Dans une semaine j’rentre à Vitry (Lé Lé La)

Jag vet egentligen ingenting om Frankrike, så jag antar det här är en högst fördomsfull text. Men, det går ju inte längre att inte undersöka den där Jérémy Ménez lite närmare. Eller närmare, jag dömer väl honom fortfarande efter hans favoritlåt.

Han ser ju så mycket ut som en fransk förortsunge, alltså, som nån som inte vet nånting om Frankrike tänker sig en fransk förortsunge. Den uttråkade blicken, ingenting-kan-imponera-på-mig-blicken. Han kommer också från en parisisk banlieue, men jag vet inte om det är så relevant i sammanhanget, eller om jag tolkar hans blick väldigt orättvist. Det Ménez får mig att tänka på är mer att han kommer från ett land där det finns ett uttryck, en kultur kring såna där blickar och ställen. Och inte bara dem.

Jag vet ingen italiensk fotbollsspelare som har den blicken. Fast jag tror egentligen Italiens förorter är hårdare än Frankrikes. I Neapel skrattade de åt upploppen i Paris för några år sen. Rapduon Co’Sang, som kommer från Marianella utanför Neapel, har skrivit en bit text som lyder ”a Francij s’attegg/ ma là/ n’esist sistem ke pav stipendij/ e pegg nu stann ’ziem a ki fa e legg”. Det där var den mest obegripliga napolitanska utskriften jag kunde hitta, men orden betyder att i Frankrike poserar de, gör sig till, men där finns inte Systemet (camorran) som betalar lönerna, och de sämsta personerna samarbetar inte med de som skriver lagarna. Därför kan de hålla på och ställa till med upplopp. Därför utvecklas napolitansk talang och kraft däremot inom Systemet, så sällan mot eller utanför. Italiens förorter är betydligt tystare och osynligare, även om filmen Gomorra kanske råder lite bot på osynligheten eftersom den i huvudsak utspelar sig i Scampia. Gomorra, världen i Scampia, går helt på tvärs mot alla föreställningar om Italien, medan det jag ser i Jérémy Ménez blick tycks mig typiskt franskt. Visst finns det namn man känner igen, som Neapels Scampia, Roms Tor Bella et cetera. Men italienska förorter har ingen kultur eller röst verkar det som, de artikuleras knappt. Man kan knappt ha fördomar om dem.

Italienarna, de som är mest missnöjda med sina liv och sitt land i hela Västeuropa enligt undersökningar, de har så få utlopp, så lite utrymme för en motkultur. När de väl protesterar, som alla studentdemonstrationerna de senaste månaderna, är vi kanske i och för sig ganska blinda för att se det.

Jérémy Ménez i alla fall, han har den där blicken, han flyttade från Parisförorten Vitry-sur-Seine till Sochaux när han var 16 och blev Frankrikes yngsta proffs, och hans favoritband är gamla 113 som också kommer från Vitry-sur-Seine, och bästa låten tycker han är deras gamla Tonton du Bled. Kolla själva, han låtsas inte, han kan texten.

Sen kommer han, en kille som väljer en raplåt från sin hembygd om en resa till Algeriet som favorit, till det bonniga Roma. Jérémy Ménez är alltså ingen solig, toulousisk Philou Mexès, som verkar vara mer jovialiskt romersk än romarna själva. Här, där den största stjärnan är Francesco Totti, som enligt sin egen fru åtminstone innan hon fick fason på honom var ”en man från förra seklet”. Här traskar får förbi utanför träningsanläggningen. Vi har de lokala förmågorna Alberto Aquliani som samlar på bilder av Mussolini han får av sin farbror, och Daniele De Rossi som högerextrema Forza Nuova gjort till nån slags hjältefigur. Hur mycket jag än tycker om allt det där, ändå, verkar det ju också ganska upplyftande med någon som Jérémy Ménez, som gillar Parisrap, i det här sammanhanget. En man från det här seklet, eller hur nu Ilary hade formulerat det.

(Han kan gärna få dribbla bort Bordeaux imorgon, också.)