Undici leoni, a vorte un po’ cojoni
7–1 är i alla fall ett spektakulärt resultat. Det är en sak att förlora en match – ingen hade förebrått Roma om Manchester United hade slagit ut dem ur Champions League på ett normalt sätt – men det är en annan att förlora den med 7–1. Ändå tänker jag att det kanske är meningslöst att skriva det här, kanske handlar sju–ett bara om Manchester United och att de spelade fantastiskt, utomjordligt bra. Men, jag är i Rom och råkar tycka om Roma väldigt mycket, så jag måste väl hitta den gulröda identiteten i det här resultatet också. Eller så behöver jag terapiskriva mig ur det. Eller nä, om jag säger det gör jag mig till, det behöver jag inte, jag är alldeles för optimistiskt lagd och o-supporterig av mig för att behöva det, men 7–1, sju jävla ett, är i vilket fall som helst ett resultat som sätter spår.
Så, ponera att inte vilket lag som helst hade förlorat en CL-kvartsfinal med 7–1. (Speciellt inte sen dess lagkapten sagt att han kände mer för matchen än för VM-finalen han spelade för mindre än ett år sen, för det finns ingen annan kapten i världen som skulle säga så.) Inte Milan till exempel. Roma har både slagit Milan i höstas och spelat oavgjort mot dem aldeles nyss och ligger långt före i ligan, men jag tror aldrig att United hade krossat Milan sju gånger om, som de kunde med Roma.
Ibland tänker jag att Luciano Spalletti är från nån helt annan stans än Fotbollsitalien. Mest tänkte jag på det efter vad som hände i Catania. Mister sa att han han kände sig ansvarig, skyldig eftersom han var en del av fotbollsvärlden, och att man måste se till sig själv först och försöka vara bättre. Jag tror nästan han var den ende som sa nåt sånt medan alla andra tävlade om att lägga över ansvaret på nån annan, och helt säkert var han en av de minst skyldiga.
När han uttalade sig i helgen om våldsamheterna runt Olimpico förra veckan lät han nästan svensk. Han sa sånt som att de som använder kniv är idioter och inga riktiga romanisti, om folk tar med sig kniv till stadion är det ett socialt probem, inte ett fotbollsproblem. I Sverige är det där sättet att prata om fotbollsvåld inte alls ovanligt utan mest tröttsamt, det verkar mest handla om att sätta upp gränser mellan vad som är fint och fult, placera sig själv på den rätta sidan och ”ta avstånd” från de andra, som är slödder och drägg, istället för att försöka förstå problemet. ”Vi är män, de är pojkar.” (”Vi som aldrig sa hora till domaren”, kanske.) Men här, när till exempel Roms prefekt Achille Serras kommentarer om det som hänt bara handlade om att försvara Rom, skylla allt på engelsmännen och säga att det faktiskt finns supportrar som knivhugger folk bland klubbar överallt i världen, inte bara här, då var det befriande bara att Spalletti erkände att det fanns ett problem som var Romas, Roms problem. ”Varje gång våra tifosi beter sig våldsamt eller felaktigt är ett slag mot det som vi byggt upp alla tillsammans”, sa han. Att kritisera Romas fans sådär är inget man gör lättvindigt, speciellt inte om man råkar träna laget.
Förlorar med 7–1 gör man inte heller ostraffat. Efter firandet av VM-guldet vid Circo Massimo i somras sa bland andra Alex del Piero och Gianluigi Buffon att först nu förstår de Rom. Och om firandet kan vara sådär euforiskt att man måste se det med sina egna ögon för att förstå det, är såklart sorgen lika stor, och kritiken lika obönhörlig efter ett nederlag. Francesco Totti är inte så populär till exempel, efter att han sa direkt efter matchen att han inte ville be om ursäkt till fansen, eftersom laget hade givit allt de hade i matchen.
Framförallt klagar folk på att laget inte hade ”palle”, ett ord som i det här sammanhanget betyder samma sak och används precis som det engelska ”balls”.
Det används också på andra sätt, min kompis Cinzia utbrister ofta ”che palle!”, om saker, och jag har ännu inte riktigt förstått uttrycket tillräckligt bra för att veta när det betyder nåt bra och när nåt dåligt. Men i det här fallet, när man blir förnedrad av Man United en, två, tre, fyra, ja ni vet: SJU gånger om – finns ingen tvekan om att ”palle” är nåt man borde haft. Annars är man en coglione, (cojone i Rom) ett ord som bokstavligen betyder samma sak, men som har en annan och otvivelaktigt negativ betydelse, allt enligt könsbildspråkets fantastiska logik.
