Allt ska bort

Käraste Junivallen-läsare, jag har blivit uppköpt. Numera har jag en blogg om Roma på Eurosport.se. Och eftersom den här Junivallen med tiden blivit nästan just en blogg om Roma, vilket i och för sig verkligen inte var meningen och den faktiskt inte alltid varit, vet jag inte vad som ska hända med den. Den får väl ligga kvar här och skvalpa på internet tänker jag, kanske blir det nåt annat av den, eller så vilar den ett tag, eller så blir det inget mer med den. Jag är så dålig på att bestämma grejor.

Jag vet i alla fall bestämt att jag har väldigt fina och bra läsare, jag har skrivit på den här bloggen så länge och jag tror aldrig jag fått en enda otrevlig kommentar. Faktiskt. Tack! Alla ni får gärna komma förbi här.

Stämning

Fantastisk rubrik hos Il Romanista:

”Ingen tifoso utanför Fulvio Bernardini och absolut tystnad.”

Oops

Råkade ta på mig den här blusen i dag.

(Quant’è bella) La Roma

Åh.

A nickel gotta be true

Erik Niva reder ut det där med Federico Macheda, Vincenzo Camilleri och de andra i Sportbladet idag.

På Trigoria idag, dagen före derbyt, på den första dagen, var Francesco Totti före alla andra till träningen. Han joggade runt planen, när en massa babyspelare från -95-laget kom och började springa tillsammans med honom. Sen kom resten av A-laget och anslöt till sin kapten och ungarna.




(Och det här har inget med saken att göra, men rubriken ledde mig till det här alldeles underbara youtubeklippet från min egen barndom.)

Linus Omark, grande artista

Även en hockeyspelare kan tydligen bli världsberömd i Rom, om han bara kan tricket.

Tra le macerie finito il profondo e ingenuo sforzo di rifare la vita; il silenzio, fradicio e infecondo

Idag ger Francesco Totti  sin inte komplett oväntade syn på frågan om att satsa på egenuppfostrade spelare i sin Corriere dello Sport-artikel, när han skriver om derbyt.

Derbyt för mig är alltid en speciell match, då jag alltid föröker göra mitt allra bästa. På lördag kommer väldigt få spelare som är födda i Rom vara på plan. Jag hoppas att man en dag kan återgå till att spela derbyt med många spelare som precis som jag kommer från ungdomssektionen.

Han börjar såklart med att skriva långt om jordbävningen i Abruzzerna. Han menar också att det efter nåt så tragiskt är svårt att börja prata om sport, men sporten kan kanske också skingra tankarna en stund också hos de som har drabbats. Och han är säker på att sporten kommer göra sin del av hjälparbetet.

Kanske har sportens roll i en sån här situation också att göra med det han säger om ungdomsspelare. Om ett lag har en koppling till det samhälle som det finns i, då kanske det också kan vara relevant på någon kant när en tragedi händer. Huruvida det är det man ska ha sport till eller ej vet jag nog inte riktigt, men även om Francesco Totti låter nostalgisk och konservativ, verkar den ha någon sådan funktion fortfarande i Italien.

Det är sorgligt att de ska behöva vara så vana vid katastrofer i Italien, när det finns tekniker för att bygga säkrare hus och förebygga ras. Men det är mitt i allt ett vackert Italien också: varm och effektiv solidaritet överalltifrån som tar hand om och får saker att fungera. Fotbollen är också en del av den infrastrukturen, med utrasgrupper som ordnar en buss för att åka och hjälpa till, presidenter som skänker matchintäkterna till de drabbade, både Sud och Nord och många andra som ordnar insamlingar i samband med derbyt och de andra matcherna.

Jag vet inte hur jag ska säga det här för jag vill inte säga det som en tifosa mitt i derbyveckan, men nu råkar ni ju veta att jag är det. I alla fall: i det här sammanhanget är det Lazios agerande som skorrar lite otrevligt. Medan Totti och De Rossi, båda två från Rom, åtminstone visar sig känsliga för frågan, alla Romas spelare skänker matchtröjor till en auktion et cetera, skärmar Lazio av sig från verkligheten på ritiro i Umbrien. Matchen framför allt.

Baby Italia

Det verkar ju meningslöst att skriva om fotboll en dag som den här, men eftersom jag nu börjat skriva om Macheda och Petrucci: apropå dem skriver i dag Corrado Zunnino i Repubblica att det finns en massa av fler av deras sort – men numera stannar de i Italien. Efter ”Camilleri-fallet” förra året, då Regginas president Lillo Foti använde sig av alla tillgängliga juridiska medel för att motsätta sig att Chelsea rövade bort den 17-årige Vincenzo Camilleri (enligt Foti, aningens part i målet, den nye Kakà), har allt förändrats.

Tydligen rövade Chelsea nästan bokstavligen bort Camilleri, de kom med helikopter till träningen i februari förra året och hämtade med honom till London. Men Foti fick FIGC att stänga av honom för osportsligt beteende, och efter att även föräldrarna tänkt om lämnade han sin agent och återvände till Reggio Calabria.

Efter detta har marknaden enligt Zunnino vänt.

Claudio Lotito släpper som vi vet inte iväg resurser i första taget, och se alla babyspelare som han efter att Macheda stuckit skyddar på Formello, med framtidsskontrakt, pengar och planer: Giuseppe Capua, Mancini, Mendicino, Sciamanna, Tuia, Davide, Faraoni.

Fler namn: Cristian Pasquato och Fausto Rossi stannar i Juve, som också har snott Iago Falqué från Barcelona. En liten klubb som Cagliari har behållit Davide Ragatzu trots att Chelsea varit efter honom, Marco Verratti stannar i ännu mindre Pescara, och till och med Milan har engagerat sig i spelare som Di Fabio och Michelangelo Albertazzi.

Så. Ägna er åt något viktigare nu.

La società della gioventù

En sjuttonårig före detta laziale, Federico Macheda, gör alltså ett superduperviktigt, vackert och strongt mål för Manchester United idag. I somras köpte United en annan romare, då 16-årige Davide Petrucci, från Roma, en spelare som sägs vara det bästa som kommit från ungdomssektionen sen Francesco Totti. Roma kunde inte behålla honom eftersom det enligt italiensk lag inte går att erbjuda minderåriga ett bättre kontrakt än vad klubben redan gjort. Samma sommar snuvade Roma United på 22-årige Ménez, en spelare som väl varit för mycket skadad för att man ska kunna bedöma honom rättvist, men som hur som helst kostade betydligt mer än vad egna produkter gör.

Davide Petrucci skulle prövats i A-laget i år. Francesco Totti, 16 år senare fortfarande Romas hjärta fast med lite mer skägg, debuterade som 16-åring.

José Mourinho har tydligen sagt att han vill att Inter ska bli mer italienskt och att klubben ska satsa mer på egna, unga spelare, något som verkar ha passerat som en slags helt ny och revolutionerande tanke från Mister Mourinho. I själva verket är han ju verkligen sist. Eller, Inter är sist. Till och med Galliani sa i en intervju för några veckor sen att Milan (mais oui, det samma glamourpensionärs-Milan), måste som alla andra satsa på unga, egna produkter nu när det är kris och ingen kommer ha pengar att spendera på marknaden framöver. (Senare fick han precisera att ”Milan är inte fattigt”, när Gattuso hade tagit honom på orden och lite överambitiöst sagt sig vara beredd att sänka sin lön för attt hjälpa klubben.)

