Dagens bild

Idag är det Francesco Tottis födelsedag, men egentligen blir det ju lika fint varje gång man slänger in den här bilden på bloggen. Fast just nu saknas han extra mycket. Kom tillbaka!

Tåget igen

Jag vet inte vad det är med mig. På kort tid har jag här i mitt hörn av internet sågat Kristina Kappelin, Jennifer Wegerup och säkert någon däremellan. Håller jag på att bli bitter och elak? Har jag varit det hela tiden? I Wegerupfallet anklagade jag i min egen indignation till och med henne felaktigt för ett faktafel i en gammal artikel. (Om ni vill ha förklaringen finns den i kommentarerna till inlägget.)

Även om ingen anklagat mig för det i just den frågan som jag åtminstone inbillar mig att min text (och den första texten jag skrev om den här tågfrågan) handlar om, antar jag själv att det är lite odrägligt att tala om för folk vad de ska bli upprörda över. Det kanske också är relativistiskt på nåt dumt sätt. Ändå tycker jag att det är något fel i proportionerna när ett skadat tåg får så mycket uppmärksamhet i förhållande till verkliga problem, och jag tror sättet det händer på i Italien säger nånting om landet.

Men jag har ju själv uppmärksammat tåget ganska mycket, och jag ska fortsätta göra det lite till bara, för efter ett mycket fascinerande mejlutbyte har jag nu på bloggen Europa Calling gått från att vara en rättshaverist med bristande läsförståelse till en läsare som mejlat en intressant artikel. Jennifer Wegerup har nämligen skrivit ett nytt inlägg och länkat till Repubblicas artikel om det försvunna tåget, och visat sig vara öppen för en mer komplicerad bild av verkligheten. Props till henne för det.

Nästa söndag spelar Napoli borta mot Genoa. Förhållandet mellan just de supporterskarorna måste vara något väldigt speciellt i Serie A, att ha ett så tydligt vänskapsförhållande i en liga som annars präglas av motsättningar. Förrförra säsongen möttes de i Genua i sista matchen i Serie B och firade kvalificeringen till A tillsammans. Ändå är det bestämt att Napolis supportrar inte får åka på bortaresan dit, och biljetter får bara säljas i Ligurien.

My heart is closed for the season

Genoa–Roma, 3–1. Daniele De Rossi utvisad. Totti skadad. Lazio vinner med 3–0.

Roberto Maronis bästa vän

Fan, jag skulle gå och lägga mig men så läste jag vad den superkunniga Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig, skriver om ”Krig, maffia och fotboll”, och blev upprörd.

Om man läst Gomorra, om man känner till vad som händer i Italien just nu, där ett mördarband från Casalecamorran härjat i flera månader, hittills har de dödat 16 personer, de första berättade jag om i våras om nån minns, och i torsdags skjöt de ihjäl sju personer och skadade en allvarligt, sju var afrikaner och en italienare, kanske hade en eller två av dem något att göra med droglangning, de andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle – då förstår man väl hur meningslöst det är att prata om camorran i samband med det där tåget?

Kanske kan en sådan bok (Gomorra) också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom, kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor.

Skriver Jennifer Wegerup, som är superinsatt i allting som har med Italien att göra.

HUR DÅ? Hur kan boken förklara det? Vad menar hon? Varför upprepar Jennifer Wegerup de lögnaktiga insinuationerna från Italiens rasistiska regering som om de vore nån slags insiktsfull fundering från en Italienexpert som hon, som nästan bevakat krig, över hur det italienska samhället fungerar?

Uppenbarligen har hon inte lyssnat på de åklagare och poliser som säger att inget tyder på att det som hände  var planerat av camorran eller nån annan, som inte kan utreda skadorna på tåget eftersom det redan var i trafik när polisens tekniker skulle undersöka det, och som pratar om att det var förståeligt att folk tappade tålamodet. Alltså knappast om nån ”kapning”, ett ord från de första dagarnas hysteriska rapportering.

Eller lyssnat på de ledare för curvorna som är beredda att ta ansvaret för de överträdelser som skedde, men inte vill bli anklagade för saker som inte hänt.

