Några anteckningar om vecka fyra

I fredags kväll bar en kardinal de gamla ampullerna med San Gennaros blod, det som genom ett mirakel brukar bli flytande tre gånger om året, fram till altaret i Neapels katedral för att be stadens skyddshelgon gripa in mot sopkrisen. Något liknande har inte gjorts på hundratals år. På 1600-talet gjorde kyrkan samma sak för att besvärja pesten. ”Låt oss göra det omöjliga möjligt”, bad kardinalen. Det omöjliga är att upprätta ett system för sopsortering. Inget mirakel hände, blodet var stilla. Hur sorgligt kan det bli? Men att vädja till San Gennaro, hur utanför, hopplöst, nästan bokstavligen medeltida det än är, är det ändå, tror jag, att uppskatta allvaret i en situation. Till skillnad från vad de som styr Italien gör. Deras beteende är som ett skämt som dragits ett varv för långt och inte är roligt längre. Vi har Mastella, den ambulerande justitieministern som citerade en falsk Pablo Neruda-dikt medan han avgick på grund av att hans fru och större delarna av hans parti arresterats för korruption. Högerpolitikerna som firade med champagne och mortadella i senaten när regeringen föll i torsdags. ”Nej, nej, ta bort den där flaskan genast, per favore, det här är ingen osteria”, fick talmannen säga till. Och Berlusconi som nu triumferande skördar frukterna av att han skapat en vallag som gjorde det omöjligt att regera landet.

I fredags var det också en artikel i Gazzetta dello Sport som handlade om hur Real Madrid sopsorterar. Sedan början av säsongen har klubben haft speciella sopkärl för sortering på Bernabeu, och samlat in 69 480 kilo återanvändningsbara sopor. I slutet av säsongen kommer det vara lika mycket som en by på 20 000 invånare skulle ha genererat. Alltså: fotbollsfansen i Spanien sorterar sopor på stadion. De tittar efter och slänger sen i rätt behållare. Mirakel. Samma dag publicerade Il Romanista den här videon, som dokumenterar toaletterna på Olimpico, dit Real Madrid snart ska för att möta Roma i Champions League.

Jag hade ingen aning om att det fanns tveksamheter om det, men häromdan läste jag att det nu verkar som att Polen och Ukraina inte kan arrangera EM 2012. Men Italien, som när värdlandet skulle utses blev så förudmjukande bortvalt till förmån för Östeuropa, kan inte ta över eftersom arenorna är för dåliga. Nästa år ska ändå Champions-finalen spelas i Rom. Jag vet inte varför de har valt Rom till det, men Francesco Totti har ju förklarat att det är ödet som ville att det skulle bli så, ödet ville att Roma skulle slå Liverpool i en Europacupfinal på Olimpico nästa år. Jag har bestämt mig för att det är mycket vackert tänkt och jag ska tro på det tills det misslyckas.

Hela förra veckan diskuterades hur skandalöst det är att domarna hjälper Inter. ”Inter är det nya Juve.” Efter Calciopoli är det mycket svårt att tro på att någon vinner utan nån slags skum hjälp. Under samma vecka spelade Inter två matcher, fick en spelare utvisad i första halvlek i båda, och domaren stal ett mål av Zlatan, och därmed två poäng av Inter, igår. Under tiden var Massimo Moratti så arg över anklagelserna att han inte ens pratade med pressen, väldigt olikt honom. Det passar verkligen inte den arme Moratti att vara en vinnare.

En annan av Italiens fantastiska presidenter, Palermos Maurizio Zamparini, var gäst på Corriere dello Sports redaktion i lördags och gav bland annat uttryck för sin inställning till fotbollstränare. Den tränare han har nu har han ju till exempel sparkat och återanställt jag vet inte hur många gånger. Han sa om sitt lags match mot Roma:

Vi har alltid förlorat mot Roma och jag tror vi förlorar ikväll också. Det enda, även om min tränare inte kommer göra det, skulle vara att möta Roma med fler man på mittfältet. Varför han inte kommer göra det? För att tränarna alla är arroganta och tror att deras egen modell är den bästa i världen.

Totti fick en guldboll innan matchen, av ultras-killarna. Det var mycket rörande och passande, att han fick en hemvävd guldboll av sin kurva, när ingen annan ger honom någon. Sen sprang han ut på planen och klappade tvåhundra uppradade barns händer, lika många ungar som han gjort mål i gulrötts tröja. Den sista kysste han på huvudet.

Frank Papertotti

Såhär ser han alltså ut, Frank Papertotti, Disneys tolkning av allas vår hjälte Francesco Totti. Jag visste ju att de hittat på en Disneykaraktär om Totti, men saken blir bara bättre och bättre ju mer man får veta om den.

Enligt Gazzetta dello Sport kom idén om en serie om fotboll till under brinnande Calciopoliskandal. ”I så svåra tider ville jag skänka ett hopp”, säger Riccardo Secchi som skrivit manuset till Totti-serien, ”men jag kunde inte luras och hitta på en låtsasvärld. Därför har jag lagt in mer problematiska ämnen, och verkliga, som utnyttjandet av unga”. Make no mistake, italienska Musse Pigg är inte vilken lättviktig underhållningsblaska som helst. Och vem ska fylla rollen som de förtrycktas förkämpe om inte Francesco Totti? Totti ”har alltid slagits mot ekvationen att fotbollsspelare är lika med miljardär”, säger bland annat Musse Piggs chefredaktör.

I serien grälar Joakim von Anka och Pontus von Pluring, symboler för de utsugande fotbollspresidenterna, om Papertotti och säger ständigt att han är ”roba mia!”, ”han är min!”, ”nej, min!”. Papertotti vägrar skriva på alla deras kontraktsförslag och fortsätter spela med sina barndomskompisar. För att få delta i Ankeborgs fotbollsturnering måste man betala och de små ankorna försöker på alla sätt få ihop till anmälningsavgiften, med biltvättning och juicepressning. Papertotti drar ihop mest eftersom folk betalar honom för att inte berätta roliga historier. Till slut måste de ändå låta sig köpas upp av Joakim von Anka, som bara vill tjäna pengar på att sälja vidare Papertotti och hans kompisar. När de ska möta von Plurings fuskande och fulspelande lag (innehållandes Björnligan) räddar Anketotti sitt lag på straff i sista minuten. Han har missat hundra straffar på rad men uppfinner cucchiaion och lyckas med straffen!

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det här.

The crowd were dead

Sopkrisen i Neapel har blivit ohållbar under helgerna. Sophögarna tornar upp sig på trottoarerna. Såhär kunde julen se ut, mitt i Europa. I Pianura, en stadsdel i Neapels nordvästra utkanter, protesterar innevånarna mot att en soptipp som stängdes för flera år sen på grund av den var för farlig ska öppnas igen. De blockerar ingången och idag har det varit ständigt intensivare sammandrabbningar mellan demonstranter och polisen. Överallt tänder folk på sophögarna. Inne i städerna, på gatorna. Nu och här i världen, när alla krig och katastrofer åtminstone verkar pågå nån annanstans långt borta, och vår stora kris är den globala uppvärmningen, nånting som vi inte heller kan se eller märka av konkret men som vi pratar väldigt mycket om – då fortsätter den här väldigt påtagliga, stinkande, pysande och brinnande konsekvensen att välla upp i Kampanien. Av vårt leverne bildas avfall, och det måste ta vägen nånstans. Det märks, just där. Systemet funkar inte. Och vi kan inte fortsätta så här en enda dag till, ändå gör vi det. Det finns ingen lösning, inte ett enda förslag.

Neapel är annorlunda och svårt, ett undantag från resten av Europas historia kanske, men norditalienarna har i trettio år fyllt Kampaniens jord med sitt giftiga avfall. Jag frågade Roberto Saviano hur det kan vara såhär uppenbart, att alla vet vad som pågår och ändå fortsätter det. Ja, det är en naiv fråga för svaret är att det kan fortsätta eftersom människor; politiker, camorran, de som äger soptipparna, de som äger sophanteringsföretagen, företagen i norr som betalar en bråkdel av det verkliga priset för att göra sig av med sitt avfall, de tjänar mycket pengar på att den här eviga krissituationen finns.

