Mindre än en vecka kvar

Såhär dagen efter slår det mig att jag nästan glömt att landet jag befinner mig i spelat EM-kvalmatch. Det finns bara en match här i Rom. Manchester. (Och jag ska gå! Ja!)

Man måste också påminna sig om att Milan kommer hit på lördag. Jag tror de kommer vinna. Det borde vara en av säsongens höjdpunkter att möta Milan, men hur ska spelarna kunna koncentrera sig på det bara fyra dagar innan Manchester? Roma har den sortens lag som behöver inspiration för att spela bra.

Kanske var det detta Lagerbäck och ingen annan förstod går, när Chippen inte fick starta för Sverige. Hur skulle Wilhelmsson kunna koncentrera sig på en EM-kvalmatch när det bara var en vecka kvar till Champions League? Han är ju romare.

Casino Champions

Svag och ynklig har jag i förkylningsdimmor tagit mig runt överallt. Försökt vid lottomatican på via Tiburtina, Roma Store vid piazza Indipendenza, ringt och fått höra att det är utsålt, väntat i evigheter på att Listickets hemsida ska laddas, tryckt på ”conferma” femtioelva gånger tills hemsidan kraschade när allt nästan var klart – men nu har jag biljett. Tror jag. Jag har ett nummer i alla fall, men informationen är helt obegriplig, jag är faktiskt inte säker på att jag har gjort allt som behövs. Ändå tog det fanimig hela dan. Men jag skyller på mig själv, jag kunde ju gått upp klockan fem och köat. Eller förresten, jag skyller på förkylningen.

Allt handlar i alla fall om Roma–Manchester. Matchernas match just nu i den här stan. Framför varenda biljettsäljande tabaccheria och AS Roma Store står en mer eller mindre stor klunga människor och trängs. Tidigt i morse delade de ut nummer till alla som köat sen i natt. Det vill säga, på många ställen köade de inte så mycket som armbågade sig fram. De skulle släppa biljetterna klockan tio, men på flera ställen började de innan nio. Trycket var för stort. Få är nöjda, överallt är det casino. Försäljare har delat ut fler könummer än de har biljetter, Rosella har fått be om ursäkt för tumultet och oredan.

Säsongskortsinnehavarna har lugnt kunnat köpa biljetter i en vecka, men Roma har aldrig haft så få med säsongsbiljett som den här säsongen. Sen hände det omöjliga att Roma gick vidare till kvartsfinal i Champions League, och nu vill alla gå på match.

Minnen

Mitt i en långlång söndagspromenad runtsnurrandes i Roms centrum idag, satte jag mig på en bänk i Vatikanen. En ensam japansk turist kom och satte sig bredvid, i handen hade han en stor, tjusig bit chokladtårta på ett guldigt pappfat. Han tog upp mobiltelefonen och fotograferade tårtbiten från två vinklar, sen åt han upp konstverket.

Och jag började tänka på när jag var och såg Lazio förra söndan, och ett par framför mig på långsidan där jag var. Hon var liten och nätt med blonderat hår och tajta jeans, han var nog hennes pojkvän eller man fast han såg ut att vara minst femton år äldre, en välklädd italiensk medelålders herre. Varje gång Lazio gjorde mål (det vill säga tre) reste hon sig genast, klistrade på sig ett leende och poserade, och fick sitt sällskap att fotografera henne så med sin mobilkamera, med den jublande curvan i bakgrunden. Just curvan – inte planen eller spelarna. Antagligen såg det ut som om hon stod i en full, jublande stadion på bilderna, fast där vi satt var det ganska glest och behärskat.

Det var också en bild av relationen mellan dem med de dyra biljetterna och de som gör liv på kortsidan. Avståndet är ganska långt. Utifrån är curvan en fascinerande kuliss, vem vill gå på stadion utan den, som är ett skådespel i sig? Men att den är sådär stor och mäktig och välregisserad för också med sig problem, som vi blivit extra påminda om på senare tid, som politikerna nu försöker lösa. Och vem vill gå på match om man ska behöva vara rädd? Det är ganska tråkigt när läktarens långsidor gapar tomma och inte deltar, hur vacker curvan än är. Hur ska man fylla båda?

Turisten njöt i alla fall av sin tårtbit sen han fotograferat den. Paret på läktaren gick innan matchen var slut.

