarligare, som folk inte protesterar mot. Till exempel allt som Savianos bok handlar om, alltså camorrans ekonomiska makt, Syditaliens fattigdom, morden, våldet, soporna, misären. Och Saviano säger:

”För en sån sak, för en pojke som dödas orättfärdigt av polisen, finns en utbredd revolt. När det istället händer att någon dödas, ofta orättfärdigt, av klanerna, av camorran, gör man inte mer än en behärskad protest på begravningsdagen. Jag tror det beror på supporterkulturens specifika historia, på organisation. Alltså: ultrà är organiserade. Lagligheten däremot är inte organiserad. Den sociala antimaffiarörelsen har ingen organisation. Den har inte ens den där utbredda vreden, som kan hålla ett land gisslan. Också utan våld, jag menar att kräva av parlamentet, kräva av teve, kräva av tidningarna en… Den finns inte. Och det här fallet visar det, det visar hur mycket organiseringen av saker och ting blir grundläggande.

Och bland det största ansvaret för allt som jag berättar om ligger säkert att de inte är organiserade, och därför... Det fattas väldigt mycket information om de här sakerna. Faktiskt har min bok varit besvärlig (för camorran) just på grund av det här. För att tystnaden bröts. Inte för informationen i sig, för de visste hur bra som helst att de informationer jag använde fanns. Men de hade aldrig nått en stor publik förut. Tutto lì.”

Hallelujah moment

Ja, det har varit lite trist, liksom grått på senaste tiden, som att nåt fattas men man vet inte riktigt vad. Tills han kommer tillbaka. Han har börjat springa igen nu, vilket Roma Channel, och Junivallen, uppmärksammar såhär:

För många martyrer

Jag minns en bilfärd med Chiara, Cinzia och Enrico i underbart hög fart genom Rom en natt i våras, och en berusad diskussion på temat ”vad är det för fel på det här landet?” Den ständiga diskussionen. Jag tror det började med en debatt om sophanteringen. När vi svängde in på Via Cavour kom vi inte fram för en polisbil som backade ut framför på nåt korkat sätt. ”Kolla, det är det här som är problemet.” Inkompetenta myndigheter. ”Nu är till och med Ilary Blasis mamma trafikpolis.” Men det går inte att skylla på poliserna, ”det är faktiskt stackars killar från Syd som bara vill ha ett jobb och inte har nåt annat val”.

Jag har inte gjort nån heltäckande undersökning, men jag tror alla fotbollskurvor i Italien sjunger sången som hånar carabiniere-polisen. ”La disoccupazione vi ha dato un mestiere di merda”, arbetslösheten har givit er ett skityrke: carabiniere. I den korta strofen får de in både myndighets- och klassförakt samtidigt. Jag tror inte jag behöver upprepa hur stort misstroendet för myndigheter är i Italien, eller hur mycket fotbollsfansen hatar polisen. Men det är inte heller så enkelt som att polisen är lika med överheten, bara. Många av de som tar anställning inom polisen, eller går in i armén, är unga syditalienare. De kommer från fattiga områden där arbetslösheten är hög, och att bli carabiniere eller åka till Afghanistan som soldat är ett sätt att få en stadig, vit och hederlig (om än låg) inkomst, att ta sig från Syd, att bygga nåt bättre.

När kravallerna bröt ut i Italien igår var Syd-derbyt redan spelat, mötet mellan Palermo och Napoli var lördagsmatch. Det kallas ”il derby delle due Sicilie” efter riket som fanns strax innan Italiens enande och innefattade södra Italien med Neapel som huvudort, och Sicilien, med huvudstaden Palermo. Sporttidningarna på nätet hade rubriker igår om hur bellissimo och spettacoloso matchen varit, innan de om den dödade tifoson Gabriele Sandri tog över. Jag vet inte hur det hade blivit om Syd-derbyt spelats igår, men nu var det i det rika Italien: i Rom, Milano och Bergamo som våldet bröt ut.