Idag förklarar Saviano i Repubblica hur sopfrågan hänger ihop, och skriver att de enklaste mänskliga rättigheter blir ovanligheter på de här ställena. Saker som att ha en gata man kan ta sig fram på, andas luft som man inte dör av, att kunna leva med förhoppningar om livet som är normala i ett europeiskt land istället för en besatthet vid tanken på att emigrera eller ta värvning. Och man vänjer sig vid det. I Pianura pyser vit rök upp från under det tunna grästäcket, det är giftig gas från de gamla soporna. I Milano infördes trängselavgifter vid årsskiftet.

Men det var inte det vi skulle prata om. Det var en massa andra saker jag skulle säga men aldrig kom mig för medan det här mellandagssopberget växte, alltså kommer alltihopa nu. Det var till exempel nåt om en rolig början på en sarkastiskt hållen artikel i Repubblica om fotbollsklubbarnas ekonomi, om en milanesisk anomali. ”De stora siffrornas Inter bekräftar också i bokslutens Serie A sin oförmåga att vara normalt.” Av de fem stora klubbarna (som enligt Romtidningen Repubblica är Milan, Inter, Juve, Roma och Lazio) har fyra under de senaste åren skaffat sig betydligt normalare budgetar. Fejkade överskott och ofantliga kostnader för spelarköp och -löner är historia, och klubbarna börjar till och med gå med plus. Men den femte, Inter, har fortfarande stora underskott och enorma lönekostnader och verkar inte vilja ändra på den ordningen. För det är ju samma Inter som knappt förlorar en enda match och om ingen betydande formsvacka drabbar laget under andra halvan av säsongen (vilket såklart kan hända, förra året gjorde det inte det) kommer vinna ligan överlägset. Mönstret är nästan för enkelt att tyda. De italienska storklubbarna, och här kan man väl också räkna in Napoli, sköts alltmer modernt och affärsmässigt. Modernt i en italiensk kontext, men ändå. De ”rör sig långsamt mot en finansiell pseudo-normalitet”, som Repubblica skriver. Juventus, Lazio, Roma och Napoli satsar alla i större eller mindre utsträckning på unga spelare som de köper billigt eller som kommer från de egna plantskolorna, och att låta dem utvecklas. Också Milan har sänkt sina spelarkostnader. (Fast de satsar kanske mer på gamla spelare som fortfarande är bäst i världen men har blivit medelmåttiga i Serie A.) Den klubb som struntar i både balanserade budgetar och lokal förankring, det vill säga Inter, är den som på fotbollsplanen vinner över alla de andra hela tiden. Så hur länge ska de andra låta Inter vinna allt?

Häromdan påstod nån spansk tidning att Napoli med hjälp av rika neapoletanare som finansiärer, planerar för att köpa Messi. Han skulle bli som en Maradona, symbol för hela klubben och staden (istället för soporna) och göra Napoli till en av Europas största klubbar. Jag är knappast kompetent att spekulera i hur mycket sanning det låg i vad tidningen skrev, men det låter i alla fall dels som en omöjlig affär, och sen som motsatsen till vad Aurelio De Laurentiis alltid säger: han vill inte, inte, inte ha en ny Maradona utan ett stabilt kollektiv. Men om Napoli ska bli ett europeiskt storlag måste väl De Laurentiis förr eller senare köpa några stjärnor till klubben? Tanken på Messi som Maradonas arvtagare i Neapel är både fantastisk och skrämmande, eftersom De Laurentiis sätt att styra Napoli faktiskt är ett brott mot det som verkar vara Neapels ständiga öde: att aldrig förnyas. Nu skulle jag kunna skriva att ”kanske kan fotbollen vara ett exempel för resten av samhället”, men jag tror det är bättre att skriva att åtminstone har neapolitanarna sin fotbollsklubb och glädjen den för med sig, och det är inte alls en liten sak att ha.

Apropå Maradona, en överälskad symbol för en stad, skrev Kristina Kappelin en av sina skeptiska krönikor om Totti idag. Jag älskar när hon är butter och missnöjd. ”Francesco Totti skulle ha kunnat bli världens största spelare. I stället har han blivit en jätte i lilleputtarnas land, mer eller mindre självmant.” Det är så skönt att läsa Kristina Kappelin, jag står snart inte ut längre med alla svenska män som känner sig förföljda för att de gillar il calcio och ska hålla på och försvara den. Kristina Kappelin slipper dem uppenbarligen, för ”ingen jag träffar utanför Rom gillar Totti”, skriver hon. ”Det kan bara bero på att han så till den grad är en del av den här galna gamla stan, att både han själv och allt som omger honom är obegripligt en kilometer utanför Roms ringväg.” Det är bara för att hon bott så länge i Rom som hon kan skriva såhär: ”Rom älskar folk till döds, låser in dem i den djupa folksjälen. Och den är bottenlös, trångsynt och lite svampig i mitten.”

Kappelin skriver att Totti inte kan bli större än han är nu eftersom det faktum att han bara spelar i Roma hindrar honom. Jag såg ett litet klipp häromdan på en Totti som då inte kunde varit mer än tonårig, där han hur övertygat som helst säger att hans dröm är att spela hela sin karriär i Roma. Exakt likadana låter De Rossi och Aquilani nuförtiden. Är det tragiskt att de inte kan vidga sina drömmar mer än så eller har de sett nåt som är bättre än vi kan föreställa oss?

Själv har jag bara bott i Rom en kort liten stund och är helt förälskad i förhållandet mellan staden och Francesco Totti. ”Han har blivit en av modern fotbolls mest omoderna ikoner”, skriver Kappelin och det är förstås sant, och kanske ett problem men i så fall ett underbart problem. Eller jag håller nog inte ens med om att det är ett problem, för jag vet nästan inget finare än hur det i Roma går ihop att ha en totalt omodern kapten som symbol för ett av de modernaste projekten i Serie A. (Såhär kan det förresten till exempel se ut när man har det.)

En sak har i alla fall Kappelin glömt, för Totti har en sak kvar att vinna, en ambition kvar som fotbollsspelare förutom att vara Romas kapten i så många år till som det går. Nästa säsong spelas ju finalen i Champions League i Rom, och Francesco har bestämt att den ska stå mellan Roma och Liverpool. Han själv ska avgöra på straffar, självklart till Romas fördel. ”Det är mitt öde”, brukar han säga, att revanschera den katastrofala förlusten mot Liverpool 1984. Också det här är en fantastisk och samtidigt skrämmande tanke, och jag vet inte riktigt med exakt hur stor andel ironi och hur stort allvar Francesco säger så.

Totti kom ju tillbaka till planen, äntligen, precis innan jul, och det var en stor fröjd att se. Samma dag avslutade också Curva Sud sin protest. De organiserade grupperna kom in på arenan i paus, efter att de hållit sig därifrån sen matchen mot Udinese. De ville ju visa vad de var värda sa de, och jag antar de gjorde det. Man såg att de inte var så många och att de flesta i kurvan inte ville offra att gå på matchen för att stödja deras sak, men att de gjorde ganska stor skillnad för hur färgglad och högljudd publiken på stadion var. Ungefär så tror jag, jag var ju inte där och kunde se skillnaden själv.