Military madness

England. Så fort supportrar och säkerhet på stadion diskuteras i Italien hänvisar alla till England som en förebild oavsett hur oeniga de är i övrigt, som de mycket riktigt påpekade i le Iene i måndags. Jag själv verkar prata om le Iene ofta på sistone, jag är såklart lite vänligt inställd till programmet eftersom fina Ilary är programledare med sin Totti-dotter i den stora magen, men det är italiensk teve, dessutom Berlusconis teve, och alltså – mer eller mindre schifoso, som all teve här. (Ja, förutom den här reklamen. Och Ilary då.) När tre reportrar från le Iene beger sig till Manchester och matchen mellan Manchester City och Chelsea för att ta reda på hur det egentligen är i detta England som alla tjatar om, ser de: inget våld, ingen som är rädd att bära sina klubbfärger utanför stadion, snälla och glada poliser, barn och gamla, publiken som applåderar sitt lag trots att de förlorade. No problem, nessun problema. Klart att man vill ha det så.

Att många engelska klubbar har utländska ägare, att biljettpriserna är höga och avståndet mellan fansen och klubbarna ökar allt mer, att ligan domineras av utländska spelare, är pengafixerad och kommersialiserad och att det engelska landslaget under VM inte hade ett uns av den moral och vilja till fotbollen som gjorde att det italienska vann turneringen – så långt kommer aldrig diskussionen i Italien. Men kanske borde man välja också allt det framför att folk dör.

I Manchester finns inte heller banderoller, bengaler, flaggor. Inget organiserat tifo. Det är svårare att bestämma sig för om man vill ha sånt eller ej.

Den 30 mars träder ett nytt direktiv från inrikesministeriet i kraft, som förbjuder trummor och megafoner på italienska stadion, och inför stark kontroll av flaggor och banderoller. Banderollerna, italienarnas specialitet, som ofta är ironiska och roliga och ibland rasistiska och idiotiska, får bara innehålla budskap som är till stöd för den egna klubben. Flaggor får bara prydas av de egna klubbfärgerna, eller färger som tillhör de stater som representeras på planen. (Ingen risk för Chippens söta lilla svenska flagga i Romacurvan, alltså.) Vill man ta med sig en banderoll måste man anmäla detta hos den arrangerande klubben senast sju dagar innan matchen, med information om material, mått, innehåll och vilken del av stadion man tänkt sig visa sin skapelse. Koreografier måste meddelas på förhand, och måste avslutas innan matchen börjar.

Men det är en sak att införa regler som ska få läktarna att se ut mer som i England, en annan att genomdriva och efterleva reglerna på ett rättssäkert sätt. Supportertidningen Il Romanista har till exempel kommit på att imorgon är sista dagen för att meddela banderollerna till nästa match på Olympiastadion i Rom, den mellan Roma och Milan. Tyvärr har inte så många andra upptäckt det. Varken supportrarna eller klubben är redo för proceduren, ingen har ännu skickat in nån banderollförfrågan, många vet inte om de nya reglerna och klubbarna har inte förberett sig, skriver Romatidningen idag. Så, det återstår att se om det blir några banderoller under Roma–Milan, eller om eran med de hårda banderollreglerna kommer börja med undantag från desamma.

Samtidigt är det mycket liv om det nya Amato-dekretet om säkerhet på sportarenor, som ska klubbas igenom i parlamentet senast den 9 april om allt går enligt planerna. Det handlar om hårdare regler och kontroll av fotbollspubliken, hårdare straff för den som tänder bengaler, bryter mot reglerna, är våldsam eller uppmanar till våld i och kring arenorna och så vidare. Men ligaföreningen har fått till stånd mjukare formuleringar om hur mycket klubbarna måste bidra ekonomiskt för att förbättra arenorna.

Jag undrar vad som händer nu med sportministern Giovanna Melandris lag om att tevepengarna ska fördelas mer rättvist, hon har hållt på med den sen hon tillträdde och påminner om den då och då, men när kommer den? Hennes position kan ju knappast ha förstärkts av att Prodiregeringen föll och återuppstod häromveckan. Det som skiljer italiensk fotboll från de andra europeiska ligorna, är ju att en så stor del av klubbarnas inkomster kommer från teve, vilket gör att de kan strunta i stadionpublikens säkerhet. Dessutom förhandlar alla var för sig och de stora klubbarna får mycket mer än de små. Att omfördela tevepengarna – det vore en verklig förändring. Men de mäktigaste klubbarna vill inte, såklart, och alla minns ju Calciopoli, Catania... Klubbarna brukar få som de vill, allt förbli som förut. I fotbollen, i Italien.

