För många martyrer

Jag minns en bilfärd med Chiara, Cinzia och Enrico i underbart hög fart genom Rom en natt i våras, och en berusad diskussion på temat ”vad är det för fel på det här landet?” Den ständiga diskussionen. Jag tror det började med en debatt om sophanteringen. När vi svängde in på Via Cavour kom vi inte fram för en polisbil som backade ut framför på nåt korkat sätt. ”Kolla, det är det här som är problemet.” Inkompetenta myndigheter. ”Nu är till och med Ilary Blasis mamma trafikpolis.” Men det går inte att skylla på poliserna, ”det är faktiskt stackars killar från Syd som bara vill ha ett jobb och inte har nåt annat val”.

Jag har inte gjort nån heltäckande undersökning, men jag tror alla fotbollskurvor i Italien sjunger sången som hånar carabiniere-polisen. ”La disoccupazione vi ha dato un mestiere di merda”, arbetslösheten har givit er ett skityrke: carabiniere. I den korta strofen får de in både myndighets- och klassförakt samtidigt. Jag tror inte jag behöver upprepa hur stort misstroendet för myndigheter är i Italien, eller hur mycket fotbollsfansen hatar polisen. Men det är inte heller så enkelt som att polisen är lika med överheten, bara. Många av de som tar anställning inom polisen, eller går in i armén, är unga syditalienare. De kommer från fattiga områden där arbetslösheten är hög, och att bli carabiniere eller åka till Afghanistan som soldat är ett sätt att få en stadig, vit och hederlig (om än låg) inkomst, att ta sig från Syd, att bygga nåt bättre.

När kravallerna bröt ut i Italien igår var Syd-derbyt redan spelat, mötet mellan Palermo och Napoli var lördagsmatch. Det kallas ”il derby delle due Sicilie” efter riket som fanns strax innan Italiens enande och innefattade södra Italien med Neapel som huvudort, och Sicilien, med huvudstaden Palermo. Sporttidningarna på nätet hade rubriker igår om hur bellissimo och spettacoloso matchen varit, innan de om den dödade tifoson Gabriele Sandri tog över. Jag vet inte hur det hade blivit om Syd-derbyt spelats igår, men nu var det i det rika Italien: i Rom, Milano och Bergamo som våldet bröt ut.

Jag vet inte heller om Gabriele Sandri dog på grund av fotbollen. Ett vittne säger att polisen skjöt med sträckt arm, polismannen själv säger att han först skjöt ett varningsskott och att det andra, dödande skottet slapp iväg av en fruktansvärd olyckshändelse, medan han sprang med pistolen fortfarande dragen. Om han visste att de som bråkade gjorde det på grund av fotboll är inte klart. Det finns uppgifter om att han trodde det var ett rån. Gabriele Sandri bråkade inte, han satt och sov i bilen, men han var där på grund av att han skulle se Lazio. Vad som är säkert är att det inte fanns minsta utrymme för någon annan tolkning än att händelsen hade med fotboll att göra. Redan innan några oroligheter hade börjat började folk prata om supporterproblemet och att man måste göra nåt åt det. Och sen uppenbarade sig supporterproblemet.

Jag har hållit på och läsa John Foots bok om italiensk fotboll ett tag. Han berättar om de ”röda dagarna” i Viareggio 1920, då en match mellan Viareggio och den toskanska lokalkonkurrenten Lucca blev upprinnelsen till en två dagar lång ockupation av staden. Ett stort bråk över domarens påstådda partiskhet uppstod på planen, och en carabiniere skjöt en linjeman, tillika lokal krigshjälte, till döds. Medan Luccas spelare fick smita ut från stan genom att gå 20 kilometer till nästa järnvägsstation, beväpnade sig hemmapubliken. De omringade carabinieri-kasernen för att få tag på polisen som dödat domaren, de blockerade järnvägsspåren, kapade elektricitets- och telefonlinjer. Anarkister från närliggande städer anslöt. 200 soldater krävdes för att upplösa ockupationen. I början av fotbollens historia i Italien var planinvasioner vanliga, det hände att folk kastade sten på domaren. Det var värre förr.

