Finita

Solen över Tevere-läktaren på teve igår gjorde ont. Jag har inte sett den så Rom-gul och mjuk och vårvarm sen förra året tror jag. När jag brukade dra upp fönsterjalusierna hemma vid Tiburtina för att släppa in den på morgnarna, och inte var långt borta som nu.

Första gången jag var i Rom var jag nitton år, det var jag och Henrik. Jag hittade fotona därifrån för ett tag sen. Henrik läste konstvetenskap i Lund och drog runt mig till alla målningar och bågar och obelisker och ruiner. Vi fnös åt de dumma turisterna som fotograferade med blixt inne i kyrkorna, blixtar som tog slut långt innan de kunde reflekteras mot nånting alls i de stora rummen. Vi hittade på olika sätt att hålla min systemkamera stilla under de långa slutartiderna i mörkret i kyrkorna, och ute på kvällen. Bilderna har det där gula. De som är tagna på natten är gyllengula av Roms gyllengula gatlyktor.

Roma spelade oavgjort mot Livorno igår när de var tvungna att vinna, och nu kommer ingen hinna ikapp Inter. Men mest är det det att fotboll inte är lika roligt när Francesco Totti inte är med och spelar, och nu är hans säsong slut. Han opererades idag, och blir borta antagligen fyra månader. När han kom till Villa Stuart för att opereras svarade han med sin blyga röst på alla frågor. Han sa att han kände ett ”crack” när han sköt. Jag vill inte ens tänka på att Totti någonsin ska sluta spela fotboll, men det är det jag tänker på nu.

Det kan bli så att Roma köps av en amerikan eller nån annan. Vi har spekulerat i månader om det här på bloggen (eller när jag tänker efter är det kanske jag som invaderat Mats Lernebys blogg med spekulationer), men nu är det officiellt att det faktiskt finns någon som kanske vill köpa Roma. I fredags hade det kunnat bli klart med George Soros, säger de i tidningarna. Kanske blir det istället kungafamiljen i Dubai. Eller så blir det inget.

Det är så vackert hur Rosellas fattiga Roma vinner över Inter och Real Madrid och Lyon. Men faktiskt kan Franco Sensis gamla retorik om att utmana makten i Milano och Turin bli på riktigt först när han säljer klubben till en utländsk superrik investerare. Han sa också en gång i tiden att om han skulle sälja Roma, skulle han bara göra det till Coca Cola. Kanske blir det nästan exakt så.

Sista ordet

Så, i fredags, den sista dagen för debatt innan valet, skulle alla politiker plötsligt uttala sig om Francesco Totti. Det är alltså inte så att de annars pratar om något viktigt, om ekonomin som håller på och gå åt helvete eller att maffian har tagit över landet eller hur man ska lösa miljökatastrofen i Kampanien. Nej, vi kan lika gärna prata om Francesco Totti. Som vanligt i den italienska politiken förlorar alla.

Och Totti själv känner sig utnyttjad av och besviken på alla. Man kan tycka att han borde vetat vad han gav sig in på när han ställde upp på det där videomeddelandet till Veltroni, men han känner sig indragen i nåt han inte ville bli indragen i. Trots att han gör sitt yttersta för att inte kommentera saken får han ändå, ofrivilligt, nån slags väldigt symboliskt sista ord i Corriere dello Sport idag:

– Jag vet inte ens om jag ska gå och rösta.

Uppdatering. På måndagen röstade han.

I huvudet på Berlusconi

Nu har Silvio Berlusconi attackerat Francesco Totti. Den gamle charmören hade sitt avslutande valmöte vid Konstantins båge bredvid Colosseum igår, och när han triumferande promenerade därifrån vid halvniotiden frågade någon honom om vad han tyckte om att stans populäraste person deklarerat sitt stöd för Rutelli.

Han är bra slug han. På det viset får han de andra emot sig. När man inte har huvudet med sig, har man inte.

Nicht nur zur Weihnachtszeit

Allsvenskan har ju börjat nyss, och den brukar vanligtvis sluta i november. Jag såg Gais–Hammarby från Ullevi på teve, och fick i alla fall se den roligaste reklamskylt jag sett i hela mitt liv.

JULSTADEN GÖTEBORG
Nordens ledande julstad

Första halvlek: en skräckfilm

Så oändligt plågsamt. I varje sekund finns möjligheten till katastrof närvarande.

Nu har Daniele De Rossi också slagit en straff mot Edwin van der Sar. Daniele De Rossi slog en straff i VM-finalen. I mål.

Pliz, pliz, pliz vote for me

Valet i Italien är i helgen. Nu har vänstermannen Francesco Totti inte bara tagit ställning i parlamentsvalet (för Veltroni), utan också i Roms borgmästarval. Han har skickat ett brev till Partito Democraticos Francesco Rutelli, Prodis kulturminister, som kandiderar som Veltronis efterträdare. Det är han här ovanför.

Undrar hur många andra lagkaptener i fotboll i världen som har samma beskrivning av sin roll som Totti.

Under de här åren har jag deltagit med stor glädje i kommunens olika projekt ... Barnen, de gamla och i allmänhet alla de som lider eller är mindre lyckligt lottade förtjänar vår uppmärksamhet och delaktighet och, i rollen jag har som Romas kapten, känner jag plikten och glädjen att förnya mitt åtagande och göra mig tillgänglig för att fortsätta delta i solidaritetsprojekten för den här staden.

Mörkrädslan

Ibland upplever jag att det är med våld relaterat till fotboll som med överfallsvåldtäkter. Snacket om det är större än konsekvenserna. Rädslan för att bli utsatt står inte i proportion till vad gemene man eller kvinna riskerar att bli utsatt för.

Anja Gatu är antagligen den enda på pressläktaren som upplever det så, eller åtminstone är hon väldigt ovanlig. Tur att hon finns, då.

Själv känner jag mig ofta som en stor könsförrädare när jag inte är rädd för att springa i elljusspåret när det är mörkt eller gå hem ensam på natten. Ja, man känner sig antingen som att man förolämpar henne, eller som att man själv är fantastiskt korkad och onormal när man säger till en annan kvinna att man inte är rädd. Men jag bara råkar vara sån att jag jag inte blir rädd i såna situationer, jag vet inte om orsaken till det är mer rationell än att andra är rädda. Även om jag tror att det strategiskt, feministiskt vore bättre om kvinnor vägrade vara rädda, så kanske jag ändå också borde känna mig oförskämd, för rädslan är verklig oavsett om den står i proportion till risken eller ej.

Rigorismo

Historien om Francesco Totti och straffarna börjar nu få en liten och mycket rörande bihandling, utveckling eller vad man ska säga som handlar om Francesco Totti, Daniele De Rossi och straffarna. De tidigare avsnitten har jag redan berättat här. Jag minns inte om han slagit nån straff sen dess, jag tror inte det, men när Danielino väntade på att få skjuta sin superviktiga straff mot Genoa idag kom jag mycket väl ihåg att han sparkade en cucchiaio-straff ÖVER RIBBAN på San Siro i höstas. Så nu satt man där igen med alternativet i huvudet att den här straffläggande romaren kan hitta på vad för galenskaper som helst. Men det gjorde han såklart inte, och när han gjort mål höll han på att explodera.

Men dramat är inte färdigförklarat förrän det kommer en reprisbild på Totti och Aquilani på läktaren när straffen slogs. Totti som inte bara tittar bort eller har handen för ögonen. Han böjer ner huvudet OCH sätter båda händerna framför ansiktet. Han vågar inte titta! Caro, bello capitano, nu vet du hur det känns.

Uppdatering: