Ger igen

Jag har visst blivit utmanad. Här och här. Förlåt jag försökte men jag hatar att fylla i enkäter. Det blev bara det här:

Dåliga vanor, konstiga egenheter. Att jag låter bli att laga mat för det är så tråkigt, att jag inte går och lägger mig när jag borde, att jag ligger kvar i sängen när jag borde gå upp, att jag alltid går åt fel håll, att jag tappar och glömmer kvar viktiga saker som nycklar och plånböcker och därför måste kolla hela tiden om jag har dem med mig.

Saker jag gillar. Kaffe, att fika, springa, gå på bio, bibliotek och biblioteksdatabaser.

Saker jag säger mycket. ”Det är så fint”, svenskt ”aa” fast jag pratar skånska och borde säga ”ja”, ”jag vet inte”.

Saker jag kan. Skriva, sy, teckna, måla, texterna till Danmarks nationalsång, Internationalen och Himlen runt hörnet utantill.

Saker jag vill göra innan jag dör. Skriva en bok, ha barn.

Saker jag inte gillar och som skrämmer mig. Att jag inte vet allt som alla andra vet.

Viktiga saker i nån annans lägenhet som jag bor i. Datorn, mokan, högtalare för att spela musik ur datorn/Ipoden, symaskinen (En Bernina! Går som en dröm), tv:n, sängen.

Kändisförälskelser. Inte nödvändigtvis nuvarande och inkluderande fiktiva personer (vilket väl också kändisar är i det här sammanhanget?) Håkan Hellström, Six-Feet-Under-Claire, Nollor-och-nördar-Daniel, Birk.

Det har jag ju sagt hela tiden

”Francesco Totti är världens bäste spelare”, sa Pelé när han besökte World Economic Forum idag.

Ett antal företrädare för idrotten har bjudits in till World Economic Forum som har möte i Davos nu, det är också ganska intressant.

Men inte vet jag vad Pelé sa annars. Om han överhuvudtaget brukar ha nåt vettigt att säga. Om nånting. Jag vill bara uppmärksamma att han kom till World Economic Forum och sa en klok sak: Totti är bäst.

”Även om han haft lite otur”, som Pelé sa sen.

Zlatan galore

Corriere dello Sport säger att de upptäckte på fotbollsoscargalan att Zlatan säger du till tränaren! Vilket få andra gör. Förutom Cassano.

La Stampa har en ganska lång artikel om Zlatan idag. Apropå en diskussion om romantik i kommentarerna idag, så har ju Zlatan ett romantiskt förhållade till Juventus. Så man kan väl vara romantiker och gilla Juve. Återigen säger han: ”Efter Juve finns ingenting.” Och: ”Jag ville komma till Juve just för att det var det rätta laget för att vinna mycket.” Jag tycker alltid när han pratar om sitt vinnande att hans sätt att spela: att han vill göra det vackert och spelar för publiken, det är också romantiskt, på ett sätt som motsäger Juve-vinnartänkandet. Men jag ska inte snurra in mig i ännu en romantikdiskurs, just nu i alla fall.

I Zlatans fall kan det ju också finnas mer krassa än romantiska skäl till att deklarera sin eviga lojalitet till klubben och dess ideologi, eftersom kontrakt och löneförhöjningar står på spel.

Annars är han extremt ödmjuk hela tiden och framhåller lagkamraternas betydelse vid varje tillfälle som ges. Och Capello använder alla sina tillfällen till att pressa Zlatan på fler mål.

Bättre än Brasilien

Zlatan blev bäste utlänning i den italienska spelarorganistationens ”Oscar” i kväll. Framröstad av alla spelarna i ligan. Jag vet inte hur mycket sånadär galapriser betyder inom idrott egentligen, där vinner man ju på andra sätt. Men att bli vald av spelarna är väl riktigt tjusigt. Mednominerade: Kaká och Adriano.

Han fick också pris som ”Il Calciatore piú Amato”. Den mest älskade spelaren, i en telefonomröstning. Av folk med omdöme, eftersom de också röstade på Francesco Totti för vackraste mål.

Jag vet inte om Zätat var där, men jag gissar på ja.

Quattro, cinque, Juve

Så här är det att hålla på Roma: så fort nånting går bra vet man att allt strax kommer gå åt helvete. Experterna får frågan ibland. Varför är det så här? Varför spelar de så dåligt nu? Helt plötsligt mycket bättre?

Jag vill inte romantisera vårt berg-och-dalbanebeteende, om någon kan förklara det så får de gärna. Men hittills vrider folk mest på sig inför frågeställningen.