Hon ger en helt annan beskrivning av verkligheten än den ende journalist som själv, tillsammans med sin kollega, var ögonvittne till händelserna. Hans skildring har cirkulerat lite överallt på nätet.

Men det är inte det jag blir upprörd över, utan hur man kan trivialisera nånting så på riktigt oändligt hemskt som det som händer i Kampanien, så att man använder det för att sprida indignation över fotbollssupportrar. Hur kan man över huvud taget tänka på det där tåget när man just läst Gomorra och när det här fruktansvärda just hänt? Eller är det så illa att Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig och läst en ”mycket målande artikel” i Repubblica om rättegången mot de två personer som greps på matchdagen, inte känner till vad som hänt i Castelvolturno? Eller bryr hon sig inte? Det vore i och för sig värre.

Om ni har har möjlighet, läs en av alla artiklar i Repubblica som Jennifer Wegerup missat – Roberto Savianos artikel från igår, en förbittrad och sorglig uppgörelse med hans hembygd, där han namnger alla de sex mördarna. Här. Han vet. Jag vet inte hur vi i Europa kan tillåta att detta pågår bland våra egna medborgare.

Tänk på det och glöm det jävla tåget.

Cluj, schmuj

Bara så ni vet tänker jag inte ge upp om Champions League-finalen. Inte nu, inte efter första matchen. Det var inte så det skulle bli. Jag vägrar.

Totti c’è

Okej, så det är kris i Roma lagom till att Champions League börjar. Nu är i alla fall Totti, De Rossi, Mexès, Juan och Vucinic tillbaka i truppen. Totti intervjuades av Roma Channel idag, han är på 70 procent sa han, och passade på att tjata två gånger om att finalen går i Rom och vi inte tänker låta det tillfället passera oss förbi. Mitt i attackerade en fluga honom. Och så skämtade han, om vem i Roma som är i bäst form. ”Jag.”

Hur farligt kan nånting vara när man har en skämtande Francesco Totti i laget?

(Inte så farligt att man kan förlora mot Cluj? Väl?)

Några grejor till

Jag rättar mig själv lite. Roberto Maroni har ju kommit med mer exakta siffror än ”200 på tåget” om hur många de dömda napoletanarna var. Enligt Maroni fanns bland de 3 096 personer som köpte bortabiljetter till Roma–Napoli 800 personer med noteringar i brottsregistret. Av dem hade 27 stycken kopplingar till camorran.  260 var dömda för drogförsäljning, 419 för brott mot egendom, 218 för brott mot person eller myndighet, 70 för vapeninnehav, 71 för störande av allmän ordning, 70 för förfalskning och 210 för mindre brott.

Jag antar att man kan ta fram de här väldigt exakta siffrorna eftersom alla som köpte biljett registrerades så noggrant. Eftersom det inte är förbjudet för personer med noteringar i brottsregistret att gå på fotboll, kan man fråga sig vad offentliggörandet av uppgifterna är till för, mer än att bidra till en allmän bild av fotbollssupportrar som brottsliga och farliga typer.

Man kan också fråga sig om Roberto Maroni anser att han själv är olämplig att gå på match. Han är stolt över sin dom för våldsamt motstånd, har han sagt. Den kom efter en demonstration för Padanien, alltså det norditalienska område som Lega Nord vill ska bryta sig loss från resten av landet. Jag säger det igen: han är INRIKESminister.

Jag måste också påpeka igen hur snyggt, roligt och fint Napolifansen reagerat på allt som de blivit utsatta för. De gula tröjorna är en så smart replik. Allt under demonstrationen innan matchen igår gick lugnt till. En av killarna gick in i spelarbussen när den kom, och hejade på laget. De satte upp skyltar utanför stadion där det stod ”inträde förbjudet för personer dömda för brott”. Inne på stadion var ju curvorna tomma, någon på långsidan hade en banderoll: ”Jag var i Rom. Stäng sittplats”. Den stora banderollen utanför stadion hade budskapet: ”tomma curvor, absolut tystnad: resultatet av vad ni planerat, men skadan ni orsakat, har er värderingsman uppskattat den?” Ja, på italienska rimmade det, så det lät lite bättre.

