Allt ska bort

Käraste Junivallen-läsare, jag har blivit uppköpt. Numera har jag en blogg om Roma på Eurosport.se. Och eftersom den här Junivallen med tiden blivit nästan just en blogg om Roma, vilket i och för sig verkligen inte var meningen och den faktiskt inte alltid varit, vet jag inte vad som ska hända med den. Den får väl ligga kvar här och skvalpa på internet tänker jag, kanske blir det nåt annat av den, eller så vilar den ett tag, eller så blir det inget mer med den. Jag är så dålig på att bestämma grejor.

Jag vet i alla fall bestämt att jag har väldigt fina och bra läsare, jag har skrivit på den här bloggen så länge och jag tror aldrig jag fått en enda otrevlig kommentar. Faktiskt. Tack! Alla ni får gärna komma förbi här.

Stämning

Fantastisk rubrik hos Il Romanista:

”Ingen tifoso utanför Fulvio Bernardini och absolut tystnad.”

Oops

Råkade ta på mig den här blusen i dag.

(Quant’è bella) La Roma

Åh.

A nickel gotta be true

Erik Niva reder ut det där med Federico Macheda, Vincenzo Camilleri och de andra i Sportbladet idag.

På Trigoria idag, dagen före derbyt, på den första dagen, var Francesco Totti före alla andra till träningen. Han joggade runt planen, när en massa babyspelare från -95-laget kom och började springa tillsammans med honom. Sen kom resten av A-laget och anslöt till sin kapten och ungarna.




(Och det här har inget med saken att göra, men rubriken ledde mig till det här alldeles underbara youtubeklippet från min egen barndom.)

Linus Omark, grande artista

Även en hockeyspelare kan tydligen bli världsberömd i Rom, om han bara kan tricket.

Tra le macerie finito il profondo e ingenuo sforzo di rifare la vita; il silenzio, fradicio e infecondo

Idag ger Francesco Totti  sin inte komplett oväntade syn på frågan om att satsa på egenuppfostrade spelare i sin Corriere dello Sport-artikel, när han skriver om derbyt.

Derbyt för mig är alltid en speciell match, då jag alltid föröker göra mitt allra bästa. På lördag kommer väldigt få spelare som är födda i Rom vara på plan. Jag hoppas att man en dag kan återgå till att spela derbyt med många spelare som precis som jag kommer från ungdomssektionen.

Han börjar såklart med att skriva långt om jordbävningen i Abruzzerna. Han menar också att det efter nåt så tragiskt är svårt att börja prata om sport, men sporten kan kanske också skingra tankarna en stund också hos de som har drabbats. Och han är säker på att sporten kommer göra sin del av hjälparbetet.

Kanske har sportens roll i en sån här situation också att göra med det han säger om ungdomsspelare. Om ett lag har en koppling till det samhälle som det finns i, då kanske det också kan vara relevant på någon kant när en tragedi händer. Huruvida det är det man ska ha sport till eller ej vet jag nog inte riktigt, men även om Francesco Totti låter nostalgisk och konservativ, verkar den ha någon sådan funktion fortfarande i Italien.

Det är sorgligt att de ska behöva vara så vana vid katastrofer i Italien, när det finns tekniker för att bygga säkrare hus och förebygga ras. Men det är mitt i allt ett vackert Italien också: varm och effektiv solidaritet överalltifrån som tar hand om och får saker att fungera. Fotbollen är också en del av den infrastrukturen, med utrasgrupper som ordnar en buss för att åka och hjälpa till, presidenter som skänker matchintäkterna till de drabbade, både Sud och Nord och många andra som ordnar insamlingar i samband med derbyt och de andra matcherna.

Jag vet inte hur jag ska säga det här för jag vill inte säga det som en tifosa mitt i derbyveckan, men nu råkar ni ju veta att jag är det. I alla fall: i det här sammanhanget är det Lazios agerande som skorrar lite otrevligt. Medan Totti och De Rossi, båda två från Rom, åtminstone visar sig känsliga för frågan, alla Romas spelare skänker matchtröjor till en auktion et cetera, skärmar Lazio av sig från verkligheten på ritiro i Umbrien. Matchen framför allt.

