Vaffan Zlatan

Tidningen Libero anlitade Luciano Moggi som fotbollsskribent i somras, vilket väl säger ganska mycket om vad det är för en tidning. Idag har de en lång intervju med Zlatan, illustrerad av en bild på en leende Moggi som håller i Zlatans son, och en lika glad Zlatan bredvid. Intervjun avslutas med att reportern säger ”De var starka i Triaden” (alltså Moggi, Giraudo och Bettega, som styrde Juventus och förstörde hela den italienska fotbollen under ett decennium eller så). Och Zlatan svarar:

De tog bort dem bara för att vi vann för mycket: det handlar om avundsjuka. När jag kom till Inter var det första jag sa till Moratti: ”Om du vill förändra mentaliteten måste du anlita Luciano”. Som tur är vann vi ändå.

Så många versioner av verkligheten existerar bredvid varandra i Italien. Och idag var årets hetaste dag, klockan är över elva och det är ändå alldeles för varmt för att jag ska orka säga mer om saken.

Uppdatering torsdag 10.51. Det är fortfarande jävligt varmt och jag är fortfarande i chock. Mest över den där bilden. Egentligen borde man inte vara chockad över att Zlatan tycker såhär, för det var ju ganska tydligt redan innan. Jag sa ju det när Inter vann scudetton och spelarna sjöng att de vinner utan att stjäla medan Zlatan hävdade att just de titlar som de sjöng om att hans förra klubb stulit, var hans. Också spelare som Fabio Cannavaro och Alex del Piero har uttalat nåt slags mer eller mindre reserverat stöd för Moggi. Men de, åtminstone del Piero, skulle ju aldrig säga det som Zlatan gör. Att han är så fullkomligt omdömeslös och har så fruktansvärt lite koll på läget att han ställer upp på bild med Moggi och sin son, i Libero, och om det nu är sant att det första han sa till Moratti var att han borde anlita Moggi! Moratti som alltså inte ens kan glädjas åt sin scudetto – på grund av vad Moggi gjort. Det är omdömeslöst redan att tro på den berättelsen om verkligheten som Zlatan tror på, men att dessutom inte förstå att den är kontroversiell i en klubb han levt i en hel säsong nu är ju fascinerande. Det räcker att promenera mellan tunnelbanestationen Lotto och stadion i Milano, som jag gjorde för en vecka sen, och läsa på väggarna för att förstå vad de milanesiska fansen tycker om Juve och Moggi. Säkert 90 procent av klottret handlar om dem. Jag antar att Zlatan inte brukar ta sig till stadion på det sättet. Han tar sig kanske runt i Milano i sin Enzo Ferrari som han stolt berättar att Giraudo givit honom.

Juventus sportchef Alessio Secco var i blåsväder förra veckan för att han hörts på telefon med Moggi, under de stora högtiderna eller ofta, beroende på vem man frågar. Och så ställer Zlatan upp på bild där Moggi håller i hans son! Jag vet inte hur mycket man kan lita på att Zlatan sagt allt han säger i den där intervjun, speciellt om man vet hur han pratar italienska så förstår man att hans ord är ganska friserade och vem vet i hur stor utsträckning tolkade. Men den där jävla bilden.

Och Moggi, vad vill han? Han låter Zlatan riskera sin position i Inter för att själv få lite av Zätats glans. Och Zlatan som är så misstänksam mot alla, litar fortfarande på just Luciano Moggi.

Sveriges enda casualband

Via här hittade jag den här fantastiska texten. Den här texten gör också den förra roligare, och vice versa.

Gigi Buffon är alltid hjälten på slutet, del två

Ett försök att skriva nåt om Italien, av mig i Sportbladet.

(Förresten så är Bruno Bartolozzi som är med i artikeln mannen som skötte kontakterna mellan Inter och EZLN. Jag frågade honom om det men lyckades inte få så konkreta svar, han är inte så inblandad i det längre. I alla fall finns fortfarande kontakten kvar, de ska åka till Mexiko igen, och det kan bli en match, det beror på dem, sa han. Ifall nån som läser det här är lika intresserad som jag av saken.)

Diecimila voci

Jag har inte skrivit om Den Stora Matchen till er, fast den var i förrgår. Vad ska jag säga? Det var så fint att jag inte kan formulera det så bra, det vara bara fint. Jag var där! Jag vet att jag hade en bit röd konfetti i fickan på mina jeans förut men den är borta nu, har väl trillat ur och ligger nånstans längs mina vägar genom Rom. Så var det i förrgår på San Siro, att man inte borstade bort all den röda och gula konfettin som kom blåsande över en utan la en bit i fickan utan att tänka på det. Man ville ta med sig ögonblicket. Det var final i Coppa Italia och ingen brydde sig utom vi som vann, men vi brydde oss som romanisti bryr sig: mycket. Det var så tydligt på San Siro, läktarna som var halvtomma förutom bortasektionen, den var överfull. Som att nån hade hällt ner en bit av Romas Curva Sud i Milano, eller snarare tryckt in den på en mycket mindre yta. Alla de vanliga flaggorna och banderollerna var där, tiotusen eller så tifosi hade tagit sig ända från Rom och de hade varit fler om inte internetförsäljningen hade stoppats för att försvåra att romare köpte biljetter. Den mest rörande stunden var när Roma-hymnen började spelas efter att medaljerna var utdelade. Den kom helt plötsligt och oannonserat när ingen förväntade sig att höra den och man inte var förberedd på att den skulle trycka på alla nostalgiknapparna man har fått från gångerna man hört den. Jag har dem också, fast inte så många. Fortfarande i dag skriver de i tidningarna om att de spelade den. Tänk vi kunde se upp mot himlen över San Siro och konfettin i luften var gul och röd och ”Roma, Roma, Roma” ljöd.

I Rom var det firning över hela stan och på flygplatsen möttes spelarna av jag vet inte hur många människor, galet var det i alla fall. Max Tonetto filmade dem och satte ihop en liten videosnutt. Det sötaste är alltså att han inte bara filmat, utan det är han som har lagt in bilderna, med textrutor och övergångar och allt. Kanske ska han inte sluta på sitt dayjob, men sött är det.

”Ful stad, eller hur?” var det första jag själv möttes av när jag kom hem. Nej, Milano var inte fult men det var den lilla biten av Rom som var där som jag minns mest.

Be mig inte le

Som jag skrev häromdan tror jag Francesco Totti tyckt det varit roligare att spela fotboll den här säsongen, utan partiska domare. Och i söndags stod jag och tittade ner över Curva Sud innan matchen, på folklivet, alla barnen, papporna som sitter och läser Corriere dello Sport, tanterna, kärleksparen, killarna som klättrar över plexiglaset, folk som organiserar och tejpar upp banderoller, gav varmaste applåderna till nye pappan Totti. Självaste Mister Spallettis söner stod där i romatröjor och med stora flaggor, fast det visste jag i och för sig inte då. Det bästa, roligaste sättet att tillbringa söndan är på stadion, också en dag som i förrgår när matchen inte betydde nåt, publiksiffran var en av säsongens lägsta och värmen och solen gjorde en matt. Och ändå, melankolin och tröttheten som hänger över il calcio. Inte ens Massimo Moratti som äntligen vunnit sin scudetto är riktigt glad för den. Det var väl nån gång i höstas som han sa att han var färdig att sälja Inter innan Calciopoli kom, men sen blev nyfiken på vad som skulle hända. Men så här säger han i en intervju i Corriere dello Sport idag:

Jag var glad den eftermiddagen i Siena. För spelarna och tränaren, för folket som arbetat i klubben, för supportrarna, det här enorma antalet människor som äntligen fick glädjas. Men jag kände ingen tillfredsställelse. Tillfredsställelse över vad? Alla de här åren tog de ifrån oss allt ... Det är sorgligt. Vi vann, men jag är missnöjd för fotbollen är väldigt lik som den var förut, många människor är fortfarande de samma och allt för många saker oförändrade. Ingen har hittat kraften att verkligen uppröras, att vända på allt. Att förändra.

Bruno Bartolozzi som gjort intervjun (och som jobbat för Inter förut) skriver att Moratti är förändrad efter Calciopoli. Förut var han entusiastisk trots förlusterna – nu när Inter vinner hela tiden kan han inte glädjas. Jag pratade med Bruno Bartolozzi häromveckan, han är själv väldigt pessimistisk om den italienska fotbollen, men han behöver knappast ställa några ledande frågor till Moratti.

Jag vill inte ens visa upp den här känslan för mycket ... Vi har våra förpliktelser, ett projekt. Vi kommer genomföra allt till fullo, för fotbollens skull och för Inters. Med samma kraft som förut. Men be mig inte att le. Och att göra det till varje pris, så länge som fotbollen ser ut som den gör. Jag är också trött på att bråka med Juventus. ... Jag förstår Juventus tifosi. (Som försvarar det gamla Juve och anklagar Inter för fusk och menar att Juventus blivit bestulna på scudetton som Inter fick sy på tröjorna, antar jag att han menar.) De måste tro på nåt. De måste skrika ut sin vrede och hitta en fiende. Men den som fanns på insidan, hur kunde han vara ovetande om allt? Och nu? Allt arkiverat som i ett trollslag? De pratar som att det bara vore saker som hände för längesen. Allihopa.

Så där går han på. Det hela är hur sorgligt som helst.

Folk ifrågasätter Inters nya scudetto på grunder som att konkurrensen var för svag och att det var en mellansäsong i Serie A. Att Roma slagit Inter två gånger och att Milan är i CL-final talar emot det. Men framförallt glömmer de då den verkliga skuggan över Inters scudetto, nämligen att glädjen borde varit större, att det borde hänt så mycket mer, på ett år efter historiens största skandal.

Den stora dagen

Äsch, matchen var som när Totti fick bollen strax utanför straffområdet nån gång i andra halvlek, var inte så markerad och hade chans att skjuta, men dribblade, kom fram men kom aldrig till att skjuta igen och tappade bollen. Det var lite för perfekt, för upplagt för att Totti skulle göra mål och knappa in på Afonso Alves och fira med nån målgest till den nyfödda. Han ville för mycket och det ville sig inte. Och i övrigt var laget fullt av avbytare. Nu har vi i alla fall applåderat Chanels ankomst och skakat på huvudet åt hennes namn. Och svaret på vad som hände med namnet: ”Cristian (ett och ett halvt år gammal, min anm.) valde”, säger Totti, som anlände till sjukhuset igen 17.55, allt enligt romanews.eu och deras livereferat av ”Totti och Ilarys speciella dag”!

Daje!

Nu har tottidottern kommit! Verkar som hon ska heta Chanel. Vad hände med Veronica, Francé? Eller Dafne? Varför bestämde ni er för det beckhamska namnet? Jaja. So long till Guldskon för Chanels pappa antar jag. Eller han kanske spelar ändå? Ska snart till stadion och se efter och fira med resten av familjen.

Det viktigaste kvar

Det är bara tre omgångar kvar av Serie A den här säsongen där Juventus inte var med och Inter vann. Det var en konstig säsong, men det var den första på åratal som genomfördes enligt reglerna, så jag tycker vi ska fira den. Vem vet hur många såna till vi får se. Det är så sorgligt hur det blivit efter skandalen för ett år sen, hur alla försök att förändra nåt effektivt och förutsägbart slogs ner, tills tillfället var förlorat. Men jag tänker ändå på vad Francesco Totti sa efter matchen mellan Roma och Juventus den 5 mars 2005. Nu när åklagarna i Neapel har upptäckt Moggis schweiziska telefonkort vet vi att matchen föregicks av 34 telefonsamtal mellan Moggi och matchens domare Salvatore Racalbuto mellan den 28 februari och till det sista morgonen på matchdan. Efter matchen sa Totti (se presskonferensen, han är underbar!) att de spelade elva mot fjorton, att tyvärr är det såhär i Italien, att fotbollen håller på att förstöras, att man går till stadion och vet redan vem som ska vinna, att man förlorar lusten att spela. Även om skandalen för ett år sen förändrade alldeles, alldeles för lite, så är ändå Moggis sjuka system borta och jag tror Francesco tyckt det varit roligare att spela fotboll den här säsongen än 2005.

