Bakåt, framåt

Jag satt på tunnelbanan i morse och undrade vad det är för land egentligen, som vi bor i. City berättade nämligen att Stockholms stadsbyggnadskontor inte tillåter att Calvin Klein sätter upp en jättestor reklambild vid Stureplan. Eftersom den är ”för sexistisk”, säger han som har hand om Calvn Kleins marknadsföring.

Hur har detta hänt? Att en myndighet i Sverige år 2006 kan ha synpunkter på att en reklambild är sexistisk, och därför stoppa den?

[Uppdatering. Det berodde på bildens storlek, inte innehållet, säger bygglovschefen. Det var väl tur. Och en en smart marknadsförare. Och lite upprörande att City inte ser det uppenbaraste dåliga skämtet i det, utan försöker skoja till det i sin uppföljande artikel med att Ljungberg blivit ”för stor för Sverige”.]

Sen läser jag på Gazzettans hemsida att iranska kvinnor nu ska få komma in på sportarenor. Reuters säger det också.

Det verkar vara sant, trots att den här ganska pessimistiska bildserien publicerades bara dagen innan. Kolla om ni vill se några av världens hårdaste fotbollsfans.

Det tycker såklart inte Irans president att de är, han som nu alltså har sagt att kvinnor ska få se på fotboll. De bästa platserna ska reserveras för kvinnor och familjer säger han, och deras närvaro ska hjälpa till att bevara ”kyskheten” (eller hur man vill översätta ”chastity”) på arenorna.

Det finns ju de som tycker att sport och sex inte ska kopplas ihop. Men de hör ihop. Nu pratar folk om homosexualitet och lagsporter till exempel, efter den där bilden på hockeyspelarna som pussas. Skulle de inte göra det? Skulle vi fortsätta gå omkring och låtsas att sport inte har med sex att göra? Det innebär ju bara att man accepterar att alla hockeyspelare är heterosexuella män. Att de ska vara det. Det är när det blir tydligt att sport och sex hör ihop, som när Ljungberg gör kalsongreklam, som sexualiteten också blir synlig.

Hur blev strävan efter kyskhet feminism?

Oj, vad mycket jag kunde skriva om det här, men nu måste jag hem och se Champions League.

Now my heart is full

Nu börjar det här verkligen bli löjligt, om det inte var det förut. Jag behövde inte den här bilden, den här ovanför. Det räckte redan och blev över. Men jag fick den ändå. Folk politiserar och pratar om vackra Roma och ”dagens fotboll” och sånt. Jag vill inte det. Jag har inget smart att säga, inga analyser. Jag vill inte använda för många superlativ heller, för de blir bara tomma. Jag har bara de vanliga ”åh!”:na.

Hur många gånger har jag ändå skrivit om Roma nu? Eller om Totti. De har ju helt tagit över det här lilla hörnet av internet.

Men det finns väl inget intressantare att skriva om? Det händer väl inget viktigare i världen den här våren?

Idag måste jag i alla fall säga ett av mina ”Åh, Totti!” igen. För är inte den här bilden det vackraste man kan se? Eller de här? Francesco Totti band supportrarna i Curva Sud, hejandes på Damiano Tommasi och de andra killarna mot Palermo i Italienska cuppen igår.

Nån på nåt forum sa: ”Non è un capitano, è un sogno”. En dröm. Ja, man kunde aldrig ens drömma ihop ett bättre Roma, en bättre lagkapten, en bättre Francesco Totti, än de som vi har.

Po-opp

Har jag berättat om den här sången tillräckligt många gånger?

Det började, enligt myten, med ett mål på bortaplan av Simone Perrotta mot Club Brügge i Uefa-cupen den 15 februari. Brüggefansen har en sång som de sjunger mot bortasupportrarna när Brügge gör mål, och den lilla skaran romanisti bestämde sig efter 1-1 för att retas tillbaka. Så de adopterade sången och gav igen, när Perrotta gjorde segermålet, 1-2. Trogna läsare av Junivallen vet. De sjöng ”po po po po po poo-o”, till riffet i The White Stripes ”Seven Nation Army”.

Sen tog de med sig låten till Rom och derbyt, det där super-extra-derbyt när Roma vann sin elfte seger i rad. Och sen, jag var ju inte där men tydligen slutade folk säga hej på stan, de sa popopo istället. White-Stripes-singeln sålde slut överallt, radion spelade den konstant. Låten blev liksom allas, de på stadion, folk i stan, lagets och klubben. Bruno Conti sjöng den på radio, spelarna hade den som ringsignal i sina telefoner.

Och så gjorde Francesco Totti den till landsplåga när han sjöng den i Sanremo. Det lät såhär roligt.

Hur den kom till Stockholm vet jag inte, men jag hörde den på Råsunda igår. Den kom bakifrån, från min klack. Vilken tur. Sen följde den med ner i tunnelbanan och nästan ända hem.

Ingenting av det här har någonting med mig att göra, men det var nästan lite rörande att höra en grönvit version ändå. Jag kände liksom att jag stod på rätt ställe. Jag som inte ens tycker om rockmusik.

Hur ska det vara?

Det är inte lätt att vara Zlatan nuförtiden. Eller att få honom att säga nånting. Man måste betala honom en massa pengar och sätta honom i en reklamfilm för att få ur honom ett citat tydligen. Så då får vi väl överanalysera det lilla vi har. Han säger såhär, om den där Nike-kampanjen:

Vacker fotboll för mig är när du spelar elegant, när du gör det – hur säger man – får det att se snyggt ut, får det vackert. Men samtidigt ska det vara enkelt.

Ja, just det. Hur ska han göra? Hur ska han komma ur den här svackan som han har? Spela vackert? Spela svårt? Spela som Zlatan? Spela enkelt? Lyssna på Capello?

Jag tror han kommer på det.

Vackert

Trigoria, 31 mars 2006.

Kära läsare

Jag har varit lite sen med att berätta det här, men jag måste ju tala om hur begåvade läsare jag har. Om ni till exempel lyssnar på Simons råd och kommer hit, det är ju smart. Och ni andra också, om ni vill veta hur rätt ni har som läser Junivallen så kan ni kolla i Sportmagasinet. Aprilnumret, med Henke på framsidan och långt bak där Simon Bank skriver hittar ni en liten mening om mig. Under rubriken ”Bäst”. Tjusigt, va?

Gulrött, svart, vitt

Det har varit ovanligt tyst om Juventus–Roma den här veckan. Tills det gamla vanliga ämnet kom upp. Dopingen. Och sen förstörde Luciano Spalletti alltihop.

”Vi är såna”, sa Rosella Sensi när Daniele De Rossi erkände sin hands i söndags. Romderbyt är laddat på sitt sätt, men det är i matcherna mot Juventus som Romas moraliska överlägsenhet blir som tydligast.

Den här gången fanns inte Totti för att hetsa upp stämningen, så det blev Fabio Capello som i torsdags tillhandahöll bränslet. Till veckotidningen L’Espresso sa han att han behöver beskydd när han är i Rom, till exempel. Och att han dopat sig som spelare, använt det då tillåtna preparatet mycoren. ”Alla gjorde det.” (Han sa också att han röstar på Berlusconi, bara åker till Rom för att gå till tandläkaren och vill bli Englands förbundskapten. Har den här mannen verkligen varit tränare för Roma?)

Det där med dopingen slår an. Romafans är nästan som svenskar i sin indignation över att andra dopar sig. Speciellt onda Juventus.

Med Roma är det också så konstigt att det finns en romanistisk supportertidning som kommer ut varje dag. ”Il Romanista”. Charmig som den är, har den en mycket självgod inställning till doping. Inför förra Juventusmötet lanserade tidningen till exempel idén att laget skulle spela med antidopingbudskap på tröjorna. Dagen efter nyheten om Capellos doping var två stora bilder på Bruno Conti och Capello på framsidan. ”Jaså Capello, du dopade dig. Det gjorde INTE jag.” Sa Conti. Ungefär. Så långt var allt vackert. Vi var bättre än dom. Sen lyckades världens bäste Luciano Spalletti för första gången på länge göra sig lite impopulär bland Romas tifosi.

Jag blir ofta mer illa berörd av hur dopingfrågan diskuteras än av att folk dopar sig så jag hade ingenting alls emot hur Spalletti hanterade saken. Han sa – halvt på skoj, halvt på allvar – att han också tagit mycoren som amatörspelare, men att han spelade lika bedrövligt ändå, så han slutade.

Pinsamt, tycker Il Romanista. ”Vi är mycket känsliga och skämtar inte om det här ämnet”. Såna är vi.

Han är rar

Man kan inte annat än smälta när Danielino De Rossi gör onödvändiga saker som idag: erkänner att han tog bollen med handen så målet blir bortdömt. Danielì!

En avig, en rät

I Junivallens mycket oregelbundna serie om anti-merchandise (tidigare: ett, två, tre) kommer här ett inlägg om vad som kanske snarare skulle kallas pre-merchandise.

Jag har följt den brittiska tv-serien Life on Mars. Det är en finurlig och fin dramaserie om Sam Tyler, en polis i Manchester som efter att ha blivit påkörd av en bil vaknar upp och plötsligt befinner sig på samma ställe, fortfarande som utredande polis, fast i år 1973. I sjuttiotalsvärlden finns bland annat han själv, fyra år gammal, som gick på sin sista fotbollsmatch det året.

I ett avsnitt ska Sam och hans kollegor lösa ett fall där en Unitedsupporter blivit mördad några dagar före fotbollsderbyt i stan. (Se ett klipp här.) Just den match som var Sams sista. Kort efter övergav hans far Sam och hans mamma, och utan sin pappa gick han aldrig mer på fotboll.

I Sams möten med 1973-sättet att tänka och göra saker på visar det sig oftast att världen har utvecklats till det bättre. Men när Sam blir nostalgisk, när barndomens oskuld och saknaden efter pappan ska gestaltas, sker det med hjälp av fotboll.

Sam håller ett passionerat tal för en huligan om hur allting kommer gå åt skogen om fotbollsvåldet fortsätter. Även i senare avsnitt, när Sam träffar sin far, symboliseras det som är bra mellan dem med fotboll. Bekymmerslöst fotbollssparkande på en gräsplätt för att glömma en annars problemfylld situation, en samlarbild med Bobby Charltons autograf som är värd att spara hela livet.

Idén om att fotbollen var oskyldig och vacker förut och korrumperades sen, nån gång efter 1973 eller så, blir bakgrund till relationen mellan far och son.

En inte obetydlig detalj i sammahanget är halsdukarna. En halsduk som hittas vid mordplatsen blir en nyckel i utredningen av mordet på supportern. Alla fans har dem. Rödvitrandiga för United, blåvita för City. Fansattiraljerna är bara den randiga halsduken, och möjligen en lika randig mössa. Inga matchtröjor, loggor eller textbudskap. Många av halsdukarna är handstickade.

Fotbollen är både symboliskt och på ett konkret sätt ett band mellan pappor och deras pojkar. Men jag gissar att det var mammorna och fruarna som stickade alla de där halsdukarna.

En tid med frånvarande pappor och stickande hemmamammor är väl inte så mycket att längta tillbaka till. Fast halsdukarna är väldigt fina. Att sticka sin egen halsduk att ha på matchdan skulle vara en handling i sann anti-merchandise-anda.

