torsdag, september 29, 2005

Flamingon från Malmö

Hyllning till Zlatan av Paolo Forcolin i La Gazzetta dello Sport idag. Zlatan säger ju att han föredrar de italienska journalisterna framför de svenska. Jag vet inte vilka som är bäst, men några nya bilder av Zlatan har vi väl fått från Italien. Som jämförelsen med Marco van Basten. Det är den Forcolin vinklar på. Han menar att Zlatan blir mer och mer lik (och lika bra som) honom.

Italienskan passar också så bra för smeknamn. Van Basten heter Svanen och Forcolin gillar att kalla Zätat för Flamingon. Inte så djupsinnigt kanske, men ganska roligt. Undrar vad Zlatan tycker om det namnet.

Tian

Det har varit populärt att lista bästa fotbollsbloggarna de här dagarna. Junivallen platsar inte i Göteborg, men blir uttagen i mer internationella elvor. Det vill säga av folk som inte förstår vad jag säger. Amerikanska The Global Game tillskriver mig en helt ofrivillig medskribent och utlovar fokus på damfotboll. Om det ändå vore så vackert. Junivallen handlar ju mest om Francesco Totti. Men även om uttagningen alltså skett på högst tvivelaktiga grunder, är det såklart mycket hedrande att bära detta världslags tröja nummer 10. Samma som min käre kapten. Tjusigt. Och jag spelar tydligen på topp!

[Uppdatering fredag 10.47: Nu har jag talat dem tillrätta och fått en ny beskrivning. O, hur o-zlatanskt gammaldags det svenska bidraget till denna elva framstår. Och det är det ju också.]

Så jag vill ta tillfället i akt och tipsa om The Global Game. De är fenomenala på att hitta nyheter från världens alla hörn och dra röda trådar mellan dem. Krönikan över skotsk fotboll är en favorit till exempel, och var annars kan man få ett fotbollsperspektiv på katastrofen i New Orleans?

Andra som jag tycker om just nu: min anfallskollega OleOle, de generöst översättande zlatanisterna hos Ibra=Zlatan och något tunga men superintressanta Asian Football Business Review.

måndag, september 26, 2005

Asien är framtiden

Det har varit tyst här på Junivallen ett tag, jag vet inte varför. Under tiden började i alla fall alla plötsligt tycka att Premier League är dyr och förutsägbar och dödens trist. Jag tycker att Premier League är rolig och att det är toppen att man kan se hela kalaset på tv. Och jag vet att jag borde veta bättre. För som vanligt handlar det om hur fotbollstraditionen, alla gamla klubbar och föreningar och generationer fans ska få plats i den globala ekonomin.

Och med globaliseringen kommer en ny sorts fans också. För i andra änden av problemen i fotbollens ursprungsland hittar man den asiatiska publiken. Även om publiksiffrorna på arenorna i England just nu har gått ner en aning, så tittar ju fler människor än någonsin på Premier League.

Medan alla i England klagat på de sjunkande publiksiffrorna och den alltmer defensiva fotbollen, har ligans ordförande Dave Richards varit i Malaysia. Han har pratat om problemen med engelska lag som åker till Asien och spelar matcher och tjänar skitmycket pengar på det, ”without leaving behind any kind of legacy”, som det asiatiska fotbollförbundets president Mohamed Bin Hammam säger.

”In many of our countries, we are in real danger of creating, or allowing, a football community of fans that have never gone to a live match, or have never kicked a ball”, har Bin Hammam sagt, apropå att folk i Asien tittar på europeisk fotboll men inte bryr sig om de lokala lagen. Här verkar alltså problemet vara att Premier League är för rolig. Bin Hammam vill skapa asiatiska ligor som är minst lika bra som de europeiska, och som lockar till sig de största europeiska stjärnspelarna. ”The Future is Asia” är asiatiska förbundets slogan.

Så, jag har mer tänkt på Asien än på England. Jag har inte kommit fram till så mycket, men de asiatiska fansen intresserar mig. De verkar ju också ”älska fotboll”, som det heter. Är de verkligen bara passiva konsumenter som inte fattar sitt eget bästa? Bin Hamman pratar såklart fint om att satsa på barnen och gräsrötterna, men om de europeiska fotbollsklubbarna fört med sig någon slags ”legacy” till Asien verkar det mer handla om ”professionalism” än kultur. Sånt som Bin Hammam vill göra: ”Presenting football as a ”product”, as an industry that is subject to market forces”.