Mest är det tråkigt att säsongen tar slut för att jag vill sitta varje vecka hela året om som igår, och titta på när Totti värmer upp och uppfinner passningar och klackar bollen och gör mål och suger på tummen.

Men det viktigaste finns faktiskt kvar, och det är Tottis jakt på skytteligatiteln i Italien och Guldskon i Europa. Han måste göra fyra mål på tre matcher för att vinna den europeiska. Jag har ju sagt länge att han är världens bäste fotbollsspelare, men om man kan bli skyttekung i Europa fast man inte egentligen är anfallare, då måste det väl vara objektivt bevisat och fastställt också?

Det är ganska lustigt att Francesco knappt kunnat gå av ryggont de senaste veckorna, samtidigt som jag såg Ilary ta danssteg i högklackat i teve förra måndan, tio dagar innan förlossningen är beräknad. Hon var på stadion igår, hon och Totti fick stanna ett par minuter utanför med sin bil vid ett trafikljus längs Lungotevere vid 20.35. I Rom kan man läsa sånt i tidningen.

Skjut så blir det mål, Daniele!

Idag däremot, vilken hjärtevärmande föreställning till fotbollsmatch! Ni kanske trodde att ingen bryr sig om finalen i Italienska cupen, kanske inte ens visste att första finalmatchen spelades idag, eller att resultatet blev 6–2 till Roma över ligasegrarna Inter? Eller att Totti gjorde mål jag tror i första minuten, och efter fem hade Daniele De Rossi gjort ett till? Nej, världen kanske inte bryr sig om cupfinalen, eller Italien eller ens Inter, men för alla oss på stadion betydde den mycket kan jag lova.

Jag satt med teveutsikt på Monte Mario-läktaren eftersom det bara kostade 15 euro för kvinnor och för barn under 12 år. Egentligen räckte det bara att sitta där nära planen en halvtimme och se Totti värma upp för att bli botad från den hemska laziopubliken i söndags. Totti och De Rossi, som alltid spelar bollen med varandra innan matcherna. Men den här publiken var underbar. Jag som satt på södra sidan fick ont i öronen av ljudet från klacken. Och de var roliga och mäktiga, färgade och levde med i hela matchen.

Och så blev det en massa mål! De bara skjöt, och så blev det mål som om det vore den enklaste sak i världen. 7–1 vore ett kul resultat sa vi i paus när det stod 4–1, men, det blev bara nästan så roligt.

Jag tror jag såg tvåmålsskytten Panucci nånstans där också, men efter matchen gick Daniele De Rossi ensam under Curva Sud, drog av sig tröjan och kastade upp den, och sen shortsen också. Danielino har växt som bandiera, bandierina eller vad man ska kalla honom, den här våren. Ja, sen 7–1 tror jag, när hans uttalanden efter matchen uppskattades mer än Tottis. Jag läser boken om Cristiano Lucarelli just nu, som hans agent skrivit om hur han gick till Livorno och tog dem till Serie A. Där berättar han att Daniele De Rossis pappa var en av Livornospelarna han såg spela när han var ung. Lucarellis historia är så speciell, inte precis som Danieles eftersom det är lättare för honom att stanna i Roma än det var för Lucarelli att gå till ett Serie B-lag. Men de är av samma sort. Efter derbyt visslade en stor del av publiken åt laget, och De Rossi sa efteråt att han inte gillade att han blivit kallad ”venduto” bland annat. Flera tidningar tolkade det som att han sagt att han kunde tänka sig lämna Roma, han som förut sagt att om det bara vore för honom skulle han skriva på för hela karriären imorgon bitti. Dagen efter gick han genast ut i alla radiokanaler och dementerade, sa att det är hans dröm att spela i Roma för alltid, allt han sagt var att man aldrig kan veta med sånt och att det inte beror bara på honom. Jag tror Danielino är mycket mer bestämd på att stanna i Roma än vad Totti var vid samma ålder. Han har ju en förebild.

I den alldeles proppfulla spårvagnen mot stan efter matchen slocknade lyset ibland. Varje gång ropade några killar, väldigt fulla i skratt, ”luce, luce!” Och jag har fortfarande ”Grazie Roma” i huvudet.

Vet du vilka vi är?

Jo, det var ju match idag. Så jag bestämde mig för att gå till stadion. Jag gick ensam och var sen, det var ungefär fem minuter innan avspark och jag hittade inte min ingång, frågade ett par killar. Och, jag, en svensk flicka i nöd, råkade fråga just den person som kunde få matchvärden att öppna sidogrinden och släppa in mig (några andra frågade samtidigt om samma ingång som min, ”ni måste gå runt, nej ni kan inte komma in här”), bredvid de berömda snurrgrindarna. Helt plötsligt var jag omhändertagen. Och innanför, hälsandes på några till synes helt trevliga killar, på väg till Curva Nord. Jag följde villigt med, det verkade ju mycket roligare att bli introducerad till klacken än att leta reda på min sittplats bredvid den.

”Vet du vem jag är, vilka vi är?” frågade han innan vi gick upp mot läktaren och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka frågan men han svarade själv ”Curva Nord”.

Jag märkte ganska snart att det var nåt mer med den frågan. Jag vet inte hur jag skulle kunna sett det när han frågade, men inne på stadion märktes det snart. ”Vi är fascister”, var det det mer specifika svaret vi diskuterade under pausen. ”Ti piace?” ”Jag håller inte med”, sa jag. ”Varför inte då? Är du kommunist?”

Min beskyddare var alltså nån slags ledare eller centralpunkt i ett gäng fascister som höll till längst ner i curvan, åt Monte Mario-läktaren till.

Det började med fascisthälsningar och ”Duce!”-rop efter Lazio-hymnen. Sen ”Lucarelli ebreo” (ebreo betyder jude), ”romanisti ebrei” när det kom ett pling på storbildsskärmen om att Roma gjort mål. Som tur var var den ende som frågade mig vilket lag jag höll på en svensk-italiensk kille. Det var visst några svenskar där, men de försvann strax efter att de visat upp sin flagga, tror jag. ”Jag håller på Hammarby”, sa jag, det var sant. Prata inte om det högt här sa han, berättade att flaggan de nyss hållit upp var Djurgårdens, hammarbyare håller på Roma. ”Jag vet”, sa jag inte. Inte för jag tror det hade varit farligt att säga att jag var romanista, men det verkade som en oerhört oförskämd sak att säga.

Man börjar ju ofrånkomligen tänka på sig själv i ett sånt sammanhang. Jag gjorde det, i alla fall. Jag började tänka på vad jag hade på mig. Där stod jag i prickigt linne, småblommig blus och tunn gräddvit kofta, ballerinaskor, min ojämna lugg jag klippt själv alldeles för länge och ”Tenetevi il miliardo”, boken om Cristiano Lucarelli jag håller på att läsa, i väskan. Och Roma i hjärtat. Mitt bland de här unga, tatuerade lade jag märke till efter ett tag, snygga får man ge ett par av dem att de var, fascistiska männen som ropar ”Duce!” och sjunger ”Adolf Hitler is my friend”. Vad gör man, inbjuden hos de här vänliga ansiktena, som bjuder på cigaretter, och sen vänder sig mot planen, gör ”uh-uh-uh”-ljud mot de svarta spelarna? I ena stunden spännande, och sen de här orden som bara inte går att acceptera. I den här delen av curvan stod jag, jag sjöng inte med men jag var en av dem som stod där, udda som jag var.

Och när matchen var slut ville jag såklart stå kvar, när de tackade spelarna och så. Det var spännande. Men jag sa hej då ganska fort sen. Pussar på skäggskrovliga kinder och ”när kommer du hit igen?” Mest artigt antagligen, mina reservationer märktes nog. Men stämningen höll sig kvar. Spårvagnen in mot stan var full av laziali. De som jag hamnat mitt ibland i curvan verkade vara lika mycket laziali som fascister, det var i alla fall ungefär hur ämnena för deras sånger och slagord fördelade sig, tror jag. De hade inga halsdukar, inga laziotröjor. Det hade alla på spårvagnen. De sjöng hela vägen, sånger om Lazio varvat med ”livornes’ ebreo”, ”Lucarelli ebreo” och ”AS Roma Juden Club”. Hela curvan ropade ”Lucarelli ebreo” idag.

Är det det här ni kallar derby?

Det mest känslosamma ögonblicket var uppläsningen av startelvorna. Folk kunde inte hålla sig att få börja vissla ut laziospelarna och framförallt jubla fram Totti. Sen började matchen.

Undantagstillstånd

Det är derby imorgon i Rom. Det kommer vara på dan, som förr i tiden! Men det har varit lite oro inför, för som Paolo Di Canio sa för ett år sen, så fattas en bit av Roma när Francesco Totti inte är med och han har haft så ischias-ont i ryggen och ner i benet den sista tiden. Men, han kommer! Han är med i truppen. Och kommer han, så spelar han.

Jag har aldrig varit på Romderbyt förut. Rom verkar vara det enda stället där folk fnyser åt hur löjligt mesigt Inters guldfirande var (”ett halvfullt Piazza Duomo efter 18 års väntan...”), och nu är det alltså derby i stan. Supportrarna sprejar argument mot varandra på husväggarna. Jag själv reagerar fortfarande vid 27 års ålder när min pappa kallar AIK:are för råttor, och förra söndagen var jag och såg Lazio och publiken var så fin, liksom ödmjukare och mindre skränig än Romas, som de stans underdogs de är, så jag är nog en dålig derbymänniska. Men jag tycker om att se polemiken, tävlan i att driva med och förlämpa varandra, identiteterna som formas och bryts mot varann.

Jag råkade minnas en bit av ett italienskt barnprogram jag såg för länge sen, där en klunga ungar kommer in i studion tillsammans med Totti, de ska vara från nån slags tifo-skola som han haft med dem. De får visa upp vad de lärt sig, hur man ska göra för att heja i olika situationer. Till exempel när motståndarlaget kommer in: ”Benvenuti, vinca il migliore!” Välkomna, må bästa laget vinna. Mycket välartat, men jag har aldrig hört den ramsan på en fotbollsläktare. Sist frågar en programledare vad de skulle säga om domaren gav motståndarlaget en felaktig straff i nittionde minuten. ”Arbitro venduto!” ropar barnen. Domaren är köpt! Men så får man väl inte säga? ”Jo”, säger Francesco, ”den här gången, eftersom motståndaren var Lazio”.

Nu vet vi ju att om ett lag som Lazio spelade så kunde mycket väl domaren vara köpt eller ha tagit telefoninstruktioner av Luciano Moggi just för att till exempel uppfinna straffar i nittionde minuten, så det finns en sorglig verklighet bakom det sockriga barnprogramsskämtet. Men det är ju inte det Totti menar.

För några månader sen dog en när det var derby på Sicilien, så officiellt är det det numera till exempel förbjudet med banderoller på stadion som inte stödjer det egna laget. Man måste skicka mejl eller fax och beskriva sina banderoller lång tid i förväg för att de ska vara godkända. I den första matchen efter den här nya regeln, Roma–Milan för några veckor sen, blev banderollen i Curva Sud med budskapet ”A NOI S’E ROTTO ER FAX”, vår fax är sönder, berömd. Det var ett briljant svar, intelligent och charmigt och i sig ett exempel på den fina med banderollkonsten, den smarta, roliga, ironiska protesten eller driften med motståndaren. Precis så löjlig som banderollen gör den, är ju regeln. Enligt il Romanista fick den som gjort banderollen tre års avstängning från stadion.

Nu däremot, har prefekten Achille Serra lovat att myndigheterna ska behandla den nya regeln ”elastiskt” just i derbyt. Så länge de inte är stötande eller rasistiska kommer banderoller få användas fritt. De är ”lite av fotbollens salt, precis som sångerna. Man ska inte förstöra folkloren”, säger Serra. Åh, det är så fel. Regeln är fel, och sen följs den inte, så allt blir ännu mer fel.

Eller rätt ändå, för derbyt blir i solsken, med banderoller och flaggor och Francesco Totti.