Jag vet inte heller om Gabriele Sandri dog på grund av fotbollen. Ett vittne säger att polisen skjöt med sträckt arm, polismannen själv säger att han först skjöt ett varningsskott och att det andra, dödande skottet slapp iväg av en fruktansvärd olyckshändelse, medan han sprang med pistolen fortfarande dragen. Om han visste att de som bråkade gjorde det på grund av fotboll är inte klart. Det finns uppgifter om att han trodde det var ett rån. Gabriele Sandri bråkade inte, han satt och sov i bilen, men han var där på grund av att han skulle se Lazio. Vad som är säkert är att det inte fanns minsta utrymme för någon annan tolkning än att händelsen hade med fotboll att göra. Redan innan några oroligheter hade börjat började folk prata om supporterproblemet och att man måste göra nåt åt det. Och sen uppenbarade sig supporterproblemet.

Jag har hållit på och läsa John Foots bok om italiensk fotboll ett tag. Han berättar om de ”röda dagarna” i Viareggio 1920, då en match mellan Viareggio och den toskanska lokalkonkurrenten Lucca blev upprinnelsen till en två dagar lång ockupation av staden. Ett stort bråk över domarens påstådda partiskhet uppstod på planen, och en carabiniere skjöt en linjeman, tillika lokal krigshjälte, till döds. Medan Luccas spelare fick smita ut från stan genom att gå 20 kilometer till nästa järnvägsstation, beväpnade sig hemmapubliken. De omringade carabinieri-kasernen för att få tag på polisen som dödat domaren, de blockerade järnvägsspåren, kapade elektricitets- och telefonlinjer. Anarkister från närliggande städer anslöt. 200 soldater krävdes för att upplösa ockupationen. I början av fotbollens historia i Italien var planinvasioner vanliga, det hände att folk kastade sten på domaren. Det var värre förr.

De röda dagarna i Viareggio skedde under ”il Biennio Rosso” en kort period efter första världskriget då arbetare och bönder bland annat försökte ta över fabriker och ockupera jord, det var stora strejker. Nuförtiden säger ultrà-fansen att de är emot polisen, betal-teven, Fotbollsfederationen och ”den moderna fotbollen”. I själva verket lever ju alla de här i nån slags destruktiv symbios.

Betal-teven erbjuder ett bekvämt alternativ för alla andra när de hårda killarna tar över stadion. Om de verkligen ville motverka tevens makt, borde de alliera sig med resten av publiken. Istället håller de på med sina tifo-strejker, till exempel. De funkar inte så bra. Efter den otroliga historian förra året, när Casalesi-klanen (maffia) försökte ta över Lazio och Giorgio Chinaglia och några ledare för Irriducibili var inblandade och häktades, började Curva Nord strejka. Det ledde ingenstans och de slutade nån gång i våras. Inför en Champions League-kvalmatch i somras mobiliserade många laziali via sms visselprotester mot kurvan. Uefa hade hotat att slänga ut Lazio ur turneringen om det blev några rasistiska yttringar på stadion, och mycket riktigt överröstade resten av publiken de apljud som gjordes mot svarta spelare med visslingar. Milans ultrà har hållit på och strejka den här säsongen, eftersom de bland annat vill ha biljetter att sälja, något som inte ens är möjligt enligt de nya lagarna och dekreten även om Milan skulle vilja ge dem det. Galliani lever med ständigt livvaktsskydd på grund av konflikten. Men fansen gav upp strejken. Istället hörs jargong bland ultrà om att man inte ens borde gå till stadion, utan ta kampen till gatorna. Men att vreden mot polisen efter det som hände igår är stor, och folklig, betyder inte att folk i allmänhet är solidariska med de våldsamma vredesyttringarna.

Regler och hårda tag införs, men de har alltid undantag. Konstiga faxregler om banderoller, jag vet att jag har tjatat om dem, som drabbar de som försöker följa dem men som på något konstigt vis inte stoppar de som vill visa upp rasistiska slagord och symboler. En gång har jag kommit in på stadion i Italien efter Catania utan att behöva gå genom de berömda elektroniska metallgrindarna som blev nån slags symbol för åtgärderna efter polisen Racitis död. Det var när en ledare för den fascistiska gruppen som står längst ner till höger i Curva Nord fixade in mig. Han kände funktionären som släppte in honom och mig genom en grind på sidan. Som alltid bröt folket i Lazio-kurvan en massa regler den dan, genom sina rasistiska slagord. Några killar bland de jag stod med hade en flagga med ett keltiskt kors som syntes några minuter, syntes i teve, vilket hotade avbryta matchen. En av ledarna i kurvan sa till om att ta bort flaggan, så kunde matchen fortsätta spelas. De som styr Lazios kurva är ju Irriducibili, de står också längst ner, fast i mitten. Till den här säsongen har de byggt trappor med räcken mitt i kurvorna på Olimpico, där det ska stå stewards. Jag har inte varit där så jag vet inte om det har påverkat vem som har makten över kurvan, vem det är som säger till om att ta bort flaggor nu när det finns stewards där.