Man kan också brodera Zlatan.

Ärm med mudd!

Alltså, jag kanske är lite sjuk som funderar på sånt här, men så sent som häromdan tänkte jag på att fotbollströjor verkligen borde ha muddar på ärmarna. Det borde vara nästa grej, liksom. Och så visar det sig idag att Hammarbys nya tröjor har mudd! Grönvita sidan rapporterar. Petter visar. Jag hade rätt. Det var vackert.

When sport turns into fascism

Eveliina lånar ut sig själv härifrån och gästskriver igen.

Jag brukade tycka att skidåkning var skitroligt. På fritids så fick jag förtroende nog av mina fröknar att åka ett varv längs elljusspåret själv (3,4 km) och de förvånades över hur snabb jag var. Själv fantiserade jag om att åka för finska landslaget. I skolan fick vi (vi hade tur) titta på längdskidåkning på idrottslektionen. Jag var väl typ åtta men jag minns fortfarande hennes namn. För att det var en underbart mjuk allitteration och för att hon var bäst. Larissa Lasutina. Ingen av dagens norskor, estniskor, svenskor eller finskor kan få platsen i mitt barndomshjärta som Larissa Lasutina för evigt kommer äga. Detta trots att jag vet att hon inte vann på samma villkor som de andra. Hon fuskade. Men mitt åttaåriga jag visste inte det där jag storögt följde henne lopp efter lopp bara för att se henne vinna gång efter annan. Hon var bara bäst.

Dansen vinner på att inte behöva tävlas i. Allt blir så mycket roligare då. Tävlingen får komma av sig själv om man har den så välberömda tävlingsinstinkten som gör att man måste flyga snabbast över dansgolvet även om det så betyder att man halkar och stukar fötterna. Värre då hur sport utger sig för att inte vara någon tävling överhuvudtaget medan alla ändå vet hur jävla vikigt det är att 1) helst vinna 2) i af inte komma sist 3) slå den värsta konkurrenten. Som i skolan. När man passerat åtta års ålder och inte får sitta inne och titta på vinterspelen bara för att det är för kallt.

Fan, jag ryser nästan vid tanken på skolidrotten. Dock bara vid tanken på allt jag var dålig på. Som tur var för mig fanns det vissa grenar jag inte var fullt lika dålig i, samt andra jag utan minsta skryt kan påstå att jag var bra i. Men det kanske inte hör hit.

Hursomhelst. Tänk er en i övrig bemärkelse ljuvlig vinterdag i februari mars, typ runt åtta minusgrader, solsken, ingen blåst. Någon vaktmästare har fått det ärofyllda men tunga arbetet att ploga upp ett skidspår på vad som brukar vara en fotbollsplan. Och mitt på planen fyra bredvid varandra spår. För stafettåkning. Skulle ju kunna vara roligt om det inte var för hela kontexten. Den arma jympaläraren får dela in klassen i fyra lag med vardera runt sex deltagare. Alltid är det någon som är sjuk och typ får titta på eller gå fram och tillbaka till landsbron i Skellefteå (för övrigt Sveriges äldsta krökta träbro). Även om läraren i bästa fall vidhåller att det är på lek så är det som om ingen hör honom. Oftast säger han inte ens det för det är lika blodigt allvar för honom som för resten av de högpresterande (som kan räknas på två händer). De stackare utan simultanförmåga, kondition eller lust för sporten gör sitt bästa men inte fan hjälper det att just de högpresterande står och skriker när samtliga lag kommit in på slutsträckan. Då kan ingen försöka inbilla mig att det är på lek för indicium efter indicium talar för den raka motsatsen. Därför åker jag inte skidor längre. Därför och för att förutsättningar är lite halvtaskiga i stockholmsregionen.

Eveliina Kokko

Göra skäl för sitt namn

La Magica, heter hon. Om jag inte skrivit så mycket om La Roma trots att det finns oändligt mycket att säga just de här dagarna, är det för att jag bara ler istället. Jag har så många solskenshistorier om Roma nu, de bara fortsätter att stapla sig på varandra varje dag, en efter en i en stor lyckohög. Om vinster som radar upp sig, om spelare som går från klarhet till klarhet, laget, supportrarna som är scudetto-lyckliga, banden mellan fansen, spelarna, klubben, staden. Om Totti som jag knappt vet vad jag ska säga om längre, han slutar aldrig att överraska mig. Jag har alltid tyckt om Francesco Totti, jag blev glad bara av att tänka på honom före allt det här mirakulösa, ändå är jag helt förbluffad nu. Dagen efter att han blev skadad började han med att skämta med radiojournalister. Han sken som en solstråle på fotona från sjukhussängen. I derbyt satt han där, mellan spelarna och supportrarna. På en bänk bredvid Bruno Conti, som uppfostrat både Totti och matchhjälten Aquilani i Romas juniorlag. Alla spelarna kramade och pussade på honom när de gick ut efter uppvärmningen. Efter matchen gick alla spelare och ledare upp på läktaren iklädda Tottis tröja nummer tio och kysste en till tårar rörd president Sensi. Aldrig har Totti varit en symbol för Roma och Rom som nu, efter skadan. ”Först nu känner jag mig som en kapten för det här laget”, sa han själv. Och han antar uppgiften så charmerande fint. Som när han sitter vid sidan av planen, deltar i matchen. Han ska göra det ikväll också, nu ville han sitta närmare Curva Sud. The White Stripes ”Seven Nation Army”, som några romanisti adopterade från Brugge-fansen under bortamatchen där, har blivit soundtrack till hela yran. Tydligen går skivan Elephant som låten finns med på, knappt att få tag i i hela Rom. Hela stan har den där basgången som ringsignal. Igår kom det fram att bandets amerikanska skivbolagschef och manager håller på Roma sedan länge. För att det var det enda laget de kunde välja, det enda som inte var korrupt. Jag tror inte det finns något lag det är så roligt att vinna med som Roma. Allt är liksom för mycket. Och hur kunde någon tro detta, för bara några månader sen? I höstas, när allt var trubbel, Roma var avstängt från att köpa spelare, folk började sluta gå på stadion. Men nu. Det är historien, styrkan i kollektivet, brasilianska överstegsfinter, derbyrivalitet, löftet om framtiden i de unga spelarna, det lyckliga ögonblicket, nuet, segern, rekordet, ingen är som vi, kärleken mellan supportrarna och spelarna, allt samtidigt. Lycka. Det är lagkaptenen, bandieran, som personifierar allt det här. Det är fotboll. Tänk att folk brydde sig om en ishockeymatch som spelades samma dag som Rom-derbyt.

Totti tifoso

Det är så härligt att ha en lagkapten som samtidigt är tifoso. Lyssna hur rolig och tondöv han är när han sjunger den nya succéläktarsången i Sanremofestivalen.

För bra för damhockey

Kristina Kappelin snackade i söndags i OS-studion i tv om hur roligt hon tyckte det var att se damhockey, trots att det inte var några tacklingar. Jag fattar inte. Att se kvinnor som slåss är väl nåt av det härligaste som finns.

”Man kanske inte ska jämföra”, sa Kappelin, ”se det som en annan sport”. Ja, det är ju kvinnoidrottens ständiga mantra. Inte jämföra. Speciellt damfotbollsspelare upprepar det ständigt.

Och så finns Kim Martin. Om man inte ska jämföra, om det är en dålig strategi för kvinnors idrottande att jämföra, då borde någon genast stoppa Kim Martin innan hon gör damhockeyn en stor otjänst. Hon vill nämligen tävla mot män. Jämföra sig. Hon ska till exempel spela en herrmatch i Allsvenskan för Malmö nästa vecka. Och enligt min fantastiska research/klick på av Expressen hänvisad artikel, är hennes mål att spela i ett herrlag.

Så, om man nu inte ska jämföra. Då är alltså Kim Martin för bra för sitt eget bästa? Har alldeles för höga ambitioner för en kvinna?

Eller är det så, att när man säger att man inte ska jämföra, det är då man säger att kvinnor är sämre.

Ma quando arriva Franceeesco?

I Sanremofestivalen nyss: Francesco Totti sitter i publiken och det blir stor ”överraskning” för hans fru, som är en av programledarna. Fast alla ju vet att Francesco ska komma. Jag hade i alla fall inte suttit och tittat på Sanremofestivalen annars. Den andre programledaren, en fånig gråhårig man, intervjuar Francesco, som är helt blyg och allvarlig, tills han skämtar sådär snabbt och oväntat som han gör. Men han är verkligen inte i sitt rätta element. Programledaren är väldigt tramsig, frågar om vad Francesco gör om hans sons blöja behöver bytas. Ja, vad trodde du, programledare? Vilken löjlig sak att göra sig till över. Tycker Totti också. ”Ci penso io”, säger han utan att spela med eller göra sig speciell. ”Det fixar jag”, ”ed è anche bello”. Och så vill töntige programledaren veta vilken låt det nu var som Francesco och Ilary förälskade sig till. Francesco börjar sjunga ”po po po po po...”, Romaklackens nya anti-Laziosång från i söndags, med melodin från The Whites Stripes ”Seven Nation Army”. Fast det hör man inte när Francesco sjunger den. Han kommer såklart aldrig till ”biancazzurro bastardo” i texten, men det här var det roligaste jag sett på tv på länge. Ja, sen i söndags.

!!

Who killed the Olympics?

Medan jag sitter här och tittar på Veronica-Mars-maraton passar jag på att tipsa om en bloggtext om NBC-pengar och OS. Om de stora amerikanska bolagen kommer sluta sända OS i framtiden vet jag ej. Det går åtminstone fortfarande med vinst för NBC. Men viljan att betala en massa miljoner dollars för rättigheterna minskar förmodligen i takt med tittarsiffrorna i alla fall. Mer om detta här också.

Är det tur eller otur att amerikaner inte bryr sig om fotbolls-VM?

För mycket

Ibland är man på så fel ställe. Som nu när man är i Stockholm men borde varit i Italien. Jo, det pågår visst ett OS där och Sverige tar en massa guld och så. Men min italienlängtan slog mig idag när jag förjäves letade efter italienska Vanity Fair. Den finns inte i den här stan. Så nu får jag inte läsa intervjun med coola Ilary Blasi. Den var kanske jättekort och dum, men det vet jag ju inte. Bara en sån liten perifert derbyrelaterad detalj som en intervju med Francesco Tottis fru känns mer påträngande än hela OS nu. För imorgon är det partitissima. Match-issima. Som det krävs både substantiv och adjektiv i ett för att beskriva. Olympiastadion i Rom klockan 20.30. Jag räknar alla saker som gör matchen till större än själva livet.

1. Det är Rom-derbyt.

2. Det kan vara Paolo Di Canios sista derby.

3. Veckans stora drama har varit Francesco Tottis skada. Han har själv föreslagit att han ska sitta med på bänken även om han inte kan spela. Han får nog inte det enligt reglerna, men så stor är hans betydelse, så stor är matchen och så rolig fantasi och stort hjärta har han.

4. Roma kan vinna sin elfte raka ligamatch, ingen i Serie A:s historia har en sådan lång segersvit. Rekordet kan alltså sättas genom en vinst mot Lazio.