Scudettomatematik

Jag vet att la Gazzetta skriver att ”om den blåsvarta scudetton skulle tillskrivas bara ett namn, vore det hans”, om Zlatan. Jag tycker ändå det känns lite, lite mer som Marco Materazzi är årets scudetto-man. Nu när det är klart känns det mer så. Zlatan är den här säsongens största stjärna i Serie A och en symbol för det vinnande Inter, javisst. I Skys intervju blir det förvirring om hur många scudetti han har vunnit. Zlatan är den ende som är bestämd. ”Nej, de har inte tagit ifrån mig nåt.” Fem har han, tre i Italien. Två med Ajax, två med Juve, en med Inter. Och i omklädningsrummet sjunger Inter ”senza rubare, vinciamo senza rubare”: ”vi vinner utan att stjäla”. Jag vet inte om Zlatan sjöng med.

Rätta mig om jag har fel

Alla jublar visst över att Adriano får två matchers avstängning för filmning efter att han föll till sig en straff mot Roma i onsdags. Själv var det första jag tänkte att ”hur kan han bli avstängd för det, domaren såg ju situationen?” Jag fattar fortfarande inte. Såvitt jag vet kan man bara använda videobilder för att diciplinera spelare efter matchen i situationer där domaren inte redan har dömt under matchen. Så står det i alla fall här, i Codice di Giustizia Sportiva artikel 31 a3, som jag förstår det i linje med Uefas regler:

Per le gare della Lega Nazionale Professionisti, limitatamente ai fatti di condotta violenta o gravemente antisportiva non visti dall’Arbitro, che di conseguenza non ha potuto prendere decisioni al riguardo, il Procuratore Federale fa pervenire al Giudice sportivo riservata segnalazione entro le ore 12.00 del giorno successivo a quello della gara.

Alltså, det av mig fetade: ”...endast våldsamt eller grovt osportsligt beetende som domaren inte sett, och därför inte kunnat besluta om...”.

I det här fallet såg domaren beteendet, och beslutade om straff. En straff som ändrade hela matchens riktning och hade kunnat göra så att slutresultatet blev oavgjort eller att Inter vänt och vunnit. Om det hade skett, hur skulle man då sett på Adrianos avstängning? Diciplindomaren säger alltså att Adriano simulerade och straffen var felaktigt utdömd. Om resultatet hade stannat vid 1–1 hade hans dom betytt att Inters poäng för oavgjort och Romas avsaknad av ytterligare två poäng för vinst, var fel och Roma borde vunnit 0–1. Vad ska man göra då? Skulle han i det fallet sagt att straffen var fel? Om Inter hade gjort ett till mål efter straffen och vunnit med 2–1, då hade diciplindomarens dom inneburit att det var fel att Inter säkrade scudetton i den matchen. En hel scudettofest skulle ha förstörts i efterhand.

Men nu är det ju lätt att stänga av Adriano och säga att straffen var fel, eftersom straffmålet inte påverkar slutresultatet. Och det är inget större avbräck för Inter att sakna Adriano i två matcher.

Nä, jag fattar ingenting. Jag kan bara få den här avstängningen till ännu ett italienskt spel för gallerierna, dessutom ännu ett beslut som anpassas efter (den politiska) situationen, inte efter en konsekvent tillämpning av reglerna.

Men, jag måste väl tänka fel? Ha missat nåt? Eller? Kan nån förklara? Brukar det gå till så här i fotboll, att en diciplinkommitté i efterhand säger att en straff var felaktigt utdömd?

Replik nej tack

Egentligen ville jag bara posta den här intervjun med Francesco Totti från Contro Campo igår, efter matchen då Roma vann över Inter. För den är så fin. Han är fin. Men man förstår väl inte så mycket av den om man inte kan språket, förutom hur lugn vår blyge Checco är, till skillnad från gaphalsarna i Contro Campo-studion.

Jag hittade till Marcus Birros fotbollsblogg och läser att han ”kommer alltid försvara allting Totti gör”. Åh, men titta på Totti, hur uttråkad han är när Giampiero Mughini, mannen med det vita håret, pratar om hur kaptenen aldrig lyckats internationellt. Exakt så ointresserad som Totti ser ut, exakt så tröttsamma är både attackerna på och försvaret av honom, att diskutera den här gamla, gamla frågan: varför folk inte tycker om honom. ”Vill du replikera?” frågar programledaren. ”Nej, jag har inget att säga”, svarar Francesco.

Nåt säger han ju i och för sig. Mughini gav sig på honom redan förra veckan, och Totti undrar skämtsamt om han känner till Monteverde och Trastevere (stadsdelar i Rom). Ja, det gör Mughini. ”Men varför har den här store mästaren aldrig vunnit på den internationella arenan?” envisas han med att fråga. ”För att jag inte spelar i Juve!”, skojar Totti.

Att han svarar så säger kanske mer om att han tänker som en romanista och hur viktig hans identitet som gulröd är för honom, än att det ligger nåt i att just Juventus skulle ha gjort honom till en odiskutabel, internationell stjärna. För även om jag ändå tycker att han är en respekterad fotbollsspelare utomlands, så visst är det väl så att han aldrig riktigt slagit igenom utanför Italien, och att han är ständigt ifrågasatt i Italien.

Francesco Totti är väldigt oglobal av sig. Det är fint, tycker jag. Jag tänker att det finns en motsats här, att det inte går att vara så lokalt förankrad på det sätt Francesco Totti är, och samtidigt så universellt omtyckt och förstådd som till exempel Ronaldinho. Hur mycket Totti än drömt om att få den där Guldbollen eller internationella stjärnstatusen, så har han ändå till slut bestämt sig för att det finns saker som betyder mer än den globala statushierarkin: att det största är att vinna VM, det största är att spela i Real Madrid. Då är det väl också logiskt att han inte får nån särskilt framstående plats på den statusskalan. Samtidigt är det kanske just Tottis val av Roma framför allt som var och en som håller på ett fotbollslag borde kunna förstå. Men varför måste de gilla hur Totti är? Själv tycker jag om Francesco mer än jag kan säga, mer än någon annan fotbollsspelare, men jag känner mindre behov än nånsin att försvara honom.

Undici leoni, a vorte un po’ cojoni

7–1 är i alla fall ett spektakulärt resultat. Det är en sak att förlora en match – ingen hade förebrått Roma om Manchester United hade slagit ut dem ur Champions League på ett normalt sätt – men det är en annan att förlora den med 7–1. Ändå tänker jag att det kanske är meningslöst att skriva det här, kanske handlar sju–ett bara om Manchester United och att de spelade fantastiskt, utomjordligt bra. Men, jag är i Rom och råkar tycka om Roma väldigt mycket, så jag måste väl hitta den gulröda identiteten i det här resultatet också. Eller så behöver jag terapiskriva mig ur det. Eller nä, om jag säger det gör jag mig till, det behöver jag inte, jag är alldeles för optimistiskt lagd och o-supporterig av mig för att behöva det, men 7–1, sju jävla ett, är i vilket fall som helst ett resultat som sätter spår.

Så, ponera att inte vilket lag som helst hade förlorat en CL-kvartsfinal med 7–1. (Speciellt inte sen dess lagkapten sagt att han kände mer för matchen än för VM-finalen han spelade för mindre än ett år sen, för det finns ingen annan kapten i världen som skulle säga så.) Inte Milan till exempel. Roma har både slagit Milan i höstas och spelat oavgjort mot dem aldeles nyss och ligger långt före i ligan, men jag tror aldrig att United hade krossat Milan sju gånger om, som de kunde med Roma.

Ibland tänker jag att Luciano Spalletti är från nån helt annan stans än Fotbollsitalien. Mest tänkte jag på det efter vad som hände i Catania. Mister sa att han han kände sig ansvarig, skyldig eftersom han var en del av fotbollsvärlden, och att man måste se till sig själv först och försöka vara bättre. Jag tror nästan han var den ende som sa nåt sånt medan alla andra tävlade om att lägga över ansvaret på nån annan, och helt säkert var han en av de minst skyldiga.

När han uttalade sig i helgen om våldsamheterna runt Olimpico förra veckan lät han nästan svensk. Han sa sånt som att de som använder kniv är idioter och inga riktiga romanisti, om folk tar med sig kniv till stadion är det ett socialt probem, inte ett fotbollsproblem. I Sverige är det där sättet att prata om fotbollsvåld inte alls ovanligt utan mest tröttsamt, det verkar mest handla om att sätta upp gränser mellan vad som är fint och fult, placera sig själv på den rätta sidan och ”ta avstånd” från de andra, som är slödder och drägg, istället för att försöka förstå problemet. ”Vi är män, de är pojkar.” (”Vi som aldrig sa hora till domaren”, kanske.) Men här, när till exempel Roms prefekt Achille Serras kommentarer om det som hänt bara handlade om att försvara Rom, skylla allt på engelsmännen och säga att det faktiskt finns supportrar som knivhugger folk bland klubbar överallt i världen, inte bara här, då var det befriande bara att Spalletti erkände att det fanns ett problem som var Romas, Roms problem. ”Varje gång våra tifosi beter sig våldsamt eller felaktigt är ett slag mot det som vi byggt upp alla tillsammans”, sa han. Att kritisera Romas fans sådär är inget man gör lättvindigt, speciellt inte om man råkar träna laget.

Förlorar med 7–1 gör man inte heller ostraffat. Efter firandet av VM-guldet vid Circo Massimo i somras sa bland andra Alex del Piero och Gianluigi Buffon att först nu förstår de Rom. Och om firandet kan vara sådär euforiskt att man måste se det med sina egna ögon för att förstå det, är såklart sorgen lika stor, och kritiken lika obönhörlig efter ett nederlag. Francesco Totti är inte så populär till exempel, efter att han sa direkt efter matchen att han inte ville be om ursäkt till fansen, eftersom laget hade givit allt de hade i matchen.

Framförallt klagar folk på att laget inte hade ”palle”, ett ord som i det här sammanhanget betyder samma sak och används precis som det engelska ”balls”.

Det används också på andra sätt, min kompis Cinzia utbrister ofta ”che palle!”, om saker, och jag har ännu inte riktigt förstått uttrycket tillräckligt bra för att veta när det betyder nåt bra och när nåt dåligt. Men i det här fallet, när man blir förnedrad av Man United en, två, tre, fyra, ja ni vet: SJU gånger om – finns ingen tvekan om att ”palle” är nåt man borde haft. Annars är man en coglione, (cojone i Rom) ett ord som bokstavligen betyder samma sak, men som har en annan och otvivelaktigt negativ betydelse, allt enligt könsbildspråkets fantastiska logik.

Roma hade presskonferens i morse, en speciell föreställning eftersom hela laget var där. Plus Mister och sportchefen Daniele Pradé. Pradé började med att säga sånt som att hela laget var där för att visa att de var enade, att de gärna tar emot kritik och inte har något att dölja, men att de inte gillar de personliga förolämpningar som hörts den senaste tiden, eller osanningar som att det skulle finnas meningsskiljaktigheter mellan Luciano Spalletti och Rosella Sensi. När någon sen ber Spalletti att specificera vilka förolämpningarna har varit, hänvisar han just till att laget inte skulle ha tillräckligt med ”palle”, något som Spalletti inte tycker stämmer alls.

Rosella sa ju för ett tag sen att Roma har ändrat mentalitet och strategi, när den italienska fotbollen ofta anklagas för att inte kunna göra det. Fram till nån gång strax efter nio i tisdags kväll tyckte alla att det var toppen. Klubben och laget har varit enade, de har haft roligt, de har kramats, de har spelat vackert och underhållande, de har anfallit, de har arbetat hårt, inte tagit några genvägar, inte köpt ihop nåt lag á la Moratti utan börjat från början, från Bruno Contis ungdomar. Men vekheten har hela tiden funnits där. Bristen på elakhet, på förmågan att stänga matcher, att spela lagom bra för att vinna de gråa vardagsmatcherna, de som Inter alltid vinner till synes utan ansträngning.

