Derby i paradiset

Jag ville inte säga nåt mer om Roma. Vad kan man säga? Jag hoppades att alla matcherna skulle regna bort som den mot Sampdoria, så slapp man dras in i den här märkliga, nervösa stämningen som hela klubben verkar präglas av. Kanske hade det varit lättare om allt bara gick helt åt helvete, men nu, eftersom man vet att spelarna helt plötsligt kan göra sånt som att vinna mot Chelsea, eftersom man sett dem spela så bra förut, eftersom man är oändligt korkad, kan man inte låta bli att hålla ett litet hopp tänt i sitt hjärta. Som man inte riktigt vågar tro på, ändå.

Romas president verkar känna likadant, för när Roma AB:s bolagsstämma började idag dök hon aldrig upp. Hon stannade hemma på grund av plötsligt uppkomna hälsoskäl, fick man veta. Jag tror att det där mötet pågår fortfarande nu, och klubbledningen pratar om framtiden, om stadion de planerar och att ekonomin är sanerad, medan samma klubbs framtid samtidigt verkar helt blockerad, eftersom ingen vet hur det ska bli med det till synes olösliga problemet med det kontrollerande bolagets stora skulder.

Det går ju inte heller att inte prata om Roma, för nu är det derbyvecka. Men vad ska man säga? Hur ska man förklara Romas situation? Idag skrev äntligen Francesco Totti en artikel i Corriere dello Sport igen. Hans förklaring till den bedrövliga säsongen hittills är att ”det är fotbollens lag”, och sånt här har hänt också andra stora klubbar. Så kanske det är men det verkar ändå typiskt romerskt det här att triumfen och katastrofen ligger så nära varandra.

Mest är Tottis artikel ett försvar för Romas medicinska team, som han menar har ifrågasatts på ett orimligt vis. Han säger att han inte alls kommit tillbaka till planen snabbare än han borde, men när han sen beskriver hur det var verkar det som att han inte gjort precis som en vanlig spelare.

Jag tror att min karriär alltid har utvecklat sig i faser som har lett till framgångar som involverat gruppen först och sen individen. Och också den här gången fann jag mig och finner mig sätta gruppen först och inte mig själv. Det hade varit enkelt för mig att läka den här normala seninflammationen som kommer mellan fyra och sex månader efter operationen av korsbandet och som jag pratat med mina kollegor och före detta lagkamrater som Dacourt, Samuel och Cordoba om, de har haft samma skada och samma problem och har kommit tillbaka mellan nio och tio månader efter operationen. Jag hade kunnat dra mig tillbaka och försökt återhämta mig vid sidan om. Men laget, gruppen, kan behöva mig även om jag inte är i perfekt kondition och jag kan inte dra mig undan från det här ansvaret som min roll som kapten innebär. Jag vill inte passera för en hjälte för det är jag inte, men med alla fel och brister jag kan ha har jag alltid varit tillgänglig för den här tröjans färger även när jag inte har varit på topp.

Jag tror man kan uppfatta det där stycket som självförhärligande, det tror uppenbarligen Totti själv också eftersom han tillägger att han inte är någon hjälte, men om man kan veta nånting säkert om Roma efter de här första månaderna på säsongen, verkar det vara att Francesco Totti betyder precis så mycket för laget. Att han inte kunde beskriva situationen annorlunda än sådär. Inte bara för sina kvalitéer som spelare, men när han är med verkar de andra plötsligt hitta nån slags mening i spelet. Hela förklaringen till det stora mysteriet med Romas form kanske ligger i Tottis frånvaro? Som Daniele De Rossi för ett tag sen tyckte hade underskattats. Förra året var han borta ganska mycket men laget kunde ändå spela bra, men nu när de fick börja säsongen utan sin kapten verkade de helt borttappade. Jag älskar egentligen att Roma inte kan fungera riktigt som Roma utan sin lagkapten, men man kan också tänka tanken, om kaptenen hade dragit sig tillbaka och väntat nio månader, hade de andra kanske tagit sitt ansvar på ett annat sätt då? Om de visste att Totti skulle vara borta?

Totti skickar också hälsningar till Alex Del Piero för födelsedagen och framgångarna, till Gabriele Sandris familj eftersom det idag är ett år sen han dog, med förhoppning om ett derby utan våld. Det blir det första utan Franco Sensi, konstaterar han, ”men jag är säker på att han från paradiset redan är i matchstämning och om han skulle kunna vara med på planen hade han gjort det gladeligen. Däruppifrån kommer han göra allt för att få oss att känna hans stöd.” Är det honom man ska be om regn?