Madness is killing the country.

Därför, dagens låt: The Concretes har gjort en fin cover på Graham Nash fina Military Madness.

Lapoläsning

Idag skriver jag om Juventus och Lapo Elkann i Sportbladet!

Lazio alé

Idag började Lazios tifosi heja på sitt lag igen. Eftersom Romas Curva Sud hade en 15 minuters tifostrejk förra söndan kan jag föreställa mig hur det var förut, när Curva Nord satt tyst. En hel curva, den enda fullsatta delen av stadion, som bara tiger. Det är en tydlig, kuslig protest. Jag blev obekväm av bara en kvart, i Lazio har de hållit på i match efter match. Sött nog var den första banderollen som syntes en uppmaning att hjälpa lille Edoardo, ett barn här i Rom som har nån svår sjukdom och som alla samlar in pengar till.

Jag var ännu lite olagligare den här veckan än förra. Min biljett tillhörde en Cristiano de Lucia, eftersom hans namn står på biljetten får alltså bara han använda den och måste visa id-kort vid ingången. Jag fick den av en steward på stadion. Snart ska nya regler börja gälla, dem som romafansen protesterade mot förra veckan, bland annat om att man inte får ha stora flaggor och banderollerna bara får handla om stöd för det egna laget. Knappt nån koreografi mer alltså, men sjunga får man ju fortfarande. Undrar om banderollen om Edo hade godkänts.

St Patrick’s day

Rugby, som sagt. Idag kan jag rapportera från Rom att det spelats rugbylandskamp på Flaminio-stadion mellan Italien och Irland. På Piazza del Popolo har de satt upp en storbildsskärm och öltält under rubriken ”Passione Italiana”, hela stan är fylld av av folk i blåa eller gröna tröjor. Italien har Kappa-tröjor som ser ut som fotbollslandslagets gamla, är det från EM 2000 man minns dem? I övrigt fattar jag ingenting. Jo, Irland vann.

Rom-måndag

De bryr sig mest om rugby i det här landet. Just nu pågår nån slags sex nationers rugbytävling, jag hade inte hört talas om att den fanns innan jag kom till Italien. Gli Azzurri är outsiders, kämpar, Fratelli d’Italia. Rugby är stort, men nej, det är såklart inte sant att den går före fotbollen. Men den är liksom naiv, oförstörd, bara entusiasm, inte som den komplicerade och solkiga calcion, som är nästan så svår eller ointressant att man blir trött på den, fast bara just nästan. Roma har ju herregud tagit sig till kvartsfinal i Champions League, till exempel, och så finns Ibrahimovic.

Jag var på stadion igår och också där fanns den här konstiga blandningen av trötthet och en passion som ändå inte dör. Hela laget fick applåder innan matchen för att de är såna bravi ragazzi som givit oss en kvartsfinal i Champions, och Amantino Mancini, som liksom blåste upp Rom med stolthet när han gjorde det där målet, fick nästan lika stora applåder som Kaptenen när laget presenterades. Sen satt Curva Sud tyst i första kvarten, som ”ett vrål av vrede” meddelades på en banderoll. Det var en protest mot det nya anti-våldsdekretet och helt absurt. Hela den kompakta, stora curvan, alldeles tyst och stilla och utan en endaste flagga. (Själv råkade jag göra ett oavsiktligt litet test av säkerheten på stadion genom att glömma ta med identifikation, men jag kom såklart in ändå, jag tror inte ens jag hade behövt vara en svensk flicka som sa ”oddio, det har jag glömt”, bekymrat på italienska. Folk från teveprogrammet Le Iene kom häromveckan in med biljetter tillskrivna bland andra Karl Marx.)

Sen blev allt normalt, och Totti gjorde mål på straff! Och Zlatan, han tog över hela Milanoderbyt, det som skulle handla om Ronaldo. Alla har redan sagt allt om hur Ronaldo är hans barndomsidol så jag behöver inte säga hur mäktigt det var och hur det lyser om Zlatan nu. Men jag såg allt att han försökte sig på att göra mål som Mancini, och det misslyckades han med. Champions League-mål är han inte så bra på. CL borde liksom vara Zlatans scen, hans sorts matcher, men de verkar aldrig bli det i praktiken. Tur att han har landslaget, då. Tänk att Lars Lagerbäck kommer läsa upp Zlatans namn när han presenterar Sveriges lag i övermorgon. Vilken grej! Det känns overkligt, men så blir det väl ändå?

