Viktigt meddelande

Jag upptäckte att Gomorra också kommer på svenska i oktober.

Gomorra

Jag har varit uppslukad av Roberto Savianos Gomorra ett tag. Läste ut den i tisdags men jag kan inte släppa den. Drömde i går morse att jag träffade en av karaktärerna i den. Det är en bra bok. Det var längesen jag läste en bok jag tänkt så mycket på, som beskriver världen som jag inte sett den förut. Jag vet att temat för den här bloggen är fotboll, men jag har bara Gomorra i huvudet.

Boken kom för ett år sen och blev stor bästsäljare i Italien, Saviano blev berömd och utsatt för hot, regeringen tilldelade honom ständigt beskydd. Numera skriver han för L’espresso. Gomorra handlar om den napolitanska camorran, eller det som den blivit de senaste åren; ”Systemet”, en globaliserad maffia som investerar lagligt över hela världen men som har sin kriminella och våldsamma bas i regionen Campania i Syditalien. Läs för att försöka fatta hur jävligt det är i Neapel och Campania – våldet, drogerna, soporna – och hur det hör ihop med allt. Camorran är inte något perifert fenomen, Syditalien är inte nån inflammerad blindtarm som hänger sig fast vid Europa utan att ha nåt med resten att göra. Snarare är Systemet, som är ett ord camorristerna använder om sig själva, nån slags extremkapitalism, camorran globaliseringens vinnare. Systemets centrum finns i norr, där klanerna investerar, inte i syd.

Camorraklanerna handlar med kalasjnikovs och sopor i Somalia, äger semesterbyar i Spanien och sätter fart på turistindustrin i Aberdeen. Hemma hos en napolitansk skräddare dyker Angelina Jolie upp på teven, från röda mattan på Oscarsgalan. Skräddaren blir helt knäckt, han har sytt hennes klänning utan att veta att det var hon som skulle ha den, han känner igen varenda söm och mått. Ingen annan får heller veta att det är han som gjort den. Skräddarna arbetar svart med kläder av allra högsta kvalitet till de bästa modehusen, det enda som skiljer svarta varor från vita är att de senare är officiellt erkända som märkesvaror. Bossarna är framgångsrika entreprenörer, som det heter nuförtiden, med verksamheter inte bara i Norditalien utan i resten av Europa och hela världen. I den napolitanska förorten Secondigliano är i princip alla officiellt arbetslösa, men enorma summor omsätts där i droghandel varje dag. Till Neapels supereffektiva hamn kommer ändlösa mängder varor till Europa från Kina. 20 procent av värdet av importen av textilier från Kina passerar Napolis hamn, skriver Saviano, men 70 procent av kvantiteten. I Neapel löser de den ekvationen. I Campania dumpas sopor och farligt avfall från hela Italien, fast det, sedan åratal tillbaka, inte får plats mer. De norditalienska företagen tjänar mycket på att slippa betala de verkliga kostnaderna för sitt farliga avfall, samtidigt som syditalienarna tvingas skicka sina egna sopor till Tyskland för mångdubbelt högre avgifter än vad camorran tar för att förgifta Campanias jord.

Saviano vet. Han har upplevt det själv. Han är först på mordplatserna, han pratar med ungarna, han går på begravningarna och rättegångarna, tar jobb i hamnen, äter pizza med de tonåriga soldaterna i klankriget i Secondigliano, han lyssnar på alla telefonavlyssningar, läser alla utredningar, knyter en näsduk över ansiktet och ger sig ut på promenad i ”eldlandet”, området som är värst drabbat av uppbrända och inte uppbrända sopberg. Han växte upp i Neapel och ägnade sex år åt att undersöka den organiserade brottsligheten och skriva boken. Han gör allt utan minsta antydan till machomanér. Och utan att lansera sig själv som mystisk uttolkare av verkligheten, trots att han beskriver komplicerade mekanismer, så mycket som sker under ytan. Han nämner namn, platser, adresser, som de vore fotnoter som vem som helst skulle kunna kontrollera. Platserna blir konkreta och verkliga. Och åh, jag håller med honom när han säger att han hatar när skribenter, journalister, förhåller sig till sitt ämne som att de själva vore rättvisans rättesnöre med uppgift att stigmatisera allt dåligt. Saviano ägnar sig istället åt att försöka förstå hur saker fungerar.