Baby Italia

Det verkar ju meningslöst att skriva om fotboll en dag som den här, men eftersom jag nu börjat skriva om Macheda och Petrucci: apropå dem skriver i dag Corrado Zunnino i Repubblica att det finns en massa av fler av deras sort – men numera stannar de i Italien. Efter ”Camilleri-fallet” förra året, då Regginas president Lillo Foti använde sig av alla tillgängliga juridiska medel för att motsätta sig att Chelsea rövade bort den 17-årige Vincenzo Camilleri (enligt Foti, aningens part i målet, den nye Kakà), har allt förändrats.

Tydligen rövade Chelsea nästan bokstavligen bort Camilleri, de kom med helikopter till träningen i februari förra året och hämtade med honom till London. Men Foti fick FIGC att stänga av honom för osportsligt beteende, och efter att även föräldrarna tänkt om lämnade han sin agent och återvände till Reggio Calabria.

Efter detta har marknaden enligt Zunnino vänt.

Claudio Lotito släpper som vi vet inte iväg resurser i första taget, och se alla babyspelare som han efter att Macheda stuckit skyddar på Formello, med framtidsskontrakt, pengar och planer: Giuseppe Capua, Mancini, Mendicino, Sciamanna, Tuia, Davide, Faraoni.

Fler namn: Cristian Pasquato och Fausto Rossi stannar i Juve, som också har snott Iago Falqué från Barcelona. En liten klubb som Cagliari har behållit Davide Ragatzu trots att Chelsea varit efter honom, Marco Verratti stannar i ännu mindre Pescara, och till och med Milan har engagerat sig i spelare som Di Fabio och Michelangelo Albertazzi.

Så. Ägna er åt något viktigare nu.

La società della gioventù

En sjuttonårig före detta laziale, Federico Macheda, gör alltså ett superduperviktigt, vackert och strongt mål för Manchester United idag. I somras köpte United en annan romare, då 16-årige Davide Petrucci, från Roma, en spelare som sägs vara det bästa som kommit från ungdomssektionen sen Francesco Totti. Roma kunde inte behålla honom eftersom det enligt italiensk lag inte går att erbjuda minderåriga ett bättre kontrakt än vad klubben redan gjort. Samma sommar snuvade Roma United på 22-årige Ménez, en spelare som väl varit för mycket skadad för att man ska kunna bedöma honom rättvist, men som hur som helst kostade betydligt mer än vad egna produkter gör.

Davide Petrucci skulle prövats i A-laget i år. Francesco Totti, 16 år senare fortfarande Romas hjärta fast med lite mer skägg, debuterade som 16-åring.

José Mourinho har tydligen sagt att han vill att Inter ska bli mer italienskt och att klubben ska satsa mer på egna, unga spelare, något som verkar ha passerat som en slags helt ny och revolutionerande tanke från Mister Mourinho. I själva verket är han ju verkligen sist. Eller, Inter är sist. Till och med Galliani sa i en intervju för några veckor sen att Milan (mais oui, det samma glamourpensionärs-Milan), måste som alla andra satsa på unga, egna produkter nu när det är kris och ingen kommer ha pengar att spendera på marknaden framöver. (Senare fick han precisera att ”Milan är inte fattigt”, när Gattuso hade tagit honom på orden och lite överambitiöst sagt sig vara beredd att sänka sin lön för attt hjälpa klubben.)

I själva verket har ju de klubbar som drabbades av il calcios nära-kollaps för några år sen – och Juventus, som drabbades av Calciopoli – länge tvingats bli mer ekonomiska, satsa på ungdomsuppfostran och smarta sportchefer. ”Puntare sui giovani” är ett välbekant mantra vid det här laget. Undantaget Milan och framförallt Inter, som istället lever ur president Morattis bottenlösa fickor.