Efter matchen mot Manchester har just spelarna, spontant, utan att få direkta frågor om det, tagit upp det korrekta beteendet på planen. När andra klagar på avsaknaden av, ja vaddå – kanske några dobbar i Ronaldos vad, några elaka ord för att få en engelsk back ur balans, en cynisk och gammalitaliensk fyra-fyra-två-kedja för att säkra resultatet när Taddei och Perrotta inte kunde vara med – är spelarna stolta just över att de inte nedlät sig till sånt.

Vad är det egentligen att ha ”palle”? När är det kämpaanda och när är det destruktivt? Spelarna har en annan uppfattning än fansen och journalisterna. Igår sa Cristian Chivu att laget växt enormt vad gäller nerverna. ”Som det var för två år sen, kanske också för ett år sen, hade någon av oss förlorat kontrollen. Sagt något fult, gått in i en närkamp för att ge igen. Den här gången tänkte vi tvärt om bara på att spela, det är den rätta vägen att gå. På söndag ska vi ta revansch direkt. Vi är riktiga män.”

Den hetlevrade veteranen Panucci fick svara på ett påstående idag om att det saknades en reaktion, ”nervosismo”, trots att det stod 4-0. Han tycker frågan är fel, att laget vad gäller uppförande bara förtjänar applåder. ”Det hade kunnat bli sju mål och fyra utvisningar... Förr om åren har Uefa alltid skickat brev och sagt att vi uppför oss fult. Åtminstone på den punkten var vi duktiga den här gången.”

Spalletti påpekar att det är ett viktigt mål för Roma att vinna fair play-ligan. Och Totti sa alltså att laget gav allt, varför ska han då be om ursäkt. Det är precis vad Rosellas och Spallettis projekt går ut på: arbetsmoralen.

Spelarna verkar nästan ännu mer övertygade om den optimistiska Spalletti-fotbollen än Mister själv. Hans främsta förklaring till att det kunde bli 7–1 är att Roma efter det första målet direkt försökte fortsätta spela och kvittera istället för att lugna ner spelet och tänka efter som man ska i en sån situation.

Inte så många verkar bry sig så mycket om att spelarna ser på sitt beteende på det här sättet. De förlorade med 7-1: de är cojoni. Spelarna tjatar förjäves om hur de jobbat i två år och allt det inte kan vara värdelöst för en enda matchs skull. Jag, som annars alltid försvarar de filmande, listiga, spottande italienska fotbollsspelarna, kan inte låta bli att, fortfarande, tycka om Romas snälla killar (”bravi ragazzi”, som Rosella brukar säga) väldigt mycket, även om jag ser problemet. Men så är jag också mycket mesigare och mer vekhjärtad än en riktig romare.

Sju–ett. Kanske har det ingenting att göra med vad Roma är, utan ett undantag, en plötslig katastrof, en meteorit som slår ner, en på miljonen, en olycka. Manchester United. Cristiano Ronaldo.

Också Milan släppte ju in de där tre målen mot Liverpool häromåret.

Vad vet jag. Det måste nog förklaras på romanesco, ändå.

Sanningsdan

Jag minns att jag skrev nåt med rubriken ”Francesco, I’m ready to be heartbroken” innan VM-finalen i somras. Jag lyssnade på Camera Obscura, det var därför. Idag lyssnade jag på Säkert. ”Är du klar och gå ner på stan? Jag är klar och gå ner på stan, är du klar och möta sanningsdan...” Nej, jag var inte redo den här gången, fast jag hade tid att förbereda mig. Ibland är man inte det ändå. Men jag gick ner på stan. Helt plötsligt var hela Rom utslaget och blommande, alla träd. Antagligen hände det igår när jag var ute i en båt på havet. Vid Circo Massimo såg jag trikolorerna, med siffran fyra och ordet ”campioni”, som fortfarande finns målade på väggarna. VM-finalen handlade mest om honom, Francesco för mig fast egentligen var det inte alls hans match. Men nu var det det. Nu hade han sagt att den här matchen var viktigare än VM-finalen. Och jag var inte beredd, jag missade mer än första halvtimmen och då stod det redan jävla TRE, NOLL. Så jag började med att bara önska att den skulle ta slut nån gång, den här viktigare-än-VM-finalen-matchen. Ingen i Romas lag verkade heller vara beredd. 7–1. Sju gånger försökte ni ta sönder hjärtat på mig, Manchester United, fast ni lyckades redan vi tre. Snälla kan vi spela om den här matchen från början, vi var inte beredda!

Fint

More madness

Fascinerande hur olika rapporterna om våldet kring matchen mot United ser ut. Jag köpte la Gazzetta, Corriere dello Sport och Il Romanista igår, dagen efter, och incidenterna ges pytteutrymme i de två vanliga nyhetstidningarna och var inte nån huvudgrej i supportertidningen. Två av tidningarna är ju särskilt partiska, Corriere dello Sport är en romtidning och Il Romanista är Il Romanista. Supportertidningen är den som gör störst sak av händelserna med rubriken på förstasidan ”Alkohol och bråk: det är den engelska modellen”, och ett par artiklar under en vinjett som bland annat talar om hur stan och stadion gav de engelska fansen en lektion i passion och civilicerat uppförande.

I England däremot, har till och med regeringen uttalat sig i frågan.

Saken har såklart växt också i Italien, och blivit toppnyhet hos Gazzettan idag, men att Roma spelar så grymt bra i Champions League är fortfarande störst hos romtidningarna.

Den aldeles nyss så totala italienska beundran inför England och den idylliska engelska fotbollspubliken, har förbytts i indignation. Det är ju alltid såhär, engelsmän som kommer hit och dricker en massa öl och beter sig i vår vackra stad, sen har de mage att skylla på oss!

Och engelsmännen: det är ju alltid såhär, Romas ligister med knivar, polisen som pucklar på oss som om vi vore djur! Det var ju det vi sa innan matchen, vi fick ju rätt.

De engelska tidningarna har jag bara läst på nätet, men de började direkt tala om den italienska polisens övervåld. Det verkar som att de svenska vinklade på våldet också.

Det är naturligt eftersom det var det mest uppseendeväckande som fanns att vinkla på när det inte är ens egen klubb som spelar matchen. Men oroligheterna är verkligen inte det som präglar min upplevelse av kvällen. Stämningen innan var sådär som det är när det är match i en stad: folk som rör sig åt samma håll, som har halsdukar i samma färger, som jag antar att det var i Sverige idag på Allsvenskans premiär. Spårvagnen från piazza Flaminio var full av män som pratade italienska och Manchester-engelska. Jag älskar när det är så. När Gullmarsplan är fullt av folk i bajentröjor och grönvita halsdukar. I onsdags var det så, fast gånger tusentals, det var härligt. Olympiastadion är i princip aldrig så fullsatt som den var. De vanliga amerikanska, svenska och japanska turisterna syntes inte till, alla var romare, alla kunde texten till världens vackraste Roma-hymn innan matchen. Visst fanns det nån slags elakare sida av stämningen med visslingnar och burop åt motståndarfansen, inte bara åt saker som händer på planen. Kanske kan man ogilla den delen av det italienska tifoseriet. Mest var det ett hjärtligt, mäktigt stöd för Roma. (Utom kanske från mannen som satt bakom mig, som hatade Totti! Varje gång Francesco gjorde ett misstag klagades det bakom min rygg över vilken coglione han är. ”Cazzo, stick hem till Ilary istället!”)

Men det är min upplevelse. Hade jag varit unitedfan hade jag antagligen mest kommit ihåg slagsmålet med polisen oavsett om jag var en del av det eller stod längst bort, så jag förstår ändå uppståndelsen.

Polemiken började ju redan innan matchen, när Manchester United skickade ett brev till sina supportar om vilka faror som väntade dem i Rom. Romarna blev upprörda och menade att Rom minsann är en fredlig och gästvänlig stad. Samtidigt fanns ju samma förväntan på de engelska fansen. Prefekten Achille Serra, som var så upprörd över Man Uniteds varningar, bestämde tidigt att all alkoholförsäljning, förutom i samband med måltider på restauranger, skulle vara förbjuden i hela stan på matchdagen, en åtgärd som infördes efter att en supporter till Middlesborough blev knivhuggen i stan förra året. Men det var såklart inte så många som följde alkoholförbudet. Il Romanista testade och kunde lätt som en plätt köpa med sig fem ölflaskor inne i centrum. Det talas också om att många av engelsmännen på stadion var fulla och att en stor grupp dök upp utan biljett. Poliserna ska ha släppt in dem på stadion ändå eftersom det var enda sättet att hålla dem under uppsikt.

Och så skälls det på engelsmännen: hur kan de dricka så mycket och komma hit utan biljett och ställa till bråk! Engelsmännens alkoholintag är nåt som italienarna ser allvarligt på. Och så skälls det på italienarna: hur kan de istället för att ta om hand folk som är fulla och bråkiga och inte har biljett – släppa in dem på stadion!

Och varför hugger de folk med kniv? Det går inte att komma ifrån, att det bara var engelsmän som blev knivskurna.

Lustigt nog stannade Uniteds lag en extra dag i Rom och åkte hem först idag. Igår promenerade Cristiano Ronaldo, Rooney och de andra stjärnorna lugnt genom centro storico och åt middag på en restaurang, utan extra försiktighetsåtgärder vad jag vet.

Jag satt i Curva Nord i lördags när Milan var här, också då var det oroligt mellan den sektionen och bortasupportrarna bredvid, den gången efter matchen. Då var det verkligen provokationer från båda håll. Förolämpningar, obscena gester, vattenflaskor som kastades, hetsk stämning. Men det går inte att ta sig från den ena sektionen till den andra, jag vet i alla fall inte hur det skulle gå till, och bortasupportrarna hålls ju alltid kvar efter matchen, så det blev aldrig våldsamt på allvar. I matchen mot Manchester fanns polisen emellan, på unitedfansens sektion, och det blev bråk mellan dem och engelsmännen, men bland romafansen var det mest lugnt vad jag kunde se. Men jag såg inte allt. Om polisen hade kunnat bete sig annorlunda och mer fredligt kan jag inte säga, säkert är det så. Vad jag såg var att våldet kom från båda håll, engelsmännen var inga oskyldiga offer.

Jag antar att det var de sämsta sidorna av Italien och England som möttes på Olimpicos norra läktare i onsdags, och på några platser på stan. Italienare som sätter upp regler som ingen följer och sen tar till övervåld när situationen håller på att gå snett. Alkoholstinna engelsmän som beter sig illa utomlands och ställer till sånt som de inte kan syssla med hemma. I England hade folk som kunde tänkas starta bråk på läktaren aldrig släppts in på arenan till att börja med. Men om man vill kalla det kravaller som hände på Olimpico har man gjort en generös tolkning av ordet. Arton skadade, en allvarligt, är såklart arton för många. Kanske hade det kunnat gå mycket sämre, ändå.

Addio, Manchester

– Ahó, dove vai?

– Pé vedé la partita!

Och så skyndar vi vidare. Vi har väntat så länge. Vissa sen den 30 maj 1984, när Roma förlorade Europacupfinalen mot Liverpool på Olympiastadion i Rom. Dit vi är på väg nu. Vi har köat och köat, trixat och fixat för att få en plats. ”Bigliettopoli” kallade Il Romanista biljettkaoset häromdan, men känslorna mjuknar ju närmare matchen kommer och igår var rubriken istället ”la fila d’amore”. Kärlekskön. Hela dan har det regnat, men nu klarnar det, luften är fuktig och varm och alla förberedelser snart över. Jag börjar från andra änden av stan, redan här hörs surret om matchen. Trängs i tunnelbanan, på piazza Flaminio står kravallpolis och vaktar övergångsstället, trängs på spårvagnen. Vid Piazza Mancini myllrar alla samman, hela bron över Tibern är full av folk som går och folk på scootrar, snart är varenda plats på arenan upptagen. Kanske fler än sjuttiotusen munnar sjunger Roma, Roma, Roma, tar i extra i den sista refrängen, hela stadion är gulröd av halsdukar, hela stadion är klacken. Jag vet inte senast det var såhär många, som visslade när motståndarelvan lästes upp (man hörde inte ett ord), som fyllde i ”TOTTI!” när speakern presenterat den siste spelaren, ”vår kapten, vår symbol, nummer tio ...” ”TOTTI!”

Jag satt på långsidan för en gångs skull, och uppfattade alltså själva spelet, för en gångs skull. Från första sparken var det Romas match. Direkt var Chippen igång och skapade farligheter. Hela publiken levde med i varje händelse på plan, applåderade, suckade, visslade, ropade ”daje!” (romerska för ”heja”), reste sig och satte sig igen. Roma, som väntat så länge på den här matchen, såg precis lika stort ut som det gigantiska Manchester United, som jag antar kalkylerar med att gå till minst kvartsfinal i Champions League varje år. Men oj, vad vi saknade avstängde Pizarro efter ett tag. Alex Ferguson sa innan matchen att Totti är Romas arkitekt, men utan Pizarros regi stannar allt lätt av. Så fort Manchesterfansen försökte göra sig hörda visslade resten av stadion.

Domaren arbetar som musiklärare, vilket jag tog som ett gott tecken innan matchen eftersom min pappa är musiklärare. Mycket riktigt visade han ut Daniele De Rossis idol Paul Scholes i första halvlek. Och så kom målet, jag minns bara att det var Taddei som gjorde det och att det var sådär att bollen liksom hängde kvar i straffområdet och rätt spelare var på rätt sida om den och man visste att nån av dem kommer få in den i mål. Och så fick de det.

Halvleksföreställningen stod Manchesterfansen för. Nu när jag kommit hem har jag fått veta att det var bråk redan innan matchen och flera har blivit knivhuggna och körts till sjukhus, men av det märktes ingenting precis runt arenan. Tydligen var det romafans i Curva Nord, sektionen bredvid bortasektionen, som började kasta vattenflaskor på engelsmännen efter Romas mål, jag såg inte det, men jag såg hur engelsmännen betedde sig strax efter. Vi stod alla lugnt på läktaren mittemot under pausen och tittade på hur unitedfansen försökte kasta grejor mot romacuvan, och framförallt hur de slogs med polisen. Efter ett tag stormade poliserna fram mot dem och trängde ihop dem, bort från norrkurvan, men det såg inte ut som om nån blev allvarligt skadad. Efter polemiken innan matchen, om att Manchester United varnat sina fans för farliga delar av Rom, bland annat precis den vägen jag själv åkte till stadion, kändes det nu snarare som om det var engelsmännen som kom hit och var våldsamma. Speciellt efter den söta koreografin innan matchen, när Ultras romani vecklade ut en vacker teckning av en uppsträckt arm som höll i en gulröd flagga, och runtomkring tände alla små ljus.

Jag vet inte vad Spalletti sa till laget medan allt det här hände, men efter paus fylldes man bara av mer och mer glädje över Romas spel. Allt såg så säkert ut. De spelade vackert, de spelade ut United. Man bara visste att det skulle komma ett mål. Istället var det engelsmännen som gjorde det. Den där Ronaldo, min pappas favoritspelare, så pappa förde tydligen både tur och otur med sig, fick tag i bollen, satte fart på ett anfall, helt plötsligt, och helt plötsligt var hela matchen vänd till deras fördel.

Men Romas mål kom också, och gav oss hoppet tillbaka. Och på nåt vis blev det väl oavgjort. Nu får vi vänta igen. Vi väntade så länge och nu måste vi vänta en vecka till. Men Roma var det bättre laget, åtmistone lika bra. Som Manchester United. Roma har ett av Europas bästa fotbollslag igen. Och runt stan ropar folk ”addio Manchester!” ändå.

Mindre än en vecka kvar

Såhär dagen efter slår det mig att jag nästan glömt att landet jag befinner mig i spelat EM-kvalmatch. Det finns bara en match här i Rom. Manchester. (Och jag ska gå! Ja!)

Man måste också påminna sig om att Milan kommer hit på lördag. Jag tror de kommer vinna. Det borde vara en av säsongens höjdpunkter att möta Milan, men hur ska spelarna kunna koncentrera sig på det bara fyra dagar innan Manchester? Roma har den sortens lag som behöver inspiration för att spela bra.

Kanske var det detta Lagerbäck och ingen annan förstod går, när Chippen inte fick starta för Sverige. Hur skulle Wilhelmsson kunna koncentrera sig på en EM-kvalmatch när det bara var en vecka kvar till Champions League? Han är ju romare.

Casino Champions

Svag och ynklig har jag i förkylningsdimmor tagit mig runt överallt. Försökt vid lottomatican på via Tiburtina, Roma Store vid piazza Indipendenza, ringt och fått höra att det är utsålt, väntat i evigheter på att Listickets hemsida ska laddas, tryckt på ”conferma” femtioelva gånger tills hemsidan kraschade när allt nästan var klart – men nu har jag biljett. Tror jag. Jag har ett nummer i alla fall, men informationen är helt obegriplig, jag är faktiskt inte säker på att jag har gjort allt som behövs. Ändå tog det fanimig hela dan. Men jag skyller på mig själv, jag kunde ju gått upp klockan fem och köat. Eller förresten, jag skyller på förkylningen.

Allt handlar i alla fall om Roma–Manchester. Matchernas match just nu i den här stan. Framför varenda biljettsäljande tabaccheria och AS Roma Store står en mer eller mindre stor klunga människor och trängs. Tidigt i morse delade de ut nummer till alla som köat sen i natt. Det vill säga, på många ställen köade de inte så mycket som armbågade sig fram. De skulle släppa biljetterna klockan tio, men på flera ställen började de innan nio. Trycket var för stort. Få är nöjda, överallt är det casino. Försäljare har delat ut fler könummer än de har biljetter, Rosella har fått be om ursäkt för tumultet och oredan.

Säsongskortsinnehavarna har lugnt kunnat köpa biljetter i en vecka, men Roma har aldrig haft så få med säsongsbiljett som den här säsongen. Sen hände det omöjliga att Roma gick vidare till kvartsfinal i Champions League, och nu vill alla gå på match.

Minnen

Mitt i en långlång söndagspromenad runtsnurrandes i Roms centrum idag, satte jag mig på en bänk i Vatikanen. En ensam japansk turist kom och satte sig bredvid, i handen hade han en stor, tjusig bit chokladtårta på ett guldigt pappfat. Han tog upp mobiltelefonen och fotograferade tårtbiten från två vinklar, sen åt han upp konstverket.

Och jag började tänka på när jag var och såg Lazio förra söndan, och ett par framför mig på långsidan där jag var. Hon var liten och nätt med blonderat hår och tajta jeans, han var nog hennes pojkvän eller man fast han såg ut att vara minst femton år äldre, en välklädd italiensk medelålders herre. Varje gång Lazio gjorde mål (det vill säga tre) reste hon sig genast, klistrade på sig ett leende och poserade, och fick sitt sällskap att fotografera henne så med sin mobilkamera, med den jublande curvan i bakgrunden. Just curvan – inte planen eller spelarna. Antagligen såg det ut som om hon stod i en full, jublande stadion på bilderna, fast där vi satt var det ganska glest och behärskat.

Det var också en bild av relationen mellan dem med de dyra biljetterna och de som gör liv på kortsidan. Avståndet är ganska långt. Utifrån är curvan en fascinerande kuliss, vem vill gå på stadion utan den, som är ett skådespel i sig? Men att den är sådär stor och mäktig och välregisserad för också med sig problem, som vi blivit extra påminda om på senare tid, som politikerna nu försöker lösa. Och vem vill gå på match om man ska behöva vara rädd? Det är ganska tråkigt när läktarens långsidor gapar tomma och inte deltar, hur vacker curvan än är. Hur ska man fylla båda?

Turisten njöt i alla fall av sin tårtbit sen han fotograferat den. Paret på läktaren gick innan matchen var slut.

Military madness

England. Så fort supportrar och säkerhet på stadion diskuteras i Italien hänvisar alla till England som en förebild oavsett hur oeniga de är i övrigt, som de mycket riktigt påpekade i le Iene i måndags. Jag själv verkar prata om le Iene ofta på sistone, jag är såklart lite vänligt inställd till programmet eftersom fina Ilary är programledare med sin Totti-dotter i den stora magen, men det är italiensk teve, dessutom Berlusconis teve, och alltså – mer eller mindre schifoso, som all teve här. (Ja, förutom den här reklamen. Och Ilary då.) När tre reportrar från le Iene beger sig till Manchester och matchen mellan Manchester City och Chelsea för att ta reda på hur det egentligen är i detta England som alla tjatar om, ser de: inget våld, ingen som är rädd att bära sina klubbfärger utanför stadion, snälla och glada poliser, barn och gamla, publiken som applåderar sitt lag trots att de förlorade. No problem, nessun problema. Klart att man vill ha det så.

Att många engelska klubbar har utländska ägare, att biljettpriserna är höga och avståndet mellan fansen och klubbarna ökar allt mer, att ligan domineras av utländska spelare, är pengafixerad och kommersialiserad och att det engelska landslaget under VM inte hade ett uns av den moral och vilja till fotbollen som gjorde att det italienska vann turneringen – så långt kommer aldrig diskussionen i Italien. Men kanske borde man välja också allt det framför att folk dör.

I Manchester finns inte heller banderoller, bengaler, flaggor. Inget organiserat tifo. Det är svårare att bestämma sig för om man vill ha sånt eller ej.

Den 30 mars träder ett nytt direktiv från inrikesministeriet i kraft, som förbjuder trummor och megafoner på italienska stadion, och inför stark kontroll av flaggor och banderoller. Banderollerna, italienarnas specialitet, som ofta är ironiska och roliga och ibland rasistiska och idiotiska, får bara innehålla budskap som är till stöd för den egna klubben. Flaggor får bara prydas av de egna klubbfärgerna, eller färger som tillhör de stater som representeras på planen. (Ingen risk för Chippens söta lilla svenska flagga i Romacurvan, alltså.) Vill man ta med sig en banderoll måste man anmäla detta hos den arrangerande klubben senast sju dagar innan matchen, med information om material, mått, innehåll och vilken del av stadion man tänkt sig visa sin skapelse. Koreografier måste meddelas på förhand, och måste avslutas innan matchen börjar.

Men det är en sak att införa regler som ska få läktarna att se ut mer som i England, en annan att genomdriva och efterleva reglerna på ett rättssäkert sätt. Supportertidningen Il Romanista har till exempel kommit på att imorgon är sista dagen för att meddela banderollerna till nästa match på Olympiastadion i Rom, den mellan Roma och Milan. Tyvärr har inte så många andra upptäckt det. Varken supportrarna eller klubben är redo för proceduren, ingen har ännu skickat in nån banderollförfrågan, många vet inte om de nya reglerna och klubbarna har inte förberett sig, skriver Romatidningen idag. Så, det återstår att se om det blir några banderoller under Roma–Milan, eller om eran med de hårda banderollreglerna kommer börja med undantag från desamma.

Samtidigt är det mycket liv om det nya Amato-dekretet om säkerhet på sportarenor, som ska klubbas igenom i parlamentet senast den 9 april om allt går enligt planerna. Det handlar om hårdare regler och kontroll av fotbollspubliken, hårdare straff för den som tänder bengaler, bryter mot reglerna, är våldsam eller uppmanar till våld i och kring arenorna och så vidare. Men ligaföreningen har fått till stånd mjukare formuleringar om hur mycket klubbarna måste bidra ekonomiskt för att förbättra arenorna.

Jag undrar vad som händer nu med sportministern Giovanna Melandris lag om att tevepengarna ska fördelas mer rättvist, hon har hållt på med den sen hon tillträdde och påminner om den då och då, men när kommer den? Hennes position kan ju knappast ha förstärkts av att Prodiregeringen föll och återuppstod häromveckan. Det som skiljer italiensk fotboll från de andra europeiska ligorna, är ju att en så stor del av klubbarnas inkomster kommer från teve, vilket gör att de kan strunta i stadionpublikens säkerhet. Dessutom förhandlar alla var för sig och de stora klubbarna får mycket mer än de små. Att omfördela tevepengarna – det vore en verklig förändring. Men de mäktigaste klubbarna vill inte, såklart, och alla minns ju Calciopoli, Catania... Klubbarna brukar få som de vill, allt förbli som förut. I fotbollen, i Italien.