Om jag varit där hade jag nog inte blinkat ens, men på tv tror jag inte jag vågar titta.

Daje Caravaggio

Jag älskar den här lilla historian som Il Romanista berättar idag. Ett fint, fint sammanträffande.

Samtidigt som Francesco Totti skadade sig på Olimpico i söndags återvände Caravaggios ”Madonna dei Pellegrini” till Rom från en utställning i Milano.

Målningen föreställer en kvinna som står och lutar sig mot porten till sitt hus i Rom. Hon har en pojke i famnen och framför henne knäböjer två pilgrimer, klädda i trasiga och smutsiga kläder. Kvinnan som symboliserar Madonnan är en av Roms prostituerade. Tavlan är ovanligt enkel. Inga utsmyckningar eller keruber eller symboler. Bara porten, glorian över kvinnans huvud, och de två pilgrimernas vandringsstavar. Den hänger vanligtvis i kyrkan Sant’Agostino.

När målningen kom tillbaka från Milano var den skadad. Precis vid fotknölen på den ene pilgrimens vänstra fot. Precis där Totti skadade sin vänsterfot.

Åh, alla trådar man kan tänka ihop mellan de två romerska händelserna. Alla metaforer. ”Kaptenens smärta har drabbat även Caravaggio” (det är inte ens en metafor), ”Francesco Totti är ett mästerverk värt att skydda”, skriver Il Romanista. Sånt.

Helveteshimmel

Jaha. Ett fantastiskt rekord. Tio matcher i rad. Dessutom Champions-League-plats. Det var mer än vi vågade drömma om, och vem bryr sig nu? Francesco Tottis fot ska inte kunna böja sig sådär som den gjorde idag. I veckor har han varnat för att hans vrister är helt förstörda och uppsvällda. Folk har kallat honom mesig och simulant. Som käraste Danielino De Rossi säger, så kan de gärna sluta med det nu. För nu gick en av fotlederna sönder. Jesper Hussfelt påminde nyss i Liga Europa om Tomas Brolin. Tack så jättemycket för det.

Det går alltid åt helvete förr eller senare, jag sa ju det. Men inte såhär åt helvete. Nästa vecka är det derby. La Gazzetta skriver om hur omtyckt Totti är och hur alla oroar sig. Paolo Di Canio säger att han alltid vill vinna derbyt med Totti på plan, för när han inte är där är det som att en bit av Roma fattas. Såklart uttrycker själva symbolen för fiendelaget saken bäst. Och VM. Ingen spelare hade jag sett fram emot att se i VM som Francesco. Knappt ens Zlatan.

NÄE.

Det skulle ju va dans, dans, dans

Idag har Junivallen en gästskribent! Eveliina om sport och dans. Första texten i en serie, har jag hört.

This is where you start to pay, with blood sweat and tears.

Citatet ovan, taget ur filmen Fame, kan lätt appliceras inte bara på dans som styrkeprov utan på vilken annan fysisk utövning som helst. Men i sitt sammanhang, uttalat av den stentuffe danspedagogen som inget annat gör än stampar takten med sin promenadkäpp, illustrerar den med all önskvärd tydlighet vilken inneboende kamp och strävan det är att faktiskt dansa.

När det kommer till kroppsutövning generellt är det oftast så att kampen inte bara består av just träning efter träning, ämnad att bygga upp muskler, styrka och teknik. Tävlingar är inget unikt reserverat för atleter på elitnivå. Även amatörer möter varandra i så väl cupper, turneringar och vänskapsmatcher. Man kan med vissa undantag slå fast att det i de flesta sportutövare finns ett visst mått av tävlingsinstinkt. Frågan är då vad som kan tänkas driva den som aldrig får möjlighet att möta någon motståndare.

Varför anstränga sig så om man aldrig får möjlighet att mäta sina skillz med någon annans?

Kan det vara så att dansen i sig är en tävling? Man kämpar hårt för att hoppa så högt som fysikens lagar om möjligt tillåter. Man tänjer sina muskler precis till den gräns som gör smärtan uthärdlig. Trots att man saknar motståndare, eller motståndarlag, i ren fysisk bemärkelse så finns den där i form av en själv. Det är bara jag själv som sätter gränserna för vad jag kan, orkar och vill åstadkomma, så väl psykiskt som fysiskt.

Den kanske är absurt att kräva en motivering överhuvudtaget. Den kanske syns i känslouttrycket man lyckas förmedla till sin publik, oavsett om det är i form av glädje, sorg eller ilska.

När jag som bäst knallade Hamngatan fram såg jag hur det några meter föröver blixtrade till och jag förstod att ljuskenet inte kunde komma från någon annastans än Nk:s skyltfönster. Där stod skyltdocka efter skyltdocka uppklädd i vad som inte bara såg ut att vara snygga men även bekväma och funktionella träningskläder. Och den uppmärksamma kunde se en liten klisterlapp i skyltfönstrets nedre vänstra hörn där det stod att läsa ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?” Nästa skyltfönster härbärgerade en stor plansch med en tjej klädd i skyltdockemunderingen, i full färd med att hoppa så där tokhögt man bara kan hoppa efter år av träning, så väl mentalt som psykiskt.

Reklamen hittar sin väg in i mitt studentrum när jag ligger och tittar på tv. I pausen börjar musiken pumpa högre och snabbare än vanligt. Framför en skärm av vrålande fans dansar samma tjej runt. Hoppar, studsar, håret fladdrar av fart och fläkt. Man får höra hennes röst berätta om hur hon aldrig kommer få en signeringsbonus, en fanclub, ett sponsorkontrakt, eller vinna någon pokal. Hon tar sats för att göra den där sista uppsendeväckande grejen ämnad att hänföra oss. Och avslutar med samma mening efter att ha gått upp på tå på ett sätt sånt där äckligt snyggt men sjukt smärtsamt sätt som vem som helst vet kräver både styrka och spänst. ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?”

Hon motiverar heller aldrig sitt val men kräver samma respekt som vilken annan idrottsman som helst. Och kanske därför är min respekt för henne så mycket större.

Hon kräver respekt utan att vilja behöva motivera. Vill inte behöva motivera utan bara få respekt.

Eveliina Kokko

Svanbarn

Linna Johansson är på OS, det är ju skitroligt. Bakom-kulisserna-
berättelsen kan man läsa här.

När hon är som bäst, så formulerar hon sånt som man gått och känt eller tänkt på, fast inte riktigt tänkt klart. Idag skriver hon om längdskidåkning. Hur vi inte kan acceptera att Sverige inte längre är bäst i världen på just det.

Jag skriver en tv-krönika på ett litet ställe i den andra, rosa, sportkvällstidningen varje vecka. Och varje gång jag ser längdskidor på tv så tänker jag på detta. Hur speciell längdskidåkningen är, och hur mycket av min barndom och mitt Sverige som finns i den. Ibland har jag skrivit ett par meningar om det, som här.

Jag brukar kritisera kommentatorerna för att de är så mycket koncentrerade på Sveriges chanser. De pratar som om vi fortfarande levde i Gunde Svans era, som om vi skulle kunna vara lika bra som då. Som att allt handlar om Sverige, fast det gör ju inte det. Så alla resultat blir besvikelser.

Men jag själv är likadan. Det går inte att släppa längdåkningen. Varför tycker jag om den så mycket, och varför känner jag igen den så? Den är väldigt hemtam. För mig, som är uppväxt i Skåne och aldrig i mitt liv har stått på ett par skidor.

Fredrik Lindström försökte i sitt dialektprogram sälja tesen att Skåne inte riktigt är Sverige. Jag tror inte så mycket på det. Jag tror Skåne länge har varit väldigt genomkoloniserat och assimilerat. Åtminstone har jag lyckats bli så svensk att jag ser ett ”vi” tillsammans med sega, norrländska skildlöpare, som sliter och susar sig fram i landskap och klimat jag aldrig upplevt själv.

Jag hade i och för sig en kompis i Skåne som bodde på landet, och sa att hon brukade åka ut på åkrarna ibland om det var en dag med snö. Men jag blir fortfarande helt förvånad varje vinter här i Stockholm, när jag möter folk med skidor på bussen, eller blir omskidad när jag går på nåt fält. Folk åker skidor, på riktigt. När vi var hos farmor och farfar i Enskede på jularna för länge sen hade de en spark. Det var exotiskt.

Men det spelar ingen roll. Det var fortfarande lika självklart för mig att heja på Gunde Svan och Billan Westin och Torgny Mogren och allt vad de hette. Min barndoms sportlov var inte slalom i fjällen eller långfärdsskridskor i nån vik. Men frukost framför tv:n. Med längdskidor.

Tv kan såklart skapa en sån gemenskap, som går utanpå det geografiska. Men det hade den lika gärna kunnat göra med tennis, som Linna påpekar. Det är väl som hon skriver, nåt mer. Nåt med identiteten. Nåt med den hårt arbetande, tyste skidåkaren. Nåt utöver snötäckta marker och segerepoker.

Linna tror att det krävs mycket mer än till exempel en Zlatan för att ändra på den identiteten. Ja, kanske för oss. Men hon föreslår också 1982 som senaste födelseårtal för att känna till skidåkningsarvet. Och ja, vad vet alla som är födda efter det om längdskidåkning? Var hittar de den här lågmälda svenskheten? Hur obegripliga alla de här besvikelserna måste vara för de som aldrig upplevt segeråren.

Vårat gäng

Jag ville egentligen skriva om Luciano Spalletti. Det är såklart väldigt förutsägbart att alla älskar tränaren nu när det går så bra för Roma. Även jag blir helt stjärnögd och fånleende när den supersympatiske Mister Spallè kommer på tal. Mannen som gör dvd:er med bilder på när spelarna kramas. Som givit Roma vårt fina, altruistiska spelsystem.

I höstas minns jag att jag reagerade på vad han sa om Totti, som var skadad och kanske inte kunde spela derbyt. ”Vi står till hans förfogande”, sa Spalletti. Kanske övertolkar jag formuleringen eller missförstår på grund av språket, men det lät lite galet att säga så. Att göra en spelare större än laget sådär.

Mister berättade också, ett tag efter att den här pågående, snygga åtta-segrar-hittills-i-rad-sviten börjat, att han sagt till Totti: ”det är du som är tränare för det här laget”. Nästan lika galet sagt. Eller inte.

För vi har ju bara en kapten, och vem skulle vilja ha någon annan än han? Ska man ha en lagkapten som Totti, då får man väl också stå och falla med honom. Jag tror att jag själv så sent som i våras skrev nånting om att det vore bäst för honom att byta klubb. Vilken otrolig tur att han inte gjorde det! Att jag hade så väldigt fel. För Francesco har gjort bort sig många gånger förut, men Spalletti verkar ha tagit tillvara på hans stora betydelse för Roma på allra bästa sätt. Och Totti har bara växt och växt med uppgiften.

Han pratar om hur Spalletti förstår sig på honom bättre än någon annan tränare gjort. Han skrev i tisdags i Corriere dello Sport, som nyfrälst av Spalletti-filosofin, om hur laget äntligen tror på en taktisk idé, men också har moraliska kvaliteter som tillåtit dem att uttrycka sina värden på plan. Och att nya spelare som klubben köper först och främst måste ha sådan moralisk styrka, och vara hängivna tröjan och gruppen.