JA!

.
♥
TACK!

As there are turns of feature between an aquiline nose and a flat one

Jag får brev från den unge Werther varje dag. Nu har Albert kommit och Werther är olycklig för han börjar inse att han aldrig kan få Charlotte, som han älskar – men han vänder mina egna ord emot mig i sitt brev idag! Är jag inte själv lika ovillig att ge upp hoppet om min käre Zlatan, flyr jag inte på samma sätt ödet och det oundvikliga ställningstagandet, ovillig att acceptera Sverige utan honom, en kropp utan en arm.

AUGUST 8.

Believe me, dear Malena, I did not allude to you when I spoke so severely of those who advise resignation to inevitable fate. I did not think it possible for you to indulge such a sentiment. But in fact you are right. I only suggest one objection. In this world one is seldom reduced to make a selection between two alternatives. There are as many varieties of conduct and opinion as there are turns of feature between an aquiline nose and a flat one.

You will, therefore, permit me to concede your entire argument, and yet contrive means to escape your dilemma.

Your position is this, I hear you say: ”Either you have hopes of obtaining Charlotte, or you have none. Well, in the first case, pursue your course, and press on to the fulfilment of your wishes. In the second, be a man, and shake off a miserable passion, which will enervate and destroy you.” My dear friend, this is well and easily said.

But would you require a wretched being, whose life is slowly wasting under a lingering disease, to despatch himself at once by the stroke of a dagger? Does not the very disorder which consumes his strength deprive him of the courage to effect his deliverance?

You may answer me, if you please, with a similar analogy, ”Who would not prefer the amputation of an arm to the periling of life by doubt and procrastination!” But I know not if I am right, and let us leave these comparisons. Enough! There are moments, Malena, when I could rise up and shake it all off, and when, if I only knew where to go, I could fly from this place.

THE SAME EVENING.

My diary, which I have for some time neglected, came before me today; and I am amazed to see how deliberately I have entangled myself step by step. To have seen my position so clearly, and yet to have acted so like a child! Even still I behold the result plainly, and yet have no thought of acting with greater prudence.

“Why was there a photographer already waiting at the hospital?”

Jag vet aldrig riktigt om jag älskar Lapo Elkann eller tycker han är skittöntig. Jag kan inte ens bestämma mig för om han klär sig snyggt eller fult, men jag antar det är felen som gör hans stil intressant. Han är i alla fall en av få inom Juventus som är emot Moggi, och det var han också redan före Calciopoli. Nu lanserar han även en rolig konspirationsteori!

O Zlatan, min Zlatan

Jag har tänkt på en sak Zlatan sa i den berömda intervjun i Corriere dello Sport för en vecka sen, jag glömde bort den först när jag fortsatte läsa artikeln men sen kom jag på den igen. Han säger apropå sina känslor för Juventus:

När jag gick från Juve kritiserades jag mer än andra, till exempel Zambrotta och Thuram, som hade varit längre tid än jag i Turin. Det är lite konstigt, men egentligen gör det mig ingenting eftersom det är ett erkännande att jag varit viktig inte bara med min kvalitet, utan att jag också förmedlat känslor till supportrarna.

När han kan tänka sådär rimligt och klokt om Juventus tifosi, vad tänker han då om Sveriges fans, som han också lämnat? Har han brutit med hela Sverige nu eller, eftersom han inte säger nånting. En del säger att vi borde glömma Zlatan och satsa på de som vill vara med i landslaget. Det är väldigt förnuftigt tänkt tror jag, eftersom jag inte tror att Zlatan kommer säga ja oavsett vad Lasse Lagerbäck eller nån gör. Men det är ju ändå omöjligt tänka så. Lika omöjligt som det verkar vara för mig att alls sluta tänka på Zlatan, eller att överhuvudtaget resonera förnuftigt i frågan för då kommer jag bara fram till hur omöjligt det är att Zlatan kan komma tillbaka till landslaget inom en överskådlig framtid. Och sen den här barnsliga känslan att jag inte vill komma fram till det, jag vill bara att Zlatan ska spela i mitt landslag, så fixa det nu, snälla, nån. Det är alldeles för sorgligt som det är nu. Det är inte ens mest av det rimliga skälet – att Zlatan är en av världens bästa spelare och därför väldigt bra att ha i Sveriges lag – som jag vill att han ska komma tillbaka. Jag vill ha honom i Sverige av samma anledning som jag ser Inters matcher fast jag vet på förhand att de kommer vinna. Jag ser dem för att Zlatan spelar. Det är därför Juventus fans blir extra arga på honom och jag inte hade en tanke på att se matchen på teve när landslaget var i Egypten men om Zlatan varit med hade jag längtat till den hela dan.

