Che-ccò

Kristina Kappelin skriver visst också om intervjun med Totti idag i Aftonbladet (som jag, nedanför), finns ingen länk tyvärr. Hon nämner också Alessia Filippi, simmaren som kallats la Pupona, är stort Romafan och kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms förorter. Allt apropå tidigare inlägg.

Men det jag skulle säga var att det äntligen kommit en italiensk intervju med Jérémy Ménez. I Il Messaggero idag. Den är ganska rolig. Inte för att jag inte kan franska, men det roliga är kulturkrocken.

I intervjun i CdS sa Totti att Ménez kan bli en ny Messi. Jag vet inte vad det säger om Tottis talang för att bli sportchef, men nu, efter två matcher eller vad det nu är som gjort att hela stan upptäckt Ménez, är det ju roligt att önska sig att de blir ett nytt par, nån som talar samma språk, som Totti säger. Totti och Ménez. Som Cassano, är han, säger chefredaktören för CdS, men Totti menar att det inte stämmer, de är olika. Ménez är snabbare, Cassano fysiskt kraftfullare.

Det var ju så bedårande fint häromdan mot Bordeaux när ”il francesino” som il Messaggero kallar honom, äntligen förstod att han skulle passa Totti framför mål, kaptenen gjorde mål och Ménez kramade om honom så hårt. Han verkligen klamrade sig fast, den annars så till synes känslokalle lille fransosen. För, det är ju ett mysterium det här att han aldrig ler. Varför skrattar han aldrig, undrar Il Messaggero. Han är sån, säger han, han är reserverad, men försäkrar att han skämtar och har roligt med sina vänner.

Är han arrogant, då? När han alltid utmanar motståndaren så fort han har bollen vid fötterna, både på match och träning, försöker han driva med dem, göra bort dem? Ménez menar att det är en beskrivning som är överdriven, som kommer från Frankrike. Han är ambitiös, mer än något annat.

Att de jämför honom med Zidane i Frankrike tycker han också är överdrivet, men han har alltid sett upp till Zidane. Han ville också få folk att häpna, fast på sitt sätt.

Han fjäskar inte i onödan, Jérémy Ménez, vilket är skönt (han säger inget om Colosseum till exempel utan att han inte sett nånting av stan), och gör svaret om varför han valde Italien intressantare. (Möjligen hade han inte ett så fritt val, men hur som helst, vi får ta honom på hans ord. Han har ju trots allt sagt nej till Manchester United, hans pappa tyckte att han inte var redo och att det finns så bra utbildning för unga spelare i Frankrike, berättar han, så jag antar han han en del integritet i sina val.)

För att jag gillar att riskera. Jag föredrar en svår spelaktion framför en lätt och på det viset kom jag hit. Med mitt sätt att röra mig  på plan, hade den engelska eller spanska fotbollen varit enklare. I de ligorna är en spelare mer fri på planen. Roma och Cufré övertygade mig, när de förklarade att de riktiga proven går man igenom här hos er. Om du klarar dem, kommer du direkt in på listan över de som kan utöva det här yrket i en stor klubb. De har också sagt till mig att om du misslyckas kan du bli bränd. Men, som jag har sagt, risken fascinerar mig. I varje situation. 

Resonemanget får åtminstone mig att tänka på Zlatan. Men jag får känslan av att Ménez inte ser Roma som en av de där stora klubbarna han pratar om, eftersom han verkade bli så ängslig av att inte få spela från start på ett par månader. Den stora skillnaden i Roma jämfört med Monaco säger han är fansens passion, taktikpratet och slagen man får ta emot. ”Här är kontakten ständig. Väldigt hårda slag, också utan boll.” Men han är inte rädd för sparkarna. Föga förvånade berättar hårdingen Ménez att han aldrig varit det, sen han var barn, och att han tar emot allt också på träning utan att säga ett ord. Så förbereder han sig för matcherna.

Han gillar såklart poker, och det har inte att göra med att han bott i Monaco. (Pokeransiktet hade han uppenbarligen redan.)

Nej, han är verkligen inte som vår solige Mexès, som sen blir som ett åskmoln när saker går honom emot. Men han har haft hjälp av Philippe eftersom han visserligen förstår, men inte haft tid att lära sig prata italienska än. Han umgås med Mexès, Okaka och De Rossi. Och Totti. Checco. Som direkt hjälpte honom, som en vän. De brukar spela kort, men Totti, han är ju inte så lätt att förstå, men när jag såg en skillnad i deras bakgrund hade jag kanske helt fel. De kommunicerar med blickar och gester, säger Ménez, för ”när han pratar, är det dialekt. Lite som med mig”.

”Om det behövs så skriker han mitt namn, Jeremì. Och jag Che-ccò. Det funkar.”