Napolifansen är inte oskyldiga, varken i allmänhet eller till saker som hände den där söndagen, så mycket tror jag står ganska klart. Men i hela den här soppan har just de varit anledningen att tro på att det kanske inte står så illa till med de italienska fotbollsfansen som alla vill påstå.

Resistenza e oltraggio a pubblico ufficiale

Kolla på Napolifansen! De demonstrerade utanför San Paolo idag, i tröjor där det står ”IO HO PRECEDENTI PENALI”. Jag är tidigare dömd. Snyggt gjort! Folk, framförallt inrikesministern Maroni som nu helt tagit över besluten om säkerhetsåtgärder kring fotbollsmatcher, har ju varit otroligt upprörda över hur många dömda brottslingar det finns bland fotbollsfansen. Härom söndan var de tydligen 200 stycken bland Napolis fans, hur de nu kunde räkna ut det så fort. Av 2–3 000 eller så.

Annars går dagarna och fler och fler uppgifter dyker upp om vad som egentligen hände, eller inte hände, eller om hur lite nån vet om vad som hände på det där tåget från Neapel till Rom. Medan färre och färre bryr sig. Igår kunde man läsa i Repubblicas Neapelupplaga att själva tåget försvunnit. Polisens tekniker skulle undersöka det, men då fanns bara fyra av vagnarna kvar i Neapel. Resten av de totalförstörda vagnarna var i redan trafik. Däremot har de hittat den tåganställde som skulle ha attackerats och skadats. Han hade inte en skråma på kroppen.

I Repubblicas artikel uttalar sig också riktiga åklagare, äntligen, som utreder saken. Man får inte glömma hur många duktiga och modiga åklagare och domare som finns i Italien, inte minst i Neapel. Chefsåklagaren Giovandomenico Lepore säger att det är förståeligt att folk på tåget tappade tålamodet, de hade ju väntat sen klockan sju på stationen och tåget gick först tolv. Men hittills har de inte hittat någon kriminell plan utverkad av camorran. ”Många camorristi är tifosi. Men det är svårt att hitta utifrån otåligheten den söndan en förutbestämd plan. Hur som helst utreder vi allt.”

Något av det fulaste i hela historien måste vara polischefen Manganellis (kul namn på en polis, det betyder batonger) uttalande om att camorran var inblandad. Vem som helst som kan tänka själv kunde räkna ut att det han sa var orimligt. Vad är camorran? Ja, vi kan ta ett exempel utan att behöva lämna vägen mellan Rom och Neapel, för det finns en stor maxiprocess, Spartacusprocessen, där det framgår att Casaleklanens företag byggt motorvägen A1 mellan de två städerna. Maffiorna vinner viktiga kontrakt, de bygger landet. De behöver inte ta tåget. Att dra in camorran i den här historien är både att demonisera ultras och förminska betydelsen av den organiserade brottslighetens makt, och utgår från ett fördomsfullt sätt att se på Nord- och Syditalien.

Nu spelar det förstås ingen roll vad sanningen är, för de första dagarnas skamlösa rapportering om den där tågresan och politikernas tävlan om vem som kan ta i med de hårdaste tagen mot fotbollens våldsverkare, har antagligen redan lagt grunden för läktarpolitiken den här säsongen. Det verkar ju så på de åtgärder som vidtagits kring matcherna den här helgen. Alla stängda läktarsektioner och inställda bortaresor har alltså sin grund i att världens fredligaste camorraklan av allt att döma inte attackerade varken polisen, andra passagerare, tågpersonal eller motståndarfansen förra söndan, och ingen blev skadad.

Enligt Marco Travaglios och Peter Gomez bok Se li conosci li eviti, är förresten antalet dömda, åklagade och personer under brottsutredning i det nya italienska parlamentet exakt hundra stycken. Av 630. Minister Maronis dom är på fyra månader och tjugo dagar. Motstånd mot polis.

