Mario

Gazzetta dello Sport har allra pliktskyldigast en hel sida idag om hur Mario Balotelli tränar hårt för att komma tillbaka till startelvan, nu när Mourinho hängde ut honom i pressen i söndags för att han inte jobbar tillräckligt.

Han är en väldigt irriterande spelare Mario Balotelli, eftersom han spelar i det mest irriterande laget, Inter, och ofta är lika bra som han är ful och arrogant. På planen.

Nu kan han ju komma till Sverige och spela U21-EM, mot självaste Sverige. Först när han fyllde arton i våras blev han  italiensk medborgare och kunde spela i landslaget, trots att han är född i Italien. (Samma sak hände Stefano Okaka, en av dem som Francesco Totti räknade upp i en artikel förra veckan som spelare från Romas ungdomssektion han var stolt över är romare som han själv. Fast Okaka är från Umbrien.) Hundratusentals andra blivande 18-åringar som fötts i Italien av utländska föräldrar eller kommit dit som barn och kanske inte är elitfotbollsspelare, blir inte alls italienska medborgare när de blir myndiga, utan måste från och med då ansöka om uppehållstillstånd och riskerar att bli utvisade, enligt en lag som Bossi och Fini totat ihop. Men redan Mussolini kom ju på att just fotbollsspelare som är tillräckligt bra kan få italienskt medborgarskap om de så aldrig satt sin fot i landet förut i sitt liv, bara det finns en italiensk blodsdroppe nån stans i släktträdet.

Det behövs inte nu, men Mario Balotelli kämpar fortfarande med de italienska myndigheterna. Nu utspelas ett helt familjedrama offentligt. Problemet är att hans fosterföräldrar som han bott med sedan han var två år gammal och som han älskar väldigt mycket, inte kan adoptera honom. Tydligen vill han fortfarande bli officiellt adopterad även om han är myndig nu. ”Balotelli” som det står på hans tröja i Inter, är alltså inte hans namn enligt lagen. I passet står det Barwuah som hans biologiska föräldrar heter.

Mario har i en intervju berättat om hur han inte har någon bra relation med sina biologiska föräldrar, han hälsar på dem bara för att få träffa sina syskon och han tror aldrig han kan förlåta dem för att de lämnade bort honom. Sen uttalade de sig i Corriere della Sera för ett par månader sen, berättade hur de hade det när Mario var liten, att de inte ville lämna bort honom och att de gärna vill ha kontakt med honom igen.

De kom till Palermo från Ghana 1988, och Mario föddes där. Han var sjuk och låg på sjukhus första året i livet. Enligt hans biologiska föräldrar kom en socialassistent till hem till dem och menade att det var bättre att Mario bodde hos en fosterfamilj eftersom han var sjuk.

Mario blev rasande av intervjun, och skrev för en månad sen en kommuniké på sin hemsida. Texten är ljusår från det vanliga nä-vi-tar-en-match-i-taget-tugget man kunde vänta sig från en spelares officiella hemsida. Den är välformulerad, och hård.

”Jag håller fast vid att om jag inte blivit Mario Balotelli hade herrskapet Barwuah inte brytt sig om mig ett dugg”, avslutar han.

Ingen tvingade dem att överge honom på sjukhuset när han var ett spädbarn, skriver han. Varje år förnyade domstolen i Brescia ordern att han skulle fortsätta bo hos fosterföräldrar. Varför kom paret Barwuah aldrig dit och bad om honom tillbaka? Han fick aldrig ens ett telefonsamtal på födelsedan. Nu däremot, går de till tidningarna och hävdar att de är hans ”riktiga” föräldrar, ”som om det vore deras rätt som kommer från samma blod”.

Men vilket blodsband? Det finns verkligen inget band, om inte med personerna som har älskat mig som en son. De andra, för mig, är främlingar.

Han är kanske irriterande ibland, Mario Balotelli, men han är sällan banal.