På det viset tänkte jag inför Champions League-åttondelarna mellan de engelska och italienska lagen att det vore, speciellt med krisen och allt, faktiskt sunt om två lag som Roma och Juventus gick vidare istället för de engelska monstren, att Italien kanske framöver kommer ha en slags fördel här, i och med att många klubbar redan anpassat sig till en mer ekonomiskt kärv verklighet, som kanske nu kommer drabba även britterna, åtminstone i någon mån. Men jag kanske tänkte fel? Satsar de italienska lagen verkligen på ungdomar som de säger att de vill eller lånar de ut dem till Siena för att utvecklas så fort de gjort ett par halvmisslyckade inhopp? Är England före även här? Eller är de efter, eftersom de måste köpa upp en massa romare innan de får fram engelska talanger?

Roma, i sin tur, har nu flera rumäner i ungdomsleden.

Avanti Roma

Det har ju pågått några kampanjer mot att Olimpico ska stå värd för Champions League-finalen. Och det har varit mycket snack om att Roma och Lazio ska presentera sina stadionprojekt, för att äntligen komma bort från Olimpico till egenägda arenor. De skulle gjort det i slutet av februari, borgmästaren vill att båda klubbarna ska göra det samtidigt, men fortfarande har det inte hänt. Den enda klubb som inte bara snackar om att bygga en ny stadion utan faktiskt gör det är fortfarande Juventus.

Lotito har ju ändå entusiastiska och ganska utverkade planer, verkar det som. Det var en mycket rolig artikel för ett tag sen om hur han åker omkring överallt med en plastmapp (”verkligen inte en märkesväska”, ser han till att tala om, den gamle Lotirchio) med Lazios stadionplaner i. Han vill bygga arenan på svärfar Mezzaromas land, samme svärfar som han för några veckor sen blev dömd tillsammans med för oegentligheter när han tog över Lazio. Det är det ju ingen som bryr sig om, faktiskt väldigt anmärkningsvärt få som bryr sig om att Lotito köpt Lazio under olagliga former. Något sånt kan man göra helt utan konsekvenser. I alla fall, det fanns också en väldigt rolig film i vintras när det regnade väldigt mycket i Rom och var översvämningar, på stället där han tänkt sig stadion. Förutom översvämningen, kan man också konstatera att stället ligger mitt ute på landet.

Under samma tid fick Roma ställa in flera träningar för att Trigorias planer svämmade över. Det sägs att planernas dåliga skick, som också ska ha förvärrats av att laget hade sommarläger där, är en anledning till de fantastiskt många skadorna i år. Det sägs också att Roma har börjat samarbeta med olika viktiga multinationella företag för att göra en stadion enligt engelsk modell. Rosella Sensi pratade häromdan, väldigt, väldigt gravid, på nån slags seminarium om de nya privatägda arenorna, om hur mycket italiensk fotboll behöver nya arenor och att Roma är på gång med sin men de vill inte göra fel så alla måste vänta lite till. Ja, hon pratade om hela Italien faktiskt, både den italienska fotbollen och hela landet skulle bli bättre i framtiden och hon hoppades att landet skulle få arrangera EM 2016 och att det nya förbättrade Italien skulle kunna visas upp då. (Att nationen just nu är på dekis goes without saying i det inomitalienska samtalet.)

Samtidigt har familjen Sensi inga pengar och gigantiska skulder, och har problem med att sälja det land i Torrevecchia som var tänkt för Romas citadella dello sport. En försäljning som skulle täcka bara en del av skulderna. Så hur de samtidigt kan planera för att bygga en hel stadion, och jag antar köpa land någon annan stans för det, förstår jag inte riktigt.