It’s the media image

Via il Pallone in confusione, av mig från italienskan översatta utdrag ur en intervju med en österrikisk journalist som tillsammans med en kollega åkte med på tåget från Neapel till Rom förra söndan. Originalartikeln på tyska från derStandard.at.

(Uppdatering. Jag råkar ha IPIC i min rss-läsare, men tydligen kommer översättningen av artikeln från början från asromaultras.org, vilket jag inte sett förut. Rätt ska vara rätt. Nu finns det av någon mystisk anledning en länk hit där. Coolt.)

Ni var ögonvittne till händelserna på stationen i Neapel, kan ni berätta vad som egentligen hände?
Först och främst kan man absolut inte prata om napolitanska ultras som hotade och fick 300 passagerare att stiga av tåget, sen av attackerna mot kontrollanterna från Trenitalia såg vi inget. Tåget skulle gå 09.24. Strax efter 11 gick personal från Trenitalia genom tågen för att råda passagerarna som inte var tifosi att ta ett annat tåg, vilket alla gjorde. Till slut avgår klockan 12.30 ett tåg som är överfullt och överhopat. Vid ankomsten till Rom hade matchen redan börjat; vi kom in på Olimpico i 52:a spelminuten, en skandal med tanke på att största delen av supportrarna hade betalat både tågbiljetten och inträdesbiljetten till Olimpico på 28 euro. Vi såg demoleringen av toaletterna men man kommer aldrig upp i siffran som Trenitalia officiellt kommunicerade (om vad skadorna på tåget kostat, min anm.), och sen får nån tala om för mig vad som skulle finnas att plundra i ett tåg... det hela övergår min fantasi, precis som nyheten att ultras skulle använt tårgas på Termini-stationen.

Fanns det något ögonblick när ni var rädda att något skulle hända?
Vi var aldrig rädda för nånting som de napolitanska ultras gjorde, de attackerade inte ordningsmakten varken på stationen eller på stadion, också för att de visste vad som stod på spel. Den enda stunden av anspänning var när polisen efter matchen kom in i bussarna för att slå mot vem som helst som fanns i deras väg, allt med ursäkten att de här personerna skulle ha hindrat bussens avgång. Det mest absurda är att de här bussarna gick först efter en och en halv timme! De höll oss kvar inne på stadion i fyra timmar utan möjlighet att köpa vatten eller mat. Löftet om att få vatten hölls aldrig!

...

Vilka slutsatser drar ni av helgen?
I framtiden kommer jag tro ännu mindre på nyheter om våldsamheter som kommer från Italien. Det finns en enorm diskrepans mellan det som vi såg den dagen och vad medierna rapporterade dagen efter. På hela dagen träffade vi inte en enda journalistkollega. Medierna har inte gjort någon enda undersökning på plats, de använder sig av rapporter som myndigheternas informationsavdelningar redan gjort färdiga. Och i de rapporterna tas ingen eller bara minimal hänsyn till fansens version. Raiuno är den enda kanalen som har låtit också tifosi och vanligt folk tala, och inte bara politiker och olika representanter för myndigheter om det som hänt. Och de vanliga människorna och supportrarna berättar historier som stämmer överens med vad vi upplevde förra helgen.

Miraklet den 9 september

Idag är det min födelsedag och inga olyckor har så vitt jag vet hänt i Roma. Däremot har en överraskande nyhet kommit: Francesco Totti tränade med laget igår och idag gjorde han dessutom två mål, och kan kanske tvärsemot tidigare besked vara med mot Palermo på lördag! Eller, jag vet inte för hans läkare sa ”han är i god kondition, men vi släpper inte ut honom på plan förrän han är 100 procent läkt”, hur man nu ska tolka det. I varje fall är det en sensation som hänt. En historisk händelse. Så här formulerar läkaren sig:

För första gången i idrottsmedicinens historia kommer en spelare som opererat korsbandet tillbaka till planen efter fyra månader.

För första gången i idrottsmedicinens historia.