Han vet ju att han är en sån spelare, som är mer än bra, som förmedlar känslor. Han vill ju vara det. Om det är någon som vet och intresserar sig för vad som skiljer en stor spelare från en bra, är det Zlatan. Så varför kan han vara så rimlig med Juventusfansen men om Sverige kan han inte ens prata? Jag antar att det betyder att han bryr sig väldigt mycket, i alla fall.

...

Och det kanske var fel på nåt vis, att överhuvudtaget bli glad över nåt som hände på en italiensk fotbollsplan i går? Ja, allt är väldigt fel, och det har det varit hela tiden och det kommer det fortsätta vara. Jag minns att hela den här säsongen i Serie A började den 9 september med att Francesco gick in på Olympiastadion i Rom med klubbvimpeln i byxlinningen och sitt barn på armen, och hur hjärtat brast så vackert det var när Cristian fick hälsa på curvan för första gången, men inte ens då kändes det som en början som symboliserade nånting annat än ett undantag. ”Sen är det ju aldrig så fint, helt”, som jag sa. Men jag lät ändå mitt hjärta brista. Ska man ta bort hela skiten, hela fotbollen, göra om allt? Ja, det borde man, men det går inte. Man vänjer sig så lätt, det är oansvarigt.

Bäste svensk

Jag känner mig ganska likgiltig till att Anja Pärson tar en massa VM-guld. Man måste liksom hålla på och räkna efter för att fatta. Hur många har hon egentligen? Hur många kan hon ta? Hur stort är det här? Jaha, nu tog hon ett till.

Men jag fick ändå nationalistiska glädjekänslor i går. Jag förtjänade dem inte, eftersom jag var helt sur över att Chippen gick till Roma först. Trots att jag gärna ser honom i landslaget. Men jag ville verkligen inte att mitt fina Roma skulle bli ett ”svensklag”, jag ville att det skulle vara mitt. Sen spelade Chippen riktigt bra, det var lite jobbigt men han vann mer och mer över min snobbism. Och i går: det var som den här löjliga, typiska upphetsningen över Christer Fuglesang eller Svennis, svenskar som får uppskattning utomlands. För Chippen kom in med en kvart kvar av matchen, och Totti sökte honom med passningar hela tiden, och Chippen passade tillbaka, och Totti passade igen och Chippen slog ett inlägg som Totti nästan nickade i mål, och när Totti gick över plan för att bli utbytt log han mot Chippen och klappade om honom när han gick förbi! Och man behövde inte räkna eller försökta tänka ut: hur stort är det här? För det kändes ju direkt när man såg det. Vad har Christer Fuglesang mot det här? Vad kan vara större eller finare än att få en passning från Francesco Totti?

INGENTING!

The moment I most desire

Jag läste nyss The Arms of the Infinite av Christopher Barker. Han är son till författarinnan Elizabeth Smart och poeten George Barker. Boken handlar om hans föräldrar och om hans uppväxt. Smarts och Barkers kärleksförhållande fascinerar mig. Kort kan man säga att hon förälskade sig i hans språk när hon läste hans poesi. Hon hade redan bestämt sig för att hon skulle gifta sig med en poet, och nu bestämde hon att poeten var han, fast hon aldrig hade träffat honom. Då visste hon inte att han redan var gift. Han visade sig också vara rätt oduglig, ljög och svek ständigt henne och alla, men hon älskade honom hela livet och de fick fyra barn, även om de aldrig levde ihop. Kanske fascinerar det mig mest för att jag själv blir så förförd av Smarts språk, i boken som handlar om deras kärlek, By Grand Central Station I Sat Down and Wept. Christopher Barkers bok fascinerar mig också länge, tills jag tröttnar lite. Den här konflikten; hennes förälskelse i honom eller i kärleken, hans oförmåga att leva upp till det eller att bryta med henne, hans ständiga löften och hennes ständiga besvikelse, hennes oförmåga att bryta med honom eller med kärleken, upprepar sig bara. Inget förändras.