Också i Milanoderbyt dagen efter protesterade ultras, och hela San Siro var grå. Milanoklubbarnas ultras-grupper ville att deras tystnad under derbyt skulle vara ett tillfälle att reflektera för ”den allmäna opinionen, medierna, institutioner och ligan, över möjligheten att ihärda med den repressiva politik som håller på att förändra, om inte till och med utrota, framför allt den goda delen av tifot”, skriver de i sin kommuniké. I slutet skriver de: ”Dagens tystnad behövs för att ni ska tänka efter. Vi ultras har redan gjort det...” Ändå har de inte tänkt ut någonting att säga om till exempel det faktum att Adriano Galliani sedan i våras tvingas ha ständigt livvaktsskydd just på grund av konflikter med en eller annan del av det organiserade tifot. Men sen dagen Garbriele Sandri dog har kurvorna varit fredliga, trots att de protesterat, så någon trovärdighet bakom den där självreflexionen finns kanske.

Corriere della Seras nätupplaga har haft en omröstning om vilket ord som bäst sammanfattar året 2007, och ultrà är ett av alternativen. Etta kom La casta, titeln på en bok som handlar om hur korrupta italienska politiker är. I en lång intervju i Il Romanista igår beskrev Gabriele Sandris bror passionerat vad det innebär att vara ultras och hur vackert det är. ”Ordet ultras används bara i negativ mening men så är det inte: det är det finaste sättet att följa sitt hjärtas lag var det än spelar, aktivt, genom att heja på.” Och så vidare. Sandris bror och far är djupt besvikna över hur medierna och polisen utnyttjat Gabrieles död. De menar att man gjort en mycket större sak av frågan om fotbollssupportrarna – och fotbollen har ingenting alls med saken att göra, säger de – än att en polis mördat en ung, helt oskyldig kille.

Francesco Totti försvarar såklart också sina ultras. Visserligen kanske deras protest inte visade så tydligt som de hade velat hur stort deras inflytande är, men för Totti är det är ändå fortfarande de som bestämmer hur mycket han kan älskas av den där kurvan, den där kärleken som han enligt Kristina Kappelin offrat chansen att bli världens störste för. Han sa efter manifestationen på Circo Massimo att det var en viktig sak att göra, och på julafton hade han en av sina artiklar han brukar skriva i Corriere dello Sport inne, och han skrev att han var glad att hans återkomst till planen sammanföll med att de organiserade grupperna också kom tillbaka. Han skriver att ultrà inte alls betyder våld, utan bara kärlek för sitt lag.

Eftersom Roma mött Manchester United och dess publik en del den senaste tiden skapade det lite uppståndelse i Rom att Alex Ferguson efter att själv ha suttit på läktaren på Old Trafford i veckan kallade stämningen där för begravningslik. ”The crowd were dead”, sa Ferguson. ”That was the quietest I’ve heard our crowd. We need the supporters to create a good atmosphere here because the players respond to that. At times it was like a funeral.” Och en talesman för en supporterorganisation svarar att det inte är så konstigt eftersom stadion är som en polisstat där folk är rädda att bli utslängda och förlora sitt superduperdyra säsongskort om de bara ställer sig upp. Exakt det här ville Curva Suds grupper visa: vi behövs, ni kommer sakna oss om ni inför ”il modello inglese”. Och Totti sa till dem på julafton att han behöver dem. Men bara de räcker ju inte till. Jag vet inte om det stämmer att Old Trafford är som en polisstat, men åtminstone vill folk gå dit.

I Italien hade Corriere della Sera istället en artikel häromdan med rubriken ”Stadion, den stora flykten”. Trots att Juventus, Napoli och Genoa kom till Serie A i år och ersatte de mindre lagen Ascoli, Chievo och Messina, plus alla derbyn som är under säsongen, är medelantalet åskådare i Serie A bara 2 786 fler den här hösten än förra. Mycket färre än förväntat. Och förra årets medelpubliksiffra var den lägsta de senaste 45 åren. Och folk kämpar om ordet ultras, om det ska betyda ligist eller kärlek till fotbollen, om det är alla lagarna som ska förhindra våldet som är orsaken till att folk inte vill gå till stadion eller om det är folks rädsla för våldsamheter. Jag tror kanske att båda sidor har rätt om att det är den andra sidans fel. Och eftersom jag lärt mig av Roberto Saviano att leta efter pengarna så tror jag kanske också att de kan bråka bäst de vill.

För, förutom den ökande normaliteten i budgetarna som Repubblica skrev om, så skiljer sig ju fortfarande Serie A från andra ligor genom att en så väldigt stor del av klubbarnas intäkter kommer från teve. Enligt la Repubblica kommer bara 12 procent av intäkterna från biljettförsäljning. Så nu ser situationen ut såhär: att det blivit en normalitet att inrikesministeriet stänger av bortasupportrar från arenorna, samtidigt som Sky Italia och Lega Calcio planerar för att spela flera matcher efter varandra både på lördan och söndan så att man kan sända fler i teve.

Någon tänkte sig kanske att det var en krisåtgärd att stänga av hela läktarsektioner, något man skulle göra medan man funderar ut en långsiktig lösning. Men vem behöver lösa den krisen när fotbollen på Sky Italia hela tiden slår nya tittarrekord?

Sorgligheten

Idag blev Milan, som ligger tia i Serie A, klubbvärldsmästare. Själv kollade jag halvt om halvt på superdupersöndagsmatcherna från England. Spelarna ”kan utföra svåra moment i hög hastighet” i Premier League, tror jag den korrekta fotbollsexpertformuleringen för vari det roliga med att kolla på engelsk fotboll ligger. Det är också roligt att läktarna är fulla, även om hälften verkade ha gått hem redan innan Liverpool–Manchester United var slut.

Men jag jag vill verkligen inte att italiensk fotboll ska bli globaliserad som den engelska. Il calcio är så mycket färggladare och tokigare och brokigare och mer spännande och speciell. Och samtidigt så himla hopplös.

I torsdags var det en bra artikel i New York Times som beskrev läget i Italien. ”Collective funk”, sammanfattar den det, ett bra uttryck. Förutom i Fifas ranking ligger ju Italien alltid sämst till på alla listor som mäter utveckling, ekonomi och sånt. Senast såg jag World Economic Forums Global Gender Gap Report om jämställdhet mellan män och kvinnor, där Italien, ett västeuropeiskt land, ligger på 84:e plats. Artikeln i New York Times tar sin utgångspunkt i en undersökning som kommit fram till att italienarna är det minst lyckliga folket i Västeuropa.

In 1987, Italy celebrated its economic parity with Britain. Now Spain, which joined the European Union only a year earlier, may soon overtake it, and Italy has fallen behind Britain.

Italy’s low-tech way of life may enthrall tourists, but Internet use and commerce here are among the lowest in Europe, as are wages, foreign investment and growth. Pensions, public debt and the cost of government are among the highest.

The latest numbers show a nation older and poorer — to the point that Italy’s top bishop has proposed a major expansion of food packages for the poor.

Worse, worry is growing that Italy’s strengths are degrading into weaknesses. Small and medium-size businesses, long the nation’s family-run backbone, are struggling in a globalized economy, particularly with low-wage competition from China.

Det är som att Italien aldrig riktigt moderniserats men det har funkat på något vis ändå, tills resten av världen går in i en postmodern tid och Italien bara liksom stannar.

Alexander Stille, a Columbia University professor and an expert on Italy, argues that this moment is different. While the economy expanded, from the 1950s to the 1990s, Italians would tolerate bad behavior from their leaders.

But growth has been slow for years, and the quality of life is declining. Statistics now show that 11 percent of Italian families live under the poverty line, and that 15 percent have trouble spreading their salary over the month.

“The level of anger is great because before you could slough it off,” Mr. Stille said. “Now life is harder.”

Samtidigt visar Roberto Saviano med sin bok att det finns en del av det italienska samhället som anpassat sig fantastiskt väl till den globaliserade ekonomin: den organiserade brottsligheten. Mycket riktigt är maffian den verksamhet i Italien som omsätter mest pengar. Det låter otroligt, men det kom en utredning för ett tag sen som visade det också.

Samma dag som New York Times-artikeln kom publicerade Repubblica en undersökning om italienarnas inställning till staten. Att många har ett litet förtroende för myndigheter är ingen nyhet. Misstroendet är nu större än någonsin på 2000-talet. Ilvo Diamanti menar i en kommentar att det också finns något nytt, att det finns olika sorters missnöje och det som karaktäriserar dagens Italien kallar han ”apatiskt”. Utan passion, utan en blick mot framtiden.

Nu är undersökningar och statistik en sak, men åtminstone jag känner så väl igen det här resignerade, sorgsna missnöjet hos folk man pratar med i Italien.

Och exakt såhär är det med fotbollen också. Det är ju inte killarna som satte eld på Rom som är mest signifikativa för vad som händer med Italiens fotbollspublik, utan de som stannar hemma och ser på teve istället för att gå till stadion.

Igår började Calciopoliprocessen i Neapel, en händelse som ingen bryr sig så mycket om och som ingen tror kommer tjäna särskilt mycket till. Redan har jag läst artiklar med uträkningar om när brotten kommer vara preskriberade. Till 2012, måste de tydligen dra ut på överklagandena för att komma undan. Trots att det var de som satt där när Calciopoli fanns, styrs fotbollen fortfarande av samma gamla gubbar som aldrig lämnar ifrån sig sina poster till de yngre. Precis som det är i resten av Italien. Våldet kring matcherna har minskat sedan Catania, men då måste man betänka att inrikesministeriet ofta stänger av hela läktarsektioner och förbjuder bortasupportrar att se matcher. Hur länge ska det vara så?

Ändå är det så roligt att gå på fotboll i Italien, och att vara där överhuvudtaget. Min längtan är konstant. Jag vill inte att italiensk fotboll ska börja bli attraktiv för utländska investerare och kommersiell och tillrättalagd som i England, men jag vill ju att den ska må bra. Jag vet inte hur det går ihop.

Det sorgligaste med fotbollen är att folk slutar gå till stadion. Jag har sagt det förut, att om de bara gick dit skulle de ju märka hur roligt där och att det inte är farligt. Dyrt är det såklart fortfarande. Men om folk bara kom till stadion igen skulle mycket redan vara löst.

Roberto Saviano brukar prata om att hans bok är farlig för att så många läser den och väljer att förstå. Det finns inga lösningar på nånting här, inga förslag. Bara att förstå och föra berättelsen vidare är något. Beppe Grillo, en komiker som är den som mest ändå samlat mycket av ett aktivt missnöje, speciellt nu under hösten och genom sin blogg, har heller inget alternativ direkt, men bara att någonting händer, att folk berättar om verkligheten och protesterar betyder nåt.

Under tiden går det åt helvete för Italien. Inte konstigt att Fabio Capello sticker till England.

Utanför Ankeborg vet ingen vem han är

Francesco Totti. Världens bäste och samtidigt töntigaste fotbollsspelare. Mannen som gör flest mål i Europa och suger på tummen för att fira varenda gång. Han som själv är som ett ständigt öppet mål för den som vill håna och skratta åt honom, men som är omöjlig att inte tycka om så länge man bara har det minsta lilla hjärta i kroppen. Här är dagens Totti-nyhet:

Romas kapten har lånat ut sitt ansikte till en berättelse i veckotidningen som är mest läst av de allra minsta, Musse Pigg, tidningen som hela generationer växt upp med, inklusive Francesco Totti. Nu kan gulrötts nummer tio och med honom massor av barn och inte bara de beundra ett fjäderfä med blå ögon och en extraordinär fotbollstalang. Han heter Frank Papertotti och historien där han har huvudrollen har den signifikativa titeln ”Papertotti och cucchiaions hemlighet”.

Det här är alltså första gången i historien som Disney knåpat ihop en hel serieberättelse om en fotbollsspelare.

Anketotti och cucchiaions hemlighet!

Dagens Saviano

Förlåt, jag vet att jag sagt det här förut men antagligen kommer jag tjata titt som tätt om det för en oöverskådlig framtid, med risk för att framstå som besatt. Men jag tjatar eftersom det är exakt så som Bodil Malmsten skriver nu igen om Gomorra av Roberto Saviano:

Roberto Savianos bok är inte en journalistisk redogörelse till om korruption och kriminalitet i södra Italien i dag, Roberto Savianos camorrabok är en bok om de ekonomiska regler som styr världens liberala ekonomier i dag.

...

Roberto Savianos bok är en självbläddrande thriller och finns det någon rättvisa i världen så är det Roberto Savianos bok som ligger etta på varenda bästsäljarlista i hela världen.
Synd att det inte finns någon rättvisa i världen, men läs den här boken så länge.

Även en bloggare från Kista har skrivit om boken häromdan, och som konstateras där har boken mottagits obegripligt ljumt i det här landet, åtminstone i dess medier. Till skillnad från i Tyskland, Holland, USA, Frankrike... Och självklart Italien. Men Malmsten fattar, även Kristina Kappelin fattar, hon presenterade Saviano och boken på Italienska kulturinstitutet i Stockholm när han var här och hon beskrev hur den som slår en i magen när man läser den. Både Malmsten och Kappelin bor utomlands. Finns det nåt samband? Jag vet inte men boken handlar alltså om oss också.

Vill man kan man också till exempel läsa Savianos väldigt fina historia om gatufotbollen i Neapel, de orangea plastbollarna och en viss allsmäktig stationschef.

Okej, tack för ordet, slut på meddelandet.

Sålunda talade Lega Calcio

Jaha. Nu har Lega Calcio förstört allt igen. Men det här kanske kan tjäna som ett illustrativt exempel på vad det är för sorts personer som styr Italiens fotboll.

Den fina gesten från Fiorentinas spelare att applådera Inter efter matchen i söndags hade ju sitt värde just eftersom den var spontan och ärligt menad, som en reaktion på situationen med Prandellis sorg och med allt som hänt runt fotbollen den senaste tiden nära i allas minnen. Ligaförbundet Lega Calcio fattade inget av detta och ville inte ge tillstånd till manifestationen. Jag vet inte varför Fiorentina ens behövde be om tillstånd, men tydligen meddelade de saken för sent för att Lega Calcio skulle kunna låta dem genomföra sin applåderande korridor. Som tur är struntade Fiorentina i det och gjorde det ändå, och efteråt följde såklart hyllningar från precis alla. Många ledare och spelare sa att de ville följa Violas exempel. Och, redan dagen efter, igår kväll, lade Lega Calcio beslag på all denna goodwill och tog beslut om att det från och med januari kommer bli obligatoriskt för alla att applådera motståndarlaget efter matchen. Så lyckades de ta en hjärtlig gest och dränera den på all mening.

Rugby har blivit väldigt populärt i Italien, och ofta pratar man om hur sportslig och human rugbyn är, till skillnad från fotbollen. Säkert var Fiorentina inspirerade av just rugbyn. Många påpekar nu att ”terzo tempo” som Violas gest kallats, inte är applådkorridoren i rugby, utan banketten som lagen och spelarna och domarna har tillsammans efter matcherna. ”Vi gjorde det redan på vårt sätt, genom att bjuda på pane carasau och ost i omklädningsrummen”, sa Cagliaris president Cellino. Rugbystjärnan Andrea Lo Cicero sa igår att han hoppades det inte skulle komma nån institution nu och göra gesten obligatorisk, vilket den inte är i rugbyn. ”Det måste komma från spelarna själva, det måste fortsätta vara deras initiativ.”

Apropå att respektera sin motståndare hade Totti presskonferens och presenterade sin nya bok och dvd igår (man såg en väldigt fantastisk scen från dvd:n där Totti frågar Cristian vad han heter, ”säg det till honom”, säger Francesco och pekar på fotografen, och man tror att ungen ska säga Cristian, men han säger ”Totti”, såklart) och klargjorde bland annat vad han sa efter derbyt om att man vinner scudetton mot de små lagen. Reportern som upprepade Tottis kommentar för laziokaptenen Zauri den där kvällen, sa då att Totti sagt ”provinsiella” istället för små. Vilket såklart hade varit värre eftersom Lazio gärna vill se sig själva som en klubb från Rom. Totti påpekade igår att han aldrig uttalat ordet provinsiell utan sagt små, ”och Lazio är en liten klubb”. ”Det var bara ett skämt och inget mer. Det var ett derby-”sfottò”, det är inte första gången det händer. När de vann med 3–0 förra säsongen gjorde de själva ganska många. Därför ska de accepteras. Det är så det ska vara, man vinner och man förlorar.”

Ett ”sfottò” är ett skämt, något man säger för att retas. Totti, som han själv påpekar, älskar att derby-retas och har gjort det många gånger förut. Det är väl det derbyn går ut på? I och för sig tog inte Zauri, Lotito eller någon annan laziale saken särskilt lättsamt utan svarade förnärmat och gravallvarligt, men det var ju också ganska roligt.

Det låter väldigt fint när man hyllar den sportsliga rugbyn, men jag tänker ändå att fotboll också är mer fascinerande, universell och populär än rugby delvis för att den inte alltid är så sportslig och kamratlig, utan för att större och viktigare saker än sport, till exempel motsättningar, kan ta sig uttryck i den. Det kanske är fel, men ändå intressant och spännande att det är så.

Jag vet inte om jag vill att till exempel Francesco Totti ska applådera Lazio efter ett derby, jag tycker en av de bästa sakerna med Francesco är, som jag tror jag brukar tjata om men aldrig riktigt kan förklara tydligt känns det som, att han gör fotbollen betydelsefull på rätt sätt. Som när han retas med Lazio. Han skulle inte kunna göra det om det inte betydde nånting för honom att han spelade i Roma, att han valt som han gjort, att derbyt har en speciell betydelse, att det inte är vilka som helst som möts utan Roma och Lazio. Att han inte är vem som helst. Han kan röra upp stora och riktiga känslor med sina derby-påhitt, mest minns man kanske t-shirten under matchröjan där det stod tryckt ”vi ho purgato ancora”. Men han är ju inte bokstavlig när han gör sånt. Kanske är det därför jag inte kan förklara, för det är inte meningen att man ska göra det. Det är spektakel, ironi, inte på liv-och-dödsallvar utan inom ramarna för sportens drama. Som det ska vara.

Totti sa också att han tyckte ultras-gruppernas manifestation i söndags var viktig. De ska upprepa den imorgon.

Söta söndan

Inte bara hyllades violatränaren Prandellis bortgångna fru på Artemio Franchi i Florens igår, fiorentinaspelarna gjorde också något som tydligen i rugby kallas ”terzo tempo”, alltså tredje halvleken (eller perioden då) efter matchen mot Inter. De applåderade och tackade sina motståndare. Det är så roligt och sött beskrivet i la Repubblica:

Farina blåser av Fiorentina–Inter och Prandelli gör ett tecken till de sina. Och då händer det otroliga, något som aldrig setts på fotbollsplanerna här hos oss: Fiorentinas spelare, besegrade med 2–0, ställer upp sig på två linjer framför teleskoptunneln som leder ut till omklädningsrummen och formar en applåderande korridor i vilken, lite förlägna, Inters spelare radar upp sig. En vanlig scen i rugbyn, något alldeles särskilt inom fotbollen. Faktiskt verkade de blåsvarta, i början, nästan inte förstå, kanske var de rädda för ett skämt... eller värre... Istället är applåden uppriktig och, då, capitan Zanetti är den förste att förstå och man ser honom springa från en viola till en annan för att med kraft trycka händerna, omfamna. Och de andra följer leende efter, inklusive den arrogante Ibrahimovic som nästan verkar rörd. Sen är det interspelarna som, i sin tur, gör en gång för de besegrade medan de klappar i händerna.

Det här var tydligen en akt av civil olydnad, då Lega Calcio hade sagt nej när Fiorentina frågade om de fick göra såhär. Men nu kommer de såklart inte få några böter, istället vill alla göra likadant i de kommande matcherna, då det var så vackert och rörande.

Italiensk fotboll är cynisk, men jag tror inte så många hade brytt sig om den om den inte också, till exempel, var sentimental och romantisk. Förra veckan hade Lazios spelare och fans en uppvisning i sentimentalitet på Olimpico, när de hyllade Gabriele Sandri. Nästan lika rörande är laziofansens gästbokskampanj som några satt igång nyss. Det mesta går ju åt skogen för Lazio nu, och det gör kanske inte president Lotito populärare. Här på det seglingsbåtssponsrande företaget Alinghis hemsida kan man läsa världens mest artiga vädjanden till dess schweizisk-romerske ägare Ernesto Bertarelli. Han lär vara laziale, och är helt säkert stenrik. ”Gentilissimo Dott. Bertarelli.” ”Please take control of our great football club and save it.” ”Rädda oss från tyrannen.” ”Du är allas vår dröm.” ”Jag ber Er rädda oss från Lotito och köp Lazio, Ni skulle ha ett helt folk redo att återvända till stadion (jag i första ledet) och att följa Er varhelst Ni vill ta oss.”

Häromdan uppmanade ett meddelande undertecknat ”i gruppi della Sud” alla tifosi att att lämna Romas kurva tom i går under matchen mot Udinese, och istället samlas vid Circo Massimo för att följa matchen via radio. De tycker att Sandris död glömts bort för fort, och protesterade också mot att fotbollen bara är maktspel och industri, och att de som har makten vill ta bort ultras eftersom ”kurvorna är oaser för fria och icke sanktionerade tankar, i ett lobotomerat samhälle tomt på värden”. Romas kurva styrs inte av en grupp som Lazios, utan det finns massor av grupper som existerar sida vid sida. Jag tror alla var vid Circo Massimo. De hade lagt ut alla sina stendar på gräset och en banderoll som sa ”DET HÄR ÄR TIDEN ATT VISA VAD VI ÄR VÄRDA”. Men på stadion var kurvan inte alls tom utan nästan full. Det fanns inga banderoller, och sångerna var svaga.

Repubblica har en video från Circo Massimo, det är väldigt lugnt. Minsann hör man en av de vanliga gubbarna som säljer kaffelikör innan alla matcher: ”Borghetti! Caffè! Borghetti!” Ultras Romani (en grupp som står nära Totti, när han var skadad förra året och stod i kurvan var det hos dem, de brukar ha banderoller som stödjer honom och för några veckor sen när de invigde en ny lokal var han där) hade tagit med sig en fotboll och några killar spelar.

1 december: han är med i truppen

♥

Och han skriver i Corriere dello Sport:

Jag klarar inte att vara utanför längre. Jag har inte spelat på mer än en månad och jag saknar planen så mycket så att jag kunde dö.

JAG VET!

(Annars har Totti de här veckan avslöjat att han snart kommer med en ny bok, i GQ öppnat för att han skulle kunna spela i EM, för att några timmar efter offentliggörandet av innehållet i den intervjun skicka ut ett meddelande om att han bara skämtade. Romtidningen Corriere dello Sport avslöjade att han är tionde på listan för Guldbollen samtidigt som Milanotidningen Gazzetta dello Sport hade Henry som tia utan att ens nämna att Totti inte var med. Roligt alltihopa. Ändå inte lika roligt som om han började spela nån gång.)

30 november: han skjuter

Organisation

Det har varit flera tjusiga besök från Italien i Sverige i höst; Aurelio De Laurentiis, Zlatan. Men jag fick ändå vara med på det helt säkert finaste: när Roberto Saviano kom hit. För det händer inte bara tråkiga, utan också fantastiska saker i Italien ibland, som att Saviano skriver en så makalös bok och att hundratusentals människor köper och läser den.