Australien har precis blivit medlem i det asiatiska fotbollförbundet. De också nyss startat en ny liga med stöd av Rupert Murdoch. Låter inte så kul.

onsdag, september 14, 2005

Käraste Francesco

Francesco Tottis frågespalt i La Gazzetta dello Sport är ljuvlig. Idag har den fått en egen plats på internet också. Han säger till exempel, mycket roligt, att han inte förstod vad dansken han spottade på sa till honom. Det bästa är kanske ändå hans alldeles underbara bildbyline. Den är så han. Kolla!

måndag, september 12, 2005

Fifa-approved

Jag har ju snöat in på det här med Romas matchtröjor och bollar. I matchen mot Udinese igår såg jag Janus-bollen i spel för första gången. Jag vet inte hur spelarna uppfattar den, men i tv var den en katastrof. Den fladdrade och flimrade som en fjäril i flykten. (Eh, jag kunde inte låta bli att skriva den meningen.) Fifa som gillar att lägga sig i, varför har de godkänt Janus?

Och vad var det jag sa, det finns en grön tröja:


Uefa-cup, Coppa Italia, borta- och hemmaställ. Alla olika. Ett av dem grönt. Diadora hade tydligen mörkat alla sina alternativa matchställ och presenterade dem idag. Sådan är kapitalismen.

Men det verkar bli Barcelona och Roma som spelar utan sponsor på tröjan i år! Dyrt kalas.

Annars var Geniet Cassano bra i matchen. Man såg verkligen hur koncentrerad han var. Så lätt man glömmer alla struliga kontraktsturer bara man får en aningens smak av hur samspelet mellan Totti och Cassano kan vara. Det borde finnas en regel som säger att de ska spela i samma lag.

fredag, september 09, 2005

Ny historia

Med tanke på att han såvitt jag vet aldrig skrivit en rad om sport har jag en känsla av att Andres Lokko är överrepresenterad här på Junivallen. (Ha, tänk om han vore sportkunnig och kunde ta över Mats Olssons jobb!) Idag skriver han i alla fall igen om de där temana jag brukar älta här: historieskrivning och England och sånt. Hur en ny, av kvinnor formulerad, väg genom musikhistorien ger ett alternativ till 90-talets sökande efter autenticitet, och ”inget The Band-skägg har en chans att protestera; de vet att de har fel.”

Jag slår gärna ett slag för andra sätt att berätta sportens historia också. Det är så intressant när det kommer andra berättelser, om det handlar om tyska friidrottskvinnor, Jennifer Wegerups damelva eller Simon Kuper om Holland och andra världskriget.

Universalexemplet Zlatan går såklart att applicera här också. Simon Bank berör till exempel England och historia idag när han skriver om Zlatan. Att Zlatan utmanar bilden av att Sverige måste spela på engelskt vis. Jag tycker verkligen om Simons poäng att den engelska vägen inte är den enda. Fast jag tror nog man kan säga mer om engelsk-svensk fotbollsideologi – disciplin, krigande, underkastelse och sånt – än att den är, som Simon menar, ”fantastiskt bra”. Zlatan-alternativet till det engelska måste väl ändå innehålla en kritik också. (Som jag antar att jag då borde, men tar mig bloggarens frihet att säga att jag inte har tid att försöka formulera just nu. Jag kanske redan gjort det nånstans? Jag kanske återkommer om det.) Argumenten för Zlatans väg tillhandahåller han i alla fall bäst själv. Som hans mål i onsdags. Det går inte att opponera sig mot. De som har lust att ändå försöka vet att de har fel.

Tom Alandhs film om Ingemar Johansson var också en ljuvlig historia. (O, vilket vackert par de var, Ingemar och Birgit!) Här fick vi en svensk folkhemshjälte som flyttar till Genève av skatteskäl och på frågan om han skulle välja bort boxningen för en Hollywoodkarriär svarar ”jag vill tjäna pengar”. So much för den heliga idrotten. Trots, eller kanske just på grund av, att så många fler av dem tjänar en massa pengar nu, låter det som ett helt otänkbart svar från en svensk idrottare idag. Inte ens Zlatan skulle säga så.

torsdag, september 08, 2005

Roligt

En ståtlig påg ger den enda beskrivning man behöver av gårdagens svenska kvalmatch: ”Det är tur vi har en lång skåning där framme som kan avgöra”, sa Andreas Isaksson.