Spallettis lag vinner. På sitt – vårt – egna, vackra sätt. Jag lämnar den taktiska analysen till andra, men det är i alla fall ett spel utan vanliga anfallare. Eller med alla som anfallare. (Hur den egoistiske Montella ska passa in i detta återstår att se.) Och med många mål.

Och det finns så många detaljer och bilder och exempel på glädjen och samhörigheten som Totti beskriver. Som hur Philippe Mexes böjde sig mot marken och bad för att Totti skulle sätta segerstraffen i matchen mot Cagliari. Eller spelarna som dansade ringdans på planen efter att ha slagit ut Juve ur cuppen. De såg så härligt töntiga ut, och lyckliga.

Roma har ett lag man vill tycka om. Äntligen.

Det var också fint att se så mycket folk på Olimpico i matchen mot Juve. Folk som sjöng och hejade på Roma och inte visslade på Cassano eller ens Rosella. Men tyvärr fick Totti förgäves vända sig mot en tom läktare när han avgjort matchen mot Cagliari, som syns på bilden här ovanför. Den historiska åttonde segermatchen spelades på neutral plan och utan publik eftersom några hängt upp nazistflaggor i Romas Curva Sud på stadion under matchen mot Livorno, och vecklade ut en banderoll som på ett idiotiskt, osmakligt sätt refererade till Tredje Rikets förintelseläger.

Och det spelar ju ingen roll att de som hängde upp nazistsymbolerna tydligen bara var elva personer som inte tillhörde någon av Romas ultrà, utan nån politisk grupp. För det hände i Curva Sud, och det var inte första gången, och det tilläts hända.

Varför kommer alla de här referenserna till fascismen och nazismen fram i Italien just nu?

När jag bodde där en liten stund under förra valrörelsen, 2001, då såg jag politik överallt. Till exempel Berlusconis ständiga leende uppklistrat över hela stan. Fast jag såg aldrig hur lång (kort) han var. Han äger ju tv, så han kan bestämma att det ska verka som han är lika lång som de flesta. Berlusconis tv, som hela tiden försökte sälja nånting till en. Och så de lättklädda dansöserna i vartenda tv-program, och bara det att man alltid påminns om att man är kvinna, och inte man, när man går på gatan. Såna saker.

Men jag såg inga nazistflaggor eller bilder av Mussolini.

Numera, har till och med den annars till synes ofelbare Fabio Capello upprört folk i Spanien genom att – hyllande – sammanfatta landet med orden: ”Den latinska värmen och kreativiteten reglerad av en rigorös ordning. En ordning som härstammar från Franco.”

Det är orättvist mot Capello att klumpa ihop honom med såna som Paolo Di Canio, men uttalandet är ändå ytterligare ett exempel på italienare som har en märklig syn på fascismen. Ordning. Var det verkligen en positiv sida av Francos styre?

Kristina Kappelin skrev att fascismens symboler blir mindre tabu på grund av Italiens högerstyre. Och när Silvio Berlusconi försvarar Di Canio och säger att han är ”en bra pojke”, kan man komma ihåg att han själv uttalat sig till försvar för Mussolini och samregerar med exfascistiska Alleanza Nazionale.

Nu är det valår igen. Så kanske kan nånting bli en smula bättre om italienarna äntligen röstar bort Berlusconi i april. Om.

Under tiden görs några små saker i Roma för att motverka högerkrafterna bland fansen. Suppportrarnas dagstidning Il Romanista ska dela ut Roberto Benignis film Livet är underbart till läsarna, till exempel. Och laget och ledningen var och lyssnade på överlevande från koncentrationsläger i torsdags. Nästa vecka ska Lazio göra samma sak. Det blir mycket intressant att se om Paolo Di Canio kommer dit.

De överlevande som talade bad spelarna att sluta spela om de ser nazistsymboler på läktarna. Man kan uppröras över Di Canio, som inte bara blundar för nyfascistiska yttringar, utan själv sätter igång dem. Men mina kära Romaspelare, de spelade bara vidare trots flaggorna under matchen mot Livorno. Luciano Spalletti har sagt att han inte såg vad som hände på läktaren. Men spelarna borde gjort det. Francesco Totti, med den enorma symboliska betydelse han har, som pratar om moral och att uttrycka värden på plan. Har han då inte ett än större ansvar att också ta ställning när något sånt här händer? Såvitt jag vet har han inte sagt ett knyst om nazistflaggorna, bara uttryckt sin sorg över att behöva spela utan publik.

På presskonferensen idag (eller igår, det är natt) sa Luciano Spalletti att han och spelarna efter mötet med de överlevande talat om Livornomatchen och bestämt att i fortsättningen inte spela om de ser liknande banderoller. Hoppas de vågar. Jag tror dem ju om ganska mycket nuförtiden.

La Magica

Nu är det nåt magiskt väl? Det var den där åttonde segern. Aldrig i historien, inte ens under Capellos scudetto-säsong, har Roma vunnit åtta ligamatcher i rad. Jag har La Gazzettas direktmatchreferat på. Cagliari leder helt plötsligt med två mot noll. Sen har Roma kvitterat. Sen blir en spelare i Cagliari utvisad. Sen gör de mål igen. Sen blir en spelare i Roma utvisad. Sen får Roma straff. Sen står det 3-3. Sen, får Roma en straff till. Då är det 46:e minuten i andra halvlek, Francesco Totti slår in straffen och Roma leder för första gången matchen. Och vinner. Allt det här är siffror och bokstäver som ändras på min datorskärm. De är alldeles för osannolika för att beskriva 90 minuters verkligt fotbollsspelande. 4-3. Åtta segrar i rad. Det är nog sant.

Mysmister, Baby Roma, Baby Zlatan

Vad var det med Vinstmaskinen ikväll egentligen? Jag vet att jag är partisk och att Romas spelare inte är några lamm men nog var det Juve som gjorde matchen mest elak. Inte bara Zätat som är på dåligt humör.

Och så Roma. Vi slår dem med vår glädje. Luciano Spalletti sa i La Gazzetta häromdan att han gjort en dvd med alla spelarnas omfamningar efter målen. För att det är så fint att de visar att de tycker om varann. Vilken tränare, va! Andra gör dvd:er för att studera taktik.

Och Totti, som firar sina mål genom att sätta tummen i mun, och som efter matchen idag sa: ”Fammo il girotondo”, till de andra, och så dansade de ringdans på planen. Vilket lag, va! Det är så man vinner mot Juve, alla ni andra som inte klarat det. Dagistaktiken.

Och Zlatan. Han är så här. Alejandro skriver att han för första gången blir arg på honom. Jag tycker tvärt om. Det där fördömt vackra målet senast på Olimpico, då blev jag arg. Att han var tvungen att göra det så snyggt också. Men varför ska Zlatan tysta sina kritiker genom att blidka dem? Ja, det är idiotiskt att bli utvisad, ja, han sviker lagkamraterna. Zlatan gör sånt. Han gör dåliga saker. Vad är nytt?

Ger igen

Jag har visst blivit utmanad. Här och här. Förlåt jag försökte men jag hatar att fylla i enkäter. Det blev bara det här:

Dåliga vanor, konstiga egenheter. Att jag låter bli att laga mat för det är så tråkigt, att jag inte går och lägger mig när jag borde, att jag ligger kvar i sängen när jag borde gå upp, att jag alltid går åt fel håll, att jag tappar och glömmer kvar viktiga saker som nycklar och plånböcker och därför måste kolla hela tiden om jag har dem med mig.

Saker jag gillar. Kaffe, att fika, springa, gå på bio, bibliotek och biblioteksdatabaser.

Saker jag säger mycket. ”Det är så fint”, svenskt ”aa” fast jag pratar skånska och borde säga ”ja”, ”jag vet inte”.

Saker jag kan. Skriva, sy, teckna, måla, texterna till Danmarks nationalsång, Internationalen och Himlen runt hörnet utantill.

Saker jag vill göra innan jag dör. Skriva en bok, ha barn.

Saker jag inte gillar och som skrämmer mig. Att jag inte vet allt som alla andra vet.

Viktiga saker i nån annans lägenhet som jag bor i. Datorn, mokan, högtalare för att spela musik ur datorn/Ipoden, symaskinen (En Bernina! Går som en dröm), tv:n, sängen.

Kändisförälskelser. Inte nödvändigtvis nuvarande och inkluderande fiktiva personer (vilket väl också kändisar är i det här sammanhanget?) Håkan Hellström, Six-Feet-Under-Claire, Nollor-och-nördar-Daniel, Birk.

Det har jag ju sagt hela tiden

”Francesco Totti är världens bäste spelare”, sa Pelé när han besökte World Economic Forum idag.

Ett antal företrädare för idrotten har bjudits in till World Economic Forum som har möte i Davos nu, det är också ganska intressant.

Men inte vet jag vad Pelé sa annars. Om han överhuvudtaget brukar ha nåt vettigt att säga. Om nånting. Jag vill bara uppmärksamma att han kom till World Economic Forum och sa en klok sak: Totti är bäst.

”Även om han haft lite otur”, som Pelé sa sen.

Zlatan galore

Corriere dello Sport säger att de upptäckte på fotbollsoscargalan att Zlatan säger du till tränaren! Vilket få andra gör. Förutom Cassano.

La Stampa har en ganska lång artikel om Zlatan idag. Apropå en diskussion om romantik i kommentarerna idag, så har ju Zlatan ett romantiskt förhållade till Juventus. Så man kan väl vara romantiker och gilla Juve. Återigen säger han: ”Efter Juve finns ingenting.” Och: ”Jag ville komma till Juve just för att det var det rätta laget för att vinna mycket.” Jag tycker alltid när han pratar om sitt vinnande att hans sätt att spela: att han vill göra det vackert och spelar för publiken, det är också romantiskt, på ett sätt som motsäger Juve-vinnartänkandet. Men jag ska inte snurra in mig i ännu en romantikdiskurs, just nu i alla fall.

I Zlatans fall kan det ju också finnas mer krassa än romantiska skäl till att deklarera sin eviga lojalitet till klubben och dess ideologi, eftersom kontrakt och löneförhöjningar står på spel.

Annars är han extremt ödmjuk hela tiden och framhåller lagkamraternas betydelse vid varje tillfälle som ges. Och Capello använder alla sina tillfällen till att pressa Zlatan på fler mål.

Bättre än Brasilien

Zlatan blev bäste utlänning i den italienska spelarorganistationens ”Oscar” i kväll. Framröstad av alla spelarna i ligan. Jag vet inte hur mycket sånadär galapriser betyder inom idrott egentligen, där vinner man ju på andra sätt. Men att bli vald av spelarna är väl riktigt tjusigt. Mednominerade: Kaká och Adriano.

Han fick också pris som ”Il Calciatore piú Amato”. Den mest älskade spelaren, i en telefonomröstning. Av folk med omdöme, eftersom de också röstade på Francesco Totti för vackraste mål.

Jag vet inte om Zätat var där, men jag gissar på ja.