De röda dagarna i Viareggio skedde under ”il Biennio Rosso” en kort period efter första världskriget då arbetare och bönder bland annat försökte ta över fabriker och ockupera jord, det var stora strejker. Nuförtiden säger ultrà-fansen att de är emot polisen, betal-teven, Fotbollsfederationen och ”den moderna fotbollen”. I själva verket lever ju alla de här i nån slags destruktiv symbios.

Betal-teven erbjuder ett bekvämt alternativ för alla andra när de hårda killarna tar över stadion. Om de verkligen ville motverka tevens makt, borde de alliera sig med resten av publiken. Istället håller de på med sina tifo-strejker, till exempel. De funkar inte så bra. Efter den otroliga historian förra året, när Casalesi-klanen (maffia) försökte ta över Lazio och Giorgio Chinaglia och några ledare för Irriducibili var inblandade och häktades, började Curva Nord strejka. Det ledde ingenstans och de slutade nån gång i våras. Inför en Champions League-kvalmatch i somras mobiliserade många laziali via sms visselprotester mot kurvan. Uefa hade hotat att slänga ut Lazio ur turneringen om det blev några rasistiska yttringar på stadion, och mycket riktigt överröstade resten av publiken de apljud som gjordes mot svarta spelare med visslingar. Milans ultrà har hållit på och strejka den här säsongen, eftersom de bland annat vill ha biljetter att sälja, något som inte ens är möjligt enligt de nya lagarna och dekreten även om Milan skulle vilja ge dem det. Galliani lever med ständigt livvaktsskydd på grund av konflikten. Men fansen gav upp strejken. Istället hörs jargong bland ultrà om att man inte ens borde gå till stadion, utan ta kampen till gatorna. Men att vreden mot polisen efter det som hände igår är stor, och folklig, betyder inte att folk i allmänhet är solidariska med de våldsamma vredesyttringarna.

Regler och hårda tag införs, men de har alltid undantag. Konstiga faxregler om banderoller, jag vet att jag har tjatat om dem, som drabbar de som försöker följa dem men som på något konstigt vis inte stoppar de som vill visa upp rasistiska slagord och symboler. En gång har jag kommit in på stadion i Italien efter Catania utan att behöva gå genom de berömda elektroniska metallgrindarna som blev nån slags symbol för åtgärderna efter polisen Racitis död. Det var när en ledare för den fascistiska gruppen som står längst ner till höger i Curva Nord fixade in mig. Han kände funktionären som släppte in honom och mig genom en grind på sidan. Som alltid bröt folket i Lazio-kurvan en massa regler den dan, genom sina rasistiska slagord. Några killar bland de jag stod med hade en flagga med ett keltiskt kors som syntes några minuter, syntes i teve, vilket hotade avbryta matchen. En av ledarna i kurvan sa till om att ta bort flaggan, så kunde matchen fortsätta spelas. De som styr Lazios kurva är ju Irriducibili, de står också längst ner, fast i mitten. Till den här säsongen har de byggt trappor med räcken mitt i kurvorna på Olimpico, där det ska stå stewards. Jag har inte varit där så jag vet inte om det har påverkat vem som har makten över kurvan, vem det är som säger till om att ta bort flaggor nu när det finns stewards där.

Jag kände mig korkad och skyldig när jag stod i Lazios kurva. Gabriele Sandri brukade också stå där. Han var dj, känd och omtyckt i Rom, han var inte våldsam, han brann för musiken mer än Lazio. Han satt och sov i bilen när en polis skjöt ihjäl honom. Och jag vet som sagt inte om allt det här – fotbollen och läktarna – har nånting med hans död att göra. Men det har allt att göra med vad konsekvenserna av den kommer bli. Sandri kände Lorenzo De Silvestri, en ung spelare från Rom som nyss förlängde sitt kontrakt med Lazio. I Controcampo och i Sky igår läste De Silvestri upp ett sms Sandri skickat till honom på morgonen. Han berättade att han var klar med sin spelning och som vanligt var på väg att följa Lazio. ”Sempre con voi”, jag är alltid med er. ”Vi har verkligen skaffat oss martyrer”, säger De Silvestri.