I själva verket har ju de klubbar som drabbades av il calcios nära-kollaps för några år sen – och Juventus, som drabbades av Calciopoli – länge tvingats bli mer ekonomiska, satsa på ungdomsuppfostran och smarta sportchefer. ”Puntare sui giovani” är ett välbekant mantra vid det här laget. Undantaget Milan och framförallt Inter, som istället lever ur president Morattis bottenlösa fickor.

På det viset tänkte jag inför Champions League-åttondelarna mellan de engelska och italienska lagen att det vore, speciellt med krisen och allt, faktiskt sunt om två lag som Roma och Juventus gick vidare istället för de engelska monstren, att Italien kanske framöver kommer ha en slags fördel här, i och med att många klubbar redan anpassat sig till en mer ekonomiskt kärv verklighet, som kanske nu kommer drabba även britterna, åtminstone i någon mån. Men jag kanske tänkte fel? Satsar de italienska lagen verkligen på ungdomar som de säger att de vill eller lånar de ut dem till Siena för att utvecklas så fort de gjort ett par halvmisslyckade inhopp? Är England före även här? Eller är de efter, eftersom de måste köpa upp en massa romare innan de får fram engelska talanger?

Roma, i sin tur, har nu flera rumäner i ungdomsleden.

Avanti Roma

Det har ju pågått några kampanjer mot att Olimpico ska stå värd för Champions League-finalen. Och det har varit mycket snack om att Roma och Lazio ska presentera sina stadionprojekt, för att äntligen komma bort från Olimpico till egenägda arenor. De skulle gjort det i slutet av februari, borgmästaren vill att båda klubbarna ska göra det samtidigt, men fortfarande har det inte hänt. Den enda klubb som inte bara snackar om att bygga en ny stadion utan faktiskt gör det är fortfarande Juventus.

Lotito har ju ändå entusiastiska och ganska utverkade planer, verkar det som. Det var en mycket rolig artikel för ett tag sen om hur han åker omkring överallt med en plastmapp (”verkligen inte en märkesväska”, ser han till att tala om, den gamle Lotirchio) med Lazios stadionplaner i. Han vill bygga arenan på svärfar Mezzaromas land, samme svärfar som han för några veckor sen blev dömd tillsammans med för oegentligheter när han tog över Lazio. Det är det ju ingen som bryr sig om, faktiskt väldigt anmärkningsvärt få som bryr sig om att Lotito köpt Lazio under olagliga former. Något sånt kan man göra helt utan konsekvenser. I alla fall, det fanns också en väldigt rolig film i vintras när det regnade väldigt mycket i Rom och var översvämningar, på stället där han tänkt sig stadion. Förutom översvämningen, kan man också konstatera att stället ligger mitt ute på landet.

Under samma tid fick Roma ställa in flera träningar för att Trigorias planer svämmade över. Det sägs att planernas dåliga skick, som också ska ha förvärrats av att laget hade sommarläger där, är en anledning till de fantastiskt många skadorna i år. Det sägs också att Roma har börjat samarbeta med olika viktiga multinationella företag för att göra en stadion enligt engelsk modell. Rosella Sensi pratade häromdan, väldigt, väldigt gravid, på nån slags seminarium om de nya privatägda arenorna, om hur mycket italiensk fotboll behöver nya arenor och att Roma är på gång med sin men de vill inte göra fel så alla måste vänta lite till. Ja, hon pratade om hela Italien faktiskt, både den italienska fotbollen och hela landet skulle bli bättre i framtiden och hon hoppades att landet skulle få arrangera EM 2016 och att det nya förbättrade Italien skulle kunna visas upp då. (Att nationen just nu är på dekis goes without saying i det inomitalienska samtalet.)

Samtidigt har familjen Sensi inga pengar och gigantiska skulder, och har problem med att sälja det land i Torrevecchia som var tänkt för Romas citadella dello sport. En försäljning som skulle täcka bara en del av skulderna. Så hur de samtidigt kan planera för att bygga en hel stadion, och jag antar köpa land någon annan stans för det, förstår jag inte riktigt.

Nu kommer i alla fall Olimpico bli först med nåt. Med premiär på derbyt ska Olimpico införa sopsortering. Publiken ska slänga sitt skräp i sorteringskärl, precis som på Bernabeustadion. Sen är det tänkt att alla andra arenor i landet ska följa efter.

Som alla vet pågår det en stor naturkatastrof i Italien på grund av dumpningen av farligt avfall och att sopsorteringen inte fungerar. Människor dör, får föds missbildade och jordbruksmark förstörs. Nu är fotbollsarenorna inte så bra anpassade för att se på fotboll, men glasspapper och vattenflaskor kommer separeras på läktarna. De livsfarliga fotbollsfansen ska bli landets avantguarde.

Giallorosa

Hur många fotbollspresidenter finns det som föder barn? En gjorde det igår. Grattis!

Påminnelse

Om ni råkar gå förbi Colosseum ikväll och inte ser för allt är mörkt. Det är Francesco Totti som har släckt ljusen.

Non si discute

Sedan den genomromantiska matchen mot Arsenal verkar Romavärlden istället ha präglats av politik. Till och med en sån hjärtlig händelse som manifestationen vid Trigoria kan till exempel såklart ha politiska bakommotiv, eftersom de klubbledningsvänliga Ultras romani och Mariones radioprogram organiserat saken, understött av klubbledningen. (Men vad bryr sig till exempel alla ungarna som var där om sådant? Ingenting, antagligen.)

Sen har vi Julio Baptista-affären, då klubben inte uppskattade hans uttalanden i Guerin sportivo om att ledningen borde protestera mer mot hur domarna gynnar vissa lag och att klubben kunde organiseras bättre. Den saken kulminerade tror jag när Baptista ”lämnade träningen i vredesmod”. (Jag tror det var för att han var skadad men man vet inte.)

Sen sa visst Spalletti nånting om att man måste diskutera i sommar huruvida laget fortsatt ska byggas kring Totti, vilket genast påkallade diplomatiska förhandlingar och uppvisningar i enighet mellan kaptenen och tränaren.

Sen var det Daniele De Rossis överklagan om sin avstängning. Han fick avslag.

Sen var det kontrakt som ska förnyas eller ej, familjen Sensi som har problem att sälja land, och så vidare. Jag tror allt samlades ihop i Tottis artikel i Corriere dello Sport i onsdags, vars många mellan raderna liggande budskap ingen kunde missa. Det vill säga man kunde inte missa att de fanns där, exakt vad han ville säga kan man nog diskutera länge. Jag undrar också hur många personers röster som låg bakom artikeln som skrevs under med Francesco Tottis namn. Det var Tottis kontrakt som det inte är några problem alls med, Spalletti som han hoppas kommer stanna hela hans karriär, hur han, tränaren och klubbledningen är totalt enade, hur fantastisk ungdomssektionen är, och tal om hur viktig Champions League-platsen är för hela klubben. (Jag vet inte om jag ska tycka det är otroligt fint eller lite oroande hur medvetna Daniele De Rossi och Francesco Totti visar sig vara om klubbens ekonomi. Är det bra att spelare håller på och tänker på hur deras klubbs verksamhet ska finansieras nästa säsong?)

Det som låter allra mest som Francescos egen röst är när han pratar om fördomar mot romare, som alltid måste bekämpas. Faktiskt skrev han också om detta efter matchen mot Inter, då han inte nämnde alls att Romas fans hade gjort rasistiska ljud mot Mario Balotelli, men däremot indignerat påpekade att Balotelli hade sagt ”romani di merda” till spelarna på planen. (Men sen säger han att detta måste bekämpas ”både inom och utanför Trigoria.” Syftar han på någon särskild förrädare inom organisationen då?)