Jag var i Neapel ett par dagar häromveckan, det var första gången jag var där, så jag vet väldigt lite. Förutom alla artiklar jag läst, och boken. Slår upp ortsnamnen i Google Maps medan jag läser; Scampia, Secondigliano, Casal di Principe, Mondragone. Letar upp bilden på när den unge bossen Cosimo Di Lauro greps, den som tonåringarna hade som bakgrundsbild i mobiltelefonerna.

När jag kom till Neapel verkade först hela stan utrymd, det var söndagmorgon och ösregnade. I de ruffare kvarteren och gränderna låg en del sopor på gatan och tanter satt på stolar på trottaren. Folk körde scooter utan hjälm, och jag mindes att jag läst det nånstans, att det är bara de som är ute på mördaruppdrag som har hjälm. Aldrig, aldrig har jag sett nån på moped utan hjälm i Rom. Jag har heller aldrig sett så många SUV:ar köra omkring som i Neapel, jag tänkte på Fabio Cannavaro varje gång jag såg en. Vet inte varför.

Jag gick på fotboll. Fyra timmar innan matchen var det redan fullt av folk utanför stadion San Paolo, som om matchen snart skulle starta. Jag vet inte om det är så varje söndag i Neapel, den här var speciell. Det var säsongens sista fotbollssöndag på hemmaplan och Napoli kunde kvalificera sig för Serie A. Om mycket i Neapel är komplicerat och svårt att förstå sig på är det lätt att fatta att väldigt många napolitanare gillar fotboll. Så mycket hann jag ta reda på under mitt besök. Stan var full av blå flaggor och gränderna dessutom av blå och vita plastband som hängde mellan fönsterna och balkongerna. I massor. Stod man i början av en gränd och tittade in fyllde allt blått och vitt hela utrymmet mellan husen från en bit över huvudhöjd, så man inte kunde se igenom till andra sidan. Det var för uppflyttningen till Serie A:s skull.

På stadion satte alla i kurva B på sig blå eller vita tröjor, de vitklädda formade orden TI AMO. Samma sak som romaklacken deklarerade på en banderoll nån gång på 80-talet, jag har glömt exakt när det var men det är en av de där bilderna man alltid ser, som ingen glömmer.

I Gomorra dyker Calciopoli-namnen Filippo Beatrice och Giuseppe Narducci upp ibland, åklagarna som avslöjade fotbollsskandalen. Vanligtvis ägnar de sig åt att bekämpa camorran. Faktiskt kom Gomorra ut bara månaden innan åklagarnas rapport om fotbollen läckte. Ändå har jag inte kommit mig för att läsa boken förrän nu, men gudarna vet att jag läst spaltmil av utskrifter från Big Lucianos telefonsamtal. Boken blev en bästsäljare med sin bortglömda, undanskymda, nya men ändå välbekanta sanning om camorran, samtidigt som sporttidningarna fylldes av bevisen mot fotbollens system. Och när jag till slut läste Gomorra och stötte på de där namnen tänkte jag att varför ska de ägna en massa tid åt nåt så oviktigt som fotboll? Jag tycker såklart att de ska det, men känslan att det är ett väldigt slöseri med resurser kommer ändå. Skit i Luciano Moggi, det finns riktiga maffiabossar att sätta dit.

Det finns såklart en symbolik i att åklagare i just Neapel avslöjade Juventus, som inom fotbollen är den yttersta symbolen för den norditalienska makten, och Napolis absoluta ärkefiende. Att napolitanare avslöjade ett nordligt maffiasystem. Och kanske också i att avslöjandet och Juventus påföljande straff gjorde att det blev mycket svårare för Napoli att ta sig till Serie A, vilket presidenten De Laurentiis satsade pengar på under sommarmarknaden och hade bestämt att de skulle. De klarade det ju inte ens i näst sista omgången när jag var där, utan fick vänta till allra sista matchen.