Nu kommer i alla fall Olimpico bli först med nåt. Med premiär på derbyt ska Olimpico införa sopsortering. Publiken ska slänga sitt skräp i sorteringskärl, precis som på Bernabeustadion. Sen är det tänkt att alla andra arenor i landet ska följa efter.

Som alla vet pågår det en stor naturkatastrof i Italien på grund av dumpningen av farligt avfall och att sopsorteringen inte fungerar. Människor dör, får föds missbildade och jordbruksmark förstörs. Nu är fotbollsarenorna inte så bra anpassade för att se på fotboll, men glasspapper och vattenflaskor kommer separeras på läktarna. De livsfarliga fotbollsfansen ska bli landets avantguarde.

Giallorosa

Hur många fotbollspresidenter finns det som föder barn? En gjorde det igår. Grattis!

Påminnelse

Om ni råkar gå förbi Colosseum ikväll och inte ser för allt är mörkt. Det är Francesco Totti som har släckt ljusen.

Non si discute

Sedan den genomromantiska matchen mot Arsenal verkar Romavärlden istället ha präglats av politik. Till och med en sån hjärtlig händelse som manifestationen vid Trigoria kan till exempel såklart ha politiska bakommotiv, eftersom de klubbledningsvänliga Ultras romani och Mariones radioprogram organiserat saken, understött av klubbledningen. (Men vad bryr sig till exempel alla ungarna som var där om sådant? Ingenting, antagligen.)

Sen har vi Julio Baptista-affären, då klubben inte uppskattade hans uttalanden i Guerin sportivo om att ledningen borde protestera mer mot hur domarna gynnar vissa lag och att klubben kunde organiseras bättre. Den saken kulminerade tror jag när Baptista ”lämnade träningen i vredesmod”. (Jag tror det var för att han var skadad men man vet inte.)

Sen sa visst Spalletti nånting om att man måste diskutera i sommar huruvida laget fortsatt ska byggas kring Totti, vilket genast påkallade diplomatiska förhandlingar och uppvisningar i enighet mellan kaptenen och tränaren.

Sen var det Daniele De Rossis överklagan om sin avstängning. Han fick avslag.

Sen var det kontrakt som ska förnyas eller ej, familjen Sensi som har problem att sälja land, och så vidare. Jag tror allt samlades ihop i Tottis artikel i Corriere dello Sport i onsdags, vars många mellan raderna liggande budskap ingen kunde missa. Det vill säga man kunde inte missa att de fanns där, exakt vad han ville säga kan man nog diskutera länge. Jag undrar också hur många personers röster som låg bakom artikeln som skrevs under med Francesco Tottis namn. Det var Tottis kontrakt som det inte är några problem alls med, Spalletti som han hoppas kommer stanna hela hans karriär, hur han, tränaren och klubbledningen är totalt enade, hur fantastisk ungdomssektionen är, och tal om hur viktig Champions League-platsen är för hela klubben. (Jag vet inte om jag ska tycka det är otroligt fint eller lite oroande hur medvetna Daniele De Rossi och Francesco Totti visar sig vara om klubbens ekonomi. Är det bra att spelare håller på och tänker på hur deras klubbs verksamhet ska finansieras nästa säsong?)

Det som låter allra mest som Francescos egen röst är när han pratar om fördomar mot romare, som alltid måste bekämpas. Faktiskt skrev han också om detta efter matchen mot Inter, då han inte nämnde alls att Romas fans hade gjort rasistiska ljud mot Mario Balotelli, men däremot indignerat påpekade att Balotelli hade sagt ”romani di merda” till spelarna på planen. (Men sen säger han att detta måste bekämpas ”både inom och utanför Trigoria.” Syftar han på någon särskild förrädare inom organisationen då?)