Det roligaste av all politisk dramatik var nog borgmästare Alemannos svar på Times kampanj för att flytta Champions League-finalen från Rom eftersom stan tydligen är fruktansvärt farlig för engelsmän. En kampanj i bästa brittiska arrogant-imperialistiska anda, som samtidigt kommer långt efter de romerska supportrarnas aningen mer verklighetsförankrade påpekanden om att Olimpico till exempel har bedrövliga toaletter, att läktarna tenderar att svämma över när det regnar och att man ser planen dåligt. The Times presenterar istället graverande bevis som:

Type “Roma” and “stabbing” into Google and you get 280,000 results.

(Betyder inte roma romer på engelska?)

Alemanno skrev då ett brev till chefredaktören för The Times och sa bland annat att:

Jag vill gärna påpeka att en sökning på  orden ”London” och ”knivskuren” i Google resulterar i 2 850 000 träffar, tio gånger så många som de som kommer upp om Rom.

Jag vet inte om han drev med the Times eller var allvarlig.

Fotbollen räddar världen

1. Claudio Fontana, en byggarbetare i Viareggio, råkar ut för en olycka på sin arbetsplats och hamnar i koma. Hans fru råkar se Viareggiobon Marcello Lippi stå på sin balkong, hon ringer på och berättar om sin man och hur han älskar Juventus. Tre dagar senare dyker Mister Lippi upp med en cd med inspelade röster från Alessandro Del Piero, Gigi Buffon och Giorgio Chiellini, där de bjuder in signor Fontana att se en träning med Juve och skickar önskningar om att han ska bli frisk. Och, till slut, såklart slutar historien såhär det förstår ni ju själva: han hör till slut en av deras röster, och vaknar upp från koman.

2. Francesco Totti släcker ljusen på Colosseum. Tydligen har han såna befogenheter.

Folk och folk

Såhär fint var det visst på Trigoria idag, när tusentals romanisti invaderade träningen för att hylla sitt lag. Det vill säga: hur fint som helst.

Undrar hur stämningen är i Appiano Gentile eller Vinovo? Inte samma, gissar jag på. (Vilket är som det ska vara, de är andra sorters klubbar.)

Men det finns andra än de där fina människorna vid Trigoria som gillar att titta på Roma också. Reportrar från Ilary Blasis program Le Iene ställde sig och smygfilmade utanför Conis byggnad – det är där man hämtar ut biljetter om man är en viktig person som får sitta på hedersläktaren på Olimpico – innan matchen mot Arsenal, och såg över 40 ”auto blu”, alltså bilar som olika officiella personer har till förfogande för att använda i tjänsten, komma dit och chaufförerna gå in och komma ut igen med ett kuvert i handen. Eftersom vi nu pratar om ett land som ligger väldigt högt både på listor över graden av korruption och hur höga kostnaderna för politiska institutioner och myndigheter är, kan man anta att bilarna används till en del annat. Alla de som Le Iene filmade skickades alltså iväg på uppdrag från ministrar och lokala politiker – för att hämta ut deras biljetter till matchen. Reportaget är ganska roligt.

Io ho pianto

Vill vi vältra oss ännu mer i Arsenalmatchens romantik? Ja, jag vet inte ens varför jag frågar. Vi måste ju lyssna en stund på Francesco Tottis egna ord om tårarna, som han skriver i Corriere dello Sport idag.

Jag måste tacka alla mina lagkamrater för hur de spelade och för att de perfekt har förstått den anda som måste fylla den som bär den här tröjan. Från Trigoria till Olimpico följde och uppmuntrade våra tifosi oss, på läktarna var de enastående, synd med den här bittra epilogen. Den som är romanista som jag vet att man också kan gråta för den här tröjans skull. Och jag grät. Det kan vara tårar av glädje, eller av smärta som den här gången, när chansen att gå vidare och fortsätta hoppas på att spela en eventuell Champions League-final i Rom försvann för våra ögon.
I natt har jag inte sovit för matchen kom tillbaka i huvudet som en film hela tiden. När jag slog straffen och såg bollen gå in trodde jag att vi skulle klara det, men tyvärr gick det på ett annat sätt.

Om jag ändå ska ta ett steg bort och ställa mig bredvid det romantiska vältrandet en stund, kommer jag att tänka på att Mats Olsson ibland brukar skriva om nån gång när Nora Strandberg sa till honom att hon trodde att det var så mycket våld inom fotbollen för att män inte tilläts gråta där. Jag förstår inte den verklighetsbeskrivningen, jag ser många sportmän som gråter. Är det kanske inte snarare så att män slåss så pass relativt lite i samband med något så konfrontativt som fotbollsmatcher – för att de faktiskt får gråta där? Män får ju gråta i sport. Är det inte de homosociala tårarna och romantiska historierna som är en stor del av det fina och rörande med fotboll?

Om det är bra och rörande är kanske olika från fall till fall, men jämför till exempel Svenska Fans alla alster med det samlade modebloggandet, så tror jag det är ganska givet var man hittar de mest gråtmilda, metaforstinna och högtravande poetiska texterna. Eller titta på den journalistiska genren sportkrönikan, så finns det väl ingen annan plats i tidningen som lämnar så mycket utrymme för storslagna känslor, (kvasi-)litterära ambitioner och episka perspektiv.

Isobel Hadley-Kamptz skrev en fin liten text om de där tårarna en gång, minns jag också.

Arkiverat

Ni minns den gamla följetongen om tåget från Neapel, antar jag. Nu har åklagaren lagt ner förundersökningen, eftersom det inte går att identifiera vilka som stod för skadegörelsen på tåget, som hur som helst var mycket mindre omfattande än de 500 tusen euro som rapporterats, enligt åklagaren. Han kritiserar också Observatoriet som var ”blint” när det gav tillstånd till Napolifansen att åka på matchen, och Trenitalia vars beteende när de vägrade ställa till förfogande tillräckligt många tågplatser, var ytligt och oansvarigt.

C’avevo ’n petto er core

Matchen igår var en sån som gav en massa myter och berättelser om Roma ny kraft. Så jag måste väl också fylla i dem lite. Det här är alltså egentligen inte min historia att berätta, jag är för ung och svensk, men den är sån att det inte går att hålla sig ifrån den. Så jag drar den en gång till bara, om jag inte gjort det tillräckligt förut, om ni inte kan den redan.

Det finns en sång av  Francesco De Gregori som var skriven till Agostino Di Bartolomei, Romas kapten när klubben vann scudetton 1983, han som är il Capitano med stor stor bokstav. ”La leva calcistica della classe ’68” handlar om en rädd 12-årig kille som provspelar för något lag. En del av texten går:

Ma Nino non aver paura
di sbagliare un calcio di rigore
Non è mica da questi particolari
che si giudica un giocatore

Nino, var inte rädd att missa en straff, det är inte efter såna saker man dömer en fotbollsspelare. ”Un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla fantasia”, fortsätter den. Den första artikeln om gårdagens match i dagens Romupplaga av Corriere dello Sport, den är om Francesco Totti, parafraserar just de här raderna.

Sången skrevs 1982 och orden fick senare en sorgligt ironisk innebörd, för Agostino Di Bartolomei var inte alls rädd för att slå straffar. För ett tag sen klämde Marcus Birro okänsligt och jag tror faktiskt komplett felaktigt in Agostino på en lista i Expressen över ”Serie A:s värsta skandalspelare”. Jag tror att grejen med Agostino snarare var att han aldrig ställde till med några skandaler. Han var så vitt jag förstår tyst, blyg och introvert och alltid korrekt. Han studerade och var intresserad av konst och teater. När han blev ivägskickad från Roma skrev Romas ultras ett rörande avskedsbrev, underteckat ”tutti i ragazzi del Commando Ultrà Curva Sud”.