Roma hade presskonferens i morse, en speciell föreställning eftersom hela laget var där. Plus Mister och sportchefen Daniele Pradé. Pradé började med att säga sånt som att hela laget var där för att visa att de var enade, att de gärna tar emot kritik och inte har något att dölja, men att de inte gillar de personliga förolämpningar som hörts den senaste tiden, eller osanningar som att det skulle finnas meningsskiljaktigheter mellan Luciano Spalletti och Rosella Sensi. När någon sen ber Spalletti att specificera vilka förolämpningarna har varit, hänvisar han just till att laget inte skulle ha tillräckligt med ”palle”, något som Spalletti inte tycker stämmer alls.
Rosella sa ju för ett tag sen att Roma har ändrat mentalitet och strategi, när den italienska fotbollen ofta anklagas för att inte kunna göra det. Fram till nån gång strax efter nio i tisdags kväll tyckte alla att det var toppen. Klubben och laget har varit enade, de har haft roligt, de har kramats, de har spelat vackert och underhållande, de har anfallit, de har arbetat hårt, inte tagit några genvägar, inte köpt ihop nåt lag á la Moratti utan börjat från början, från Bruno Contis ungdomar. Men vekheten har hela tiden funnits där. Bristen på elakhet, på förmågan att stänga matcher, att spela lagom bra för att vinna de gråa vardagsmatcherna, de som Inter alltid vinner till synes utan ansträngning.
Efter matchen mot Manchester har just spelarna, spontant, utan att få direkta frågor om det, tagit upp det korrekta beteendet på planen. När andra klagar på avsaknaden av, ja vaddå – kanske några dobbar i Ronaldos vad, några elaka ord för att få en engelsk back ur balans, en cynisk och gammalitaliensk fyra-fyra-två-kedja för att säkra resultatet när Taddei och Perrotta inte kunde vara med – är spelarna stolta just över att de inte nedlät sig till sånt.
Vad är det egentligen att ha ”palle”? När är det kämpaanda och när är det destruktivt? Spelarna har en annan uppfattning än fansen och journalisterna. Igår sa Cristian Chivu att laget växt enormt vad gäller nerverna. ”Som det var för två år sen, kanske också för ett år sen, hade någon av oss förlorat kontrollen. Sagt något fult, gått in i en närkamp för att ge igen. Den här gången tänkte vi tvärt om bara på att spela, det är den rätta vägen att gå. På söndag ska vi ta revansch direkt. Vi är riktiga män.”
Den hetlevrade veteranen Panucci fick svara på ett påstående idag om att det saknades en reaktion, ”nervosismo”, trots att det stod 4-0. Han tycker frågan är fel, att laget vad gäller uppförande bara förtjänar applåder. ”Det hade kunnat bli sju mål och fyra utvisningar... Förr om åren har Uefa alltid skickat brev och sagt att vi uppför oss fult. Åtminstone på den punkten var vi duktiga den här gången.”
Spalletti påpekar att det är ett viktigt mål för Roma att vinna fair play-ligan. Och Totti sa alltså att laget gav allt, varför ska han då be om ursäkt. Det är precis vad Rosellas och Spallettis projekt går ut på: arbetsmoralen.
Spelarna verkar nästan ännu mer övertygade om den optimistiska Spalletti-fotbollen än Mister själv. Hans främsta förklaring till att det kunde bli 7–1 är att Roma efter det första målet direkt försökte fortsätta spela och kvittera istället för att lugna ner spelet och tänka efter som man ska i en sån situation.
Inte så många verkar bry sig så mycket om att spelarna ser på sitt beteende på det här sättet. De förlorade med 7-1: de är cojoni. Spelarna tjatar förjäves om hur de jobbat i två år och allt det inte kan vara värdelöst för en enda matchs skull. Jag, som annars alltid försvarar de filmande, listiga, spottande italienska fotbollsspelarna, kan inte låta bli att, fortfarande, tycka om Romas snälla killar (”bravi ragazzi”, som Rosella brukar säga) väldigt mycket, även om jag ser problemet. Men så är jag också mycket mesigare och mer vekhjärtad än en riktig romare.
Sju–ett. Kanske har det ingenting att göra med vad Roma är, utan ett undantag, en plötslig katastrof, en meteorit som slår ner, en på miljonen, en olycka. Manchester United. Cristiano Ronaldo.
Också Milan släppte ju in de där tre målen mot Liverpool häromåret.
Vad vet jag. Det måste nog förklaras på romanesco, ändå.