Même sous la pluie

Jag hade tänkt skriva om Kristina Kappelins exceptionellt idiotiska krönika i Aftonbladet om hur ”världen står i brand” på fotbollsläktarna i Italien (ställen som hon själv antagligen inte besökt på mycket länge för i så fall hade hon vetat att de inte alls står i brand). Men nu glömde jag bort allt det för sen läste jag om Frankrikes VM-kvalmatch mot Österrike. Roms stolthet Philippe Mexès får ju nu äntligen chansen i landslaget efter att Domenech så länge vägrat ta ut honom. Eller, han fick. Han spelade från start. Han gjorde självmål. Sen orsakade han en straff. Frankrike förlorade med 3–1. ”Skjut inte Domenech: den huvudsakligt ansvarige för Frankrikes förlust mot Österrike är jag”, sa han. Förstår ni? Förstår ni att jag försöker samla ihop magin här, tecken på att La Magica har alla sina lyckliga  specialkrafter med sig på den omöjliga vägen mot Champions League-finalen. Allt som händer är olyckor!

Uppdatering. Såg på Sportspegeln. Mellan självmålet och straffen orsakade Philippe också en frispark som ledde till ett baklängesmål. Han låg alltså bakom alla tre.

En kedja av anomalier

Det här läste jag i tidningen idag: att igår åkte en 20-årig kille tåg från Alassio i Ligurien i norra Italien, ända till Cassino som ligger mellan Rom och Neapel. Plötsligt för en månad sen hade hans jämnåriga flickvän från samma stad anslutit sig till klostret i Montecassino. Hon vill bli nunna, han vill ha henne tillbaka. På eftermiddagen kom han fram till klostret, men hon vägrade prata med honom. Så han lämnade en banderoll, ett stort vitt lakan utanför med meddelandet ”ti amo, torna da me”. Jag älskar dig, kom tillbaka till mig.

I söndags var det några killar som åkte tåg på samma spår fast åt andra hållet. De orsakade lite casino. ”Una catena di anomalie”, en kedja av anomalier, kallade inrikesministern Roberto Maroni från Lega Nord det som hände. Det började i Neapel, där folk alltså övernattade utanför San Paolo förra veckan för att få biljetter till bortamatchen mot Roma. En gigantisk banderoll fanns utanför stadion: ”TUTTI A ROMA CON IL TRENO”. Alla till Rom med tåget. På lördagen, dagen innan matchen, skickade Trenitalia ut ett meddelande som uppmanade de tifosi som skulle till Olimpico att inte åka tåg, för det fanns ingen plats, det var 31 augusti och söndag, sista dagen på semestern för en massa norditalienare som skulle hem från solen i Syd.

Ingenting av det som följde kunde överraska någon. Det fanns mycket riktigt inte plats på tåget. Trenitalias lilla uppmaning hade inte lika stor påverkan som hela veckans paroll från supportrarna: ”vi tar tåget till Rom”. Så de tog över 9.25-tåget mot Turin. Övriga passagerare fick stiga av, uppmanade av tågpersonalen eller supportrarna. Tåget avgick tre timmar försenat, överfullt av tifosi. När det kom fram vid avsparkstid klockan tre var tåget ganska illa åtgånget inuti. Supportrarna vällde ut på Termini, att döma av filmerna som kommit ut på Youtube gick de ganska samlat och högljutt och med en och annan tänd bengal med sig, genom stationen till bussar som väntade, bland annat skanderandes ”bruciamo la capitale”. Men det var inte så mycket som brändes ner. Bussarna tog dem till stadion, där var första halvlek redan spelad och de kom in utan biljettkontroll om jag fattat rätt. Tidningarna fylldes i dagar av indignerade beskrivningar av huliganernas framfart, på olika forum på nätet kan man läsa om övervåld från polisen, som ändå inte verkar ha gjort några särskilt ambitiösa försök att stoppa det hela.

Snart deklarerade inrikesministern, såklart, att Napolis supportrar inte får åka på bortamatch på hela säsongen. Och alla började, såklart, skriva vidare på den eviga historien om den förlorade staden Neapel. Polischefen menade att camorran var inblandad. Fabio Cannavaro uttalade sig från landslagslägret i Coverciano och menade att bilden av Neapel svärtats ner än en gång, men han är alltid stolt att vara napolitanare. Och så vidare.