Det roligaste av all politisk dramatik var nog borgmästare Alemannos svar på Times kampanj för att flytta Champions League-finalen från Rom eftersom stan tydligen är fruktansvärt farlig för engelsmän. En kampanj i bästa brittiska arrogant-imperialistiska anda, som samtidigt kommer långt efter de romerska supportrarnas aningen mer verklighetsförankrade påpekanden om att Olimpico till exempel har bedrövliga toaletter, att läktarna tenderar att svämma över när det regnar och att man ser planen dåligt. The Times presenterar istället graverande bevis som:

Type “Roma” and “stabbing” into Google and you get 280,000 results.

(Betyder inte roma romer på engelska?)

Alemanno skrev då ett brev till chefredaktören för The Times och sa bland annat att:

Jag vill gärna påpeka att en sökning på  orden ”London” och ”knivskuren” i Google resulterar i 2 850 000 träffar, tio gånger så många som de som kommer upp om Rom.

Jag vet inte om han drev med the Times eller var allvarlig.

Fotbollen räddar världen

1. Claudio Fontana, en byggarbetare i Viareggio, råkar ut för en olycka på sin arbetsplats och hamnar i koma. Hans fru råkar se Viareggiobon Marcello Lippi stå på sin balkong, hon ringer på och berättar om sin man och hur han älskar Juventus. Tre dagar senare dyker Mister Lippi upp med en cd med inspelade röster från Alessandro Del Piero, Gigi Buffon och Giorgio Chiellini, där de bjuder in signor Fontana att se en träning med Juve och skickar önskningar om att han ska bli frisk. Och, till slut, såklart slutar historien såhär det förstår ni ju själva: han hör till slut en av deras röster, och vaknar upp från koman.

2. Francesco Totti släcker ljusen på Colosseum. Tydligen har han såna befogenheter.

Folk och folk

Såhär fint var det visst på Trigoria idag, när tusentals romanisti invaderade träningen för att hylla sitt lag. Det vill säga: hur fint som helst.

Undrar hur stämningen är i Appiano Gentile eller Vinovo? Inte samma, gissar jag på. (Vilket är som det ska vara, de är andra sorters klubbar.)

Men det finns andra än de där fina människorna vid Trigoria som gillar att titta på Roma också. Reportrar från Ilary Blasis program Le Iene ställde sig och smygfilmade utanför Conis byggnad – det är där man hämtar ut biljetter om man är en viktig person som får sitta på hedersläktaren på Olimpico – innan matchen mot Arsenal, och såg över 40 ”auto blu”, alltså bilar som olika officiella personer har till förfogande för att använda i tjänsten, komma dit och chaufförerna gå in och komma ut igen med ett kuvert i handen. Eftersom vi nu pratar om ett land som ligger väldigt högt både på listor över graden av korruption och hur höga kostnaderna för politiska institutioner och myndigheter är, kan man anta att bilarna används till en del annat. Alla de som Le Iene filmade skickades alltså iväg på uppdrag från ministrar och lokala politiker – för att hämta ut deras biljetter till matchen. Reportaget är ganska roligt.

Io ho pianto

Vill vi vältra oss ännu mer i Arsenalmatchens romantik? Ja, jag vet inte ens varför jag frågar. Vi måste ju lyssna en stund på Francesco Tottis egna ord om tårarna, som han skriver i Corriere dello Sport idag.

Jag måste tacka alla mina lagkamrater för hur de spelade och för att de perfekt har förstått den anda som måste fylla den som bär den här tröjan. Från Trigoria till Olimpico följde och uppmuntrade våra tifosi oss, på läktarna var de enastående, synd med den här bittra epilogen. Den som är romanista som jag vet att man också kan gråta för den här tröjans skull. Och jag grät. Det kan vara tårar av glädje, eller av smärta som den här gången, när chansen att gå vidare och fortsätta hoppas på att spela en eventuell Champions League-final i Rom försvann för våra ögon.
I natt har jag inte sovit för matchen kom tillbaka i huvudet som en film hela tiden. När jag slog straffen och såg bollen gå in trodde jag att vi skulle klara det, men tyvärr gick det på ett annat sätt.

