Quando commanda er cuore

Såhär konstigt kunde det visst se ut i Rom i natt, när Tibern höll på att svämma över. Nu verkar faran vara över, så vi kan koncentrera oss på nåt annat.

Nämligen att Totti alltså var på klassiskt möte på Corriere dello Sports redaktion i förrgår, det publicerades i tidningen och i videoform igår. Han kom i tid, en timme för tidigt, vilket som så mycket annat kan beskrivas i campanilistiska termer. Eftersom Totti, ”till skillnad från vad de säger om romare, är punktlig.” Han får också tillfälle att svara på sin favoritfråga om fördomarna mot romare i Italien, att de är lata och inte vill arbeta. Det stämmer ju inte alls. Fast på Corriere dello Sports redaktion brukar de flesta tydligen sitta hemma och äta frukost vid klockan tio, tiden Totti dök upp. Men inte den här dan såklart. När il Capitano kommer på besök är hela redaktionen i full fart redan på förmiddan. Inget att skämmas över.

Redan i förrgår kväll la tidningen ut en ”backstage”-video över Tottis besök där han skriver autograf efter autograf efter autograf, tills man efter ett tag blir förundrad över hur han gör, för att ens gå tio meter på en gata en vanlig dag, hur han kan ge bort så många bitar av sig själv, hela tiden med samma obekymrade lugn.

”Säg du till mig, det är ingen fara”, sa han tydligen till alla som ville komma fram och hälsa på honom. Alla redaktörerna som är med och intervjuar honom säger också du ser man på videon över det hela, men i utskriften i tidningen är frågorna i tredje person, som om det funnits mer distans.

Eftersom man blir så glad av Francesco Totti, blir förhoppningsvis han själv lika glad av alla de där mötena, autograferna, fotoposeringarna, kyssarna, hälsningarna. I alla fall har han valt att stanna i just den stan där han knappast kan gå en hel gata ner innan han får en folksamling efter sig, och aldrig kommer man väl tröttna på att höra honom berätta om det valet. Han erkänner att han alltid kommer vara nyfiken på hur det skulle blivit om han gått till Real Madrid. Han har haft erbjudanden om att flytta till Madrid och Milano, men av respekt för fansen var det uteslutet att gå till en annan italiensk klubb, säger han. Real däremot var en möjlighet, ”men det är hjärtat som har bestämt över det här valet”. Kanske minns inte alla det nu, de pratar inte om det, men när han bestämde sig, det var efter Rosellas första katastrofsäsong när ingen visste hur det skulle gå med Roma och allt var kaos. ”Jag satsade, kan man säga. Och vann.”

Det var ungefär samtidigt som Antonio Cassano bestämde sig för att inte satsa på Roma utan gå till Real Madrid. Totti tycker Cassano förlorade mycket på sitt val. ”I Roma hade han allt. Han kunde göra vad han ville. Och sen hade en spelare av hans kaliber alltid behövts hos oss.” Cassano är den skickligaste spelaren han spelat med, säger Totti.

I sin biografi skriver Cassano att han blev ovän med Totti när Francesco, och till exempel Montella, inte tog hans parti gentemot klubbledningen. Totti säger att det inte vore korrekt gentemot de andra om han skulle gå till klubbledningen och tala för en viss spelare som han själv råkade vara extra mycket kompis med. Det är ledningen som bestämmer, och om de vill sälja en spelare kan han tycka det är tråkigt, men han kan inte göra nånting åt det. Vänner förblir de hur som helst.

Tydligen ser inte Cassano saken på samma sätt, eftersom Tottis uteblivna stöd för honom blev avgörande för deras vänskap. Ett roligt ögonblick är när Totti berättar att han hade en väldigt bra relation med Antonio, ”han sov till och med hemma hos mig”, ”sov?”, flikar någon in, vilket inte verkar roa Francesco överdrivet mycket.

Huruvida Francesco har något att säga till om vad gäller spelarkontrakt verkar sen inte riktigt så enkelt som att han inte har något inflytande alls. Om ledningen frågar honom om nyförvärv så ger han dem sin åsikt, säger han, men det är inte säkert att de lyssnar på hans råd. Ibland kontaktar han spelare, som hände med Mutu i somras (Totti lär ska ha sagt till Mutu att han personligen skulle betala den miljonen som fattades i förhandlingarna om rumänen bara kom till Roma). Och det är inte alls så som de säger att Totti säger nej till att värva anfallare för att de skulle ta hans plats. ”Jag bad om Fernando Torres och Toni, till exempel. Jag, som inte vill ha anfallare...”

