Organisation

Det har varit flera tjusiga besök från Italien i Sverige i höst; Aurelio De Laurentiis, Zlatan. Men jag fick ändå vara med på det helt säkert finaste: när Roberto Saviano kom hit. För det händer inte bara tråkiga, utan också fantastiska saker i Italien ibland, som att Saviano skriver en så makalös bok och att hundratusentals människor köper och läser den.

New York Times utsåg den nyss till en av årets hundra bästa böcker. Bodil Malmsten skriver ungefär det jag försökt säga med väldigt många fler ord förut:

Läs!
Läs Roberto Savianos fantastiska bok om camorran i Neapel - Gomorra, Resa i Camorraland, översättning av Barbro Andersson.
Roberto Saviano är född i Neapel 1979, och liksom Duras skriver Smärtan med sitt blod skriver Saviano sin bok med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans - hur bär de sig åt för att kunna skriva så, varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?

Ja, hur gör han? Jag frågade inte det på den pyttelilla intervjustunden jag fick, men jag kunde såklart inte låta bli att ställa en fotbollsrelaterad fråga. Det vill säga, det här handlar inte om fotboll egentligen, men kanske säger det ändå något om fotbollen och vad som hände när Gabriele Sandri dog. Helt onödigtvis och bara för att jag hade en liten inspelningsgrej som jag aldrig använt förut med mig, kan ni till och med i en plötslig multimedial explosion här på Junivallen få höra det, och när jag på min brutna italienska glömmer att använda konjunktiv och skrattar nervöst, här:



Det handlar om att våldsamma protester bröt ut efter att Sandri dödats, men det finns ju andra saker som är mycket allvarligare, som folk inte protesterar mot. Till exempel allt som Savianos bok handlar om, alltså camorrans ekonomiska makt, Syditaliens fattigdom, morden, våldet, soporna, misären. Och Saviano säger:

”För en sån sak, för en pojke som dödas orättfärdigt av polisen, finns en utbredd revolt. När det istället händer att någon dödas, ofta orättfärdigt, av klanerna, av camorran, gör man inte mer än en behärskad protest på begravningsdagen. Jag tror det beror på supporterkulturens specifika historia, på organisation. Alltså: ultrà är organiserade. Lagligheten däremot är inte organiserad. Den sociala antimaffiarörelsen har ingen organisation. Den har inte ens den där utbredda vreden, som kan hålla ett land gisslan. Också utan våld, jag menar att kräva av parlamentet, kräva av teve, kräva av tidningarna en… Den finns inte. Och det här fallet visar det, det visar hur mycket organiseringen av saker och ting blir grundläggande.

Och bland det största ansvaret för allt som jag berättar om ligger säkert att de inte är organiserade, och därför... Det fattas väldigt mycket information om de här sakerna. Faktiskt har min bok varit besvärlig (för camorran) just på grund av det här. För att tystnaden bröts. Inte för informationen i sig, för de visste hur bra som helst att de informationer jag använde fanns. Men de hade aldrig nått en stor publik förut. Tutto lì.”