Jag vet inte om alla redan glömt upploppen i Rom, protesterna i Milano och Bergamo i vintras när Gabriele Sandri dog. Jag kommer ihåg att jag frågade Roberto Saviano om det, för jag råkade intervjua honom strax efteråt. Det var nåt om varför det kan bli upplopp i Rom för fotbollens skull, när värre saker, som de han berättar om, händer i till exempel Neapel medan ingen protesterar. Han pratade om att fotbollssupportrarna är välorganiserade, vilket motståndet mot maffian inte är. Det finns inte ens en tillräckligt stark berättelse, en tydlig indignation över levnadsförhållandena i södra Italien som kan engagera på ett självklart sätt.

Ikväll uttalade sig Italiens premiärminister om det ockuperade tåget. Han befinner sig själv i Neapel på grund av en konferens om sopsituationen i Kampanien. Han tycker inte – och man kan fråga sig om han nu uttalar sig som ägare till en fotbollsklubb eller som premiärminister – att Napoli ska åläggas något ”objektivt ansvar” som det heter när en klubb straffas för vad dess supportrar hittat på. Han lovar att den engelska modellen ska införas i Italien. Och så säger han: ”Mot de våldsamma fansen ska vi följa metoden som användes mot soporna: staten ska börja agera som stat igen och mot den som blandar ihop tifo med ligism kommer vi inte ha någon som helst tolerans.”

Silvio Berlusconi hävdar ju att han är på väg att lösa sopfrågan i Neapel, att han löste den akuta krisen på 58 dagar. Det är inget av hans bisarra skämt när han säger det, men det kunde varit det eftersom det fortfarande ligger kvar sopor på gatorna, bara inte längre där det syns mest. Sophanteringen sköts fortfarande genom samma korrupta samarbete mellan politiker, företagare och camorra, sopor dumpas fortfarande illegalt, och inget hållbart sätt att ta hand om hushållssoporna har presenterats. Det är bara det att medierna inte rapporterar om saken just nu. Men vill man  ha bevis finns det till exempel några människor som börjat samla videodokumentation från ”La terra dei fuochi”, Eldslandet, som det mest drabbade området kallas. Nu i augusti har de fångat svarta rökpelare som dyker upp på himlen, mellan städer, köpcentrum och fruktodlingar. När de kommer fram till en ursprungsplats för en rök är det däck, frigolit, plastavfall som eldats upp, och nytt material har redan fyllts på ovanpå askan. Bilderna är osannolika. Vad är svårast att tro på, att camorran eldar upp farligt avfall ute i naturen så att landskapet fylls av svarta rökpelare, mitt framför ögonen på hela världen, utan att polisen, staten gör nånting? Eller att Berlusconi löste sopkrisen på 58 dagar?

En reporter på Corriere della Sera har pratat med en man, Pietro kallas han i artikeln, som var med i upproret i Pianura i våras, och var med på tåget till Rom i söndags. Det sägs ju att ultraskillar från Napolis curva A anlitades av camorran för att hetsa demonstranterna mot polisen när folket i Pianura motsatte sig att den gamla, farliga, av en orsak stängda soptippen skulle öppnas igen. De säger det, men jag vet inte om det är sant. Åklagaren Antonello Ardituro som utreder huliganismen i Neapel menar att det är samma professionella upprorsmakare som fanns på tåget som också fanns i Pianura och i Chaiano, där regeringen nu vill öppna en soptipp men folket har motsatt sig och blockerat arbetet. Överallt där nya sopanläggningar ska öppnas möter protester från befolkningen, för de har inget som helst förtroende för staten, som har svikit dem varje gång. De vet att camorran kommer vara inblandad, de vet att farligt avfall kommer dumpas, för så är det överallt.