Om jag ändå ska ta ett steg bort och ställa mig bredvid det romantiska vältrandet en stund, kommer jag att tänka på att Mats Olsson ibland brukar skriva om nån gång när Nora Strandberg sa till honom att hon trodde att det var så mycket våld inom fotbollen för att män inte tilläts gråta där. Jag förstår inte den verklighetsbeskrivningen, jag ser många sportmän som gråter. Är det kanske inte snarare så att män slåss så pass relativt lite i samband med något så konfrontativt som fotbollsmatcher – för att de faktiskt får gråta där? Män får ju gråta i sport. Är det inte de homosociala tårarna och romantiska historierna som är en stor del av det fina och rörande med fotboll?

Om det är bra och rörande är kanske olika från fall till fall, men jämför till exempel Svenska Fans alla alster med det samlade modebloggandet, så tror jag det är ganska givet var man hittar de mest gråtmilda, metaforstinna och högtravande poetiska texterna. Eller titta på den journalistiska genren sportkrönikan, så finns det väl ingen annan plats i tidningen som lämnar så mycket utrymme för storslagna känslor, (kvasi-)litterära ambitioner och episka perspektiv.

Isobel Hadley-Kamptz skrev en fin liten text om de där tårarna en gång, minns jag också.

Arkiverat

Ni minns den gamla följetongen om tåget från Neapel, antar jag. Nu har åklagaren lagt ner förundersökningen, eftersom det inte går att identifiera vilka som stod för skadegörelsen på tåget, som hur som helst var mycket mindre omfattande än de 500 tusen euro som rapporterats, enligt åklagaren. Han kritiserar också Observatoriet som var ”blint” när det gav tillstånd till Napolifansen att åka på matchen, och Trenitalia vars beteende när de vägrade ställa till förfogande tillräckligt många tågplatser, var ytligt och oansvarigt.

C’avevo ’n petto er core

Matchen igår var en sån som gav en massa myter och berättelser om Roma ny kraft. Så jag måste väl också fylla i dem lite. Det här är alltså egentligen inte min historia att berätta, jag är för ung och svensk, men den är sån att det inte går att hålla sig ifrån den. Så jag drar den en gång till bara, om jag inte gjort det tillräckligt förut, om ni inte kan den redan.

Det finns en sång av  Francesco De Gregori som var skriven till Agostino Di Bartolomei, Romas kapten när klubben vann scudetton 1983, han som är il Capitano med stor stor bokstav. ”La leva calcistica della classe ’68” handlar om en rädd 12-årig kille som provspelar för något lag. En del av texten går:

Ma Nino non aver paura
di sbagliare un calcio di rigore
Non è mica da questi particolari
che si giudica un giocatore

Nino, var inte rädd att missa en straff, det är inte efter såna saker man dömer en fotbollsspelare. ”Un giocatore lo vedi dal coraggio, dall’altruismo e dalla fantasia”, fortsätter den. Den första artikeln om gårdagens match i dagens Romupplaga av Corriere dello Sport, den är om Francesco Totti, parafraserar just de här raderna.

Sången skrevs 1982 och orden fick senare en sorgligt ironisk innebörd, för Agostino Di Bartolomei var inte alls rädd för att slå straffar. För ett tag sen klämde Marcus Birro okänsligt och jag tror faktiskt komplett felaktigt in Agostino på en lista i Expressen över ”Serie A:s värsta skandalspelare”. Jag tror att grejen med Agostino snarare var att han aldrig ställde till med några skandaler. Han var så vitt jag förstår tyst, blyg och introvert och alltid korrekt. Han studerade och var intresserad av konst och teater. När han blev ivägskickad från Roma skrev Romas ultras ett rörande avskedsbrev, underteckat ”tutti i ragazzi del Commando Ultrà Curva Sud”.