Och jag får förlita mig till vad som sägs, för jag har själv inte sett mina killar spela så mycket den senaste tiden. Modellen med Francesco Totti som ensam punta verkar fungera bra vad jag förstår, så enkel är kanske orsaken till de senaste framgångarna. I veckan beskrevs han i Corriere dello Sport som ”den totale fotbollsspelaren”. Han gör allt, kan allt.

Men kaptenen som ende anfallare är en nödlösning som alla är inställda på ska ändras. Själv säger Totti att hemligheten finns ”nello spojjatojjo”, som han på sin underbara dialekt säger. Lo spogliatoio, omklädningsrummet. Det vill säga det nu Cassano-fria omklädningsrummet, antar jag man ska tolka det som.

Idag var dessutom Totti skadad. Alla anfallarna skadade, alltså. Till och med den purunge inhopparen Okaka. Och vi hade vunnit fyra gånger i rad. Fyra!

Så jag visste att Roma skulle förlora mot Udinese. Men, istället: vinst med fyra mål mot ett. Fyra!

Nu har AS Romas A-lag vunnit fem matcher i rad. Fem! ”Två instabila lag som hittat stabiliteten till slut”, sa Pelle Blohm i Liga Europa nyss om Roma och Inter. Som sagt: jag vill inte romantisera. Jag vill att det ska vara så Pelle-Blohm-enkelt. Till slut. Men erfarenheten säger mig att jag kommer bli besviken. Och nästa match är mot Juventus.

Och igen

Mycket bra av Malin Roos.

Riyadh igen

Det här är ju en rolig utveckling. Nu får kvinnor komma in på arenan. Trots att Svenska Fotbollförbundet inte hade något emot att respektera saudiska sedvänjor och spela matchen ändå. Minns Mats Engqvist:

Jag tror inte att det är ett område man ger sig in på... försöker ändra på den delen av samhället här. Den ”powern” har vi inte.

Och fortfarande säger Lars-Åke Lagrell:

Samtidigt måste jag medge att vår möjlighet till påtryckning inte är så himla bra.

Nej, det är klart att möjligheten till påtryckning inte är så himla bra om man inte försöker trycka på. Tänk om SvFF hade sagt direkt: Det här ställer vi inte upp på! De hade bevisligen kunnat påverka, och framstått i en betydligt bättre dager än nu.

Det mest typiska i den här historien är att idrottsförbundsfolket verkar tänka att så länge man säger vad man tycker så spelar det ingen roll vad man gör. ”Jag är talesman för förbundet, och om du frågar mig om vi tar ställning mot det här sättet att utestänga kvinnor så är svaret ja, det gör vi. Vi arbetar mycket hårt för damfotboll och flickfotboll, det är självklart för oss”, säger Lagrell till exempel. Jaha, men de tar ju inte ställning mot sättet att utestänga kvinnor. De bara säger att de gör det. Att säga det är inte samma sak som att ta ställning alltid.

Uppdatering 23.08: Den som tryckt på är tydligen Christer Nilsson, minister på svenska ambassaden. På uppmaning av SvFF. Efter att debatten blivit så stor. Som sagt: det gick att påverka. Och som sagt igen: alla uttalanden om att respektera sedvänjor verkar ännu märkligare då.

Uppdatering torsdag 15.49: Vad luriga de är, de där diplomaterna och fotbollsförbundarna! Den här bloggposten får väl stå kvar som ett historiskt dokument över den allmänna förvirringen i Sverige vecka tre år 2006.

Ingen kommer undan politiken

Vladimir Putin och Sepp Blatter gör gemensam sak (hittar inget på svenska eller engelska om det) och menar att EU:s inflytande över fotbollen är för stort. ”Det är helt oacceptabelt att de 25 länderna i EU bestämmer reglerna för de övriga 207 nationerna i världen”, lär Blatter ha sagt. Och Putin håller med: ”Det är verklig imperialism”, säger han.

Åh, Putin. Den bristande yttrandefriheten i Ryssland, det faktum att allt mer makt över landet tas över av presidenten, hela Tjetjenien-grejen. Hur kan han uttala sig om imperialism?

Häromdan ville en brittisk politiker slänga ut Iran från VM för att landet återupptagit sitt kärnkraftsprogram.

Åh, brittiske politiker. Ska vi räkna upp alla saker som skulle kunna utesluta, säg, USA från VM? Vi kan börja med Guantanamo. Och ockupationen av Irak kanske? Dödsstraffet.