Som vi har beundrat dig, käre Ago, som vi har förstått ditt sätt att vara, som vi har uppskattat det...! Ditt sätt att inte vilja vara nödvändigtvis en ”personlighet”,  din grinta, din självuppoffran, din vilja men också stora ödmjukhet, de kommer vara till hjälp var som helst. Aldrig kan vi glömma när du, efter matchen, höjde armen för att hälsa på oss, lite blyg men full av tacksamhet, aldrig kommer vi glömma när du klappade händerna alltid så samlad, utan för mycket dramatik, uppriktig med dina tifosi... de här sakerna betyder mer än en dans nedanför curvan eller en ringdans runt hörnflaggan, det vet vi för det är av personer som dig vi har lärt oss det.
...
Du har fått oss att vara stolta över att vara romare och romanisti, du har förkroppsligat alla romerska pojkars dröm: att spela för sin egen stad.

Han kom från en fattig romersk stadsdel intill Garbatella och blev kapten för sitt älskade Roma som han ledde till ligaseger efter 41 år. Och han var alltså inte typen som var rädd för att slå straffar, så en fördömd Romkväll den 30 maj 1984 när Europacupfinalen mellan Roma och Liverpool på Olimpico gick till straffar, när Liverpool missat den första, precis som Arsenal missade igår, gick han fram och slog en och satte den. Lugnt, starkt och säkert satte kaptenen Romas första straff medan hans lagkamrater var livrädda.

Den förste som var framme och kramade om Max Tonetto efter att han missat den avgörande straffen igår, var tydligen Bruno Conti. Bruno Conti missade, då 1984. Och Ciccio Graziani missade. Och Roma förlorade.

Den 10 januari i år, inför Roma–Milan, var det en intervju i Gazzetta dello Sport med Di Bartolomeis fru Marisa De Santis. ”Om den matchen slutat på ett annat sätt hade kanske Agostinos liv och karriär aldrig drabbats av ett trauma”, sa hon om Liverpoolmatchen. ”Han drömde om att stanna i Roma och sen arbeta med ungdomssektionen”. Istället blev det hans vän Bruno Conti, som missade straffen, som stannade i Roma och sedermera började arbeta med ungdomssektionen medan Ago, som satte straffen, tvingades lämnna klubben redan säsongen efter Liverpool, när Svennis tog över laget. Agostino följde med Nils Liedholm till Milan, och inte så många från Roma hörde mer av sig särskilt mycket. I hans sista match hade Curva Sud en banderoll.

 AGO TI HANNO TOLTO LA ROMA MA NON LA TUA CURVA

De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva. Enligt hans fru hade Ago alltid två bilder med sig i sin kalender, en av Padre Pio och en av Curva Sud.

Den 30 maj 1994, på dagen tio år efter finalen mot Liverpool, Agostino var 39 år gammal, gick han upp tidigt på morgonen, tog sin Smith & Wesson .38 och sköt sig i hjärtat ute på terassen. Inte i tinningen, i hjärtat. Han hade berättat för en vän att det var det mest effektiva sättet och lämnade mindre utrymme för misstag.

Agostino hade svårigheter med att finansiera en fotbollskola han öppnat utanför Salerno där han bodde, men han hade själv inga ekonomiska problem. Han lämnade inga förklaringar efter sig mer än ett datum och skottet i hjärtat. Nils Liedholm sa att Ago var den siste i världen man kunde tänka sig skulle ta sitt liv. ”Han var så balanserad, rationell.”

Vem vet vad som hänt honom, säkert något fruktansvärt. Men jag tror inte sporten spelar in, det här är tragedier som hör helt och hållet till det övriga livet. I såna här fall gör man för många hypoteser, för mycket prat: den före detta mästaren som inte trivdes, anpassningen till ett normalt liv, nostalgi, melankoli. Agostino var en pojke med fullt av intressen, han var en intelligent och beläst man, han kan inte ha blivit så förkrossad.

Den 30 maj i år är det 15 år sen Agostino Di Bartolomei dog, 25 år sen matchen mot Liverpool. Bruno Conti är officiell värd för finalen som spelas i Rom tre dagar tidigare. Om kapten Totti hade missat sin straff igår, hade Roma förlorat. Han satte den men förlorade ändå, som Agostino. Men även om det inte går att låta bli att berätta om Di Bartolomeis död måste man nog hålla den utanför varför Totti så gärna ville spela finalen i Rom. För bara det som hör till själva fotbollen, Romas besvikelse som Totti såg när han var åtta år och satt hemma i soffan med sin familj och tittade på Liverpoolmatchen, räcker. ”När kommer det hända mig igen, med en final i Rom?”, sa han igår kväll enligt la Gazzetta dello Sport.

Det kan ju verka som kuriosa bara, att finalen går i Rom, och om Roma skulle vinna Champions League nästa år eller om fem år, tror jag ingen kommer bry sig ett endaste dugg om var det råkar ske. Men, vilket lag man än råkar hålla på i världen, hur fint är det inte med en fotbollspelare som tänker så romantiskt som Totti, som tänker på historien och vilka historier som berättas. Mod, altruism och fantasi, var det väl? Såhär sa han igår efter matchen enligt Corriere dello Sport:

Det är fördömt. Roma förtjänade segern för det som vi visade, för viljan som vi hade, vi spelade med benen, hjärtat, skinnet, själen, i en match där vi faktiskt aldrig var riktigt hotade. Och sen den där möjliga straffen för Motta, man såg verkligen att det inte var ödet. Vi gav allt, det räckte inte för de här straffarna som har förföljt oss i 25 år, sen alltid. Jag mår inte bra, besvikelsen är enorm, jag kan inte göra nånting för att dölja det, som jag tror alla våra tifosi som var fantastiska, känner sig. Jag gjorde allt för att vara med, jag hade ett skydd för knät, nu känner jag av det lite, men den verkliga smärtan känner jag i hjärtat för såhär får det inte vara.

Che ci fai piangere

Det är nånting med Champions League, Roma och storslagna, signifikativa förluster. Ett så abnormt olycksdrabbat och mörbultat lag som kämpar så stolt som Roma gjorde ikväll, stadion som sjöng så högt, det gör det både vackrare och bittrare. Men ändå måste man om man ska säga något enda såhär med trötta ögon mitt i natten, säga det om Francesco Totti, kaptenen med fotbollsvärldens allra största hjärta. Han har jobbat så för att kunna spela den här matchen, och han klarade det. Simon Kuper kallade honom en gång sexfotad, idag spelade han kanske med ett och ett halvt ben till slut? Ändå var han där och hjälpte sitt lag. Och han fick sätta sin straff, som Agostino Di Bartolomei en gång, men det tjänade ingenting till då och inte nu heller. Totti får aldrig revanschera Agostino, han fick aldrig finalen som han drömt om, och han kommer aldrig få chansen tillbaka. Nästa år kommer det inte vara samma sak. Det skulle vara nu. Han grät när han gick ut från planen.

”Om jag tänker för mycket på matchen får jag ont i huvudet"

Jag vet, Vucinic.

Prata med en kamrat och sök svaret på frågorna i texten

Hjälpte min lillebror med italienskapluggandet och upptäckte att svenska gymnasieelever nuförtiden undervisas i ämnet – Francesco Totti. Det finns ett kapitel i italienskaboken om Totti!