Neapel är en sån där plats man berättar om, skriver poesi om, samtidigt som dess verklighet är alldeles för bortglömd. Jag kan uppenbarligen inte låta bli just nu att säga nåt om fotbollslaget Napoli utan att först prata om Neapel och våldet och soporna. Det är lite som med Zlatan, ”varför pratar vi så mycket om att Zlatan är från Rosengård men inte att Anders Svensson är från Göteborg?”. Den gamla frågan. Per-Markku Ristilammi skrev en bok för längesen, Rosengård och den svarta poesin, som visar bland annat hur Rosengård lockar fram poeter ur alla slags skribenter, och hur det som gestaltas oftast är en annorlundahet, de andra. Jag tror Neapel har samma effekt. Men Roberto Saviano väger så bra mellan distans till och deltagande i det han skriver om. I intervjuer är han ofta kritisk till en ”svart poesi” kring Neapel; den stereotypa bilden av kaos och underutveckling, team från riksteve som dimper ner mitt i klankrig och inte vet vad de ser, beskriver camorran som om den fortfarande såg ut som på åttiotalet. Men det finns också en skönmålning han inte gillar. Dels en sterotyp bild av det vackra, kultiverade, borgerliga Neapel, som om det vore frikopplat från det ”andra” Neapel. Han beskriver också nån slags Gringo-tanke, tror jag, att bara man beskriver saker som bra så blir de också det, han menar till exempel att politikerna beskriver förbättringsprojekten för några år sen som mer framgångsrika än de var, att det finns en strategi i att förändra bilden av Neapel som en åtgärd i sig. I den här intervjun kritiserar han också hur man talar om Fabio Cannavaro och Gigi D’Alessio (den senare är popsångare från Neapel) som ”pedagoger för de nya generationerna”, när de är ”den absoluta motsatsen till varje idé om uppoffring, plikt och uppriktighet”.

Gomorra är mest ett reportage, ibland nästan essä, ibland nästan självbiografi. (Saviano är lika gammal som jag, på nåt vis gör det att hans historia känns både mer otrolig och närmare.) Delar av boken publicerades från början på en blogg. En av de allra största styrkorna med den är att Saviano inte väjer för att beskriva exakt hur illa det är i Neapel och hur ohållbart det är, eller borde vara – men han stannar aldrig där utan beskriver hela kedjan av makt, kopplar ihop platsen Neapel med resten av världen och visar hur det ohållbara i Neapel angår alla, är en förlängning av vad vi anser normalt. Till exempel påminns man om hur märkligt det är att folk i Sverige diskuterar dyra handväskor som nån slags symbol för vår tids förfall. Fråga istället varför så många handväskor är så billiga, och hur vi kan acceptera det. Fråga till exempel hamnarbetarna, svartarbetarna i Neapel.

Saviano är romantiker; han skriver med en passionerad vrede (och samtidigt en så mjuk röst) och har en stark tro på ordets makt. I Italien där tron på politikens möjligheter är så liten blir det extra tydligt relevant, tänker jag. När det är så svårt att se konkreta politiska åtgärder som skulle förbättra nånting, så svårt att veta var man skulle börja göra nånting åt saker, kan man ändå börja med att försöka fatta hur sakerna hänger ihop och berätta sanningen så precist man kan. I det här landet där ingen nånsin säger som det är är det extra revolutionerande. Men Italien är väl oftast, som staden Neapel, tvärt om ett land man liksom romantiserar automatiskt. Saviano förnekar inte fascinationen inför camorrans mytologi, men han romantiserar inte. Och det finns uppenbarligen de inom klanerna som anser hans bok så besvärlig att de hotat honom till livet.

Om inte Napoli gått upp i Serie A strax innan jag började läsa Gomorra, och alla tjatat om hur fint det kommer bli med Juventus, Napoli och Genoa i högsta ligan nästa säsong, hade jag kanske inte alls tänkt på fotboll och hur den har att göra med vad boken beskriver. Men nu när SSC Napoli går upp, måste man ju undra hur det hänger ihop. Jag fattar inte så mycket av det. Napoli är ingenting av vad Neapel är. Presidenten Aurelio De Laurentiis, en filmproducent som startade upp klubben igen efter att den gått i konkurs 2004 pratar alltid om hur hans lag inte är som Maradona-laget. Dagens lag är en stark grupp, han kommer aldrig köpa en storstjärna. Han satsar på kontinuitet, framförallt, att bli av med de djupa dalarna. Han drömmer om Napoli som ett av lagen i en stängd europeisk liga med alla de största klubbarna, snarare än att vinna Serie A. Han drömmer om att Napoli ska bli allt det staden inte är men kunde varit, kanske.