Jag ser fram emot att Iran ska spela VM. Franklin Foer talade om en fotbollsrevolution i Mellanöstern i ”How Soccer Explains the World”. Här säger han att folk tog det allvarligare än han menade det. Ändå, kan fotbollen betyda något politiskt, så borde väl chanserna för det minska om man tar bort den från folk?

Sexuella sidan igen

Som jag skrev i en kommentar här nedanför, så skrev Linda Skugge igår igen om sport och utvik, som jag skrev om i förrgår. Hon säger:

För ett par veckor var det slalom-Anja som yrade om att hon ville visa sin ”sexuella sida” och hon ville ta lite ”fräckare bilder” och visa ”fler sidor av sig själv”. Hur kommer sig att dessa sidor ALLTID har med sex att göra?

Det är ju det här som är så fel med vad Pärson säger. Att hon menar sig vilja visa något speciellt kvinnligt, och att det dessutom måste ha med sex att göra. Det värsta som hon säger är det här: ”Jag tror att alla tjejer vill visa sin sexuella sida”. Vem är hon att uttala sig om vad alla tjejer vill? Varför är det just tjejerna som vill visa sin ”sexuella sida”? Och varför måste det handla om sex när man vill ”bryta av”?

Annars har Skugge en annan utgångspunkt än jag. Jag intresserade mig mest för de olika förutsättningarna för män och kvinnor, medan hon inriktar sig på de enskilda idrottarnas ansvar. Hon har rätt i att budskapet om att kvinnor viker ut sig för att det är vad kvinnor gör, för att kvinnor vill vara sexobjekt - medan männen viker ut sig av rationella skäl, för att de tjänar pengar på det - är dåligt.

Men, det verkar ju faktiskt vara så att kvinnliga idrottare kan tjäna pengar genom att spela på sex. Ta damtennisen till exempel. Anledningen till att det måste handla om sex är ju att just kvinnor har möjlighet använda sig av sin eventuella sexighet för att dra mer pengar till sig själva och sin sport.

Och när de gör det så förmedlar de ofta samtidigt en ganska taskig kvinnobild.

Åt skogen, 2005

Jag har suttit och läst gamla bloggtexter en stund. Tänk att jag hade glömt bort Monica! Hon levde bara några sommarmånader, men hon var en av de bästa katter jag känt. Och jag hade redan glömt bort att hon alls funnits. Enligt bloggen dog hon den 3 augusti. Hon fick sitt namn efter Monica Zetterlund, som också dog, så oförtjänt tragiskt, i våras.

Jag satt och grät över Tom Alandhs film om Monica Z istället för att titta på Champions League-finalen. Hon var en Annika-typ, Monica. Annikorna som jag försvarat här på Junivallen. Det är såklart nån slags försvar för mig själv.

Monica Z startade också hela den här musik-följetongen som jag hade. Nästan, i alla fall. Egentligen började det med att TV4 använde Robyns ”Konichiwa Bitches” som signatur till sändningarna från damfotbolls-EM.

Jag försökte problematisera det där med sexualisering av sporten ett tag runt EM. Det var ju ett liv om det ett tag efter Lennart Johanssons uttalande om att damfotbollen borde marknadsföra sig annorlunda. Det är ett svårt ämne. Jag blev till exempel så trött när jag läste vad Anja Pärson sa om det i Sportmagasinet för någon månad sen. Pärson tror att ”alla tjejer vill visa sin sexuella sida” och säger ”vår idrott är väldigt manlig” och andra totalt antifeministiska saker. Men det blev det ingen debatt om. Linda Skugge skrev roligt om det, men sen var det inte så många fler som brydde sig.

Jag tycker det är idiotiskt att Pärson vill använda sin ”kvinnlighet” för att marknadsföra sin sport. Jag menar, här har vi pratat i decennier om könsroller och hur begränsande och förtryckande de oftast är. Och så vill Pärson istället förstärka och använda sig av sin jäkla kvinnlighet.

Att kvinnors idrottande sexualiseras är problematiskt. Män har ett så mycket större handlingsutrymme. Medan till exempel Fredrik Ljungberg kan synas i avklädda reklamkampanjer, eller såna som George Best leva sina rockenroll-liv, utan att herrfotbollen ifrågasätts, så måste damfotbollen fortfarande kämpa för att ens bli ansedd vara fotboll.

Men det är också så korkat om all sexualitet per se ses som förtryckande för kvinnor.

