Ny vår för Totti och fotbollen

Ungefär samtidigt som Chelsea säkrade vinsten av Premier League i England så spelade Francesco Totti match med AS Romas primavera-lag.

Chelsea måste vara den ultimata antitesen till vårt stackars Roma. Blått, rikt, proffsigt. Med en supertränare och superdisciplin. Och framgångar.

Kanske är båda lagen lika svåra att älska. Roma med sin frustration och sitt kaos, Chelsea med sin iskalla yta och sina tveksamma ryska pund.

Självklart bidrar Chelseas framgångssaga till diskussionen om pengarnas inflytande över fotbollen. Och man får anstränga sig för att se något sympatiskt i Roman Abramovitjs ihopköp av ett segerlag, särskilt med tanke på hur han tillskansat sig sina miljoner. Men var det bättre förr? The Guardians Richard Williams gör en välbehövlig poäng i sin krönika efter Chelseas ligaguld:

And although we can all shake our heads in disapproval while digesting reports of the way [Abramovic] went about hoovering up the shares in Sibneft, his oil company, it could be claimed that the creation of an elite of Russian oligarchs a few years ago was considerably less dreadful in its nature than the acquisition of wealth based on slavery and other forms of exploitation by the 19th century mill owners and industrialists who brought prosperity to the English towns – such as Bolton, or even Manchester – which became synonymous with great football clubs.

Roman Abramovitj ska granskas och kritiseras. Men sluta säga att det var bättre förr. När var egentligen detta pre-kapitalistiska förr, som alla drömmer om? När Sovjet var statskommunistiskt? När tv:n bara visade svartvitt? När en utländsk tränare inte fick sätta sin fot i England? När varje lags spelare hade en mer enhetlig hudfärg?

Francesco Totti fick uppleva nostalgins luriga lockelse i sin match med primavera-pojkarna. ”I början var det lite känslosamt”, säger en leende Francesco till klubbens hemsida. ”Det kändes som om jag vänt tillbaka i tiden, till för flera år sedan. Några stycken har ju passerat sedan jag spelade mina turneringar med Primaveran.”

Men Totti vet att historien inte går att få tillbaka. ”Jag kände mig nästan gammal”, fortsätter han.

Ja, han är nästan gammal nu, vår ständige valp Francesco. Som snart ska bli far. Nostalgin är kanske hans största fiende för tillfället. Känslan att Totti måste spela i Roma, som det alltid har varit, han ska frälsa oss. Jag erkänner min sentimentalitet. Jag skulle lida av att se Totti i andra färger än de gulröda. Och kanske är det just denna kärlek som kväver både Totti och hans lag. Han skulle kanske behöva bryta med sitt ursprung, bli en del av den kapitalistiska spelarkarusellen ett tag. Upptäcka att han inte är alltings början och slut.

Totti fick äntligen vinna i lördags. 7–1 blev Primaverans vackra siffror när de spelade mot Grosseto och tog sig till åttondelsfinal. Två mål av Francesco. Hoppas att han kan släppa in vårluften i a-laget. Så vi slipper se honom gå.