New York Times utsåg den nyss till en av årets hundra bästa böcker. Bodil Malmsten skriver ungefär det jag försökt säga med väldigt många fler ord förut:

Läs!
Läs Roberto Savianos fantastiska bok om camorran i Neapel - Gomorra, Resa i Camorraland, översättning av Barbro Andersson.
Roberto Saviano är född i Neapel 1979, och liksom Duras skriver Smärtan med sitt blod skriver Saviano sin bok med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans - hur bär de sig åt för att kunna skriva så, varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?

Ja, hur gör han? Jag frågade inte det på den pyttelilla intervjustunden jag fick, men jag kunde såklart inte låta bli att ställa en fotbollsrelaterad fråga. Det vill säga, det här handlar inte om fotboll egentligen, men kanske säger det ändå något om fotbollen och vad som hände när Gabriele Sandri dog. Helt onödigtvis och bara för att jag hade en liten inspelningsgrej som jag aldrig använt förut med mig, kan ni till och med i en plötslig multimedial explosion här på Junivallen få höra det, och när jag på min brutna italienska glömmer att använda konjunktiv och skrattar nervöst, här:



Det handlar om att våldsamma protester bröt ut efter att Sandri dödats, men det finns ju andra saker som är mycket allvarligare, som folk inte protesterar mot. Till exempel allt som Savianos bok handlar om, alltså camorrans ekonomiska makt, Syditaliens fattigdom, morden, våldet, soporna, misären. Och Saviano säger:

”För en sån sak, för en pojke som dödas orättfärdigt av polisen, finns en utbredd revolt. När det istället händer att någon dödas, ofta orättfärdigt, av klanerna, av camorran, gör man inte mer än en behärskad protest på begravningsdagen. Jag tror det beror på supporterkulturens specifika historia, på organisation. Alltså: ultrà är organiserade. Lagligheten däremot är inte organiserad. Den sociala antimaffiarörelsen har ingen organisation. Den har inte ens den där utbredda vreden, som kan hålla ett land gisslan. Också utan våld, jag menar att kräva av parlamentet, kräva av teve, kräva av tidningarna en… Den finns inte. Och det här fallet visar det, det visar hur mycket organiseringen av saker och ting blir grundläggande.

Och bland det största ansvaret för allt som jag berättar om ligger säkert att de inte är organiserade, och därför... Det fattas väldigt mycket information om de här sakerna. Faktiskt har min bok varit besvärlig (för camorran) just på grund av det här. För att tystnaden bröts. Inte för informationen i sig, för de visste hur bra som helst att de informationer jag använde fanns. Men de hade aldrig nått en stor publik förut. Tutto lì.”

Hallelujah moment

Ja, det har varit lite trist, liksom grått på senaste tiden, som att nåt fattas men man vet inte riktigt vad. Tills han kommer tillbaka. Han har börjat springa igen nu, vilket Roma Channel, och Junivallen, uppmärksammar såhär:

För många martyrer

Jag minns en bilfärd med Chiara, Cinzia och Enrico i underbart hög fart genom Rom en natt i våras, och en berusad diskussion på temat ”vad är det för fel på det här landet?” Den ständiga diskussionen. Jag tror det började med en debatt om sophanteringen. När vi svängde in på Via Cavour kom vi inte fram för en polisbil som backade ut framför på nåt korkat sätt. ”Kolla, det är det här som är problemet.” Inkompetenta myndigheter. ”Nu är till och med Ilary Blasis mamma trafikpolis.” Men det går inte att skylla på poliserna, ”det är faktiskt stackars killar från Syd som bara vill ha ett jobb och inte har nåt annat val”.

Jag har inte gjort nån heltäckande undersökning, men jag tror alla fotbollskurvor i Italien sjunger sången som hånar carabiniere-polisen. ”La disoccupazione vi ha dato un mestiere di merda”, arbetslösheten har givit er ett skityrke: carabiniere. I den korta strofen får de in både myndighets- och klassförakt samtidigt. Jag tror inte jag behöver upprepa hur stort misstroendet för myndigheter är i Italien, eller hur mycket fotbollsfansen hatar polisen. Men det är inte heller så enkelt som att polisen är lika med överheten, bara. Många av de som tar anställning inom polisen, eller går in i armén, är unga syditalienare. De kommer från fattiga områden där arbetslösheten är hög, och att bli carabiniere eller åka till Afghanistan som soldat är ett sätt att få en stadig, vit och hederlig (om än låg) inkomst, att ta sig från Syd, att bygga nåt bättre.

När kravallerna bröt ut i Italien igår var Syd-derbyt redan spelat, mötet mellan Palermo och Napoli var lördagsmatch. Det kallas ”il derby delle due Sicilie” efter riket som fanns strax innan Italiens enande och innefattade södra Italien med Neapel som huvudort, och Sicilien, med huvudstaden Palermo. Sporttidningarna på nätet hade rubriker igår om hur bellissimo och spettacoloso matchen varit, innan de om den dödade tifoson Gabriele Sandri tog över. Jag vet inte hur det hade blivit om Syd-derbyt spelats igår, men nu var det i det rika Italien: i Rom, Milano och Bergamo som våldet bröt ut.

Jag vet inte heller om Gabriele Sandri dog på grund av fotbollen. Ett vittne säger att polisen skjöt med sträckt arm, polismannen själv säger att han först skjöt ett varningsskott och att det andra, dödande skottet slapp iväg av en fruktansvärd olyckshändelse, medan han sprang med pistolen fortfarande dragen. Om han visste att de som bråkade gjorde det på grund av fotboll är inte klart. Det finns uppgifter om att han trodde det var ett rån. Gabriele Sandri bråkade inte, han satt och sov i bilen, men han var där på grund av att han skulle se Lazio. Vad som är säkert är att det inte fanns minsta utrymme för någon annan tolkning än att händelsen hade med fotboll att göra. Redan innan några oroligheter hade börjat började folk prata om supporterproblemet och att man måste göra nåt åt det. Och sen uppenbarade sig supporterproblemet.

Jag har hållit på och läsa John Foots bok om italiensk fotboll ett tag. Han berättar om de ”röda dagarna” i Viareggio 1920, då en match mellan Viareggio och den toskanska lokalkonkurrenten Lucca blev upprinnelsen till en två dagar lång ockupation av staden. Ett stort bråk över domarens påstådda partiskhet uppstod på planen, och en carabiniere skjöt en linjeman, tillika lokal krigshjälte, till döds. Medan Luccas spelare fick smita ut från stan genom att gå 20 kilometer till nästa järnvägsstation, beväpnade sig hemmapubliken. De omringade carabinieri-kasernen för att få tag på polisen som dödat domaren, de blockerade järnvägsspåren, kapade elektricitets- och telefonlinjer. Anarkister från närliggande städer anslöt. 200 soldater krävdes för att upplösa ockupationen. I början av fotbollens historia i Italien var planinvasioner vanliga, det hände att folk kastade sten på domaren. Det var värre förr.

De röda dagarna i Viareggio skedde under ”il Biennio Rosso” en kort period efter första världskriget då arbetare och bönder bland annat försökte ta över fabriker och ockupera jord, det var stora strejker. Nuförtiden säger ultrà-fansen att de är emot polisen, betal-teven, Fotbollsfederationen och ”den moderna fotbollen”. I själva verket lever ju alla de här i nån slags destruktiv symbios.

Betal-teven erbjuder ett bekvämt alternativ för alla andra när de hårda killarna tar över stadion. Om de verkligen ville motverka tevens makt, borde de alliera sig med resten av publiken. Istället håller de på med sina tifo-strejker, till exempel. De funkar inte så bra. Efter den otroliga historian förra året, när Casalesi-klanen (maffia) försökte ta över Lazio och Giorgio Chinaglia och några ledare för Irriducibili var inblandade och häktades, började Curva Nord strejka. Det ledde ingenstans och de slutade nån gång i våras. Inför en Champions League-kvalmatch i somras mobiliserade många laziali via sms visselprotester mot kurvan. Uefa hade hotat att slänga ut Lazio ur turneringen om det blev några rasistiska yttringar på stadion, och mycket riktigt överröstade resten av publiken de apljud som gjordes mot svarta spelare med visslingar. Milans ultrà har hållit på och strejka den här säsongen, eftersom de bland annat vill ha biljetter att sälja, något som inte ens är möjligt enligt de nya lagarna och dekreten även om Milan skulle vilja ge dem det. Galliani lever med ständigt livvaktsskydd på grund av konflikten. Men fansen gav upp strejken. Istället hörs jargong bland ultrà om att man inte ens borde gå till stadion, utan ta kampen till gatorna. Men att vreden mot polisen efter det som hände igår är stor, och folklig, betyder inte att folk i allmänhet är solidariska med de våldsamma vredesyttringarna.