Quattro, cinque, Juve

Så här är det att hålla på Roma: så fort nånting går bra vet man att allt strax kommer gå åt helvete. Experterna får frågan ibland. Varför är det så här? Varför spelar de så dåligt nu? Helt plötsligt mycket bättre?

Jag vill inte romantisera vårt berg-och-dalbanebeteende, om någon kan förklara det så får de gärna. Men hittills vrider folk mest på sig inför frågeställningen.

Och jag får förlita mig till vad som sägs, för jag har själv inte sett mina killar spela så mycket den senaste tiden. Modellen med Francesco Totti som ensam punta verkar fungera bra vad jag förstår, så enkel är kanske orsaken till de senaste framgångarna. I veckan beskrevs han i Corriere dello Sport som ”den totale fotbollsspelaren”. Han gör allt, kan allt.

Men kaptenen som ende anfallare är en nödlösning som alla är inställda på ska ändras. Själv säger Totti att hemligheten finns ”nello spojjatojjo”, som han på sin underbara dialekt säger. Lo spogliatoio, omklädningsrummet. Det vill säga det nu Cassano-fria omklädningsrummet, antar jag man ska tolka det som.

Idag var dessutom Totti skadad. Alla anfallarna skadade, alltså. Till och med den purunge inhopparen Okaka. Och vi hade vunnit fyra gånger i rad. Fyra!

Så jag visste att Roma skulle förlora mot Udinese. Men, istället: vinst med fyra mål mot ett. Fyra!

Nu har AS Romas A-lag vunnit fem matcher i rad. Fem! ”Två instabila lag som hittat stabiliteten till slut”, sa Pelle Blohm i Liga Europa nyss om Roma och Inter. Som sagt: jag vill inte romantisera. Jag vill att det ska vara så Pelle-Blohm-enkelt. Till slut. Men erfarenheten säger mig att jag kommer bli besviken. Och nästa match är mot Juventus.

Och igen

Mycket bra av Malin Roos.

Riyadh igen

Det här är ju en rolig utveckling. Nu får kvinnor komma in på arenan. Trots att Svenska Fotbollförbundet inte hade något emot att respektera saudiska sedvänjor och spela matchen ändå. Minns Mats Engqvist:

Jag tror inte att det är ett område man ger sig in på... försöker ändra på den delen av samhället här. Den ”powern” har vi inte.

Och fortfarande säger Lars-Åke Lagrell:

Samtidigt måste jag medge att vår möjlighet till påtryckning inte är så himla bra.

Nej, det är klart att möjligheten till påtryckning inte är så himla bra om man inte försöker trycka på. Tänk om SvFF hade sagt direkt: Det här ställer vi inte upp på! De hade bevisligen kunnat påverka, och framstått i en betydligt bättre dager än nu.

Det mest typiska i den här historien är att idrottsförbundsfolket verkar tänka att så länge man säger vad man tycker så spelar det ingen roll vad man gör. ”Jag är talesman för förbundet, och om du frågar mig om vi tar ställning mot det här sättet att utestänga kvinnor så är svaret ja, det gör vi. Vi arbetar mycket hårt för damfotboll och flickfotboll, det är självklart för oss”, säger Lagrell till exempel. Jaha, men de tar ju inte ställning mot sättet att utestänga kvinnor. De bara säger att de gör det. Att säga det är inte samma sak som att ta ställning alltid.

Uppdatering 23.08: Den som tryckt på är tydligen Christer Nilsson, minister på svenska ambassaden. På uppmaning av SvFF. Efter att debatten blivit så stor. Som sagt: det gick att påverka. Och som sagt igen: alla uttalanden om att respektera sedvänjor verkar ännu märkligare då.

Uppdatering torsdag 15.49: Vad luriga de är, de där diplomaterna och fotbollsförbundarna! Den här bloggposten får väl stå kvar som ett historiskt dokument över den allmänna förvirringen i Sverige vecka tre år 2006.

Ingen kommer undan politiken

Vladimir Putin och Sepp Blatter gör gemensam sak (hittar inget på svenska eller engelska om det) och menar att EU:s inflytande över fotbollen är för stort. ”Det är helt oacceptabelt att de 25 länderna i EU bestämmer reglerna för de övriga 207 nationerna i världen”, lär Blatter ha sagt. Och Putin håller med: ”Det är verklig imperialism”, säger han.

Åh, Putin. Den bristande yttrandefriheten i Ryssland, det faktum att allt mer makt över landet tas över av presidenten, hela Tjetjenien-grejen. Hur kan han uttala sig om imperialism?

Häromdan ville en brittisk politiker slänga ut Iran från VM för att landet återupptagit sitt kärnkraftsprogram.

Åh, brittiske politiker. Ska vi räkna upp alla saker som skulle kunna utesluta, säg, USA från VM? Vi kan börja med Guantanamo. Och ockupationen av Irak kanske? Dödsstraffet.

Jag ser fram emot att Iran ska spela VM. Franklin Foer talade om en fotbollsrevolution i Mellanöstern i ”How Soccer Explains the World”. Här säger han att folk tog det allvarligare än han menade det. Ändå, kan fotbollen betyda något politiskt, så borde väl chanserna för det minska om man tar bort den från folk?

Sexuella sidan igen

Som jag skrev i en kommentar här nedanför, så skrev Linda Skugge igår igen om sport och utvik, som jag skrev om i förrgår. Hon säger:

För ett par veckor var det slalom-Anja som yrade om att hon ville visa sin ”sexuella sida” och hon ville ta lite ”fräckare bilder” och visa ”fler sidor av sig själv”. Hur kommer sig att dessa sidor ALLTID har med sex att göra?

Det är ju det här som är så fel med vad Pärson säger. Att hon menar sig vilja visa något speciellt kvinnligt, och att det dessutom måste ha med sex att göra. Det värsta som hon säger är det här: ”Jag tror att alla tjejer vill visa sin sexuella sida”. Vem är hon att uttala sig om vad alla tjejer vill? Varför är det just tjejerna som vill visa sin ”sexuella sida”? Och varför måste det handla om sex när man vill ”bryta av”?

Annars har Skugge en annan utgångspunkt än jag. Jag intresserade mig mest för de olika förutsättningarna för män och kvinnor, medan hon inriktar sig på de enskilda idrottarnas ansvar. Hon har rätt i att budskapet om att kvinnor viker ut sig för att det är vad kvinnor gör, för att kvinnor vill vara sexobjekt - medan männen viker ut sig av rationella skäl, för att de tjänar pengar på det - är dåligt.

Men, det verkar ju faktiskt vara så att kvinnliga idrottare kan tjäna pengar genom att spela på sex. Ta damtennisen till exempel. Anledningen till att det måste handla om sex är ju att just kvinnor har möjlighet använda sig av sin eventuella sexighet för att dra mer pengar till sig själva och sin sport.

Och när de gör det så förmedlar de ofta samtidigt en ganska taskig kvinnobild.

Åt skogen, 2005

Jag har suttit och läst gamla bloggtexter en stund. Tänk att jag hade glömt bort Monica! Hon levde bara några sommarmånader, men hon var en av de bästa katter jag känt. Och jag hade redan glömt bort att hon alls funnits. Enligt bloggen dog hon den 3 augusti. Hon fick sitt namn efter Monica Zetterlund, som också dog, så oförtjänt tragiskt, i våras.

Jag satt och grät över Tom Alandhs film om Monica Z istället för att titta på Champions League-finalen. Hon var en Annika-typ, Monica. Annikorna som jag försvarat här på Junivallen. Det är såklart nån slags försvar för mig själv.

Monica Z startade också hela den här musik-följetongen som jag hade. Nästan, i alla fall. Egentligen började det med att TV4 använde Robyns ”Konichiwa Bitches” som signatur till sändningarna från damfotbolls-EM.

Jag försökte problematisera det där med sexualisering av sporten ett tag runt EM. Det var ju ett liv om det ett tag efter Lennart Johanssons uttalande om att damfotbollen borde marknadsföra sig annorlunda. Det är ett svårt ämne. Jag blev till exempel så trött när jag läste vad Anja Pärson sa om det i Sportmagasinet för någon månad sen. Pärson tror att ”alla tjejer vill visa sin sexuella sida” och säger ”vår idrott är väldigt manlig” och andra totalt antifeministiska saker. Men det blev det ingen debatt om. Linda Skugge skrev roligt om det, men sen var det inte så många fler som brydde sig.

Jag tycker det är idiotiskt att Pärson vill använda sin ”kvinnlighet” för att marknadsföra sin sport. Jag menar, här har vi pratat i decennier om könsroller och hur begränsande och förtryckande de oftast är. Och så vill Pärson istället förstärka och använda sig av sin jäkla kvinnlighet.

Att kvinnors idrottande sexualiseras är problematiskt. Män har ett så mycket större handlingsutrymme. Medan till exempel Fredrik Ljungberg kan synas i avklädda reklamkampanjer, eller såna som George Best leva sina rockenroll-liv, utan att herrfotbollen ifrågasätts, så måste damfotbollen fortfarande kämpa för att ens bli ansedd vara fotboll.

Men det är också så korkat om all sexualitet per se ses som förtryckande för kvinnor.

Jag skrev på det temat i Sportbladet också. Om Suzanne Sjögren. Sen ångrade jag mig nästan när hon och Jessica Almenäs uttalade sig om hur kvinnliga de skulle vara på Fotbollsgalan. Så: det är svårt. Men jag har så många hjältinnor som ser fel ut, och beter sig fel, och därför inte tas på allvar. Dolly Parton mest kanske, som jag älskar så mycket. Och Annette Kullenberg, som jag blev påmind om av bloggen för några veckor sen och har läst och läst om mycket sen dess. Suzanne Sjögren är också en som inte ser ut som man ska för att bli tagen på allvar.

Jag hade kanske fel om damfotbollen. Det måste kanske handla om sporten, bara, hela tiden, för att damfotbollen ska accepteras.

Fast, nu när jag tänker på det så är faktiskt ”Konichiwa Bitches” det bästa exemplet på att sexualisering inte automatiskt måste vara kvinnofientlig. Låten är sexig, men inte på ett sätt som till exempel Maria Sjarapovas undergivna blick på omslaget till Sportmagasinsnumret med Pärsons uttalanden. Det är istället en kvinna, som med just sportmetaforer, beskriver en situation där hon har övertaget och initiativet.

Med allt det här sagt, så är det alltså inte så att jag längtar efter mer sexualisering av sporten. Jag tycker till exempel det är väldigt härligt att det finns ett så stort intresse för Anja Pärsons sport (i Sverige i alla fall, det har kanske sina andra orsaker), utan att den behöver vika ut sig och alldeles oavsett om den är manlig eller kvinnlig. Jag tycker bara att sexualiseringen (ett fult ord som jag använt alldeles för mycket nu) är ett mer komplext fenomen än att den alltid är skadlig.

Inom männens fotboll så verkar ju sexualiseringen faktiskt ha positiva effekter. Homofobi var också ett ämne för Junivallen under året och just såna som Fredrik Ljungberg och David Beckham verkar göra en del för toleransen gentemot homosexualitet inom den manligaste av sporter. Åtminstone enligt en skribent på Gay Football Supporters Networks hemsida. Här motverkar alltså sexualiseringen könsstereotyper, i motsats till vad Anja Pärson vill.