Madness is killing the country.

Därför, dagens låt: The Concretes har gjort en fin cover på Graham Nash fina Military Madness.

Lapoläsning

Idag skriver jag om Juventus och Lapo Elkann i Sportbladet!

Lazio alé

Idag började Lazios tifosi heja på sitt lag igen. Eftersom Romas Curva Sud hade en 15 minuters tifostrejk förra söndan kan jag föreställa mig hur det var förut, när Curva Nord satt tyst. En hel curva, den enda fullsatta delen av stadion, som bara tiger. Det är en tydlig, kuslig protest. Jag blev obekväm av bara en kvart, i Lazio har de hållit på i match efter match. Sött nog var den första banderollen som syntes en uppmaning att hjälpa lille Edoardo, ett barn här i Rom som har nån svår sjukdom och som alla samlar in pengar till.

Jag var ännu lite olagligare den här veckan än förra. Min biljett tillhörde en Cristiano de Lucia, eftersom hans namn står på biljetten får alltså bara han använda den och måste visa id-kort vid ingången. Jag fick den av en steward på stadion. Snart ska nya regler börja gälla, dem som romafansen protesterade mot förra veckan, bland annat om att man inte får ha stora flaggor och banderollerna bara får handla om stöd för det egna laget. Knappt nån koreografi mer alltså, men sjunga får man ju fortfarande. Undrar om banderollen om Edo hade godkänts.

St Patrick’s day

Rugby, som sagt. Idag kan jag rapportera från Rom att det spelats rugbylandskamp på Flaminio-stadion mellan Italien och Irland. På Piazza del Popolo har de satt upp en storbildsskärm och öltält under rubriken ”Passione Italiana”, hela stan är fylld av av folk i blåa eller gröna tröjor. Italien har Kappa-tröjor som ser ut som fotbollslandslagets gamla, är det från EM 2000 man minns dem? I övrigt fattar jag ingenting. Jo, Irland vann.

Rom-måndag

De bryr sig mest om rugby i det här landet. Just nu pågår nån slags sex nationers rugbytävling, jag hade inte hört talas om att den fanns innan jag kom till Italien. Gli Azzurri är outsiders, kämpar, Fratelli d’Italia. Rugby är stort, men nej, det är såklart inte sant att den går före fotbollen. Men den är liksom naiv, oförstörd, bara entusiasm, inte som den komplicerade och solkiga calcion, som är nästan så svår eller ointressant att man blir trött på den, fast bara just nästan. Roma har ju herregud tagit sig till kvartsfinal i Champions League, till exempel, och så finns Ibrahimovic.

Jag var på stadion igår och också där fanns den här konstiga blandningen av trötthet och en passion som ändå inte dör. Hela laget fick applåder innan matchen för att de är såna bravi ragazzi som givit oss en kvartsfinal i Champions, och Amantino Mancini, som liksom blåste upp Rom med stolthet när han gjorde det där målet, fick nästan lika stora applåder som Kaptenen när laget presenterades. Sen satt Curva Sud tyst i första kvarten, som ”ett vrål av vrede” meddelades på en banderoll. Det var en protest mot det nya anti-våldsdekretet och helt absurt. Hela den kompakta, stora curvan, alldeles tyst och stilla och utan en endaste flagga. (Själv råkade jag göra ett oavsiktligt litet test av säkerheten på stadion genom att glömma ta med identifikation, men jag kom såklart in ändå, jag tror inte ens jag hade behövt vara en svensk flicka som sa ”oddio, det har jag glömt”, bekymrat på italienska. Folk från teveprogrammet Le Iene kom häromveckan in med biljetter tillskrivna bland andra Karl Marx.)

Sen blev allt normalt, och Totti gjorde mål på straff! Och Zlatan, han tog över hela Milanoderbyt, det som skulle handla om Ronaldo. Alla har redan sagt allt om hur Ronaldo är hans barndomsidol så jag behöver inte säga hur mäktigt det var och hur det lyser om Zlatan nu. Men jag såg allt att han försökte sig på att göra mål som Mancini, och det misslyckades han med. Champions League-mål är han inte så bra på. CL borde liksom vara Zlatans scen, hans sorts matcher, men de verkar aldrig bli det i praktiken. Tur att han har landslaget, då. Tänk att Lars Lagerbäck kommer läsa upp Zlatans namn när han presenterar Sveriges lag i övermorgon. Vilken grej! Det känns overkligt, men så blir det väl ändå?

JA!

.
♥
TACK!

As there are turns of feature between an aquiline nose and a flat one

Jag får brev från den unge Werther varje dag. Nu har Albert kommit och Werther är olycklig för han börjar inse att han aldrig kan få Charlotte, som han älskar – men han vänder mina egna ord emot mig i sitt brev idag! Är jag inte själv lika ovillig att ge upp hoppet om min käre Zlatan, flyr jag inte på samma sätt ödet och det oundvikliga ställningstagandet, ovillig att acceptera Sverige utan honom, en kropp utan en arm.

AUGUST 8.

Believe me, dear Malena, I did not allude to you when I spoke so severely of those who advise resignation to inevitable fate. I did not think it possible for you to indulge such a sentiment. But in fact you are right. I only suggest one objection. In this world one is seldom reduced to make a selection between two alternatives. There are as many varieties of conduct and opinion as there are turns of feature between an aquiline nose and a flat one.

You will, therefore, permit me to concede your entire argument, and yet contrive means to escape your dilemma.

Your position is this, I hear you say: ”Either you have hopes of obtaining Charlotte, or you have none. Well, in the first case, pursue your course, and press on to the fulfilment of your wishes. In the second, be a man, and shake off a miserable passion, which will enervate and destroy you.” My dear friend, this is well and easily said.

But would you require a wretched being, whose life is slowly wasting under a lingering disease, to despatch himself at once by the stroke of a dagger? Does not the very disorder which consumes his strength deprive him of the courage to effect his deliverance?

You may answer me, if you please, with a similar analogy, ”Who would not prefer the amputation of an arm to the periling of life by doubt and procrastination!” But I know not if I am right, and let us leave these comparisons. Enough! There are moments, Malena, when I could rise up and shake it all off, and when, if I only knew where to go, I could fly from this place.

THE SAME EVENING.

My diary, which I have for some time neglected, came before me today; and I am amazed to see how deliberately I have entangled myself step by step. To have seen my position so clearly, and yet to have acted so like a child! Even still I behold the result plainly, and yet have no thought of acting with greater prudence.

“Why was there a photographer already waiting at the hospital?”

Jag vet aldrig riktigt om jag älskar Lapo Elkann eller tycker han är skittöntig. Jag kan inte ens bestämma mig för om han klär sig snyggt eller fult, men jag antar det är felen som gör hans stil intressant. Han är i alla fall en av få inom Juventus som är emot Moggi, och det var han också redan före Calciopoli. Nu lanserar han även en rolig konspirationsteori!

O Zlatan, min Zlatan

Jag har tänkt på en sak Zlatan sa i den berömda intervjun i Corriere dello Sport för en vecka sen, jag glömde bort den först när jag fortsatte läsa artikeln men sen kom jag på den igen. Han säger apropå sina känslor för Juventus:

När jag gick från Juve kritiserades jag mer än andra, till exempel Zambrotta och Thuram, som hade varit längre tid än jag i Turin. Det är lite konstigt, men egentligen gör det mig ingenting eftersom det är ett erkännande att jag varit viktig inte bara med min kvalitet, utan att jag också förmedlat känslor till supportrarna.

När han kan tänka sådär rimligt och klokt om Juventus tifosi, vad tänker han då om Sveriges fans, som han också lämnat? Har han brutit med hela Sverige nu eller, eftersom han inte säger nånting. En del säger att vi borde glömma Zlatan och satsa på de som vill vara med i landslaget. Det är väldigt förnuftigt tänkt tror jag, eftersom jag inte tror att Zlatan kommer säga ja oavsett vad Lasse Lagerbäck eller nån gör. Men det är ju ändå omöjligt tänka så. Lika omöjligt som det verkar vara för mig att alls sluta tänka på Zlatan, eller att överhuvudtaget resonera förnuftigt i frågan för då kommer jag bara fram till hur omöjligt det är att Zlatan kan komma tillbaka till landslaget inom en överskådlig framtid. Och sen den här barnsliga känslan att jag inte vill komma fram till det, jag vill bara att Zlatan ska spela i mitt landslag, så fixa det nu, snälla, nån. Det är alldeles för sorgligt som det är nu. Det är inte ens mest av det rimliga skälet – att Zlatan är en av världens bästa spelare och därför väldigt bra att ha i Sveriges lag – som jag vill att han ska komma tillbaka. Jag vill ha honom i Sverige av samma anledning som jag ser Inters matcher fast jag vet på förhand att de kommer vinna. Jag ser dem för att Zlatan spelar. Det är därför Juventus fans blir extra arga på honom och jag inte hade en tanke på att se matchen på teve när landslaget var i Egypten men om Zlatan varit med hade jag längtat till den hela dan.

Han vet ju att han är en sån spelare, som är mer än bra, som förmedlar känslor. Han vill ju vara det. Om det är någon som vet och intresserar sig för vad som skiljer en stor spelare från en bra, är det Zlatan. Så varför kan han vara så rimlig med Juventusfansen men om Sverige kan han inte ens prata? Jag antar att det betyder att han bryr sig väldigt mycket, i alla fall.

...

Och det kanske var fel på nåt vis, att överhuvudtaget bli glad över nåt som hände på en italiensk fotbollsplan i går? Ja, allt är väldigt fel, och det har det varit hela tiden och det kommer det fortsätta vara. Jag minns att hela den här säsongen i Serie A började den 9 september med att Francesco gick in på Olympiastadion i Rom med klubbvimpeln i byxlinningen och sitt barn på armen, och hur hjärtat brast så vackert det var när Cristian fick hälsa på curvan för första gången, men inte ens då kändes det som en början som symboliserade nånting annat än ett undantag. ”Sen är det ju aldrig så fint, helt”, som jag sa. Men jag lät ändå mitt hjärta brista. Ska man ta bort hela skiten, hela fotbollen, göra om allt? Ja, det borde man, men det går inte. Man vänjer sig så lätt, det är oansvarigt.

Bäste svensk

Jag känner mig ganska likgiltig till att Anja Pärson tar en massa VM-guld. Man måste liksom hålla på och räkna efter för att fatta. Hur många har hon egentligen? Hur många kan hon ta? Hur stort är det här? Jaha, nu tog hon ett till.

Men jag fick ändå nationalistiska glädjekänslor i går. Jag förtjänade dem inte, eftersom jag var helt sur över att Chippen gick till Roma först. Trots att jag gärna ser honom i landslaget. Men jag ville verkligen inte att mitt fina Roma skulle bli ett ”svensklag”, jag ville att det skulle vara mitt. Sen spelade Chippen riktigt bra, det var lite jobbigt men han vann mer och mer över min snobbism. Och i går: det var som den här löjliga, typiska upphetsningen över Christer Fuglesang eller Svennis, svenskar som får uppskattning utomlands. För Chippen kom in med en kvart kvar av matchen, och Totti sökte honom med passningar hela tiden, och Chippen passade tillbaka, och Totti passade igen och Chippen slog ett inlägg som Totti nästan nickade i mål, och när Totti gick över plan för att bli utbytt log han mot Chippen och klappade om honom när han gick förbi! Och man behövde inte räkna eller försökta tänka ut: hur stort är det här? För det kändes ju direkt när man såg det. Vad har Christer Fuglesang mot det här? Vad kan vara större eller finare än att få en passning från Francesco Totti?

INGENTING!