Regler och hårda tag införs, men de har alltid undantag. Konstiga faxregler om banderoller, jag vet att jag har tjatat om dem, som drabbar de som försöker följa dem men som på något konstigt vis inte stoppar de som vill visa upp rasistiska slagord och symboler. En gång har jag kommit in på stadion i Italien efter Catania utan att behöva gå genom de berömda elektroniska metallgrindarna som blev nån slags symbol för åtgärderna efter polisen Racitis död. Det var när en ledare för den fascistiska gruppen som står längst ner till höger i Curva Nord fixade in mig. Han kände funktionären som släppte in honom och mig genom en grind på sidan. Som alltid bröt folket i Lazio-kurvan en massa regler den dan, genom sina rasistiska slagord. Några killar bland de jag stod med hade en flagga med ett keltiskt kors som syntes några minuter, syntes i teve, vilket hotade avbryta matchen. En av ledarna i kurvan sa till om att ta bort flaggan, så kunde matchen fortsätta spelas. De som styr Lazios kurva är ju Irriducibili, de står också längst ner, fast i mitten. Till den här säsongen har de byggt trappor med räcken mitt i kurvorna på Olimpico, där det ska stå stewards. Jag har inte varit där så jag vet inte om det har påverkat vem som har makten över kurvan, vem det är som säger till om att ta bort flaggor nu när det finns stewards där.

Jag kände mig korkad och skyldig när jag stod i Lazios kurva. Gabriele Sandri brukade också stå där. Han var dj, känd och omtyckt i Rom, han var inte våldsam, han brann för musiken mer än Lazio. Han satt och sov i bilen när en polis skjöt ihjäl honom. Och jag vet som sagt inte om allt det här – fotbollen och läktarna – har nånting med hans död att göra. Men det har allt att göra med vad konsekvenserna av den kommer bli. Sandri kände Lorenzo De Silvestri, en ung spelare från Rom som nyss förlängde sitt kontrakt med Lazio. I Controcampo och i Sky igår läste De Silvestri upp ett sms Sandri skickat till honom på morgonen. Han berättade att han var klar med sin spelning och som vanligt var på väg att följa Lazio. ”Sempre con voi”, jag är alltid med er. ”Vi har verkligen skaffat oss martyrer”, säger De Silvestri.

Nu är Enzo Biagi också död. Det låg i luften för han var väldigt sjuk i helgen, så jag tänkte på honom när jag såg att Liedholm gått bort. Samma generation. Jag är för ung för att säga nåt om honom också, men det var lätt att fatta att han var speciell när man såg honom i teve. Han var på riktigt. Han hade just kommit tillbaka till RAI, i våras, efter att Berlusconi gjorde sig av med honom när han blev premiärminister. Han sysslade med mycket viktigare grejor än sport.

Ciao Mister

Nils Liedholm är död. Vad ska man säga? Just idag råkade jag läsa om hur han införde zonspelet i Italien. Han var såklart inte bara Mister, han var en av de största spelarna också. Jag visste vem han var redan när jag var liten och vi köpte hans vin i Toscana, vilket när jag tänker efter inte kan ha varit så väldigt många år efter hans tränarkarriär. Men jag känner mig ändå för ung för att säga så mycket. Det här fotot på Liedholm och Carlo Ancelotti – stora Roma- och Milan-män båda två – skickade Francesco till mig för ett tag sen, romanista från Monte Mario som också sa att Il Barone är ”il più grande allenatore che abbiamo mai avuto”.

Världens sämsta minne

Okej, jag är sjuk så det kanske är jag som har fel på perceptionen men såvitt jag förstår har Zlatan sagt såhär enligt dagens Gazzetta dello Sport:

En dag kallade Mancini mig till sitt kontor, han satte på en video med Van Basten och sa till mig: Sätt dig ner och titta. Studera honom, lär dig hans rörelser, notera också detaljerna. Du kommer ha nytta av det. Det var en signal: det hjälpte mig förstå på vilket sätt jag kunde utvecklas. Det är såna ögonblick som du minns hela livet.

Verkligen? Minns hela livet? Som jag minns det berättade Zlatan exakt samma historia om Capello när han spelade i Juve. Exakt. Det verkar lite onödigt av Mancini att placera Zlatan framför den där Van Basten-videon när Capello redan gjort det. Är det här nån story som Zlatan kör om alla sina tränare eller har han ingen koll på vem som är vem? Är han så desperat att idolisera Roberto Mancini att han byter ut Capello mot honom i en historia som i hans minne definierar nån slags ultimat respekt-förhållande mellan honom och hans tränare? Hittar Gazzetta dello Sport på grejor? Är det Gazzetta dello Sports reporter som har fel på perceptionen? Eller vad är det frågan om?

Uppdatering: Tydligen är avståndet mellan Junivallen och Gazzetta dello Sport mindre än man kan tro. Enligt Simon Bank som tagit reda på saken missförstod La Gazzettas reporter Zlatan. Case closed.

Han kunde inte låta bli

Francesco Totti efter att ha vunnit över Lazio: ”Scudetton vinner man mot de små lagen.”

Och laziokaptenen Zauris kommentar: ”Inte ens den här gången förnekar han sig med sin brist på intelligens.”

Åh, derby.

Derbydag

Men här blir det fyra andra nyheter från sportens underbara värld.

1. Napolis Zalayeta, som efter en kollision med Buffon föll i straffområdet i matchen mot Juve i lördags varpå domaren blåste straff, blev först, i måndags, avstängd för filmning eftersom videobilder visade att Buffon inte rörde honom. Alltså: trots att reglerna säger att man bara ska använda videobevisning när domaren inte sett situationen, gör de det ändå och vi får två helt motsägelsefulla domslut. Det är fortfarande 3–1 till Napoli, men samtidigt dömt att det inte var straff och att ett av målen följaktligen aldrig borde kommit till. Gör de så i andra länder också? Men – det tog inte slut där! I går drogs avstängningen tillbaka, sedan Napoli hittat nya bilder som visade att det visst var straff, men av en helt ny anledning som ingen tänkt på förut. Det var Legrottaglie som drog ner Zalayeta!

2. Lapo Elkann har blivit president för ett volleybollag i Milano. Sparkling Milano, heter det.

3. Nu har det hänt: Rosella Sensi är gravid!

4. Helt plötsligt och oväntat i går kväll kom klubbarna i Lega Calcio överens om fördelningen av tevepengarna. Storklubbarnas förslag gick igenom. 40 procent av pengarna kommer fördelas lika, 30 procent efter hur många anhängare klubbarna har och 30 procent efter en uträkning om klubbarnas tidigare resultat och historiska betydelse som jag inte tänker redovisa i detalj, för det är ganska många detaljer. Alllt det här kommer börja 2010. Jag har ingen aning om vad det betyder.

Det känns som att Lazio ska vinna derbyt eftersom det betyder mer för dem.