Egentligen borde det inte vara konstigt att Napoli går bra. De Laurentiis har uppenbarligen pengarna och har satsat dem klokt, publikunderlaget finns absolut i Italiens tredje största stad, där det dessutom finns en tradition och ett stort intresse för fotboll, och en av landets största stadion, även om San Paolo är omodern och sliten. Men så enkelt är det inte med nånting annat i Neapel. Alla mekanismer som hindrar resten av staden att utveckla sina resurser annat än i camorrans system, lämnar fotbollen ifred.

Och när man läser Gomorra får man känslan av att det där är väldigt oviktigt, och att det är galet hur mycket vi ältar fotbollen i förhållande till uppmärksamheten camorran, våldet och soporna får. Men i så fall är till exempel Inter precis lika meningslöst eller -fullt som Napoli. Det är hela Italiens kris, bara att lidandet är oproportionerligt utdelat, och Napoli påminner om det mycket mer än Inter. Och fotbollen och vardagen pågår såklart ändå, trots all världens elände, och det är som det ska vara. Men Gomorra slog mig sådär som böcker nästan aldrig gör nuförtiden, att det känns som att alla borde stanna upp en stund och lyssna just på Roberto Saviano. Folk har också lyssnat på honom, boken som hade en liten upplaga från början har varit en av Italiens absoluta bestsellers de senaste året. Inte för att han har nån lösning på nånting, som sagt. Det är inte heller hans uppgift. Bara att berätta det han berättar, och att folk lyssnar, är något.

Under Maradonas dagar pratades det om hur fotbollen skulle hjälpa Neapel, sätta igång en positiv utveckling för hela stan. Så blev det inte, och nu verkar ingen ens tänka tanken. På ett sätt är det sorgligt, ett tecken på hur lite framtidshopp det finns. Men också rätt, för på det sättet är fotbollen meningslös. Den förändrar inte samhällen, jag tror inte på det. Inbillar man sig det lurar man bara sig själv istället för att ägna sig åt sånt som förändrar på riktigt. Men fotbollen betyder uppenbarligen väldigt mycket. Mycket mer än sitt underhållningsvärde.

Dagen innan matchen jag var på hade en napolitansk affärsman hyrt ett litet flygplan för att flyga runt över Neapel med en banderoll efter sig med texten ”siamo un popolo di munnezza”, vi är ett folk av sopor. (Ja, det finns såklart en film av det på Youtube, fast man ser bättre på det här fotot.) Samtidigt som hela stan var insnurrad i blå plastband och väntade på Serie A-festen. En skribent på en anti-camorra-blogg välkomnar budskapet till en stad som går man ur huse när det egna fotbollslaget går till Serie A. Laget som är det enda i stan man kan drömma om och göra långsiktiga planer för, hoppas få fira och besjunga, också mitt bland berg av sopor.

För i Neapel gör ingen uppror. Inga scener syns i Neapels förorter som de vi sett i till exempel Frankrike, eftersom camorran har stan i ett så fast grepp. Ibland samlas folk för att försöka stoppa att en soptipp öppnas. Ibland gör de också motstånd mot polisen, kastar grejor på dem för att protestera mot att nån boss arresteras eller för att hjälpa nån rånare de håller på att ta fast. Bara för fotbollen fyller folk gatorna.

(Gomorra kommer på engelska den 30 oktober och håller på att bli film. Enzo Biagi, som är tillbaka i teve nuförtiden, intervjuade Roberto Saviano för ett tag sen, man kan se det här. Lugnt och mjukt som han pratar, så skriver han också. Man blir lycklig att man förstår italienska. UPPDATERING: Ännu bättre: den kommer på svenska också i oktober. )

♥

Gentlemannaspelaren

”Det är sånt som händer inom fotbollen”, sa Messi idag om målet han gjorde med handen i lördags. Först när jag läste det kom jag ihåg vad Daniele De Rossi gjorde förra våren. Han sträckte precis som Messi instinktivt upp handen när han inte nådde för att nicka, och slog bollen i mål. Domaren såg inte handen och dömde mål. Men Danielino gick fram till honom och sa vad som hänt, varpå domaren ändrade sitt beslut. Var fick De Rossi det ifrån, att han skulle göra så? Är det inte egentligen han som bryter mot den här märkliga sportens regler? Sånt som han gjorde händer ju aldrig inom fotbollen.