I själva verket brukar ju Totti alltid efterlysa att stora spelare ska komma till Roma. Men han vill inte ha en utländsk ägare utan hoppas att familjen Sensi kommer behålla klubben. När han säger att ”många pratar men konkreta förslag finns det inga”, är det kanske det tydligaste någon från klubben sagt om de där sakerna, fast det är samma sak som står i alla kommunikéer som skickas ut så fort det kommer ett nytt rykte om att nån ska köpa Roma.

När han får frågan om hans månader med skadefrånvaro gjort att han börjat tänka på livet efter fotbollen, säger Francesco istället att karaktärsstyrkan han fann när han skadade sig första gången, inför VM, ”och som jag inte visste att jag hade i mig”, gjorde att han förstod att han kan spela många år än. ”Och att jag vill spela många år.”

I det långa loppet verkar det ju rimligt att Tottis skador kommer göra karriären kortare. Eller kan de i själva verket förlänga den? Säsongen efter den första skadan 2006 gjorde han flest mål i hela Europa och har haft sina största internationella framgångar, de där som han aldrig skulle få om han stannade i Rom, med Roma efteråt. Han säger att han vill spela till 2014, men han kan sluta också innan dess om han märker att han inte räcker till. Ja, det där sista vill jag väl inte ta hans ord på, jag vet inte om någon klarar av att själv bedöma en sån sak, men just när han säger att han inte visste förut att han ville så mycket, det låter som en ärlig och rimlig beskrivning. Tack vare skadorna har han märkt vad han skulle sakna, och han har fått kämpa för att få tillbaka det. Utan dem skulle kanske den övertygelsen avta tidigare?

Han vill inte så gärna välja någon favorit han hejar på till scudetton bland de tre stora lagen nu när Roma är borträknat märker man, men som vilken romanista som helst väljer han Milan, ”om jag måste välja bland de tre”, eftersom det är mindre rivalitet gentemot dem, de är mer sympatiska än Inter och Juve. Han säger att ingenting förändrats efter Calciopoli. Lite bättre än för några år sen är det, men i stort är saker och ting likadana. Det märks på planen, med oss och med de mindre lagen, menar Francesco.

Jag minns en presskonferens efter den där allra bittraste matchen mot Juventus innan skandalen bröt ut, när Capello just gått dit, då Totti sa att att ”I Italien är det såhär, tyvärr”. I Italien, till skillnad från andra ställen. Han fick betala böter för den, magnifika, presskonferensen. Nu vill han inte säga för mycket om saken (fast han upprepar vad han fick böter för att han sa om Inter förra säsongen) men menar att fotbollen är sån. ”Man kommer aldrig kunna lösa det, tror jag. Vid det är laget är det här fotbollen. De kommer fortsätta med det tills fotbollen försvinner. Alltså för alltid. Tyvärr är det så.”

Förr, pre-Calciopoli, brukade Totti säga att han inte ville fortsätta inom fotbollen efter sin aktiva karriär, för det är en värld han inte tycker om. Nu säger han inte det längre utan alltid att han kommer vara kvar i Roma när han slutat spela, fast han verkar mer desillusionerad över den världen nu. Också på CdS-besöket säger han att han ska jobba som direttore sportivo eller direttore tecnico. ”Det kommer inte Bruno Conti och Daniele Pradè gilla”, skämtar nån (de innehar just de posterna i Roma), och Totti får ännu ett av alla otaliga tillfällen han tar att hylla romerskheten. ”Vi kan jobba alla tillsammans. Vi är ju alla romare, så vi kommer förstå varandra på direkten.” Men han ska såklart inte bli tränare. ”Jag är för snäll.”

Ja, han sa så mycket mer men jag kan inte berätta allt. Det verkar i alla fall också tydligt att han aldrig mer kommer spela i landslaget. Det har varit så mycket rabalder om det, men nu ser det ju så självklart ut, att han förlorade all vilja att spela i landslaget efter VM-guldet. Direkt efter. Han hade inget mer att uppnå där. Kanske kommer han verkligen ha förmågan att sluta i Roma i exakt rätt ögonblick också? Antagligen kommer det vara mycket mer komplicerat eftersom det för Totti, tvärt om de flesta fotbollsspelare, på nåt vis handlar mer om hans individuella karriär när han spelar i landslaget, och mer om att ställa upp för laget, organisationen, publiken och samhället runtomkring när han spelar i klubblaget.

Han säger tydligt nej två gånger på frågan om VM i Sydafrika är ett mål, men Corriere dello Sport får ändå lite utrymme att vinkla på att han kanske kommer komma tillbaka, eftersom han på frågan om Lippi ringer några månader innan, säger att ”då skulle jag tänka efter tusen gånger, till Lippi skulle jag inte säga nej direkt.” Bara för att det var Lippi.

För snäll för att säga nej, vilken tur att hans hjärta är så stort att det räcker till åt hela Rom, minst.