Käraste straffskytt

Älskade Danielino, Danielone eller vad ska jag kalla dig nuförtiden? Tyvärr var Allsvenskan i vägen för att jag skulle kunna se Romas match mot Milan idag. (Eller tyvärr och tyvärr: Charlie Davies gjorde tre mål!) Den mest rörande nyheten läste jag efteråt: ”De Rossi fallisce un rigore con un cucchiaio.” De Rossi missar en straff med en cucchiaio. Det var rörande för att jag redan visste att Roma hade vunnit, tydligen var det annars fruktansvärt, alldeles för spännande efter att han missat och innan matchen var slut och Roma bara hade 1–0. För, Daniele De Rossi, du vet väl att man inte får göra cucchiaion på straff och missa. Man får nästan inte göra det alls, enda sättet att bli förlåten är att lyckas.

Med Roma är det ju så osannolikt lyckligt att vi har en fantastiskt duktig romersk spelare som ska ta över kaptensbindeln efter Francesco Totti. Som i sin tur tog över efter Giannini. DDR har inte Tottis karisma och han kommer antagligen inte bli en lika bra spelare. Totti är en på hundra år. Men på ett sätt är det enklare att tycka om Daniele De Rossi, för han är enklare. Han kämpar alltid, han vrålar alltid högst och är den förste som kramar om den som gjort mål, han är stark och stabil och håller inte på med en massa galenskaper som Francesco. Tills nu då.

Den här hösten har det varit lite snack om att det skulle finnas nån slags rivalitet mellan Totti och De Rossi. Själva har de inte varit sena att skämta om situationen. Allt började ju i supercupfinalen, när De Rossi fick slå en straff. Totti förklarade efteråt att det var för att han själv känt av en benskada. När spelarna firade målet såg man tydligt på tevebilderna hur De Rossi sa till Totti: ”Mortacci tua!” Det är svårt att förklara vad det betyder, men det är en romersk förolämpning, kanske skulle det i just det här fallet vara som ”där fick du!” Fast grövre, för bokstavligen refererar man till personens döda släktingar.

När Totti fyllde år den 27 september intervjuades han såklart på Romas tevekanal Roma Channel, som hade spelat in hälsningar från de andra spelarna. De Rossi gratulerade i sin videosnutt och sa sen att ”men du är gammal, nåt får du ge upp nu”. Totti svarade att ”den där De Rossi, han vill slå straffarna, han vill ha kaptensbindeln, han vill ha allt!” Och hela tiden har det spekulerats i när Totti kommer lämna över till De Rossi. Själv sa han om fyra, fem år, Ilary sa för ett tag sen att hon tror det blir när han är 35. Att lämna över straffarna till De Rossi innan Totti slutat är såklart uteslutet. Att slå straffarna är kaptenens uppgift.

Så vad tänkte De Rossi idag, när han gjorde en Totti-cucchiaio? På youtubeklippet säger Skys kommentator direkt efter: ”non è da lui”, det är inte han, inte likt honom. Vilket är precis vad man tänker. När Totti stod framför straffpunkten i VM och skulle slå den där livsviktiga straffen mot Australien, då tänkte man tvärtom: han kanske gör det. Till och med då tänkte man det, vilket säger mycket om Francesco Totti och om hur fin han är och vilken tur det är att han finns i världen: att han får en att tänka på så knäppa grejor i såna dödens allvarliga situationer. Men så är ju inte De Rossi.

Han visste redan igår att han skulle få slå straffen om det blev nån, eftersom Francesco var skadad, och redan då bestämde han att han skulle chippa den sådär, sa han efter matchen. Han menar att det är ett sätt att slå en straff som alla andra, kanske har man till och med större chans att lyckas eftersom målvakten kastar sig 90 procent av gångerna, och hade han bara inte misslyckats med tillslaget skulle bollen gått in. Fast, okej, han erkänner att det är lite speciellt. Okej, det är en risk att göra det när man bara leder med ett mot noll. Sen säger han det bästa, mest tottiska han kunde säga: ”Om du ska slå en cucchiaio så gör du det när det står 1–0, vid 5–0 är det för lätt.” Han förstår sig kanske på cucchiaion ändå.

Judy and Johnny just walked through the door

Apropå domarmisstag är det ju väldigt roligt att Napoli vinner över Juve genom två straffar som nästan alla anser vara felaktiga. Jag läser John Foots Calcio just nu, eller rättare sagt den amerikanska upplagan med ett lite mer publikfriande namn: Winning at All Costs. A Scandalous History of Italian Soccer. Originalupplagan kom ut innan Calciopoli, vilket är tydligt när man läser kapitlet om domarna. John Foot beskriver såklart den normale tifosons inställning till domarkåren (en domare är alltid korrupt until proven otherwise), själv lanserar han tvärtom tesen att domarna är italiensk fotbolls hjältar, en hederlig minoritet i en korrupt värld, en motsvarighet till ”anti-mafia judges in Sicily, anti-corruption magistrates in Milan, honest journalists in Rome”. Mycket möjligt har han rätt. Han påpekar hur få av alla skandaler i Italiens fotbollshistoria som domare varit inblandade i. Men sen var det ju den där största skandalen av dem alla.

John Foot lägger stor vikt vid den psykologiska, omedvetna, underkastelse som man förklarar domarnas gynnande av de stora lagen med. Det som Calciopoli-åklagaren Giuseppe Narducci menar är ”una sciocchezza”: idioti. Men Foot ger inte upp tanken, han förklarar i ett tillagt kapitel om Calciopoli saken såhär:

Ever since football became a mass sport in the 1930s, referees have naturally tended to assist the powerful clubs. In the 1960s this inclination was given a name: ”sudditanza psicologica” – psychological slavery. The hegemony of powerful clubs was usually enough on its own to induce favouritism. By the 1990s, as TV money poured into the game and staying in the top rank became an economic necessity, the rich teams – and especially Juventus, the biggest and richest of them all – were no longer content to rely upon ”psycological slavery”. The system they constructed put referees, linesmen, journalists, the transfer market and agents under their control: in this way success was assured.

Ja, alla vet ju att de jävla tevepengarna är roten till allt ont i världen. Till bilden kan också läggas att Fiat gick väldigt dåligt under den här perioden, vilket gjorde utrymmet att misslyckas ännu mindre för Juve. Men historien slutade inte med att Juventus försvann från Serie A. Så hur ska vi förklara det här nu då, att Juventus verkar missgynnas av domarna? Gentemot just Napoli. Eller hur ska vi förklara att alla verkar så överens om att Juventus missgynnas?

Av nån anledning har jag sparat ett nummer av Gazzetta dello Sports lördagsbilaga Sport Week från i somras, där Alessandro Del Piero är intervjuad. Han säger om hur Juventus blivit behandlade av domarna under året i B:

Jag har tagit emot mycket stryk och ibland har jag inte känt mig särskilt skyddad. Med domarna har vi haft ett speciellt förhållande, det här året... (Åh, Gazzetta, ställl en följdfråga! Speciellt hur?) Men jag klagar aldrig och jag står inte ut med såna som håller på och lipar. Jag föredrar att ta emot och ibland ge tillbaka.

Det blir lite svårare att hålla den här icke-lipande Juventus-stilen när saker och ting plötsligt går emot en. Eller ”you would cry too, if it happened to you”, som det heter i sången. Och vem står mycket riktigt och gråter och beklagar sig nu? Inte Alessandro Del Piero såklart, men Juventus president Giovanni Cobolli Gigli. För alla såg ju att det var fel dömt, eller hur? ”På planen, också på läktaren såg man det”, säger juvepresidenten. ”Napolifansen på läktarna sa också att det inte var straff, hur kunde då domaren se det?” ”Objektivt”, var det inte straff. ”Oacceptabelt.” Ja, det är alltså presidenten för Juventus som säger så här.

(Aurelio De Laurentiis tycker såklart att allt det här är aldeles för roligt. Också han vill kunna fastställa objektiva sanningar. Han instämmer i att straffarna ”objektivt” var feldömda. Han vill att förbundet ska införa teverepriser under matchen så att vi får slut på den här ”komedin”. Att förlita sig till domare som kan påverkas av psykologisk underkastelse eller andra okontrollerbarheter är uppenbarligen fortfarande inget som de som vill tjäna tevepengar har lust med.)