Antagligen har jag nu lagt ett alldeles för dramatiskt anslag på en text om att Zlatan inte vill spela i Sveriges landslag. Men grejen är att det är så omöjligt att säga nånting om Zlatan så jag måste hitta nån omväg. För vi gör det såhär dramatiskt hela tiden. Vi har byggt upp de här känslorna och teorierna och symbolerna kring Zlatan och nu går det inte att ta sig ur det ordslottet. Nu får vi sitta där som Betty Smart och bli besvikna, förförda och inte vilja ge upp förälskelsen. I Zlatan eller allt vi vill han ska vara. Det finns inget utrymme för en utveckling här. Och det är vårt eget fel. Jag vet inte när jag tröttnade på att prata om Zlatan, det var nån gång i somras tror jag. Jag brukade fascineras av att man inte kunde prata om honom utan att det blir ideologi, nu gör ideologiseringen mig matt. Men det är inte heller sant att jag tröttnat, eftersom jag skriver om honom nu till exempel. Jag kan inte göra slut med Zlatan, men jag vet inte hur jag ska reagera när sånt här händer längre. Det är omöjligt att inte ställa sig på nån sida eller förhålla sig till en oändlig massa redan sagda ord. Och fast alla pratar, så säger de bara samma sak. Jag kan inte heller säga nåt mer. Det är väl såhär nu? Zlatan och Sverige som inte går ihop och som inte kan glömma varann. Samma konflikt, allting upprepar sig, inget förändras.

Rosella

Inte förrän idag lyssnade jag på en inspelning av en rörd och stolt Rosella Sensi från presskonferensen när Luciano Spallettis nya kontrakt med Roma presenterades förra veckan. Det var ju ungefär det finaste man kan tänka sig höra på.

Vi har påbörjat en ny strategi. I en italiensk fotboll som ofta anklagas för att inte kunna ändra mentalitet, har vi satt upp regler och tydliga åtaganden. Att satsa på de unga, på italienska spelare, på hängivenheten till klubbtröjan, på beredvilligheten att göra uppoffringar.

Lyssna, som kontrast till Moggi. Alla hennes ord bekräftar bara vad hon redan visat i handling, vilket gör saken ännu finare. Rosella, Spalletti, Baby-Roma: framtiden. Det säger jag inte som tifosa. Eller okej, inte bara.

Grattis Italien! (Sagt med Dressman-röst)

Luciano Moggi blir lärare. Den före detta Juve-direktören ska, den 9 februari klockan 11, träffa studenterna på instituet för teknik och ekonomi ”G.B. Vico” i Agropoli, med anledning av en temadag på skolan tillägnad sport och utbildning. Efter mötet deltar Moggi i bildandet av den första ”Juventus Club Luciano Moggi”, som samtidigt slår upp dörrarna för ytterligare fyra andra klubbar i Syditalien tillägnade honom.

Självbild

När Zlatan kritiseras i Italien brukar det oftast handla om en av två saker. Antingen är det hans heta temperament (La Gazzetta nominerade honom häromdan i sina ”Oscar”-utmärkelser för första halvan av säsongen i klassen ”svartvit film” för att han spelat bra men brutit reglerna för mycket) eller hans brist på egoism, ”elakhet”, förmåga att vara konkret framför mål. Att han gör för få mål, helt enkelt. Han har gjort sig känd som en som hellre gör en målgivade passning än ett mål. Det är ingen som ser det som ett stort problem just nu, men som något han kan förbättra. Zlatan godtar aldrig riktigt kritiken om att han borde göra fler mål utan försvarar sig alltid med att det viktiga är att laget vinner, inte att han själv gör mål. Jag tycker det är rörande hur han i i princip varenda italiensk intervju gör sig till ett perfekt språkrör för en svensk fotbollsideologi.

Zlatan hade presskonferens i går, så i dag är han i alla tidningarna. Han fick frågan om han har satt upp någon målsättning för hur många mål han ska göra. Han säger att han inte har något sådant mål utan bara försöker spela så bra han kan och då kommer också målen. Men han tillägger att en av de sakerna som allra mest utmärker hans spel – ”som ni ju alla mycket väl vet” – är att han försöker hjälpa lagkamraterna att göra sitt bästa. ”När jag spelar bra spelar också lagkamraterna bättre. Alltså ser jag fram emot det nya året med det viktiga ansvaret att bära”, sammanfattar La Gazzetta dello Sport hans ord.