Komplett med övningsfrågor...



...och gloslista.

E le ragazze famo ’nnamorà

Nu är de igång igen. Världens töntigaste fotbollslag.

(Och Super-Doni.)

Intellektuell prostitution

Är det inte totalt fascinerande att observera José Mourinho befinna sig i en miljö där inte bara de flesta spelar samma spel som han, men som är, som bygger på själva hans sätt att manipulera och spela teater för att främja sina egna syften. Han borde trivas som fisken i vattnet. Men det gör han inte.

Jag tror det var i pausen på nån match på Canal plus som jag såg Mourinho prata om – ungefär såhär minns jag att han sa – att han själv kommer från samma kultur som den italienska, där man gör allt för att vinna och trixar och manipulerar, men att han tycker bättre om hur det är i England där folk säger som det är och går vidare.

Jag tror han är uppriktig när han säger det, men, brukade han inte själv utnyttja sitt kulturarv av opinionsmanipulering till fullo när han var i England?

I Italien blir han själv utsatt för samma trick gång på gång, eftersom han representerar den klubb som vinner mest och som får ta emot folkets vrede.

Förra gången det var som mest snack om att Inter fick hjälp av domarna, såg Mourinho snabbt till att bli uppvisad på läktaren i nästa match, och göra sig till offer för och motståndare till domarna. Det var smart, men det funkade inte.

Nu har han fått nog. Hans italienska verkar till och med ha degenererat så rasande är han i sin tio minuter långa fantastiska och förvirrade monolog på dagens presskonferens. Sen i söndags kväll har Balotellis straff ältats, ältats, ältats, men ingen hinner ställa nån fråga om det innan Mourinho själv inbjuder till en ”medeltida” presskonferens, vad nu det betyder.

Jag föredrar att göra en presskonferens i medeltida stil för jag har förstått att jag ligger för långt fram, är för duktig, och måste vända tillbaka.

Snart kommer hela harangen, (video) om hur han inte tycker om ”intellektuell prostitution” utan intellektuell hederlighet, och hur de senaste dagarna ett fantastiskt arbete av intellektuell manipulation satts i verket. 

Mourinho har såklart rätt när han säger att det pågår intellektuell manipulation, från alla möjliga olika håll. Men jag måste medge det är svårt att förstå om han är ironisk när han menar att kampanjen mot Inter är nån slags konspiration för att lägga dimridåer över den hjälp av domarna som Roma och framförallt Juventus får. Enligt Mourinho har ett antal lag förlorat poäng på grund av domarmisstag till Juventus fördel, och Udinese och Torino som ska möta Roma och Juve i nästa match kunde lika gärna skicka primaveralaget eller inte ställa upp alls.

Säkert är i alla fall att han sysslar med intellektuell manipulation.

Jag vet inte om Juve eller Milan eller Inter får hjälp av domarna, men jag är ganska säker på att Inter är de som får klä skott för de eventuella oegentligheterna – inte på grund av någon komplott från Juves sida eller för att Inter inte har nåt inflytande över medierna för det har de – utan för att de är de som vinner mest.

Mycket rolig är ju också Mourinhos attack på Spalletti för att han är med i teve hela tiden.

Juventus har redan utfärdat en kommuniké där de uppmanar Inter att ta avstånd från Mourinhos utspel. Inter svarar med en egen kommuniké där de säger att Mourinhos stil uppskattas mycket av klubbledningen.

Allt det här är ju lika underhållande som fel som uttröttande, samtidigt. Så, man kan ju också påminna sig om att till exempel Aurelio De Laurentiis också kritiserade anklagelsekulturen häromveckan, men utan att samtidigt själv anklaga någon annan för att fuska. Eller att en tränare som Cesare Prandelli också får plats i den italienska kulturen. Det är lätt att förstå José Mourinho när han vantrivs i det italienska klimatet, men i jämförelse med Violas tränare kanske man börjar undra om det verkligen är kosmopoliten Mourinho som är så fruktansvärt avancerad och utvecklad. De som äger Prandellis klubb är visserligen inte världens hederligaste, men de vet att uppskatta honom i en period då det går tungt. Och de har gjort en, på riktigt menar jag det, fin film för att hedra honom.

Londra, alé

Lite avdramatisering, anyone? 

Bara för att minnas matchen i matchen som är en säker vinst redan på förhand: den på läktarna. Den här fick jag av David. Det är från när Roma var i London sist, efter matchen när vi förlorade mot Chelsea.

(För den som inte känner igen ramsan de sjunger är det inte lika roligt kanske men det är den vanliga om polisen: arbetslösheten har givit er ett skityrke, mestiere di merda, carabiniere. Fast lite ändrad. Giardiniere betyder trädgårdsmästare. Sorgligen förstår nog inte trädgårdsmästarna i fråga heller.)

Hoppas de kan hjälpa Lorìa med en sång ikväll. Daje Lorìa!

Och sen, man borde väl inte nämna eller ens tänka på Lazio en dag som den här, men när Mauro Zarate lägger upp såna här bilder på sig själv hos Argentinas lokala svar på Facebook blir man påmind. Vi är inte Lazio i alla fall, vad som än händer.

Mo c’è l’Arsenal

Ja, jag vet att det är konstigt att det stått en massa om Juventus, Genoa, gitarrer och annat här den senaste tiden och inte om det viktigaste som händer. Som händer imorgon. Jag sa efter lottningen att jag skulle dö av nervositet innan matcherna mot Arsenal spelas, så, jag vet inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag ska ignorera matchen eller gräva ner mig i den.

Eftersom jag inte riktigt, som förra året mot Real Madrid och året dessförinnan mot Lyon, med nån särskilt stor övertygelse kan säga att det skulle vara en överraskning om Roma gick vidare och att de andra är klara favoriter, så blir jag också alldeles för nervös när jag ska börja säga nåt annat.

Förutom att jag skulle dö sa jag också efter lottningen att Mexès och Juan inte fick bli skadade. I lördags skadade sig såklart Juan och hoppas, hoppas han kan spela för Panucci finns inte att tillgå eftersom han betett sig som en femåring, Diamotene har nyss kommit och nästa mittbacksalternativ Lorìa lyckades göra sig till en ännu större olycksfågel förra veckan än han redan var, när han tacklade Totti på träningen exakt där han varit skadad så han fick kliva av av smärtan.

Tur då att vi har försvarets kapten Philippe Mexès, som tar hand om alla nykomlingar i backlinjen och istället för att bli skadad spelade prickfritt med en skadad axel i lördags. Sen la han in ett litet romerskt ord i efter-matchen-intervjun, som blir så roligt eftersom han är fransman: ”mo c’è l’Arsenal”, påminde han. Jag vet, Philippe. Kanske kommer jag inte dö.

Gioventù

Juventus är alltså först ut i Italien med att bygga en ny, egen arena. Man kan undra hur det kommer gå med krisen och allt – kommer det finnas pengar till att bygga en fotbollsarena? Tajmingen är inte den bästa på det viset. Klubben har hur som helst fått ett lån på 50 miljoner euro, och Tuttosport rapporterar hur demoleringen av den gamla arenan går. Den nya stadion ska börja byggas på samma plats i juni, men ännu är det inte bestämt vilket byggföretag som ska få uppdraget. Det ska bli världens första ”ekologiska” stadion. Allt det material som nu rivs ner ska till exempel återanvändas.