Gårdagens allra vackraste resultat: Nordirland 1, England 0. Lovely. ”Are you Scotland in disguise?” sjöng publiken i Belfast efter ett tag. Tydligen inte, för Skottland vann sin match. ”The highlight of my football supporting career”, säger den här nordirländske bloggaren. A wee bit skadeglad blir man allt varje gång nån sticker hål på den där ballongen som varit uppblåst sen 1966. Speciellt när det är Nordirland som gör det.

Och så från istheshit.net genom Mitt liv som populärkultursjunkie:

onsdag, september 07, 2005

Snygga tjejer

Å ena sidan talar man om hur kvinnors idrott blir lidande eftersom de inte får sponsorer. Å andra sidan verkar kvinnorna ofta vara vinnare i den globala, kommersiella världen. Damtennisen är väl ett bra exempel på det. Jag hittade en urintressant artikel om Maria Sjarapova och de ryska tennistjejerna som går i bräschen för de kvinnor som enligt artikelförfattaren Edvard Radzinsky håller på att ta över Ryssland. Och världen. Han berättar om hur de ryska kvinnorna som i sekler varit utestängda från det offentliga livet nu genom affärslivet – och tennisen – börjar bli självständiga. Ryssland är tydligen fullt av unga, världsvana och vackra kvinnor som studerar hårt, arbetar hårt, tränar hårt – och lever för sig själva, inte längre i skuggan av männen. Symbolen för dem alla är Maria Sjarapova. Det känns roligt och intressant. Men så undrar man, hur går det då för de unga männen? Och hur går det för alla de som inte lyckas? Sekundära frågor när:

The Russian girls are coming. They don’t want to change the world. They want to conquer it.

måndag, september 05, 2005

Du gamla, nya


Gazzetta dello Sport har varit i Malmö igen. Den här gången har de pratat med Zlatans gamla tränare Johnny Gyllensjö. Han berättar samma saker för Gazzettan som han berättat femtioelva gånger för svenska journalister, men det är alltid lika roligt att höra svenskar beskrivas (berömmas) av utlänningar, eller hur? Artikeln finns här, för den som förstår italienska.

Reportern beskriver Zlatans ungdomsår, men nämner inte med ett ord hans annorlunda etnicitet. Logiskt antar jag, då Zlatan är annorlunda i Sverige, men den relationen behöver väl inte nödvändigtvis italienarna bry sig om, då han är utlänning, svensk, i förhållande till dem. Men eftersom Zätats namn och utseende så uppenbart inte är typiskt svenska, hade det varit intressant att veta hur italienarna tänker om det där. För de måste ju lägga märke till att Zlatan inte ser ut som alla de blonda turisterna och språkstudenterna. Fast tja, de kanske bara tänker att Sverige är ett land med invandring, som alla andra västeuropeiska länder, inte så konstigt att svenskar heter Ibrahimovic. Men italienarnas eget landslag är faktiskt väldigt ”italienskt” ur den aspekten.

De italienska Zlatanfansen på det här forumet är i alla fall väldigt upprörda över att Ibra är ihop med en blond svenska. ”Zlatan alle italiane!”, säger de. ”Zlatan åt italienskorna!”

På svensktemat sa Eidur Gudjohnsen igår i Sportspegeln (tror jag det var) att han föredrar Sverige som gruppsegrare i VM-kvalet för de spelar en fotboll som är roligare för publiken att se på. Ha, så brukar det väl inte vara? Publikfavoriten Sverige.

Men ännu roligare är att Hristo Stoitjkov sagt att han är ”anti-Swedish”. Kulturimperialisten Sverige! Nu har alltså gamla Svea ett landslag som spelar som Brasilien och en stormaktspresident i Lennart Johansson som gör hela världens fotboll kommersiell och billig. Vi är tydligen fotbollsglobaliseringens vinnare. (Ja, förutom det där med Thun och Cork, då.)

onsdag, augusti 31, 2005

Il capitano di tutti

Man blir så glad av Francesco Totti! Gazzetta dello Sport har från och med idag en väldigt söt frågespalt med kaptenen varje onsdag där han svarar på läsarfrågor. Hela grejen lanseras högtidligen som något fött ur en gemensam önskan från Totti och hans fans, att närma honom läsarna, ”etablera en kontakt, ett utbyte av idéer”.

Man brukar säga att spelarna och fansen blir alltmer främmande för varandra i den moderna fotboll som vi är begåvade med. Men Totti hittar på nya grejor hela tiden just i kontakten med sin publik. Som boken han gav ut med de roliga historierna folk berättade om hans påstådda brist på intelligens. Kommer han på sånt själv eller har han en väldigt fantasifull rådgivare?