Är det det som är att spela för laget?

Amerikansk-iranska relationer

En sak jag glömde säga om 2006 häromdan var att årets mest rörande film var Offside. Det var så fint hur den inte alls var agitatorisk eller försökte berätta någon hjältesaga, utan bara visade att kvinnor också är människor. Och hur orimligt det är att de inte behandlas som sådana. Det var inte bara fint utan effektivt, sorgligt att en film kan vara subversiv bara genom att gestalta den tanken: att kvinnor är människor.

The Global Game skrev till Irans president Mahmoud Ahmadinejad och frågade varför det är så i Iran, och fick svar av landets sportmyndighet. Roligt!

Svårsvalt

”Vi kan välja att minnas andra saker.” Ja, sannerligen. Jag visste väl att jag inte borde ha börjat året med att titta på SVT:s VM-krönika. Jag vet ju att jag nästan aldrig vill minnas samma saker som SVT-sporten vill. Tack i alla fall för att jag fick komma ihåg den vansinniga matchen mellan Portugal och Holland och hur underbara Frankrike var mot Brasilien.

Annars antar jag att SVT:s krönikör satte huvudet på spiken. Vi väljer att inte minnas vem som vann fotbolls-VM 2006. Frågan är varför. Jag minns att jag tänkte under VM att om de blå vann så skulle resten av världen bli tvungna att ta itu med Italiens problem på nåt vis, förhålla sig till dem. Italien skulle bli våra världsmästare i fyra år, våra representanter, och deras problem också våra. Men nej. Istället väljer vi att glömma dem. Krönikan är bara ett exempel på det.

Det var VM:s vackraste historia, det italienska dramat. Den fulaste också. För ful, tydligen. För mycket verklighet? Eller varför ska man välja att klaga på ett tråkigt VM, när historien om världsmästarna finns precis framför ögonen? SVT har en vana att kalla idrottsevenemang för fester, så också i den här VM-sammanfattningen. Så jag antar att Italien förstörde ”VM-festen”? Enligt krönikören påminde Italiens seger om att fotbollen vuxit sig utanför spelet och nu handlar om andra saker. Därför ska vi hellre minnas det glada Tyskland. Jaha. Under vilken period i historien handlade fotboll inte om sådant som ligger utanför spelet? Varför är det överhuvudtaget ett problem? Och Tyskland, fanns det något land där VM hade en mer konkret politisk påverkan? Samtidigt framhålls det vackra i att det trasiga Frankrike med sina kravaller enades bakom flaggan inför finalen. Den kopplingen kan man tydligen göra, trots att kravallerna ägde rum många månader innan VM, och trots att Frankrikes senaste VM-guld visat sig vara ytligt och kortvarigt som enande nationell kraft. Men Italiens sår, som faktiskt har med själva fotbollen att göra, det är för jobbigt att se. Det ska vi välja att glömma.

Dessutom spelade Italien för bra fotboll för SVT:s krönikör. ”Fotbollen blev sämre och sämre och handlade allt mer om taktiskt spel.” Jag citerar ur minnet, sagt om finalen. Sen när blev fotboll dålig för att den är taktiskt avancerad? Varför ska vi välja att minnas bra saker som dåliga? Om man väljer att minnas semifinalen mellan Tyskland och Italien som ett bevis på att fotboll blir tråkig när spelarna är för skickliga, då... ja, då har man missat nånting. Då måste man ha bestämt sig för en förklaringsmodell innan man såg matchen och sen inte förmått att se något annat än det som förklarade ens tes. Den matchen var ett bevis på att en match som slutar noll mot noll, där båda lagen spelar taktiskt och tekniskt briljant – kan vara elektrisk, dramatisk, intensiv, utan ett dött ögonblick. Så som den matchen var. Som man såg om man tittade på den. Det var väl inte svårt att se? Man behövde inte vara Jens Fjellström för att se det. Men visst, man kan välja att blunda om man vill. Frågan är bara, fortfarande, varför.

Flygplanet har landat på italiensk mark, Fabio Cannavaro kliver ut med VM-pokalen höjd, och tevespeakern säger: ”vi kan välja att minnas andra saker”.

Åh.