I somras satte Italiens regering in militärer att patrullera gatorna i städerna. (Igen är det ofattbart så man kan inte skriva det bara sådär utan måste kursivera.) Ändå kunde alltså fotbollssupportrar ta över ett tåg, få det att köra dem från Neapel till Rom, där de blev hämtade av bussar som körde dem till stadion, där de släpptes in utan biljettkontroll. Men nu ska staten ta itu med huliganerna, säger premiärministern.

I somras läste jag en mycket bra artikel om just sopsituationen och staten, det som Berlusconi nu tar som exempel. Artikeln börjar med att en zoolog och miljöaktivist ifrågasätter ungefär den fråga jag ställde till Roberto Saviano.

Varje gång de säger till oss: varför protesterade ni inte när camorran dumpade giftigt avfall? Hoppar jag upp från stolen. Hur menar de? På åttiotalet vakade vi om natten, riskerade livet, för att blockera lastbilarna som arbetade för den organiserade brottsligheten. Hur tror ni att så många undersökningar från antimaffiapolisen föddes?

Angelo Genovese som säger det, är 48 år och en av de som motsätter sig sopanläggningen i Chiaiano. Hans och hans kamraters protester på 80-talet ledde till utfrågningar i parlamentet och antimaffiapolisen började ägna sig åt vad de nu kallade ”ecomafie”. Under nittiotalet slutade Genovese protestera för han var besviken och frustrerad, och började tänka på sitt.

Men 2007 kunde jag inte kunde jag inte hålla mig oberörd inför faktumet att de ville öppna tippen i Terzigno, i Vesuvius nationalpark, som vi lyckade stänga för 15 år sen. Så här är jag nu fortfarande, och protesterar, bara det att den här gången är inte staten på vår sida längre. Idag slåss vi mot kommissariernas dekret och mot regeringen, mot lagar som är i konflikt med konstitutionen och EU:s konstitution.

För vad gjorde till exempel Berlusconi och hans regering när de skulle lösa sopkrisen? De baserade sina åtgärder på de hinder som sopkriskommisarien Guido Bertolaso stött på i sitt arbete. Det var: protester från medborgarna, utredningar från åklagarmyndigheten om den olagliga verksamheten, giftigt avfall blandat med det vanliga. Alltså säger Berlusconis sopkrisdekret att: den som motsätter sig användningen av en soptipp ska arresteras; alla utredningar om sopskandalen ska underordnas en enda superåklagare, som knappast kan arbeta effektivt; olika typer av sopor, också farliga, ska kunna slängas. Armén ska vakta soptipparna. Detta är ”metoden som användes mot soporna”.

Nu får inte Napolis supportrar åka på fler bortamatcher. Jag vet inte varför de fick åka på den första, eller varför allt det här väldigt förutsägbara tilläts hända trots att inrikesministeiet inrättat ett nytt råd där till och med agenter från säkerhetspolisen fanns med. Missade agenterna den jättestora banderollen? Kanske går det inte att låta Napolis supportrar åka på trasferta. Jag vet inte. Det finns andra frågor. Som varför Italien har en inrikesminister som representerar ett parti som bara är valbart i den norra delen av landet. Eller vem den italienska staten företräder, eller vilken anledning landets innevånare har att känna något alls förtroende för den. Eller vad Berlusconi menar när han säger att staten ska börja agera som stat igen. Eller om vilken legitimitet han har, som själv använder sin ställning för att komma undan åtal och baktala och försvåra för landets domare och rättsväsende, att kräva av medborgarna att de ska följa lagen.

I filmen Biútiful cauntri, en dokumentärfilm som handlar om sopskandalen på Kampaniens landsbygd, finns ett fantastiskt replikbyte. Filmarna är utanför en en sopanläggning och vill komma in men får inte, för ”det är privat egendom”. ”Vem tillhör det, då?” ”Staten.”

And it burns, burns, burns

Nu har han fått mig att sjunga på en countrysång igen. För, det är inte bara jag som plågas av den missade straffen i supercupen fortfarande, utan också Francesco Totti.  ”Ancora mi brucia”, skriver han i dag i Corriere dello Sport. Fortfarande gör det mig ont.