The moment I most desire

Jag läste nyss The Arms of the Infinite av Christopher Barker. Han är son till författarinnan Elizabeth Smart och poeten George Barker. Boken handlar om hans föräldrar och om hans uppväxt. Smarts och Barkers kärleksförhållande fascinerar mig. Kort kan man säga att hon förälskade sig i hans språk när hon läste hans poesi. Hon hade redan bestämt sig för att hon skulle gifta sig med en poet, och nu bestämde hon att poeten var han, fast hon aldrig hade träffat honom. Då visste hon inte att han redan var gift. Han visade sig också vara rätt oduglig, ljög och svek ständigt henne och alla, men hon älskade honom hela livet och de fick fyra barn, även om de aldrig levde ihop. Kanske fascinerar det mig mest för att jag själv blir så förförd av Smarts språk, i boken som handlar om deras kärlek, By Grand Central Station I Sat Down and Wept. Christopher Barkers bok fascinerar mig också länge, tills jag tröttnar lite. Den här konflikten; hennes förälskelse i honom eller i kärleken, hans oförmåga att leva upp till det eller att bryta med henne, hans ständiga löften och hennes ständiga besvikelse, hennes oförmåga att bryta med honom eller med kärleken, upprepar sig bara. Inget förändras.

Antagligen har jag nu lagt ett alldeles för dramatiskt anslag på en text om att Zlatan inte vill spela i Sveriges landslag. Men grejen är att det är så omöjligt att säga nånting om Zlatan så jag måste hitta nån omväg. För vi gör det såhär dramatiskt hela tiden. Vi har byggt upp de här känslorna och teorierna och symbolerna kring Zlatan och nu går det inte att ta sig ur det ordslottet. Nu får vi sitta där som Betty Smart och bli besvikna, förförda och inte vilja ge upp förälskelsen. I Zlatan eller allt vi vill han ska vara. Det finns inget utrymme för en utveckling här. Och det är vårt eget fel. Jag vet inte när jag tröttnade på att prata om Zlatan, det var nån gång i somras tror jag. Jag brukade fascineras av att man inte kunde prata om honom utan att det blir ideologi, nu gör ideologiseringen mig matt. Men det är inte heller sant att jag tröttnat, eftersom jag skriver om honom nu till exempel. Jag kan inte göra slut med Zlatan, men jag vet inte hur jag ska reagera när sånt här händer längre. Det är omöjligt att inte ställa sig på nån sida eller förhålla sig till en oändlig massa redan sagda ord. Och fast alla pratar, så säger de bara samma sak. Jag kan inte heller säga nåt mer. Det är väl såhär nu? Zlatan och Sverige som inte går ihop och som inte kan glömma varann. Samma konflikt, allting upprepar sig, inget förändras.

Rosella

Inte förrän idag lyssnade jag på en inspelning av en rörd och stolt Rosella Sensi från presskonferensen när Luciano Spallettis nya kontrakt med Roma presenterades förra veckan. Det var ju ungefär det finaste man kan tänka sig höra på.

Vi har påbörjat en ny strategi. I en italiensk fotboll som ofta anklagas för att inte kunna ändra mentalitet, har vi satt upp regler och tydliga åtaganden. Att satsa på de unga, på italienska spelare, på hängivenheten till klubbtröjan, på beredvilligheten att göra uppoffringar.

Lyssna, som kontrast till Moggi. Alla hennes ord bekräftar bara vad hon redan visat i handling, vilket gör saken ännu finare. Rosella, Spalletti, Baby-Roma: framtiden. Det säger jag inte som tifosa. Eller okej, inte bara.

Grattis Italien! (Sagt med Dressman-röst)

Luciano Moggi blir lärare. Den före detta Juve-direktören ska, den 9 februari klockan 11, träffa studenterna på instituet för teknik och ekonomi ”G.B. Vico” i Agropoli, med anledning av en temadag på skolan tillägnad sport och utbildning. Efter mötet deltar Moggi i bildandet av den första ”Juventus Club Luciano Moggi”, som samtidigt slår upp dörrarna för ytterligare fyra andra klubbar i Syditalien tillägnade honom.

Självbild

När Zlatan kritiseras i Italien brukar det oftast handla om en av två saker. Antingen är det hans heta temperament (La Gazzetta nominerade honom häromdan i sina ”Oscar”-utmärkelser för första halvan av säsongen i klassen ”svartvit film” för att han spelat bra men brutit reglerna för mycket) eller hans brist på egoism, ”elakhet”, förmåga att vara konkret framför mål. Att han gör för få mål, helt enkelt. Han har gjort sig känd som en som hellre gör en målgivade passning än ett mål. Det är ingen som ser det som ett stort problem just nu, men som något han kan förbättra. Zlatan godtar aldrig riktigt kritiken om att han borde göra fler mål utan försvarar sig alltid med att det viktiga är att laget vinner, inte att han själv gör mål. Jag tycker det är rörande hur han i i princip varenda italiensk intervju gör sig till ett perfekt språkrör för en svensk fotbollsideologi.

Zlatan hade presskonferens i går, så i dag är han i alla tidningarna. Han fick frågan om han har satt upp någon målsättning för hur många mål han ska göra. Han säger att han inte har något sådant mål utan bara försöker spela så bra han kan och då kommer också målen. Men han tillägger att en av de sakerna som allra mest utmärker hans spel – ”som ni ju alla mycket väl vet” – är att han försöker hjälpa lagkamraterna att göra sitt bästa. ”När jag spelar bra spelar också lagkamraterna bättre. Alltså ser jag fram emot det nya året med det viktiga ansvaret att bära”, sammanfattar La Gazzetta dello Sport hans ord.

Är det det som är att spela för laget?

Amerikansk-iranska relationer

En sak jag glömde säga om 2006 häromdan var att årets mest rörande film var Offside. Det var så fint hur den inte alls var agitatorisk eller försökte berätta någon hjältesaga, utan bara visade att kvinnor också är människor. Och hur orimligt det är att de inte behandlas som sådana. Det var inte bara fint utan effektivt, sorgligt att en film kan vara subversiv bara genom att gestalta den tanken: att kvinnor är människor.

The Global Game skrev till Irans president Mahmoud Ahmadinejad och frågade varför det är så i Iran, och fick svar av landets sportmyndighet. Roligt!

Svårsvalt

”Vi kan välja att minnas andra saker.” Ja, sannerligen. Jag visste väl att jag inte borde ha börjat året med att titta på SVT:s VM-krönika. Jag vet ju att jag nästan aldrig vill minnas samma saker som SVT-sporten vill. Tack i alla fall för att jag fick komma ihåg den vansinniga matchen mellan Portugal och Holland och hur underbara Frankrike var mot Brasilien.

Annars antar jag att SVT:s krönikör satte huvudet på spiken. Vi väljer att inte minnas vem som vann fotbolls-VM 2006. Frågan är varför. Jag minns att jag tänkte under VM att om de blå vann så skulle resten av världen bli tvungna att ta itu med Italiens problem på nåt vis, förhålla sig till dem. Italien skulle bli våra världsmästare i fyra år, våra representanter, och deras problem också våra. Men nej. Istället väljer vi att glömma dem. Krönikan är bara ett exempel på det.

Det var VM:s vackraste historia, det italienska dramat. Den fulaste också. För ful, tydligen. För mycket verklighet? Eller varför ska man välja att klaga på ett tråkigt VM, när historien om världsmästarna finns precis framför ögonen? SVT har en vana att kalla idrottsevenemang för fester, så också i den här VM-sammanfattningen. Så jag antar att Italien förstörde ”VM-festen”? Enligt krönikören påminde Italiens seger om att fotbollen vuxit sig utanför spelet och nu handlar om andra saker. Därför ska vi hellre minnas det glada Tyskland. Jaha. Under vilken period i historien handlade fotboll inte om sådant som ligger utanför spelet? Varför är det överhuvudtaget ett problem? Och Tyskland, fanns det något land där VM hade en mer konkret politisk påverkan? Samtidigt framhålls det vackra i att det trasiga Frankrike med sina kravaller enades bakom flaggan inför finalen. Den kopplingen kan man tydligen göra, trots att kravallerna ägde rum många månader innan VM, och trots att Frankrikes senaste VM-guld visat sig vara ytligt och kortvarigt som enande nationell kraft. Men Italiens sår, som faktiskt har med själva fotbollen att göra, det är för jobbigt att se. Det ska vi välja att glömma.

Dessutom spelade Italien för bra fotboll för SVT:s krönikör. ”Fotbollen blev sämre och sämre och handlade allt mer om taktiskt spel.” Jag citerar ur minnet, sagt om finalen. Sen när blev fotboll dålig för att den är taktiskt avancerad? Varför ska vi välja att minnas bra saker som dåliga? Om man väljer att minnas semifinalen mellan Tyskland och Italien som ett bevis på att fotboll blir tråkig när spelarna är för skickliga, då... ja, då har man missat nånting. Då måste man ha bestämt sig för en förklaringsmodell innan man såg matchen och sen inte förmått att se något annat än det som förklarade ens tes. Den matchen var ett bevis på att en match som slutar noll mot noll, där båda lagen spelar taktiskt och tekniskt briljant – kan vara elektrisk, dramatisk, intensiv, utan ett dött ögonblick. Så som den matchen var. Som man såg om man tittade på den. Det var väl inte svårt att se? Man behövde inte vara Jens Fjellström för att se det. Men visst, man kan välja att blunda om man vill. Frågan är bara, fortfarande, varför.

Flygplanet har landat på italiensk mark, Fabio Cannavaro kliver ut med VM-pokalen höjd, och tevespeakern säger: ”vi kan välja att minnas andra saker”.

Åh.

2006

Okej, jag tänkte lite på året, bläddrade i bloggen och samlade ihop några grejor. Klicka på hjärtana för audio-, visuell-, textuell- eller videoupplevelse.

♥ Avlyssningarna. Quot capita, tot sententiae, en latinsk fras jag lärde mig av Calciopoli. Jag vet inte om det är väldigt svenskt av mig att leta efter någon slags konsensusberättelse om vad som egentligen hänt, men jag vet att den där frasen inte alls är bra som en juridisk princip. I ett land där varenda domslut kan debatteras in absurdum, finns det också tusen uppfattningar om vad Calciopoli är. Där kan köpta domare vara tillbaka på plan efter några månader, Luciano Moggi bli tevekommentator och ingen anser sig avslöjad, alla orättvist behandlade och oskyldigt dömda. Milan klagar över att de inte fick något avdrag på sina minuspoäng i den sista instansen. Som om det handlade om att hälla upp saft till rättvisefixerade barn – inte avväga påföljd i proportion till vad som verkligen skett. Såklart var Aldo Biscardi en av Lucianones lakejer, i ”Il processo di Biscardi” på måndagarna skulle historen om helgens domslut helst skrivas till fördel för Juventus. Inte bara de verkliga domsluten utan också beskrivningen av dem ville Moggi manipulera.

Det var inte bara Calciopoli, det var Telecom Italia-skandalen där det bland annat kom fram att Massimo Moratti hade avlyssnat sina egna spelare, och affären där det påstods att paparazzifotografer tagit bilder på bland andra Francesco Totti som kysste nån annan än sin fru och Alberto Gilardino som var naken med andra män, och att spelarna sen blivit utpressade att köpa bilderna. (Alltihopa dementerades å det kraftigaste, och det verkar onekligen ganska osannolikt att de där bilderna skulle existera.) Tala om Bodströmsamhället – här har varenda liten småpåve sitt eget spionimperium.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om man ska vara glad eller ledsen för resultatet av hela skandalavslöjandet. Man måste ändå säga att det funnits en vilja att förändra. Juventus hade aldrig flyttats ner i Serie B annars. Men grejen är också att det inte ens fanns formella förutsättningar för att Calciopoli skulle kunna tas om hand om på ett vettigt sätt av idrottens institutioner. Det har varit tragikomiskt att lyssna på Francesco Saverio Borrelli, den gamle åklagaren från Mani Pulite som givit sig in i fotbollsvärlden. Jag gillar ändå att lyssna på honom, för han uttrycker sig så torrt träffande. Han kände sig ”djupt förvånad” över den sportsliga rättvisan, och kallade gången med de femtioelva olika instanserna som alla ville ge så kallad ”rabatt” på klubbarnas poängavdrag – ”ett slags juridiskt monster”. Nu ska det systemet reformeras.

