Ska inte ishockeykvinnor ha betalt?

Jag trodde jag tryckt fram en sketch av något slag på tv:n, när jag häromdan zappade förbi en reporter som satt på en sten vid ett idylliskt vattenbryn och pratade i mobiltelefon med Markus Näslunds telefonsvarare.

Men det var inget skämt, utan Uppdrag granskning.

Nu har jag tagit mig tid att titta på reportaget och panelsnacket om hockey i Svt:s program för grävande journalistik.

Markus Näslund befinner sig tydligen i Italien, han kan inte vara i Sverige längre om han vill slippa betala förmögenhetsskatt. Reportern har en poäng i att det är väldigt osnyggt av Näslund att räkna dagar för att slippa betala skatt i Sverige.

Men inslagets andra problemställning, om att det är brist på moral bland pengablinda hockeyspelare som får så många av dem att hoppa av landslagsuppdrag under nu pågående VM, känns helt absurd. Moral är nämligen i det här fallet lika med nationalism. Man bör ställa upp gratis och spela för sitt land. Att spela för Tre Kronor ska vara det finaste man kan tänka sig göra. ”O, att bära denna tröja”, som en kvinna i reportaget säger.

Mot det dekadenta herrlandslaget ställs Damkronorna, som minsann nöjer sig med publikens uppskattning som betalning för sitt slit, och aldrig skulle komma på tanken att säga nej till landslaget.

Men, förlorar man bestämmanderätten över sitt eget liv så fort man blir en av de bästa i sitt land i en lagsport?

Hur kan vi anse oss ha rätten att kräva att ishockeyspelare ska offra veckor av sina liv? Mental och fysisk möda? För att vi ska ha nöjet att kunna heja på ett bättre lag?

De spelare som Uppdrag granskning talat med som inte ställer upp i VM, är antingen skadade eller prioriterar familjen. En ska till exempel få barn den 13 maj, och därför säger han nej. Många gånger har man läst om idrottsmän som missat sina barns födslar för att de spelat match eller haft en mer eller mindre viktig tävling. Är det sunt? Ja, tydligen ska nationen gå före barnen.

Medan de förtappade männen väljer pengarna istället, så föreslår Uppdrag granskning alltså att kvinnorna ska ta över upprätthållandet av moral och etik.

En googling av Tobias Stark, en av deltagarna i paneldebatten som följer på reportaget, leder till den här intressanta artikeln om de tre hockeyspelarna som tog med sig en kvinna till hotellrummet i vintras. I en bisats skriver han så här, om de kvinnor som kallas ”hockeyhoror”:

Till sist vill jag flika in en sak apropå att det att det kanske finns de som förfäras över ”hockeyhoror” som väljer att gå sängvägen för att komma ishockeystjärnorna riktigt nära in på livet. Innan någon skambelägger dessa kvinnor bör han/hon betänka att så länge som den rådande genusstrukturen består inom ishockeyn är det lättare för en ung kvinna att bli en ”hockeyhora”, eller en ”lycksökerska”, än en framgångsrik ishockeyspelare. I en mer jämställd och rättvis värld skulle det kanske inte behöva finnas så många ”lycksökerskor”, eftersom kvinnorna ifråga skulle ha helt andra möjligheter att ”finna lyckan” än som nu är fallet.

Betänk det. Man får inga pengar om man spelar ishockey och är kvinna. Och i Uppdrag gransknings reportage ställs de obetalda kvinnorna mot de giriga männen. Istället för att försöka tjäna pengar på sin sport, så ska alltså damerna stå som någon slags symbol för fin, idealistisk svensk idrott.

Överallt gör kvinnor obetalt eller underbetalt, men moraliskt och vackert, arbete. I hemmen och inom vård och omsorg.

Även inom ishockeyn ska kvinnorna tydligen bära moralen på sina axlar. Med uppskattande applåder som betalning.

Medan männen sticker till Italien med cashen.