Totti lyckas på något sätt vara väldigt gammaldags på samma gång som han nästan på dokusåpavis lever sitt liv ganska mycket genom tv. Han gifte sig till exempel i tv, med en tv-kändis. Idoliseringen av fotbollsstjärnorna passar honom som få. Samtidigt pratar han i var och varannan intervju om att fotbollen inte är som förut. Så kommenterade han till exempel att Milan vänskapligt lånade ut Abbiati till Juve. Han säger att han inte skulle kunna spela för Juventus. Han deklarerar lika otidsenligt sin kärlek för Roma, ”att vinna med den här tröjan kan inte jämföras med någon annan seger”, frågar hur han som romare och romanista skulle kunna spela för någon annan klubb. Jaja, han får en massa pengar från Roma också, och skulle kanske inte sagt likadant när hans chans att gå till en bättre betalande klubb var större, kan man invända. Men han medger att han gärna spelat utomlands, samtidigt som valet av Rom och Roma var ett val för livet och av kärlek.

Jag tror på Totti. Häromdan sa han också att han ville fixa ett världsfotbollens Live8. ”Jag i Rom och Beckham i London.” Ingens storhetsvansinne är så charmigt som kapten Tottis.

fredag, augusti 26, 2005

Reklam igen: en Simon

The Global Game har gjort en telefonintervju med Simon Kuper om den tioårsjubilerande Football Against the Enemy. Man kan läsa intervjun här. Eftersom den där boken är så omhuldad så är det roligt att läsa hur oerfaren Kuper var när han skrev den:

...I had never really done much active journalism. I had written articles for World Soccer for years, but I’d sort of taken those from the Dutch press—I used to read the Dutch press and then write what they were saying. (I hasten to add I don’t work as a journalist like that anymore.)
Slutsatsen man kan dra av det där måste vara att han är galet begåvad. Mycket annat intressant säger han också i intervjun såklart. Simon Kuper läser man ju annars som vanligt i Financial Times.

torsdag, augusti 25, 2005

Ciao bella


Jag har ingen aning om varför jag lovade att ”följa upp” presentationen av Romas a-lag. Jag har inget mer att säga om saken. Men eftersom jag lovat, och ni kära läsare hört av er angående vikten av detta ämne: här ovanför är hon, La Roma. Jag hittar inga superbra bilder, men foton finns här, här och här. Debatten lär fortsätta. Tydligen så finns det också en ”trafikljuströja”, alltså grön med rött och gult på. Jag tycker det syns att Diadorafolket ansträngt sig lite för att blidka traditionalisterna. Inga dragkedjor. Det svarta finns ju kvar, men så tunt att man knappt ser det. Vad som inte alls syns är ett sponsornamn på bröstet. Och det är vackert, men inte så realistiskt. Som vanligt möttes Antonio Cassano av idel visslingar och dessutom har kultkommentatorn Carlo Zampa fått sparken och söta tanten Luisa Petrucci som brukar sitta på läktaren med ett rött och gult parasoll är sjuk.

Men Francesco är glad!

onsdag, augusti 24, 2005

Och den stora dagen...

...är idag, då presskonferensen om de nya tröjorna ska ske. 19.00 på Stadio Olimplico. Med en ny madrina, den förra fick visst sparken. Lovar att följa upp denna viktiga händelse.

tisdag, augusti 23, 2005

Konservativa fans

Jag har upptäckt att jag varit dåligt uppdaterad i frågan om AS Romas matchställ för säsongen 2005-06. De har varit en liten följetong här på Junivallen, men jag var bara halvt intresserad från början. Jag har en såpass snobbig inställning till matchtröjor att jag aldrig i livet skulle få för mig att köpa en, jag vill bara fåfängt försäkra mig om att mitt lag fortfarande är snyggast på plan. Jag har nöjt mig med att bara vara glad över att Roma alltid har de vackraste och mest moderna modellerna av fotbollströjor. Men nu har jag fastnat en stund i debatten om La Magicas kläder.

Trots att den officiellt inte presenterats än, har en bild på vad som antas vara den nya hemmatröjan tydligen publicerats i France Football. Såhär ser den ut:

De äkta gulröda supportarna är såklart upprörda. Att tröjan i France Football anses så hemsk beror mycket på det svarta bandet längs ena sidan, som symboliserar Diadora och som ”enligt traditionen” inte hör hemma där. När Kappa gjorde ställen var allt frid och fröjd, men Diadora är inte populära. Det ska bara vara gult och rött, inget annat. Annars är borta- och cuptröjorna det stora problemet. De har alldeles för många olika färger.