Gentlemannatifoson

Sötaste historian i Corriere dello Sport idag.

Det kommer en kille på motorino till Lazios träningscenter Formello. Han möter Lazios sportchef Walter Sabatini i ingången och berättar att han har hittat en plånbok som tillhör klubbens läkare Petrucci. Killen undrar om han kan lämna den hos sportchefen. ”Javisst, kom in”, säger Sabatini. Killen tar av sig hjälmen men rör sig inte. ”Varsågod”, säger laziochefen, men killen förklarar att han är romanista, han kan aldrig gå in på Formello. ”Ni förstår säkert...”

Läkaren blev alltså av med plånboken för två dagar sen, full av euro, pund eftersom han var på väg till London, kreditkort och olika id-kort. Romanistan hittar den, hittar ett telefonnummer som han ringer och erbjuder sig att ta med allt till Formello. När läkaren tackar undrar killen om han kanske kunde ordna ett par biljetter till Olimplico en gång, när säsongen sätter igång. ”Det är inte till mig utan kompisar som är laziali.”

Sverige

Jag lyssnar på matchen på Radiosporten och tänker på hur oändligt mycket bättre Lars Lagerbäck är på att hantera landslagets ende artist, än de konstnärer inom presskåren som av någon anledning ogillar Lagerbäck och anser honom vara världens tråkigaste och mest provocerande person. Ja, jag minns med fasa den alltför långa perioden när Zlatan inte ville komma tillbaka. Men med alla relationer som Zlatan så obönhörligt brutit i sitt liv, lagade han den med Lagerbäck. Trots att han onekligen har en viss fascination för Luciano Moggi-auktoriteter. Lagerbäck, som beskrivs som så oerhört konservativ, torr och systemfixerad, har alltid givit Zlatan förtroende. Förra sommaren när folk ville sätta Zlatan på bänken mot Tyskland, lyssnade inte Lasse. Nu är inte Zätat i matchform, då sätter han in honom mot slutet när matchen är avgjord och låter honom spela för publikens skull. Då har man väl nån slags känsla, inte bara för taktikplaner? Häromdan skrev Jan Majlard att han trodde laget och svenska folket tröttnat på Lars Lagerbäck eftersom han aldrig säger som det är. Jag tyckte det var helt obegripligt skrivet. Det återstår väl fortfarande att se hur bra Lagerbäcks lag kan bli med Zlatan, men kommunikationen mellan laget, Lagerbäck, Zlatan och publiken verkar funka utmärkt på Råsunda just nu i alla fall. Jag kan ju inte se, men ”Zlatan! Zlatan! Marcus Allbäck, Marcus Allbäck!”, ropar de så det hörs ända hit!

Juste, ojuste

Juste:

– Det är en tre minuters lång dvd i slow motion med bara kampbilder. Det smäller ordentligt, det är härliga bilder, säger landslagets fysiolog Paul Balsom som sammanställt filmen.
– Det var en riktigt tuff, fysisk kamp med smällar i luften, sparkar och smällar när spelarna landar – men matchen var juste. Fysisk men inte ojuste.

Ojuste:
Slå någon i magen, springa in på planen, kasta öl.

Luciano Spalletti:

Den gulröda tränaren har satt ihop en dvd med kramarna mellan hans killar efter målen. Han tillstår: ”Det finaste hittills har varit uttrycken för tillgivenhet efter målen. Jag har gjort en dvd av första delen av säsongen för de visar hur enad gruppen är.”

Danmark

Slå dem.

(Jag har en Totti-vinkel på den här matchen också. Förlåt. Jag kan inte hjälpa det, jag är i Rom. Ett exempel: här kan man, som jag gjorde idag, köpa månadsmagasinet Numberten. Ett magasin om Francesco Totti. Alltså inte ett nummer tillägnat honom, utan det handlar alltid om Checco. En sån här miljö är antagligen mentalt ohälsosam för mig. I alla fall: Grande Wilhelmsson, slå Christian Poulsen.)