Che cosa c’è

Youtube är farligt. Eftersom Francesco Totti och Antonio Cassano kommer mötas på plan för första gången sen Cassano lämnade Roma ikväll, skulle jag leta reda på intervjun där Totti säger om Cassano att ”med honom pratade jag nästan samma språk”, och lägger med ett undertryckt leende till ”i fotbollsmässig betydelse”. Istället hamnade jag på nåt masochistiskt vis bland en massa intervjuer på Roma Channel från kvällen spelarna kom till sommarlägret på Trigoria efter semestern i år. Där är en De Rossi som hoppas att kaptenen kan komma tillbaka till supercupen, en mörkbrunbränd Aquilani, en stilig och sympatisk Montella som inte vet vad han ska göra i framtiden, en Mexès som skämtar om att han inte tränat nånting under uppehållet, en mycket okoncentrerad och glad Totti som när han äntligen lyssnar på programledaren istället för att kolla in allt som händer runtomkring, säger att han tror på Roma, för laget är samma som gjorde så bra ifrån sig förra året. Vad hände med dem?

Sen hittade jag intervjun, i alla fall, det är värsta mys-intervjun från förra vintern där Francesco och Romas gamle massör Giorgio Rossi dricker kaffe och äter gifflar på Trigoria med en kvinnlig reporter som Totti tittar på med särskilda ögon. Det är Rossi som tar upp ”Antonio, också”, när Totti pratar om vilka spelare han funkat bra och mindre bra med. ”Det är en spelare med mycket, mycket kvalitet”, säger Totti. ”Och helt säkert kommer han visa det förr eller senare.”

Luciano Spalletti sa en gång att han var ledsen för att han inte lyckats utnyttja Antonio Cassanos talang. Allting med Spallettis Roma började efter att Cassano lämnat klubben. Det var i januari 2006, när Cassano äntligen åkte iväg till Real Madrid och Roma, utan anfallare, helt plötsligt började vinna alla sina matcher tills de hade vunnit elva stycken, fler än nån hade vunnit på rad i hela historien. Det var Baby-Roma, överrasknings-Roma, kompisgänget Roma som man förälskade sig i, spelarna som var så glada och stolta.

Vad hände med dem? Då hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur bra det skulle gå för Rosellas och Spallettis projekt – nu är jag fortfarande chockad över hur genomdåligt det går för det den här säsongen. Fast jag skrev så mycket innan den började om alla olyckor och dåliga omen överallt. Hur korkat och fåfängt var det? Jag trodde jag hade råd med det på nåt vis, att allting ändå skulle gå i alla fall lagom bra. Då, för bara två och ett halvt år sen när de vann match på match av de där elva, trodde man hela tiden att allt snart skulle gå åt helvete igen. Nu hade man redan hunnit ta framgången för given.

Lite längre fram i fikastunden börjar Giorgio Rossi och Totti prata om Liverpool och Europacupfinalen och Totti säger med klurig min, ja, det där han brukar säga: ”ödet har velat att jag ska ta den här revanschen”. Nu börjar man inse att den här säsongen inte bara är ödesmättad för att Champions League-finalen spelas i Rom och allt vad den där finalen mot Liverpool betyder för Romas historia. För, aktiebolaget Roma är väldigt beroende av A-lagets sportsliga framgångar. Till skillnad från de flesta andra klubbar har inte Roma längre en ägare som kan bidra med pengar till klubben. Istället är Roma antagligen det mest affärsmässigt sunda Italpetroli har kvar. Innan årsskiftet ska bolaget betala tillbaka en massa pengar till Unicredit, den italienska bank som är mest illa ute på grund av finanskrisen. Pengar som jag inte vet var de ska få dem ifrån. Roma måste bära sina egna kostnader. Vad skulle en säsong utan framgångar i Champions League betyda för Roma? Vad skulle en utebliven Champions League-plats för nästa säsong betyda? Spelare måste säljas utan att nya kan köpas in, laget blir ännu mindre konkurrenskraftigt vilket betyder ännu mindre intäkter.

Varför tänker jag på detta nu? Varför kan jag inte heller glömma att Roma fortfarande i teorin kan vinna Champions League och hämnas sin historia? Alltid är det de här extremerna.

Totti och Cassano har förresten redan slutit fred, enligt Il Messaggero i dag. Det var när Totti nyss skadat knät, och Cassano ringde till en vän i Rom som råkade vara med Francesco, och lämnade över telefonen till honom och de skrattade och skämtade. Om det finns nån betydelse eller vilken den är att Cassano är tillbaka på Olimpico, får vi se efter matchen. Jag vågar inte tro eller hoppas eller befara nånting längre.