Troppi buchi nella memoria”, ”För många hål i minnet” heter kampanjen mot Diadoras nymodigheter. Vad är det med sport som gör folk så nostalgiska? Att tröjsponsorerna gör en massa nya modeller för att kunna sälja så många tröjor som möjligt till fansen är ett rimligt argument för att företagen beter sig rätt osnyggt. Men varför måste alternativet till det vara konservatism?

Sen har vi bollen. Som jag berättade för ett tag sen har Diadora gjort en ny boll, som är till hälften romaröd och till hälften gul, och som är tänkt att användas i hemmamatcherna. Den kallas Janus, som den romerska guden för dörrar, för att öppna, börja. Janus som januari, början på året. Guden Janus kallas också Giano Bifronte, och har två ansikten. Ett som blickar bakåt och minns historien och ett som ser mot framtiden. Kanske har någon på Diadora tänkt väldigt mycket på det där namnet, men det hjälpte i så fall inte så mycket. För fotbollar ska ju inte vara gulröda. Bollen har som bekant varken bak- eller framsida, och redan efter första matchen klagade spelarna på Romas officiella boll. När Janus snurrar blandas färgerna och bollen blir svår att se ordentligt. Ingen gillar Janus.

måndag, augusti 22, 2005

Kreativa fans


Romas matchställ dröjer. Antar att det har med sponsorproblem (Mazda) att göra. Under tiden kan man kolla på fansens förslag till nya tröjor här. De flesta är ganska konservativa, men det är fint att folk sitter och gör sånt här tycker jag. De vackra teckningarna ovan har en Massimo Galletti gjort. Anti-merchandise uppskattas alltid på Junivallen. Magnet-Zlatan är ändå finast hittills. Man blir glad varje gång man går förbi kylskåpet.

Medan jag ändå håller på så gör jag lite reklam för Football Poets också, som jag länkat till ganska länge. Nej, det är ingen stor lyrik, men charmigt så man dör.

söndag, augusti 21, 2005

Konstigt ställe

Överallt protesterar folk mot att fotbollen tas över av betal-tv-kanaler. I Sverige startar de namninsamlingar för betal-tv!

fredag, augusti 19, 2005

Reklam

Flipper i P3 från i lördags handlar om Monaco. Bland annat en intervju med den lättretade friidrottsmanagern Daniel Wessfeldt om känsliga frågor som skattepolitik. Man kan lyssna här.

tisdag, augusti 16, 2005

Henrik och Annika

Ja. De blyga.

(Uppdatering torsdag 11.55: Förlåt, det där var onödigt obegripligt för den som inte läser Junivallen slaviskt. Vilket förmodligen är alla utom jag själv. Jag menar alltså apropå vad jag skrev om Annika under rubriken Nummer femton här nedan.)

söndag, augusti 14, 2005

Nummer sexton

Jag gick en promenad med min femåriga kompis S och hennes väninna O för ett tag sen. Vi hittade en äng som vi fastnade vid, glömde bort tiden och kom hem långt efter femåringars läggdags.

”Vad gjorde ni på ängen så länge då, plockade blommor?” frågade S:s mamma.

Nä. Vi sprang. Tävlade om vem som var snabbast på sträckan mellan fotbollsmålen. Jag lät dem vinna lagom ofta. S sprang i min famn, flyendes från en hotfull hund. Vi jagade varann, formerade oss i olika konstellationer och misslyckades med att mötas samtidigt på samma punkt, snurrade oss yra och sprang, yra. Föll i gräset. Sprang.

Vilken lycka att springa. Jag kände mig som Björn Runström på min löprunda idag. Stark, hård, snabb. Trots friidrotts-VM måste jag tillstå att han är min favoritlöpare just nu. Tätt följd av Docus Inzikuru.

Den rykande färska nummer sexton: Broadcasts ”Tears in the Typing Pool”, använder en löpare i texten för att beskriva uthållighet.

the long-distance runner has stopped on the corner
but I won’t give up

lördag, augusti 13, 2005

Today I started loving you again

Tittar på Premier League och det är som att återupptäcka fotboll. En spelare passar en annan, spelet rör sig i hög fart, och passningen går fram. Samma sak gång på gång, enkelt, som om det vore självklart att man spelar fotboll så här. Vad ska man med Allsvenskan till? Det förstår jag sen. Baby Bajen spelar som Arsenal. Just idag känns det så.