Vad var det mer, 2005? Jo, Roma vann tio matcher. Tio. På hela året. Katastrofalt. Antonio Cassano har precis sålts till Real Madrid och det känns skönt att det är slut men mest melankoliskt. Man tänker på allt som kunde varit. Han och Francesco Totti, som kan spela som en, fast de är två. Vi köpte honom för trettio miljoner euro, säljer honom för fem.

Nåja, vi har några bra saker kvar. Vi har Damiano Tommasi.

Vi har Francesco Totti. ”Jag hade två drömmar: att få spela med Francesco Totti och att få spela i Real Madrid”, sa Cassano om sin flytt. ”Man blir så glad av Francesco Totti!” skrev jag, och det är lika sant varje dag. Han gifte sig med oss, han gifte sig med Ilary, han fick barn, han var den strålande, kärleksfulla solen över den romanistiska diasporan. Det ska bli så roligt att se honom i VM.

Vi har också Stefano Okaka. Som jag aldrig sett spela, men som helt säkert kommer bli 2006 års stjärna och hopp.

Han sa att det berodde på att han hade ett privat åtagande, men vad än orsaken var så var det så skönt att Totti inte ställde upp på att springa med den olympiska elden tillsammans med Paolo Di Canio. Jag skulle inte velat se dem tillsammans.

Jag började skriva om Di Canios fascisthälsning, men jag blev inte klar, och sen blev det jul, och vem vill ägna julen åt Paolo Di Canio. Häromdan hittade jag en en läsvärd kommentar här, från en Jakob Hellman i Rom.

Han delar uppenbarligen också min kluvenhet inför att Zlatan spelar i Juventus. Det har varit ganska mycket Totti under hösten, men jag tror att Junivallen under året mest handlat om käraste Zätat. Det outtömliga ämnet.

Ja, det här blev värsta långa ”Junivallens årskrönika”. En inte särskilt heltäckande sådan, tror jag.

Jag har inte skrivit så mycket här på länge. Det finns ingen speciell anledning till det vad jag vet. Jag har väl läst Annette Kullenberg och sytt velourmjukisbokstäver till barn och sånt istället. Om någon orkat ta sig igenom alla de femtioelva orättvist kort behandlade ämnena i den här texten och ända hit, så måste jag säga att det har varit helt osannolikt fantastiskt vilka snälla och söta personer som läst Junivallen och hört av sig. Det har varit så roligt. Jag har blivit så bortskämd med komplimanger. Allt fint i världen till alla som läst, kommenterat och mejlat.

Zlatanska

Jag tycker det är helt fascinerande att se Zlatan prata italienska. Av inget annat skäl än att jag är helt fascinerad av Zlatan, antar jag. Jag hittade en tv-intervju med honom från häromveckan, här. Det är modigt av honom att låta sig intervjuas på ett språk som han inte riktigt kan. Hans favoritord är ju ”och”. När han pratar italienska säger han ”and” hela tiden. Minst hälften är engelska. Han verkar förstå ganska mycket, fast inte allt. Uttrycket i hans ansikte när han lyssnar på frågorna är så fint. Är han bara koncentrerad, eller skräckslagen? Och så glimmar han till, när reportern ber honom rangordna fotboll, familj, vänner och kvinnor. Singular och plural kan han. ”Vadå kvinnor, inte många kvinnor, en!”

Och det roligaste i den långa intervjun i Sunday Times idag:

He grew up bilingual, speaking “Swedish with my brothers and sisters, and with my parents, Yugoslavian . . . I think. The other day one guy asked me, ‘Is that Serbo-Croat or what?’ I said, ‘I don’t know’. You see,” he laughs, “I don’t know myself what I speak.”

Reklam: Mats Olsson

Efter femtioelva hyllningar till George Best som går ut på hur beundransvärt rockenroll det är att han söp bort sitt liv skriver äntligen Mats Olsson i frågan. Här.

La strada della public company

Jag lyssnar bara på Jens Lekman nuförtiden. Han har spunnit så många varv sockervadd i mitt huvud nu att all sorts cynism och ironi reagerar på mig som vatten på en gås. Jens Lekman har till exempel spelat in ”La Strada nel Bosco”, på italienska. Bara han kan komma på idén att göra en popcover på en italiensk Pavarotti-serenad, och sjunga den så allvarligt och mjukt.

Mitt gamla Roma spelar med sorgband ikväll på grund av två dödsfall, Tas kommer med sin dom i Mexes-fallet nästa vecka och senaste matchen ska vi inte tala om. Jag har ändå varit lite extra förälskad i Roma de senaste dagarna. För vad gör väl svartvita storförluster och potentiellt förödande Tas-domar när supportrarna är så bra?

Jag tyckte Il Romanista var lite löjlig förra veckan när tidningen ville ha Francesco Totti som president. Det är ju lätt att säga så, men Roma är ett familjeföretag, inte en demokrati eller ett politiskt parti. Men nu slår de på sin allra största trumma för att göra Roma till en demokrati på riktigt, och det är ju så himla fint. Det var tv-programledaren Maurizio Costanzo som kom med förslaget först, att alla tifosi ska slå sig ihop och köpa Roma och styra klubben i modell efter Real Madrid och Barcelona.

Roms borgmästare säger i och för sig att vi måste stödja familjen Sensi, men talar varmt om förslaget om ”azionariato popolare”, eller ”public company”. Han menar att det är ”la strada del futuro”, vägen för framtiden, inte bara för Roma utan för hela den italienska fotbollen. Genom att fansen äger sina klubbar kan de förändra fotbollen, framförallt hur tv-utbudet styrs och det faktum att Juve och Milan är så överlägsna i ligan.

Il Romanista tänker ha ett färdigt förslag om att ta över La Magica i januari. Det är extremt orealistiskt, såklart. Men jag lyssnar bara på Jens Lekman. ”Vieni, é la strada del cuore, dove nasce l’amore...”

Reklam: This is our soca

I det ständiga ämnet sport och musik handlade underbaraste This is our music idag om fotbollsälskande och uppenbarligen världens trevligaste band Fujiya & Miyagi. Jag citerar en bandmedlem, ur minnet:

Football and music are my passions. I dream about football and music. I once woke up having dreamt that Dennis Bergkamp had made this fantastic album, when in fact he had scored a goal for Arsenal.

Jag har skrivit om Lord Kitchener förut. Också underbaraste, och numera dagligen uppdaterade, The Global Game påminner om att i och med att Trinidad och Tobago gått till VM, introduceras också socan som VM-musik. Och berättar att Trinidad & Tobago Express citerar Lord Kitcheners 30 år gamla calypso ”Mas in Germany” när de berättar om T&T:s VM-kvalificering.

This year after Carnival,
I am heading to the North
Guess where?
Up in Germany,
that's where I'm going to be
Ah just have the feeling that we should be spreading this creole bacchanal

Reklam: Bög-P3

Front i P3 hade precis ett inslag om det gamla Junivallen-ämnet homofobi och fotboll. De intervjuade en kille från mina länkfavoriter Gay Football Supporters Network och en tant från FA och en till gammal favorit: Jesper Fundberg. Lyssna här.

Stil

”Capello svarar med stil”, skriver La Gazzetta dello Sport om juvetränarens kommentarer om Tottis kritik mot honom. Ja, till exempel säger han om de hårda orden som alltid följer med matcherna mellan Roma och Juventus att det beror på personlighet och vad man vill uttrycka. ”För mig verkar det inte svårt att hålla en viss balans, men det beror på vilken intelligens man besitter.”

En radda såna där subtila passningar till Totti formulerar han i perfekt Juve-balans och stil. Det är som när Alessandro del Piero under en match förra säsongen, jag minns inte vilken, reagerade på något fult han blev utsatt för av en motståndare genom att sarkastiskt visa spelaren tummen upp medan han joggade iväg. Jag tycker ju om Dellan Piero oftast (ja, jag gillar egentligen de flesta av Juventus spelare var och en, det är lite problematiskt), men det där är hans sämsta sida tycker jag.

Capello passar också på att göra Rosella Sensi en björntjänst genom att prisa henne för hennes sätt att styra Roma och ta impopulära beslut. Rosella är president Sensis dotter, hon styr Roma och hatas av alla supportrar just för hennes oheliga allianser med Moggi och de andra maktmännen i norr. Häromdan skulle Totti vara president istället och ikväll planeras nån slags protestaktion mot henne från Curva Sud. Capellos gentlemannafasoner gör henne inte precis populärare.

Inte bara stil, utan Stile Juve över Capello, alltså.

I Junivallens kära gamla ämne Romas matchställ är nyheten att laget kommer ha mineralvattenmärket Fiuggis logga på tröjorna, men bara för ikväll och tröjorna ska sedan auktioneras ut till förmån för välgörenhet.

Esteten i mig tycker det är lite synd att spornsorn bara är för en dag, för Fiuggis logga är mycket vacker bara man slipper färgerna, och inte för att jag vet något om företaget, antagligen ägs det av Unilever eller nåt, men det verkar i alla fall o-multinationellt.

Nu är nästan bara själva matchen kvar.

Roma vs. Ibra

Zlatan ger sig in i Roma-Juve-kontroverserna! ”Roma är som Ascoli” säger han i Tuttosport. Åh, så typiskt arrogant juventinskt av honom! Eller, det är det ju inte, för hans ord tolkas och spetsas till ganska friskt i rubriker och utryckta citat. Men juventino är han. Han säger att han aldrig kommer spela i Roma. ”Assolutamente no. Alla Roma mai.” ”Juventus är det enda italienska laget jag kommer att spela i, jag älskar känslan att spela prestigefyllda matcher varje söndag.”

Folk är tydligen upprörda över att Zlatan inte kom till Fotbollsgalan. Vad är det i jämförelse mot att han är värsta superjuventinon? Ingenting, är vad det är. Men jag älskar honom ändå.

Vem ska va president

Roma möter Juve den här veckan och i romanisti vältrar sig i självgodhet. Totti satte traditionsenligt igång alltihopa i måndags genom att kritisera Bettega, Capello och Emerson. Fyra dagar av ställningstaganden senare vill supportrarnas dagstidning Il Romanista ha ”Totti for president”. Han vet vad han ska säga för att bli populär, Francesco. Jag tycker till exempel mycket om hans syrliga svar på frågan ”Känner du Moggi? Gillar du honom?”

Han är en känd personlighet i fotbollsvärlden.

När nästan alla andra fotbollsspelare anstränger sig för att säga så lite som möjligt verkar Totti ha motsatt strategi, och det älskar vi honom för.

Inget annat lag kontrasterar romasupportrarnas självbild som Juventus. Häromveckan lanserades idén att spelarna istället för den obefintliga sponsorsloggan på tröjorna skulle ha ett budskap mot doping på magen. Självklart skulle tröjorna premiäranvändas i matchen mot de svartvita.

Vi står för allt som är gott: sportslighet, passion, medmänsklighet, vilja. De står för det motsatta: fusk, korruption, kylighet, pengar. Moggi och Bettega tycker att Totti ska hålla tyst tills matchen är spelad, i övrigt vill ingen från Juventus svara på Tottis förolämpningar. Det förstärker bara bilden. De är ju såna. Vi säger vad vi tycker oavsett konsekvenserna, de är tysta och professionella.