Fiat har till skillnad från resten av Italien lyckats förändra sig och vända en negativ trend de senaste åren, och nyligen köpte Fiat in sig i Chrysler för att rädda det företaget. Det betyder inte alls att Fiat är förskonat från krisen, eller från varsel. Till exempel Case New Holland, Fiatföretaget som är Juventsus tröjsponsor, använder la cassa integrazione, en slags arbetslöshetskassa som gör att företaget kan spara pengar genom att låta personal stanna hemma och sen kalla in dem igen när de behövs, som aldrig förr. Därför var arbetare från företaget vid Juventus träning i Vinovo idag och protesterade och informerade spelarna om situationen med flygblad. ”Med vår arbetslöshetskassa betalar vi er sponsring”, stod det på ett plakat. De har planerat en banderoll till nästa match: ”Voi in campo, noi in panchina: anche noi vogliamo giocare la nostra partita!” Ni på plan, vi på bänken: vi vill också spela vår match!

Återstår att se vad spelarna gör med informationen.

Suona, suona mia chitarra, lascia piangere il mio cuore, senza casa e senza amore mi rimani solo tu

Julio Baptista spelar gitarr. Hur kärt kan det bli.

(Tack till Mats Lerneby för länken.)

Tesserata

Genoas fans samlade in sju ton förnödenheter i insamlingen till Gazas befolkning i söndags och fyllde den första containern som ska ge sig av mot Palestina den 1 mars. Nu ska Sampdorias fans göra samma sak på söndag. Så om ni är i Genua på söndag: ta med ris, mjöl, burktomater et cetera till stadion.

Däremot hände det ju andra grejor utanför Marassi, när Fiorentinas spelarbuss körde över en Genoaanhängare.

Oavsett vad som egentligen hände och vems fel det var kan man konstatera att alla verkar väldigt snara att påpeka att det inte var några organiserade tifogrupper som gav sig på Fiorentinas spelarbuss efter matchen. Polischefer, inrikesministeriets observatorier och kommittéer, Genoas president Preziosi, alla säger att det inte var ”il tifo organizzato” utan enskilda personer. Inrikesministeriekommitténs svar på hur man ska bekämpa den typen av händelser är ”en ständigt mer övertygad synergisk verksamhet mellan ordningsmakten och fotbollsklubbarna i verkställandet av positiva och gemensamma projekt, som ’la tessera del tifoso’”.

Jag tror italienska myndigheters stora, enda svar på all sorts supporterproblematik (förutom alla olika restriktioner och förbud som redan införts) är detta: la tessera del tifoso, som alltså är ett personligt kort som ska ersätta biljetter och säsongskort och som Milan infört redan nu. Men de så omhuldade blåröda organiserade tifogrupperna, som till och med får köpa biljetter till bortasektionen i matchen mot sitt tvillinglag Napoli trots vad som hände (Napolis supportrar däremot fick verkligen inte se matchen i Genua i höstas, på grund av icke-händelser som vi minns), tycker själva inte alls om lösningen. L’Associazione Club Genoani skriver:

I princip tror vi initiativ som vårt ”Progetto Scuola”, där vi sedan en tid ägnar oss åt att sprida den rätta kärleken till fotbollen i Genuas skolor och att ta med barn till stadion för att umgås med barn från andra lags supporterskaror, är mycket mer produktiva och pedagogiska (helt säkert mindre integritetskränkande).

Att registrera en person är i sig väldigt arbetskrävande och antidemokratiskt och gör inget annat än att odla kontraproduktivt missnöje också och framförallt hos de som har för avsikt att gå till stadion bara för att närvara vid en fotbollsmatch; vi varnar för att såna här initiativ har utarmat och utarmar fotbollen på sitt bästa innehåll, skapat av supportrarnas passion, och har fört med sig ostridbara resultat som översatt i siffror betyder färre personer på arenorna.

Saviano om Messi

”Jag tycker om Neapel, jag vill åka dit snart”, säger Lionel. ”Att vara där ett tag måste vara väldigt fint. För en argentinare är det som hemma.”

Det mest otroliga ögonblicket under mitt möte med Messi är när jag säger att han liknar Maradona när han spelar – ”liknar”: för jag vet inte hur jag ska uttrycka nånting som upprepats tusen gånger även om jag måste säga det ändå – och han svarar: ”Verdad?” ”På riktigt?”, med ett ännu mer blygt och glatt leende. För övrigt, har Lionel Messi sagt ja till att träffa mig inte för att jag är författare eller vem vet vad annat, utan för att de talat om för honom att jag kommer från Neapel. För honom är det som för en muslim som föds i Mecka.

Det är ju fint att, som Saviano tolkar det, han säger ”Verdad?”, som om han vill ha bekräftelse från någon som sett Maradona spela på San Paolo. Men Saviano säger mycket riktigt inte så mycket om Messi som inte redan sagts, så vi kan ju gå över till Saviano om Saviano.

Jag minns också till exempel att för hela Neapel var onsdagarna en dag som tömde skolorna, man skolkade från skolan för att gå och se Napolis träning. Eftersom Maradona framförallt föredrog att träna på onsdagarna, var det hundratals barn som tittade på när Maradona tränade varje onsdag. Och kanske, och det här säger jag som ett skämt, var det den enda fördelen med att vara född i slutet av sjuttiotalet i Neapel, för det gjorde att man fick se, på åttio- och nittiotalen, Maradona träna och spela.

Jag följer också ganska mycket landslaget. Det var en rolig sak med att landslagets kapten Fabio Cannavaro gjorde ett uttalande där han pratade om vad jag skrivit, om Gomorra, om den vanliga och jag tycker ganska onödiga debatten om att den som pratar om Neapels motsägelser i själva verket svartmålar Neapel. Jag tyckte det var roligt att Barcelonas fans skrev jättemånga mejl till mig där de sa att ”vad väntar du dig av en merengue?”, alltså en spelare i Real Madrid. Det gjorde intryck på mig att spanska fotbollssupportrar deltog i en litterär debatt och till och med en fotbollsspelare deltog i en politisk-litterär debatt. Sen verkar det som at han har sagt att det inte riktigt var det han ville säga, att det var medierna som förstorade.

Jag fortsätter såklart att följa Napoli precis som varje god Napoli-tifoso och napoletansk medborgare. Och jag hoppas på nåt vis att spelare som Messi återigen kan komma och spela i den italienska ligan och i Neapel. När man ser Messi spela är det såklart ofrånkomligt att drömma om att se honom på San Paolo.

I rossoblù

Curva Sud hade en väldigt rolig sång på matchen mot Genoa i söndags, den gick såhär: ”O Genoano taccagno/ nun cacci n’euro da n’anno/ la crisi è colpa tua/ e li mortacci tua!” Jag borde nu översätta jag vet, men jag tror poängen skulle komma bort. Sången anklagar hur som helst de snåla genovesarna för att ha orsakat den ekonomiska krisen.

Genoas ultras verkar vara lite speciella, bland annat har de en väldigt fin grej som gör att barn kan stå i curvan. Deras föräldrar lämnar av dem där, och sen finns det några som tar hand om ungarna under matchen. På Olimpico i söndags lyckades de också på nåt vis besegra det fantastiska Observatoriet, som hade stängt av bortasektionen av säkerhetsskäl. Men ett gäng från Genua hade ändå köpt biljett, helt lagligt, och fanns bland Romafansen i jag tror Curva Distinti Nord, vilket skapade lite oroligheter. Då fick de öppna bortasektionen och släppa in genovesarna där. Av säkerhetsskäl, antar jag. Allt var lugnt.