Jag skrev på det temat i Sportbladet också. Om Suzanne Sjögren. Sen ångrade jag mig nästan när hon och Jessica Almenäs uttalade sig om hur kvinnliga de skulle vara på Fotbollsgalan. Så: det är svårt. Men jag har så många hjältinnor som ser fel ut, och beter sig fel, och därför inte tas på allvar. Dolly Parton mest kanske, som jag älskar så mycket. Och Annette Kullenberg, som jag blev påmind om av bloggen för några veckor sen och har läst och läst om mycket sen dess. Suzanne Sjögren är också en som inte ser ut som man ska för att bli tagen på allvar.

Jag hade kanske fel om damfotbollen. Det måste kanske handla om sporten, bara, hela tiden, för att damfotbollen ska accepteras.

Fast, nu när jag tänker på det så är faktiskt ”Konichiwa Bitches” det bästa exemplet på att sexualisering inte automatiskt måste vara kvinnofientlig. Låten är sexig, men inte på ett sätt som till exempel Maria Sjarapovas undergivna blick på omslaget till Sportmagasinsnumret med Pärsons uttalanden. Det är istället en kvinna, som med just sportmetaforer, beskriver en situation där hon har övertaget och initiativet.

Med allt det här sagt, så är det alltså inte så att jag längtar efter mer sexualisering av sporten. Jag tycker till exempel det är väldigt härligt att det finns ett så stort intresse för Anja Pärsons sport (i Sverige i alla fall, det har kanske sina andra orsaker), utan att den behöver vika ut sig och alldeles oavsett om den är manlig eller kvinnlig. Jag tycker bara att sexualiseringen (ett fult ord som jag använt alldeles för mycket nu) är ett mer komplext fenomen än att den alltid är skadlig.

Inom männens fotboll så verkar ju sexualiseringen faktiskt ha positiva effekter. Homofobi var också ett ämne för Junivallen under året och just såna som Fredrik Ljungberg och David Beckham verkar göra en del för toleransen gentemot homosexualitet inom den manligaste av sporter. Åtminstone enligt en skribent på Gay Football Supporters Networks hemsida. Här motverkar alltså sexualiseringen könsstereotyper, i motsats till vad Anja Pärson vill.

Vad var det mer, 2005? Jo, Roma vann tio matcher. Tio. På hela året. Katastrofalt. Antonio Cassano har precis sålts till Real Madrid och det känns skönt att det är slut men mest melankoliskt. Man tänker på allt som kunde varit. Han och Francesco Totti, som kan spela som en, fast de är två. Vi köpte honom för trettio miljoner euro, säljer honom för fem.

Nåja, vi har några bra saker kvar. Vi har Damiano Tommasi.

Vi har Francesco Totti. ”Jag hade två drömmar: att få spela med Francesco Totti och att få spela i Real Madrid”, sa Cassano om sin flytt. ”Man blir så glad av Francesco Totti!” skrev jag, och det är lika sant varje dag. Han gifte sig med oss, han gifte sig med Ilary, han fick barn, han var den strålande, kärleksfulla solen över den romanistiska diasporan. Det ska bli så roligt att se honom i VM.

Vi har också Stefano Okaka. Som jag aldrig sett spela, men som helt säkert kommer bli 2006 års stjärna och hopp.

Han sa att det berodde på att han hade ett privat åtagande, men vad än orsaken var så var det så skönt att Totti inte ställde upp på att springa med den olympiska elden tillsammans med Paolo Di Canio. Jag skulle inte velat se dem tillsammans.

Jag började skriva om Di Canios fascisthälsning, men jag blev inte klar, och sen blev det jul, och vem vill ägna julen åt Paolo Di Canio. Häromdan hittade jag en en läsvärd kommentar här, från en Jakob Hellman i Rom.

Han delar uppenbarligen också min kluvenhet inför att Zlatan spelar i Juventus. Det har varit ganska mycket Totti under hösten, men jag tror att Junivallen under året mest handlat om käraste Zätat. Det outtömliga ämnet.

Ja, det här blev värsta långa ”Junivallens årskrönika”. En inte särskilt heltäckande sådan, tror jag.

Jag har inte skrivit så mycket här på länge. Det finns ingen speciell anledning till det vad jag vet. Jag har väl läst Annette Kullenberg och sytt velourmjukisbokstäver till barn och sånt istället. Om någon orkat ta sig igenom alla de femtioelva orättvist kort behandlade ämnena i den här texten och ända hit, så måste jag säga att det har varit helt osannolikt fantastiskt vilka snälla och söta personer som läst Junivallen och hört av sig. Det har varit så roligt. Jag har blivit så bortskämd med komplimanger. Allt fint i världen till alla som läst, kommenterat och mejlat.