Lilian Thuram blev intervjuad i La Gazzetta dello Sport häromdan och sa i typisk Juve-stil att Juventusspelarna bara koncentrerar sig på det som händer på planen, polemiken rör dem inte. Han vill bara säga att han hoppas reglerna kommer att respekteras under matchen på Olimpico. ”Hah, reglerna”, reagerar genast den indignerade romanistan, ”som om Juventus följer reglerna, de blir ju särbehandlade av domarna och förbundet hela tiden!”

Sen pratar Thuram om kravallerna i Paris och om den globala terrorismen.

Det är viktigt också för en fotbollsspelare att ta ställning i aktuella frågor, men innan man talar måste man tänka efter. Sporten kan och måste säga sitt, det är viktigt att barnen får positiva budskap från sina idoler, även om platsen för att utbilda barnen måste vara i skolan. Det finns ett klimat av rädsla i världen idag, i varje samhälle finns för många klyftor och behovet av säkerhet ökar bara folks rädsla. Jag vet inte om det som har hänt i Frankrike skulle kunna hända i Italien, mycket beror på hur de italienska politikerna behandlar frågan. Om de barn som föds av invandrare i det här landet känner sig fullt integrerade så kommer det inte att bli några problem.

Sånt går oss bara förbi.

Modern fotboll – moderna undanflykter

Zlatan kommer inte till Fotbollsgalan ikväll. Varför? Han ska på ett viktigt möte.

Fredrik Ljungberg är mer old school och har hittat en skada som går att applicera på galanärvaro. Han har nämligen tagit bort visdomständerna. ”Galan är för nära ingreppet, säger en källa nära Ljungberg till SPORT-Expressen.”

Jag hoppas Zlatans mamma eller pappa kommer och tar emot priserna i hans ställe, det hade varit fint.

Musiken igen

Jag har sagt förut att sport och musik går dåligt ihop, och Musikbyrån klagade häromveckan på att det finns så få bra fotbollslåtar. Men faktum är ju att musiken spelar en viktig roll i fotbollen, från engelska läktarsånger till brasilianska trummor. Det är inte musik man vill höra som popsinglar, men den är bra i sitt sammanhang. Några som tar fasta på den aspekten av fotboll och musik är BBC Singers, de har ett projekt som heter Pitch Perfect. (Via Spirit of Football 2006.) Nån slags kör- och instrumentalverk som ska uruppföras den 18 november och alla de här mer eller mindre omaka organisationerna är inblandade: BBC Singers, BBC Concert Orchestra, BBC Sport , 21st Century Classroom, The Goethe Institut London, Chelsea Football Club, Arsenal Football Club, Hammersmith & Fulham Education, Islington CEA och Magnum Photography.

Det hela verkar väldigt, ja, jag hittar inget bättre ord än finkulturellt. Men vem vet, det kanske kommer låta fantastiskt.

Looking for love in all the wrong places

Ibland är det så roligt vad folk söker på och hamnar här.

10:20:56: var beställer jag steroider

11:46:35: evig kärlek+definition

Finns bara en

”Nu älskar vi borgmästaren också.” Hon är så rolig, Kristina Kappelin. Jag hänvisade till henne igår istället för att skriva om Francesco Totti, men jag kan tydligen inte låta bli att säga nåt själv.

Det som är så intressant med Totti är hans relation till sin publik. Jag vet inte om publik är rätta ordet men jag skriver så för enkelhetens skull. Det är precis som Kappelin skriver: det känns som om vi fått barn, som om vi var bjudna på bröllopet, vi var närapå med i förlossningssalen, och det är som att lille Cristians födelse hänger ihop med vad som händer med Roma. (Vi kunde till och med köpa bröllopspresenter till Francesco och Ilary från deras önskelista på nätet. Det är förmodligen den mest absurda detaljen av alla.) Och allt det är så fånigt och underbart på samma gång. Det är lätt att ställa sig utanför och se hur knäppt allt är och att vårt förhållande till Francesco Totti inte är så intimt som det verkar. Men samtidigt kan man inte värja sig.

För det går inte att vara cynisk när Francesco Totti är inblandad. Inte när han gifter sig med Roma trots att klubben är så himla hopplös. När han ger vackra målgester till sin fru. Och när han berättar om allt själv. Jag vet inte hur mycket någon redaktör eller annan spökskrivare ligger bakom alla texter med bylinen ”Francesco Totti” som dyker upp i tidningarna. Men jag vet inte heller någon annan fotbollsspelare med Tottis stjärnstatus som samtidigt har en så förtrolig samtalston med sina fans. Förtroligheten är såklart på väldigt långt avstånd för att vara förtrolig. Det är inte som att han åker tåget hem från bortamatchen tillsammans med supportrarna, eller vad nu englandsnostalgikerna brukar prata om. Totti kan inte ens röra sig på gatorna i staden som han säger sig älska så mycket. Men han berättar med en sån självklarhet om sitt liv, som om det vore självklart att folk var intresserade. Han är inte arrogant när han intar sin plats i händelsernas centrum, som han så lätt gör. För han intar den inte, han bara beter sig som att han inte vet något annat sätt att se på världen än att han har en speciell plats i den.

Obegripligt nog går det ju att värja sig mot Francesco Tottis charm, eftersom folk gör det. ”Trevlig blogg Malena, men varför skriver du så mycket om den där Totti, honom gillar jag inte.” Fler än en har sagt ungefär så, kan jag avslöja. Utanför Rom, eller utanför Italien åtminstone, verkar knappt någon tycka om Totti. Det beror kanske mest på spottloskan och det allmänna fiaskot i senaste EM, att han missade chansen att vinna över världen som han gjorde i Italien med sin bok med de roliga historierna om honom själv. Eller så är det på något vis andra sidan av myntet av att han är så poppis i Rom.

”Tre miljoner människor och en mentalitet som i en by på landet”, skriver Kappelin om Rom. Och relationen mellan Totti och hans fans bygger på att han är romare och romanista och aldrig har lämnat klubben. Han är så gammaldags knuten till staden och klubben – fast kommunikationen sker mest genom medierna. Som när han gifter sig: ett helt vanligt bröllop, fast i direktsänd tv. Bymentalitet uppblåst i miljonskala.

Och tack vare internet så kan jag koppla in mig lite på den där mentaliteten också, trots att ingen i min omgivning tänker likadant. Jag kan inbilla mig, i alla fall.

Reklam: La Kristina

Åh, jag har gått och haft en (till) text om Francesco Totti i fingrarna (eller var man nu har dem) ända sen jag läste hans artikel i Corriere dello Sport i tisdags. Men den har aldrig riktigt velat komma ur mig. Tur då att Kristina Kappelin finns. Jag hänvisar till henne istället, det blir nog bättre.

Reklam: Musikbyråns musik

Jag hade en liten följetong av texter som tog sin utgångspunkt i låtar som mer eller mindre handlade om sport. Listan handlade inte om fotbollslåtar, men har på något vis ändå mynnat ut i det ämnet. Därför, ett tips: Musikbyrån handlade om fotbollslåtar häromveckan och en av programmets reportrar har samlat en elva av låtar här. Där finns också en video med Magnus Carlson som berättar om sina bästa fotbollslåtar.

Med saken att göra

Junivallen har ju spårat ur lite. Den brukade vara intellektualiserande och oprivat. Nu handar den om Francesco Totti och hans son. Min pappa och bror gjorde den till forum för nån slags offentlig familjediskussion och en massa hammarbyare kom med sitt gemyt och korrumperade min musiksamling med brittisk åttiotalsrock.

Det gör inget, för det är ju bara en blogg och jag råkar vara den som bestämmer vad den ska innehålla. Jag brukar oftast bestämma att den ska handla om fotboll, fast inte så mycket om själva spelet utan om sånt som har med det att göra.

Det är annars ganska vanligt att folk säger ”det har inte med fotbollen att göra” om olika saker. Jag brukar reagera på det. Så när jag läser en notis om att Henke Larsson uttalat sig om folket på läktarna som gjorde apljud så fort Samuel Eto’o fick bollen i en match i söndags, tar jag fasta på det minst viktiga han säger. Nämligen: ”Det har inte med fotboll att göra.” Varför säger han så? Vad har rasism med att göra egentligen? Blir rasism rätt om det har med saken att göra?

Finns det något annat område än sporten där man resonerar sådär? Som om resten av samhället kommer in och solkar ner sporten med våld och rasism och annat oönskat.

Det är väl klart att, i det här fallet rasism, har med fotboll att göra! Det hände ju på fotbollsstadion, under fotbollsmatchen, det var fotbollspubliken som hånade en fotbollsspelare. Nej, fotbollen är kanske, förmodligen, inte ensam ansvarig för vad som hände, men nog har den med saken att göra.

Jag vet att Larsson inte menade så mycket med den lilla meningen, och jag tycker annars det var väldigt bra att han sa ifrån. Men jag brukar hänga upp mig på sånt där, som sagt.

Ciao Cristian!

Idag spelar jag Jovanottis ”Per te” på repeat för Cristian Totti.

Snälla ni

Min sportmusiklista har urartat på ett trevligt sätt. Jag har inte bara fått en massa fina låtförslag, utan dessutom mp3-presenter, The Clash-överkurser och en rapport från en fotbollsmatch i Eriksdalshallen: ”Strummer var en iller, Jones finlirare, Simonon tuff och Topper kunde varenda tjuvknep som då uppfunnits i fotbollen.”

Här är era förslag hittills:

Sweet and Tender Hooligan – The Smiths
Sambadrome – B.A.D.
Sinbin – Head
Groovy Times – The Clash
When an Old Cricketer Leaves the Crease – Roy Harper
Rain Delay – Marah
En dag ska hela läktaren resa sig – Thomas Andersson Wij

Jag lägger till Complainte Pour Ste Catherine med Kate och Anna McGarrigle.

Och länkar till de musikaliska bidragsgivarna Bajen Panikbloggeri1 och Bandwagonesque.

Och säger grattis till Carl, vars Gais fått en splirrans ny och fin plats i Allsvenskan.

Bästaste kapten!

Vad var det de skrev på banderollen utanför Trigoria i lördags? Himmel eller helvete? Först en himmelsk halvlek mot Inter ikväll, sen en i helvetet. Och sen vinst! Och fortfarande, hela tiden, snurrar jorden runt Francesco Totti. Världens bästa fotbollspelare.

Och nu tillbaka till skärselden, för Francesco lär väl bli avstängd efter sin utvisning. Vad är vi utan honom?

Lugnt är det i alla fall aldrig.

[Uppdatering torsdag 22.50: Fotbolls-pelare? Nä, jag menade fotbollsspelare. Faktiskt.]

Nummer sjutton, arton, nitton och alltihopa

Nänu har det gått alldeles för lång tid utan att min sportmusiklista har fyllts på. Så här kommer tre låtar på en gång, ganska nya allihopa.

Den första är Tweets ”Sports, Sex & Food”. Jag vet inte vad jag ska säga om den mer än att texten är sexistisk, låten svänger och Tweet är så cool.