Nu visar de sig inte heller vara så snåla, eftersom Genoas supportergrupper till matchen på söndag ber folk ta med sig förnödenheter till befolkningen i Gaza. Det kan bli en fin syn kan man tänka sig, när folk ska komma till stadion med ris, mjöl, socker, salt, grönsaker, burktomater, tonfisk, kött på burk, kex och mediciner. Målet är att samla in tio ton förnödenheter till Gaza.

L’antiromanismo spiegato

Precis som man kunde tänka sig sa Philippe Mexès, typiskt Mexès, emot Laziosupportrarna som bråkade med honom utanför klubben i söndags natt, och han fick ett slag av ett bälte i ansiktet. Det är vad han berättar själv i Corriere dello Sport idag i alla fall. Han säger också att det inte fanns någon vänlig laziale där, som rapporterats.

Jag väntade på mina vänners bil utanför. Jag hör någon som ger mig komplimanger. Han var romanista. Andra från Lazio sa andra saker som inte var komplimanger. Sen brast en i respekt mitt i gatan och jag reagerade. Jag vet att jag gjorde fel, men jag stod inte ut längre. 

Och:

Jag tror inte det spelar någon roll alls att de var laziali och det skulle kunna hända oavsett rivaliteten mellan stadens lag som är väldigt stark i Rom. Jag tror att det finns respekt, inne på klubben hälsade jag på Zauri, som var min motståndare i derbyt. Men jag har en familj och vissa saker orkar jag inte med att acceptera. Men jag skulle inte vilja att något liknande hände med en annan spelare, i den här saken spelar fotbollen bara marginellt in. Ibland har det hänt också att tifosi från Lazio har givit mig komplimanger, de var mogna personer.

Han är också kritisk mot Spalletti för bytet när Loria kom in i matchen den dan, men inte för att det var Loria utan för att de plötligt var fem i backlinjen och blev förvirrade. Kanske var det också hans eget fel. Sen berättar han om ett annat litet bråk, det med Zlatan. Är Zlatan lika osympatisk som Nedved, undrar CdS.

Nej, de är mycket olika spelare. Ibra är en jättebra kille, på plan kan han ge intrycket av att göra narr av motståndaren, men i grund och botten är han alltid korrekt. I Milano kom han in i omklädningsrummet och vi skakade hand. Alla gör inte så, det är ett bevis för hans sportslighet. Jag har stor respekt för honom och hans värde. Just nu är han den bäste anfallaren som spelar i Italien, även om vi möter en annan väldigt duktig imorgon, Milito.

Obligatorisk teve

Le Iene hade en dubbelintervju med Francesco Totti och Ilary Blasi igår kväll.

Del ett, i vilken Totti önskar en Champions League-vinst till Ilary, Ilary hellre vill ha en Champions League-vinst än ett tredje barn, Totti avslöjar att det var han som bjöd Giulio Andreotti till bröllopet, Totti förnekar att Ilary är laziale och Ilary bekräftar det, Totti säger att han inte läst Cassanos bok men inte heller tror på att han har haft 600 kvinnor, Ilary vinner en tävling i att sätta på en blöja på en docka, det framkommer att Francesco är den som går upp och tar hand om Chanel på natten.

Del två, i vilken Totti kontrar Cassanos 600 med 25, Francesco säger att han inte skulle släppa in sin dotter i huset mer om hon blev ihop med Lazios målvakt, Ilary säger ”om hon mår bra med det, så” på frågan om hur hon skulle reagera om dottern skulle komma hem med en flickvän, men protesterar mot att sonen skulle bli en ultrà-capo, Francesco har inga invändningar mot ultras-skapet såvida det är för Roma, men han skulle ta livet av sig om sonen kom hem med en pojkvän. ”M’ammazzo, men, alltså, i slutändan är det okej.”

Spanien till Spanien

Det har verkligen inte varit mycket med den här bloggen på sistone. Det här är en till lika lat postning som bara återger saker som ligger mig närmast till hands att råka höra, med det kanske är bättre än inget.

Det var i alla fall Roberto Saviano som är i Barcelona idag och pratade om att Barcelona och Neapel är städer som liknar varandra, som är som kusiner.

Jag älskar Katalonien tack vare George Orwell som i Hyllning till Katalonien har fått mig att förälska mig i den här platsen, och också tack vare Lionel Messi, som är den sak  som mest liknar Maradona. Barcelona är mig kärt också för de här sakerna.

Sen var det Ilary Blasi som pratade om hennes och Tottis eventuella likhet med paret Beckham i tevetidningen Sorrisi e canzoni häromdan.

De är också en familj med barn, det är det enda vi har gemensamt. Allt annat är olika. Till att börja med levnadsstandarden.

Någon har då räknat ut att Totti och Blasi drar in 13 miljoner euro om året, Beckhams 160.

En annan olikhet enligt Ilary:

Francesco följer inte alls modet. Jag gör det lite för jobbets skull, men hemma har jag bara jeans och tennisskor, annars får jag ont i ryggen och fötterna. Sen så sjunger Victoria medan jag är tondöv. Men när jag var liten gillade jag Spice Girls. För två år sen åkte jag och Francesco till Madrid för att se dem.

Francesino, francesone

Så några laziali började bråka med Mexès och Ménez (namnsymmetrin!) utanför en klubb i Roms centrum i natt. Det roligaste med det var kanske att ryktesspridningen efteråt till slut ledde till att det italienska boxningsförbundet någon gång på eftermiddagen idag skickade ut ett pressmeddelande där de dementerar att någon enda ”landslagsboxare som deltagit i OS i Peking har varit huvudperson eller deltagit i bråket mellan de två Romaspelarna och några laziosupportrar”. Boxaren skulle ha slagit Mexès så han fick åka till sjukhus enligt en romersk radiokanal.

Vi satt ju och väntade på att se Mexès intervjuas i fransk teve. I Frankrike är de tydligen mer intresserade av Philippe Mexès olyckliga landslagskarriär än Roma, så det pratas nästan bara om det i Téléfoots intervju och inget om hans Maldinidrömmar är med, men här är intervjun i alla fall. Hans vapendragare Ménez dyker också upp. Pilippe berättar att Domenech efter den där olycksaliga matchen i höstas när han gjorde självmål, orsakade en straff och allt vad det nu var, tröstade honom när han gick av. Fast på bilderna ser det verkligen inte som det han säger är så snällt. Philippe pratar också om att bristen på förtroende från landslagsledningen har att göra med ett reportage då han spexade lite för mycket för journalisterna.

Han har ju en förmåga att hamna i trubbel. De verkar inte gilla det där i Frankrike, det som de kärklesfullt kallar honom Rugantino för i Rom.

Finast sagt idag

Unicef-ambassadören Francesco Totti på FN-organisationens årsmöte:

Det som jag gör för Unicef är viktigt, men nu är det fem år som jag tvingas bära de här färgerna. Snälla, byt dem.

Philippe Mexes i en intervju i Téléfoot i fransk teve som ska sändas på söndag (och som vi alla spänt inväntar här), enligt Corriere dello Sport samtidigt som han sken upp i ett leende (detaljerna är viktiga i såna här frågor):

Jag drömmer om att bli Romas Maldini, det vore bellissimo.

...men utanför de galna scientologkretsarna vet alla vem han är

Tom Cruise, på besök i Rom, försöker bevisa sitt stora fotbollsintresse med att påstå att han skulle spela in sin kompis Beckhams match mot Genoa eftersom han inte kunde vara i Milano och se den. Too bad Tom Cruise, med sen avslöjade du dig.

Totti? Nej, ärligt talat vet jag inte vem det är.

