Ragazzi di vita

Jag läser Pasolini. Ragazzi di vita (mitt ex, tryckt 1961, är helt säkert en av de snyggaste böcker jag äger), den utspelar sig bland kringdrivande, arbetslösa killar i Roms periferier efter kriget. Pasolini skriver ut folks slang och dialekt i alla dialoger, och jag tänker å ena sidan hur mycket i deras språk som är samma som i dagens romares. Det är ”A Marcè!”, ”e che semo venuti a ffà?”, ”Namo, dàje”, ”li mortacci tua”, ”mo spetta a tte”. Å andra sidan är slangen så genomgående att jag undrar om det skulle låta som buskis, typ som Monica Zetterlund i Söderkåkar, om man skulle läsa upp de där dialogerna nu. Jag förstår vad de säger, men jag kan inte romanesco tillräckligt bra för att höra vilket av de två alternativen som stämmer bäst.

Nuförtiden är Roberto Saviano nån slags arvtagare till Pasolini tror jag. De som är närmast Saviano i sitt sätt att berätta, hittar man på den napolitanska rapscenen. Jag fick nyss veta att mina favoriter Co’Sang, som gjort en väldigt fin skiva, en av de få skivor från Italien som överhuvud taget är värda att lyssna på, att deras nya album är planerat att komma snart, i början av nästa år. De använder också sin egen dialekt, napolitanska som jag nästan inte fattar nånting av. Jag måste få den italienska översättningen först för att kunna se sambandet mellan språken.

Det finns några ganska charmiga rapare i Rom också, de heter Gente de Borgata. Jag antar att deras språk låter som Pasolinis killars skulle låtit nu. De går omkring i Rom, från Tor Bella till Maranella och Garbatella, med Pasolinis Una vita violenta i huvet, säger de. Och andra viktiga romerska meningar som: ”Nun me chiamà laziale.”

(Fan, om bara en vecka spelar Roma match igen. Mot Inter, av alla. I den här lilla pausen kan man inbilla sig att allt kommer bli bra. När Totti kommer tillbaka, när De Rossi är bäst på plan i landslaget, när hela laget skriver protestbrev till Gazzetta dello Sport och berättar hur enade de är. Tills om en vecka, när viljan ska krossas mot verkligheten igen.)