Den andra är ”South 2nd” med CocoRosie. De här frankofila amerikanska systrarna sjunger nonsens som ”I dreamt one thousand basketball courts/Nothing holier than sports”, eller ironiskt ”Let’s all say a prayer/for Walter Disney and Mike Tyson/at Madison Square Garden”. Fast inte i den här låten. Här säger de bara ”we don’t need no baseball bats”. Och den är finast.

Nummer nitton är ”I Remember Learning How to Dive” med Vashti Bunyan och Animal Collective. Vashti Bunyans lp ”Just Another Diamond Day” från 1970 är ungefär så vacker som musik kan bli. Och nu har hon precis gjort sin andra skiva. Men först kom den här ep:n med Animal Collective. ”I just had to jump/you just have to jump/and touch the water/with the ends of your fingers”

Eftersom jag inte har något bättre för mig just nu har jag samlat ihop hela låthögen också. Det här är alltså mina bra låtar med sportanknytning, hittills:

1. Konichiwa Bitches – Robyn
2 & 3. Gårdakvarnar och skit – Håkan Hellström & That’s When He Told Her - The Proclaimers
4. The World’s Greatest – R Kelly
5. Du som stack eller Den svenska gymnastikens betydelse – Monica Zetterlund
6. The New Workout Plan – Kanye West
7. Zlatan – Nacka Forum
8 1/2. Roy’s Keen & Munich Air Disaster 1958 – Morrissey
9. Bola de meia, bola de gudes – Milton Nascimento
10. Tour de France – från soundtracket till Les Triplettes de Belleville
11. Cassius Marcellus Clay – Jorge Ben
12 & 13. The Sporting Life & The Gymnast, High Above the Ground – The Decemberists
14. Victory Test Match – Lord Beginner
15. Dom tittar när jag dansar - Kaah
16. Tears in the Typing Pool – Broadcast
17. Sports, Sex & Food – Tweet
18. South 2nd – CocoRosie
19. I Remember Learning How to Dive – Animal Collective & Vashti Bunyan

Nästan perfekt

Jag visste väl att man kunde lita på Francesco Totti. Istället för det dumma målfirandet som utlovats gjorde han världens, världens finaste. Med bollen under tröjan som en gravid mage! Åh, Francesco!

Matchresultatet blev lite fel, däremot.

Publikfrieri

Jag vet inte vad jag ska tro om det här derbyt i kväll. Allt handlar om Francesco Totti. Hans barn. Totti åkte inte till Uefa-cupen i Norge häromdan eftersom hans son snart ska födas. Vid träningen på Trigoria igår var 2 000 personer som inte protesterade mot nånting, skriver Gazzettan. Eller så var de 500 och kusligt tysta, med ett plakat som sa ”Det är ni som väljer, himmel eller helvete”, enligt Ansa. Totti tog en megafon och sa till dem: ”Gör jag mål i morgon firar jag under Nord-kurvan”. Alltså laziosupportrarnas del av stadion. Skitkonstigt. Paolo Di Canio gjorde så, fast tvärtom, för hundra år sen, han borde väl vara den siste att ta efter? Av så många skäl. ”Delirio totale”, var i alla fall reaktionen enligt La Gazzetta. För ingen vet ens om vår kapten kommer att vara med i matchen, eftersom sonen som sagt är på väg. Tränaren Spalletti säger: ”För min del kommer Francesco spela. Vi står till hans förfogande.” Ja, han sa tydligen så. Vi står till hans förfogande.

Hej Bajen!

Oj! Junivallen har invaderats av hammarbyare idag. Alla är högst välkomna. Intresset har sitt ursprung i att en charmant Grönvita-sidan-upp-person intervjuats på HIF:s officiella hemsida och då puffat lite för mig. Det var ju typiskt för det är ett helt sant faktum att jag läste den grönvita sidan häromdan och tänkte att jag borde skriva nåt om hur bra den var. Men det blev tydligen inte av. Så nu får jag säga det idag istället, att GSU är liksom både subjektiv och resonabel, och känslomässig och saklig. Och det gör den mycket roligare och originellare än samma gamla tråk-det-är-en-konst-att-förlora-jargong som hörs överallt annars när det kommer till berättelser ur supporterperspektiv. Så, om någon mot förmodan hittat hit utan att hitta dit först, missa för allt i världen inte ...grönvita sidan upp!

Från Mars

Ett urval av exempel på hur man kan tala om den o-så-manliga näst sista herrallsvenska omgången i fotboll:

1. Glenn Hysén slits mellan sympatier för blåvitt och kärleken till sin son:

- I sådana lägen får det blåvita komma i andra hand.
Fast en sak höll han med:
Det hade varit lättare med en dotter...

2. Blivande fadern Matias Concha jämför fotboll och biologi:

- Guld nu, cupguld om en vecka och sedan en guldklimp till, ler Concha.
Lägligt när säsongen är över?
- Jag har planerat väldigt noga vet du. Jag skjuter bara skarpt när det verkligen är läge.

3. Glenn Hysén-bloggarna tycker fortfarande de är roliga när de kallar Björn Runström för fröken.

4. Hammarby vinner över IFK Göteborg även i blogg-rolighet.

Skandal

Apropå Faktum om bögar och fotboll idag. I programmet sa Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, om varför det inte finns några öppet homosexuella i svensk herrfotboll:

Det är ingenting som jag har gått och funderat på.

Låt mig påminna om FA. Där har de tänkt. Där har de ett program mot diskriminering tillsammans med Gay Football Supporters Network.

England är mycket bättre än Sverige i den här frågan. Fundera på det.

Snygga tjejer?

Vad var det jag sa igår om svenska fotbollsproffs och deras blondiner? Isobel har hittat bildbevis.

På ytan

Förut var det ”Zlatans tatueringar”. Men sedan ett tag är den vanligaste googlingen människor gör för att komma hit ”snygga tjejer”. Besvikna de måste bli för här är ju bara killar. (Och inte ens några snygga bilder på dem.)

Har jag till exempel sagt att jag tycker om Björn Runström? Han som tydligen har Allsvenskans mest ideologiskt laddade frisyr. Åtminstone bryr sig en Glenn Hysén-bloggare fortfarande om hans hårlängd. Och orsaken, igen, till att Runströms hår är så dåligt, är att småflickor tycker om det.

Ända sedan Motowns glansdagar har det gång på gång bevisats att flickor har ypperlig smak. Men än idag har alltså en del inte förstått.

Märkligt att långt hår fortfarande 2005 kan vara upprörande. Minns hur Björn i våras kommenterade att han anses vara Allsvenskans värsta filmare enligt en undersökning bland spelare:

– Det var så lätt att sätta den stämpeln på mig när jag kom direkt från Italien och hade långt hår.
– Hade jag spelat i England och haft kort hår hade det inte varit samma sak.

Möjligt, och Björn hade nog inte sagt så om han inte tyckte det var mycket roligare att vara en filmare med italiensk frisyr än en hyvens kille med engelsk dito.

Zlatans tatueringar är också aktuella idag. Han har tatuerat frasen ”Only God can judge me” på magen.

Detta verkar vara vad fotbollsproffs bryr sig om utanför sporten: familjen, tatueringar, frisyrer (alternativt mössor), Gud och Playstation.

Kanske kan man förklara Zlatans ömhetsbetygelser till sin familj, och nu Gud, med hans sydländska ursprung. Men är de inte snarare ett fotbollsproffsfenomen?

Jag och E diskuterade nån gång varför alla svenska utlandsproffs verkar ha en blond flickvän som de varit tillsammans med sedan gymnasiet och skaffar barn ihop med när de är typ 23. Kanske beror det på att de har för mycket fritid och inte har nåt annat för sig än att bilda familj. Eller så är det en klassfråga, att skaffa barn tidigt. Men jag kommer igen tillbaka till den italienska undersökningen som visade hur olyckliga fotbollspelare är. Stress, press och otrygghet verkar göra att familjen blir superviktig för spelarna. Francesco Totti svarade på en fråga om vilket råd han skulle ge sin kommande son om han bestämde sig för att satsa på fotbollen, att ”det viktigaste är att lära sig välja vilka personer som står dig nära. Familjens roll är jätteviktig”.

Att ta Italien som exempel är kanske korkat eftersom det även där kan ha att göra med sydeuropeiska traditioner. I England till exempel verkar spelarna syssla med mer skandalösa saker än familjeliv. Men Zlatan måste vara en av de mest utsatta spelarna. Ifrågasatt och omdebatterad från första stund. Inte konstigt att han söker trygghet i familjen. Och tydligen i Gud också.

”Only God can judge me”. Det låter sorgligt.

Uppladdning

Bode Miller har en intressant poäng om doping när han säger att Epo skulle vara bättre för skidåkarnas hälsa, inte sämre. Naturligtvis håller ingen med honom. För det finns inget större tabu inom idrotten än att vara positiv till doping. Ja, att ens diskutera doping i andra termer än ”utrota det!” är förbjudet. Inom alla sporter utom fotboll. Där bryr man sig inte så särskilt.

Allt doping- och Juventusprat den senaste tiden fick mig att leta fram videon från i våras där Fabio Cannavaro filmar sig själv medan han får något slags preparat injicerat i armen. Den är fascinerande för att den är så vardaglig. Egentligen är den nog fascinerande bara för att den visar sånt som vi aldrig får se: annars så otillgängliga fotbollsstjärnor som löjlar sig på ett hotellrum dagen före en en viktig match.

Cannavaro löjlar sig över att en läkare knyter en gummislang om hans arm och sticker en kanyl i en uppsvullen blodådra. ”Kvällen före finalen i Uefa-cupen. Se vad vi reducerats till. Jag är 25 år gammal och de håller på att mörda mig.” Han skämtar obekymrat hela tiden. Man tänker på hur sympatisk (om än löjlig) han är. Fabio Cannavaro är en sån där back som kan göra försvarsspel vackert till och med för en ytlig person som jag. Bara för att han är så gudomligt skicklig på det. Han har också, som man kan höra i videon, världens sötaste röst och italienska dialekt. Och medan han är sådär sympatisk får han alltså dropp, fast han är helt frisk.

Det som är normalt i en elitidrottares liv är redan ganska extremt, oavsett om det finns dopingpreparat i Cannavaros dropp eller ej. Bode Millers idé är kanske inte så udda som den låter.

Cannavaros video kan man se här om man klickar på ”il video andato in onda”.

Svartvitt

Delar av min världsbild bekräftas lite för lättvindigt just nu. Det börjar med att Juventus är onda. Som romafan har jag vetat det länge. Nu helt plötsligt blir detta faktum relevant också om man håller på Sverige.

Juve, med sina ”medicinska faciliteter” (översättning à la romanista: ”dopinglaboratorium”) och brottslige läkare vill bestämma över historiens hjälte, Zlatan, och hålla honom för sig själva. Darling Zlatan säger att han bestämmer själv. Mesige Lars Lagerbäck har under tiden inga svårigheter att samarbeta med en läkare som fällts i domstol för att ha dopat spelare.

Alltså. Juventus: onda. Zlatan: hjälte. De svenska ledarna: förment neutrala. Ska världen verkligen vara så här enkel att ta ställning till?

Den gamla damen har dessutom inte förlorat en enda match på hela säsongen. Förkastligt.