Jag kände mig korkad och skyldig när jag stod i Lazios kurva. Gabriele Sandri brukade också stå där. Han var dj, känd och omtyckt i Rom, han var inte våldsam, han brann för musiken mer än Lazio. Han satt och sov i bilen när en polis skjöt ihjäl honom. Och jag vet som sagt inte om allt det här – fotbollen och läktarna – har nånting med hans död att göra. Men det har allt att göra med vad konsekvenserna av den kommer bli. Sandri kände Lorenzo De Silvestri, en ung spelare från Rom som nyss förlängde sitt kontrakt med Lazio. I Controcampo och i Sky igår läste De Silvestri upp ett sms Sandri skickat till honom på morgonen. Han berättade att han var klar med sin spelning och som vanligt var på väg att följa Lazio. ”Sempre con voi”, jag är alltid med er. ”Vi har verkligen skaffat oss martyrer”, säger De Silvestri.

Nu är Enzo Biagi också död. Det låg i luften för han var väldigt sjuk i helgen, så jag tänkte på honom när jag såg att Liedholm gått bort. Samma generation. Jag är för ung för att säga nåt om honom också, men det var lätt att fatta att han var speciell när man såg honom i teve. Han var på riktigt. Han hade just kommit tillbaka till RAI, i våras, efter att Berlusconi gjorde sig av med honom när han blev premiärminister. Han sysslade med mycket viktigare grejor än sport.

Ciao Mister

Nils Liedholm är död. Vad ska man säga? Just idag råkade jag läsa om hur han införde zonspelet i Italien. Han var såklart inte bara Mister, han var en av de största spelarna också. Jag visste vem han var redan när jag var liten och vi köpte hans vin i Toscana, vilket när jag tänker efter inte kan ha varit så väldigt många år efter hans tränarkarriär. Men jag känner mig ändå för ung för att säga så mycket. Det här fotot på Liedholm och Carlo Ancelotti – stora Roma- och Milan-män båda två – skickade Francesco till mig för ett tag sen, romanista från Monte Mario som också sa att Il Barone är ”il più grande allenatore che abbiamo mai avuto”.

Världens sämsta minne

Okej, jag är sjuk så det kanske är jag som har fel på perceptionen men såvitt jag förstår har Zlatan sagt såhär enligt dagens Gazzetta dello Sport:

En dag kallade Mancini mig till sitt kontor, han satte på en video med Van Basten och sa till mig: Sätt dig ner och titta. Studera honom, lär dig hans rörelser, notera också detaljerna. Du kommer ha nytta av det. Det var en signal: det hjälpte mig förstå på vilket sätt jag kunde utvecklas. Det är såna ögonblick som du minns hela livet.

Verkligen? Minns hela livet? Som jag minns det berättade Zlatan exakt samma historia om Capello när han spelade i Juve. Exakt. Det verkar lite onödigt av Mancini att placera Zlatan framför den där Van Basten-videon när Capello redan gjort det. Är det här nån story som Zlatan kör om alla sina tränare eller har han ingen koll på vem som är vem? Är han så desperat att idolisera Roberto Mancini att han byter ut Capello mot honom i en historia som i hans minne definierar nån slags ultimat respekt-förhållande mellan honom och hans tränare? Hittar Gazzetta dello Sport på grejor? Är det Gazzetta dello Sports reporter som har fel på perceptionen? Eller vad är det frågan om?

Uppdatering: Tydligen är avståndet mellan Junivallen och Gazzetta dello Sport mindre än man kan tro. Enligt Simon Bank som tagit reda på saken missförstod La Gazzettas reporter Zlatan. Case closed.

Han kunde inte låta bli

Francesco Totti efter att ha vunnit över Lazio: ”Scudetton vinner man mot de små lagen.”

Och laziokaptenen Zauris kommentar: ”Inte ens den här gången förnekar han sig med sin brist på intelligens.”

Åh, derby.