Stoppa matchen

Italiens och Brasiliens politiska relationer verkar basera sig på fotboll. När president Lula var på statsbesök gav Berlusconi honom en träff med alla Milans brassar i present. Nu vill italienska ministrar ställa in vänskapsmatchen mellan Italien och Brasilien eftersom Brasilien vägrar utlämna Cesare Battisti till hemlandet och justitieministern har givit honom status som politisk flykting.

Battisti dömdes i sin frånvaro till livstids fängelse för inblandning i fyra mord då han var med i en militant vänstergrupp under terroriståren på 70-talet och har levt i exil i decennier, mest i Frankrike, nu alltså i Brasilien där han greps för ett tag sen. En del, till exempel Brasilien, menar att rättegången mot honom inte var rättvis.

”Jag hade redan beställt biljett för att gå och se matchen mellan Brasilien och Italien, men jag ska inte gå”, sa försvarsministern Ignazio La Russa. ”Det handlar inte om en officiell match, som det skulle varit i till exempel ett VM då det hade varit riktigt att slå fast att politiken inte ska blanda sig i sporten. Det här däremot är en vänskapsmatch och just nu ser jag inga anledningar till vänskap med Brasilien”.

Ungdomsministern Giorgia Meloni höll med och och oroade sig för att matchen kan komma att bli ett tillfälle för ”spänning gentemot det brasilianska folket, som inte har någonting att göra med en regering som en en minister som är inkompetent och undfallande.”

Det kan också vara så att den italienska fotbollspubliken inte bryr sig lika mycket som regeringen om Battistis utlämning. Just nu tycker i alla fall hela 41 procent i Repubblicas nätenkät att det är rätt att ställa in matchen.

Return to sender

Tabellen vänder och Roma åker tåg till Neapel. Eurostar 16.44 från Termini till Neapel. Är det inte fint och lite ironiskt? Om man minns vad som hände säsongens första match alltså, när Napolis anhängare skulle åka tåg åt andra hållet, äntligen skulle de få åka på bortamatch, och blev bedrövligt behandlade av Trenitalia, polisen, inrikesministeriet och medierna och sen knappt fick gå på fotboll mer. Nu får inte Romas fans åka med sitt lag söderut, det är sorgligt, men San Paolo har i alla fall slagit försäljningsrekord.

Totti var med på tåget. (♥)

I Curva Sud

14 januari 2009.

PR-geniet Claudio Lotito strikes again

Förlåt att jag tjatar om så tråkiga saker som i inlägget nyss, jag vet att idrott ska vara en lek och allt det. Så jag ger er också de här bilderna på när Lazio går på cirkus.

Jag tycker det är roligt, i alla fall.

Från tinget

Det kom ett par calcio-relaterade rättegångsnyheter idag.

Domen häromdan i GEA-processen måste väl ses som ett rejält nederlag för åklagarna, då ingen dömdes för det ”system” som de menade på ett olagligt sätt villkorat spelarmarknaden. Bara Moggi och Moggi jr dömdes för enskilda hot mot spelare. Varför vet man inte eftersom det dröjer innan motiveringen till domen kommer. Den ena åklagaren påpekade att ingen spelare hjälpt till något alls i bevisningen. Omertà råder.

Men nu, den 20 januari, ska den stora Calciopoli-rättegången börja i Neapel. Luciano Moggi har redan annonserat att han kommer åberopa tidigare icke publicerade telefonavlyssningar som kommer förvåna alla, och nu har vittneslistorna släppts. Moggi har 498 namn på sin. I princip alla Serie A-presidenter, premiärministern.

Han verkar ladda för show, den här gången.

En helt annan grej är att repubblica.it visar videor med rekonstruktioner polisen gjort av när polismannen Spaccarotella sköt Gabriele Sandri. Ganska märkligt att se, det ser ut som ett dåligt tevespel. Enligt Spaccarotella själv sköt han med vapnet i en hand, men det tror inte åklagarna på. De har en rekonstruktion baserad på fyra vittnesskildringar och en baserad på ett vittnesmål från en japansk turist, som såg honom sikta i tio sekunder med båda händerna om vapnet. Men han träffade inte där dit pistolen var riktad, för kulan (säger man så?) ändrade bana när den träffade ett metallstängsel, och träffade sen Sandri. Oavsett måste han ju ha siktat mot bilen, och vad som fick polismannen till detta, att sikta och skjuta mot en flyende bil med några några ungdomar som slagits med några andra, är svårt att förstå.

In other news, så bombade Israel sönder den internationella fotbollsstadion i Gaza i fredags.

Dagens bild

Francesco Totti springer.

Fotbollsspelaren igen

Frédéric Kanouté.

Fotbollsspelarens spegel

Fabio Cannavaro visar sig i en intervju i morgondagens Chi (skvallertidning) vara en beundrare av Zapatero. Förutom det där med homoäktenskap som de har i Spanien. ”På den punkten, kanske, är jag mer italiensk...”

Regissören till filmen Gomorra Matteo Garrone har beskrivit hur han när han skulle göra sin film upptäckte att camorristi nuförtiden ser ut och klär sig som fotbollsspelare, alltså som stjärnor. Och jag minns, när jag läser om Cannavaros omdöme om filmen i Chi, att Roberto Saviano en gång för längesen räknade upp just Fabio Cannavaro och Gigi D’Alessio som något av det han hatade mest med bilden av Kampanien, att de ses som förebilder men i själva verket är ”den absoluta motsatsen till varje idé om uppoffring, plikt och uppriktighet”.

Fabio Cannavaro såg Gomorra under landslagslägret i Coverciano innan EM i somras. Han säger att han för den italienska filmens skull hoppas att Gomorra vinner en Oscar, men han tycker inte att den är bra för bilden av Italien i världen. ”Vi har redan så många negativa etiketter.” ”Fortfarande idag sa en lagkamrat till mig: ’Italienare? Mafioso.’”
 
Vad Cannavaro tycker om maffian i sig och dess påverkan på bilden av Italien framgår inte. Däremot berömmer han hur Marco Borriello (vars far var mafioso, vad det nu spelar för roll är det ett knappt omtalat faktum) skött sin kärlekshistoria med den professionella skönheten Belen Rodriguez. Förra årets mest klassiska, uttjatade fotbollsspelarskvallerhistoria. Borriello väntade tills efter hon kommit hem från kändis-Expedition Robinson innan han gjorde slut, vilket tydligen är föredömligt enligt Cannavaro.

Den som vann ”l’Isola dei famosi” i en tittaromröstning mot Belen Rodriguez var förresten transpersonen, politikern, artisten Vladimir Luxuria, som efteråt i intervjuer deklarerade att han, om bara lagen tillät, gärna skulle gifta sig med Roberto Saviano, en av de mest fascinerande och sexiga personer han visste. (Och ”motsatsen till Rossano Rubicondi”, deltagaren vars romans på ön med Rodriguez ska ha varit orsaken till att Borriello gjorde slut.)

Allt hör ihop, på de mest förunderliga sätt.


PS. Själv har ju Cannavaro vunnit Guldbollen, vilket jag tror han anser vara ett bättre sätt att representera Italien i världen än att göra filmer om landet. Hans ATTACK på Zlatan är rolig.

Än så länge, om han vill se Guldbollen, måste han komma hem till mig och titta på den, för jag vann den 2006! När vi spelade i Juve sa han till mig: ”Du har vunnit scudetton 30 år gammal tack vare mig, förut hade du inte vunnit nånting.” Sen, efter att vi delat på oss, jag gick till Real och han till Inter, har jag vunnit VM, Guldbollen och två ligatitlar. Jag har massakrerat honom!