En typisk sak som många säger om Calciopoli är att alla var likadana. ”Varför straffas bara Juve när alla höll på sådär.” Det är inte sant att alla var korrupta (ja, jag tror inte det i alla fall), men avslöjandena kom också i ett läge där många redan hade resignerat. Folk i allmänhet, trötta på den pengafixerade fotbollen. Men också till exempel Massimo Moratti. I en intervju i L’espresso förra veckan sa han att han var på väg att sälja Inter i apil i år, han hade till och med hittat villiga köpare. Han var trött på att alltid komma tvåa och att ingen gjorde något år fusksystemet som han var övertygad om fanns. Sen kom Calciopoli och köparna drog sig ur samtidigt som han blev intresserad av att fortsätta, se vad som skulle hända. Jag håller på Roma, en klubb som byggt ganska mycket av sin identitet på att vara en rebell och motkämpe mot den alldeles för mäktiga makten i fotbollen. Romas förut så frispråkige president Franco Sensi sa häromdan att det bara är vi i Roma som är ”pulitissimi”, alldeles rena, och kan hålla huvudet högt. Men Calciopoli är väl inte precis Romas triumf. När Sensis dotter Rosella tog över klubben 2004 försökte hon normalisera förhållandet till Juventus. Hon blev enormt kritiserad för det, men hon hade kanske inte så mycket val. Nu hyllas Rosellas projekt, med Romas alla fina baby-spelare, värvningen av Luciano Spalletti och ekonomin som går åt rätt håll. Calciopoli fick hon liksom som en bonus.

♥ Min längsta bloggpost.

♥ Den roligaste expertkommentaren. (Det andra ljudklippet där.) Har det någonsin producerats så mycket expertprat som under det här VM- och ”Fotbollskanalen”-året? Om fotboll i Italien är en oändlig diskussion, är det i Sverige något man ska lära sig förstå. Fotbollsexperterna sätter på sig lärarkostymen och ska tala om för oss hur fotboll fungerar. När de pratar försöker de ersätta alla pronomen i så stor utsträckning som möjligt med ett enda: ”man”, och slutar böja substantiven eftersom det då låter som de talar fackspråk tror de. Man tar bra löp! Man har boll på offensiv planhalva! Sen när de ska ta sig an Zlatan Ibrahimovic (han som ritade sig själv som en sicksacklinje från eget mål och genom hela plan på Ola Wenströms taktiktavla), så blir all deras förmenta objektivitet ungefär lika genomskinlig som kejsarens nya kläder. För hur kan man tala om Zlatan utan att blanda in smak, känslor, identitet, politik, Sverige. Man kan inte tala om någonting annat heller utan påverkan av sånt. De rättar till slipsen, rynkar allvarligt ögonbrynen och låtsas som om det går. Utom den här mannen, kanske. Han är åtminstone tydlig med var man har honom.

♥ Som Zlatan. ”Ni har alltid varit jävliga mot mig ända sen jag började när jag var 19 år gammal. Jag har det till här.” Jag tänkte på Zlatan när jag såg Anita Ekberg, men det roliga med Zlatan har alltid varit att han inte är som hon. Han har bara flytt till Italien på deltid, han har alltid kommit tillbaka, till landslaget. Han har varit för bra för att hållas utanför. En outsider, fast inne. Tills i höstas, när ett landslag utan Zlatan blev ett konkret alternativ.

Zlatan har aldrig passat in i en enda schablon vi har försökt trycka in honom i, som vi gör med alla våra sportstjärnor. Zlatan är den ende som tvingar oss att tänka längre. Men ibland går det inte så bra. Det gick inte så bra för de blågula spelarna som gick omkring som frågetecken i VM och verkade känna sig överflödiga när det fanns såna supersvenskar som Zlatan och Henke i laget. Sen när stjärnorna var borta hittade de visst sig själva. Så beskrevs det i alla fall, jag såg själv inte den där berömda Spanienmatchen. Om beskrivningen stämmer, om det ska vara såhär i vårt land att vi bara kan tänka en tanke åt gången; antingen eller, ”glamourskit” eller arbete, individ eller kollektiv, då är Sverige ganska bedrövligt.

♥ Fotboll förklarar världen.

♥ Bästa, intensivaste, snyggaste, utmattande matchen. Jag hejar mycket mer på Sverige än på Italien, så det borde vara Paraguaymatchen som var VM:s höjdpunkt, när vi stod och trängdes på svettiga Street och Fredrik Ljungberg äntligen fick in den jävla bollen i mål och allt exploderade. Men semifinalen mellan Tyskland och Italien var alldeles otrolig. Hur kunde de spela så bra?

♥ Sämsta dagen.

♥ Finaste googlingen som dykt upp i besöksstatistiken. Så sorgligt och sött tänkt, att internet kunde ge en svaret på den frågan. Kära googlare, jag har ingen aning alls.

♥ Mest lämpliga slutet på en spelarkarriär. I derbyt för några veckor sen var han bara tifoso, och hejade då på Roma eftersom han är så förbannad på Lazios ledning. Två förorade derbyn för Paolo Di Canio i år alltså. Åh, det är visst mycket svårt att vara laziale.

♥ Underbaraste matchen, ♥ underbaraste händelsen. Jag fick till och med den där tidningen sen bara för att jag skrev så, så jag är också underbart bortskämd.

♥ Sången.

♥ Ögonblicket.

♥ Den bäste fotbollsspelaren. Det här året var Francesco Tottis. Hans och Romas, jag tror inte man kan skilja de två åt. De senaste månaderna har han varit i en sån form att det är en sann fröjd att se honom spela varenda söndag. Han leder till och med skytteligan! Han spelar som Simon Kuper beskrev så bra:

Studying him on a series of freezing Roman evenings this winter, I was mesmerised by his pass. Totti plays with his head up, always in balance. He sees the furthest pass first and can hit it first touch with the inside or outside of either foot, or with either heel: as a footballer he is six-footed. When he runs, which is rare, he does so slowly, propelling himself from his heels while leaning backwards. Yet he can shed a marker with one clever step.

Men så var det inte hela tiden. Om jag inte gjort det förut (vilket jag i och för sig misstänker att jag har), ska jag försöka förklara med två händelser.

Först derbyt, rekordderbyt. Francesco har precis blivit allvarligt skadad och alla undrar om Roma kan klara sig utan honom. Svaret är både ja och aldrig i livet. Roma spelar som ett lag nu, men ett lag med en bandiera. Sedan han skadades har han bara mött alla, förkrossade och oroliga, med ett lugnt, varmt leende. Han är tillsammans med lagkamraterna genom alla förberedelser innan matchen. På väg ut på plan går alla spelarna förbi och kramar och pussar på honom. Han sitter på en bänk vid planen under matchen. Efteråt körs han ut mot curvan med stadions lilla bil för att fira med supportrarna. Spelarna har fixat matchtröjor med hans namn och nummer på, som alla spelare och ledare tar på sig. Roma har både det starkast kollektiva laget, och den här ofattbara lagkaptenen.

Det andra är straffen mot Australien. Francesco Totti är alltid kontroversiell. Han har skämt ut sitt land förut. Mycket av Italiens förhoppningar och oro inför turneringen har hängts upp på hans återhämtning från skadan. Han klarade att komma med till VM i tid, men hittills har han inte bidragit med mycket. Är han 50 procent av sitt riktiga jag, 70? Nationen är på intet sätt enig i frågan om han borde ha en plats på plan. Alla trodde han skulle starta den här matchen, men han är inhoppare. Ingen annan vill slå straffen. De har kämpat mot Australiens offensiv med tio man under större delen av matchen och kommer kanske inte orka hålla emot längre, i en hel förlängning, om inte den här straffen, den här gudagåvan i nittiofjärde minuten, går in. Gör den inte det är allt Italien har kvar ett fiasko att ta med sig hem till Calciopolimörkret. Francesco, han som har mest att förlora, vill slå straffen. Allt är dödens allvarligt och närbilden på teve visar hans glödande blick. Men mitt i den här potentiellt katastrofala situationen påminns man om att allt är en lek. För man börjar tänka på cucchiaion, skedchippen som han gjorde på straff i EM-semifinalen 2000 och som han pratat så mycket om innan VM. Tänk om han gör den nu! Simon Bank skrev såhär efteråt:

Apropå straffar kan jag inte låta bli att gilla vad Gigi Buffon sa om att Totti inte slog en Panenka-straff.
– Han är ingen dumbom som bara gör konstiga saker.
Det fina med det Gigi sa är att det med en annan betoning hade betytt att ”Totti är en dumbom som gör konstiga saker”.
Vilket hade varit precis lika sant. Det är exakt därför jag tycker om Francesco Totti så mycket.

Jag hade inte kunnat säga det mer exakt själv. Totti är så bra på att fylla fotbollen med betydelse, men rätt sorts. Inte den sortens viktighet som får Luciano Moggi att upprätta ett skräckvälde över domarkåren för att försäkra sig om att hans lag alltid vinner, eller den viktiga, dyrbara professionalism som betyder att fotbollsspelare gör sitt jobb tyst och duktigt och aldrig uttrycker sig i annat än floskler, aldrig blandar sig i något som har med det som är ”utanför planen” att göra. Utan att till exempel när han går fram och ska lägga den där straffen, då tänker man på så mycket mer. På vad allt betyder, och samtidigt avväpnar han situationen med sin självdistans. Man ryser och ler samtidigt. Han gör spelet till ett skådespel, så som det ska vara.

O, vad jag tjatat om Francesco. Jag känner mig löjlig och knäpp som är så insnöad. Nästan allt i det här lilla hörnet av internet har handlat om min kapten. Ändå kan jag fortfarande inte säga hur underbart det är att ingenting med honom det här året blev som någon kunde ha tänkt ut eller drömt ihop, men bättre.

God jul!

(Och mitt nyårslöfte kommer eventuellt att bli att sluta posta tramsiga Youtubefilmer.)

Åh

Ja, det är precis på grund av det här som jag hänger upp mig på att Yannick Tregaro pratar om tjejer. Alltså inte i relation till nymoderater, men annars, resonemanget om tjejer och kvinnor. Hör man någonsin talas om kvinnor som idrottar? Nej! Det är tjejer. Handbollstjejer, skidtjejer, fotbollstjejer, friidrottstjejer.

Vilken stjärna

Fantastiskt ändå att Aftonbladet när de letade efter den man som bäst av alla män i hela Sverige ”låtit kvinnor gå före eller på annat sätt lyft fram kvinnor eller jämställdhet” – hittade honom i idrottsvärlden av alla ställen. Det är Yannick Tregaro, en friidrottstränare som alltså gillar kvinnor (tjejer, åtminstone) och att ”hjälpa till” med städningen hemma, men han tycker inte om feminister. Eftersom jag trots att jag är feminist inte tycker att det är ”fel på alla killar”, tror jag faktiskt att det finns bättre kandidater än Tregaro. Nåja, det här fick mig i alla fall att minnas en rolig text av Katrine Kielos.

Romas A-lag – det töntigaste laget

Sista ordet

Kristina Kappelin skrev i Aftonbladet i går om mitt favoritämne ”Fabio Cannavaro och Guldbollen”. Hon talar om alla invändningar man kan ha mot honom, som jag skrivit om förut. Försvaret av Moggi, droppet i Moskva och det.

Nå, jag struntar i vem France Football eller Fifa vill ge sina priser till, men jag skulle kunna hålla med Kappelin i hennes antipati gentemot den fallne svärmorsdrömmen Cannavaro. Han är till och med helt ointressant som nån slags farlig kille eftersom han inte är en sån utan just världens svärmorsdrömstyp, och hans försvar för Moggi får honom mest att framstå som rätt korkad och svag. Och hur det någonsin skulle kunna bli charmigt att vara kompis med Moggi vet jag inte. Men, han spelar ju så bra! Inte bara bra, utan vackert, perfekt, fulländat. Det här säger jag i och för sig utan att ha sett Real Madrid spela i höst, men det är ju inte bara det att Fabio Cannavaro förtjänar fina priser för sitt fotbollsspelande. Det är att när han börjar spela fotboll så glömmer man allt det andra, för han gör det så snyggt.