Derby, bio, middag och en enda kyss

Så Antonio Cassano har haft en del framgångar, ungefär 600, 700 stycken enligt egen utsago, men faktum är att jag läste en undersökning häromveckan som kommit fram till att italienska kvinnor inte alls attraheras av fotbollsspelare längre. Högst på listan över män de vill vara tillsammans med kommer istället – författare. Nu baseras undersökningen på färre personer än Cassanos alla älskarinnor, nämligen 500, så vi kanske ska ta alla siffror som flyger omkring i luften här nu med en liten nypa salt, men ändå.

Vi kan också bortse från att Bruno Vespa, Silvio Berlusconis lakej på Rai, kom tvåa. Annars följs Alain Elkann på första plats bland drömmännen av författarna Paolo Giordano, Roberto Saviano, Andrea De Carlo och Niccolò Ammaniti. Fotbollsspelarna, ja, de är sist bland attraktiva yrkesgrupper. Bara sex procent gillar dem, till och med bankirerna med sina sju procent slår dem i dessa tider. Minst attraktiv av dessa töntiga, bonniga och okultiverade fotbollsspelare: Antonio Cassano.

Jag fick numret av italienska Vanity Fair på posten idag som allas vår favoritfotbollsfru Ilary Blasi var på förstasidan av för några veckor sen. Hon har gjort allt för att komma vidare från när hon och Totti var ”’la letterina e il calciatore’, tevedansösen och fotbollsspelaren, det mest förutsägbart gement folkliga man kan tänka sig.” Hon har en egen karriär, hon och Francesco har skild ekonomi, hon har lagt undan pengar och behållt sin lägenhet i Milano. ”Nu älskar vi varandra, vi har gemensamma mål, barnen som ska växa upp. Om tjugo år, vem vet? Allt kan ända.”

Men de var precis ”la letterina e il calciatore” en gång, och det var precis så de träffades. För Totti hade sett henne på teve och sagt att ”henne ska jag gifta mig med”. Han gillade uppenbarligen konceptet. Men hon var skeptisk. Det avgörande blev 5–1-derbyt den 10 mars 2002. Innan dess hade de aldrig gått ut tillsammans ensamma. Reportern frågar om tröjan som Totti hade på sig och visade upp med budskapet ”6 unica”, du är unik eller du är den enda om man vill tolka det lite mer poetiskt, var till henne eller Curva Sud.

Är du galen? Till mig. I intervjuerna efteråt sa han  att det var för curvan. Typiskt den blyge Totti. Sanningen är att han ville att jag skulle komma och se honom spela. Jag var i Milano och hade inte lovat honom nåt. På söndagsmorgonen orkade jag inte längre och tog tåget. Han skickade ett sms och frågade ”var är du?”. Svaret: ”jag håller på och kliver av tåget.” Han fick en kompis att hämta mig, för jag hade aldrig varit på stadion.
Hur var första intrycket?
Fint, men jag fattade ingenting och jag ställde mig inte ens upp för att fira. Också nu märker jag för det mesta inte när han gör mål.
Jag börjar känna medkänsla med Totti.
Han ville göra mål till varje pris för att kunna ta av sig den där tröjan. Han gör mål och hans kompisar, som är införstådda, lyfter upp mig för att se när han springer mot långsidan, ställer sig på knä och visar texten: ”Sei unica”. Den gesten övertygade mig. Den 11 mars gick vi ut. Bio, middag och en enda kyss.

Supportrarna förstår hon sig inte på riktigt.

Jag beundrar deras passion. De är respektfulla, de ber bara om en hälsning och och autograf på tröjan. Men jag har ändå inte förstått dem helt ännu. Jag, som inte är uppväxt med fotbollslegenderna, och med en pappa som var laziale och aldrig pratade om fotboll med sina döttrar, jag ser inte idolen Totti.
På vilket sätt?
Ibland förstår jag inte ens om han har spelat bättre än en annan. Jag har inte ögat för det. För mig är han bara min man, och ibland är han också una gran sola (ett uttryck på romanesco som jag tror betyder ungefär klant, den som kan och vill får gärna förklara bättre). När Francesco är inblandad, tar det dubbelt så lång tid att göra allt.

Nej, alla i Rom bryr sig inte om fotbollsderbyn, och alla Roms vackraste ställen finns inte på vykort. Ilary tar med sig Vanity Fairs från Milano utsände till sin bästa plats i Rom. Det är en låg mur på en parkeringsplats utanför en supermercato i Portunense där Ilary växte upp. Där har hon suttit och hängt i åratal med sina barndomskompisar.

Också när jag var gravid med Cristian kom jag hit för att röka de fyra cigaretterna om dan som läkaren hade givit tillstånd till. Med underkjol, la panza (magen på romanesco) och cigaretten i mun, kallade ungarna mig ”zigenaren”.