Som vi har beundrat dig, käre Ago, som vi har förstått ditt sätt att vara, som vi har uppskattat det...! Ditt sätt att inte vilja vara nödvändigtvis en ”personlighet”,  din grinta, din självuppoffran, din vilja men också stora ödmjukhet, de kommer vara till hjälp var som helst. Aldrig kan vi glömma när du, efter matchen, höjde armen för att hälsa på oss, lite blyg men full av tacksamhet, aldrig kommer vi glömma när du klappade händerna alltid så samlad, utan för mycket dramatik, uppriktig med dina tifosi... de här sakerna betyder mer än en dans nedanför curvan eller en ringdans runt hörnflaggan, det vet vi för det är av personer som dig vi har lärt oss det.
...
Du har fått oss att vara stolta över att vara romare och romanisti, du har förkroppsligat alla romerska pojkars dröm: att spela för sin egen stad.

Han kom från en fattig romersk stadsdel intill Garbatella och blev kapten för sitt älskade Roma som han ledde till ligaseger efter 41 år. Och han var alltså inte typen som var rädd för att slå straffar, så en fördömd Romkväll den 30 maj 1984 när Europacupfinalen mellan Roma och Liverpool på Olimpico gick till straffar, när Liverpool missat den första, precis som Arsenal missade igår, gick han fram och slog en och satte den. Lugnt, starkt och säkert satte kaptenen Romas första straff medan hans lagkamrater var livrädda.

Den förste som var framme och kramade om Max Tonetto efter att han missat den avgörande straffen igår, var tydligen Bruno Conti. Bruno Conti missade, då 1984. Och Ciccio Graziani missade. Och Roma förlorade.

Den 10 januari i år, inför Roma–Milan, var det en intervju i Gazzetta dello Sport med Di Bartolomeis fru Marisa De Santis. ”Om den matchen slutat på ett annat sätt hade kanske Agostinos liv och karriär aldrig drabbats av ett trauma”, sa hon om Liverpoolmatchen. ”Han drömde om att stanna i Roma och sen arbeta med ungdomssektionen”. Istället blev det hans vän Bruno Conti, som missade straffen, som stannade i Roma och sedermera började arbeta med ungdomssektionen medan Ago, som satte straffen, tvingades lämnna klubben redan säsongen efter Liverpool, när Svennis tog över laget. Agostino följde med Nils Liedholm till Milan, och inte så många från Roma hörde mer av sig särskilt mycket. I hans sista match hade Curva Sud en banderoll.

 AGO TI HANNO TOLTO LA ROMA MA NON LA TUA CURVA

De har tagit Roma ifrån dig men inte din curva. Enligt hans fru hade Ago alltid två bilder med sig i sin kalender, en av Padre Pio och en av Curva Sud.

Den 30 maj 1994, på dagen tio år efter finalen mot Liverpool, Agostino var 39 år gammal, gick han upp tidigt på morgonen, tog sin Smith & Wesson .38 och sköt sig i hjärtat ute på terassen. Inte i tinningen, i hjärtat. Han hade berättat för en vän att det var det mest effektiva sättet och lämnade mindre utrymme för misstag.

Agostino hade svårigheter med att finansiera en fotbollskola han öppnat utanför Salerno där han bodde, men han hade själv inga ekonomiska problem. Han lämnade inga förklaringar efter sig mer än ett datum och skottet i hjärtat. Nils Liedholm sa att Ago var den siste i världen man kunde tänka sig skulle ta sitt liv. ”Han var så balanserad, rationell.”

Vem vet vad som hänt honom, säkert något fruktansvärt. Men jag tror inte sporten spelar in, det här är tragedier som hör helt och hållet till det övriga livet. I såna här fall gör man för många hypoteser, för mycket prat: den före detta mästaren som inte trivdes, anpassningen till ett normalt liv, nostalgi, melankoli. Agostino var en pojke med fullt av intressen, han var en intelligent och beläst man, han kan inte ha blivit så förkrossad.

Den 30 maj i år är det 15 år sen Agostino Di Bartolomei dog, 25 år sen matchen mot Liverpool. Bruno Conti är officiell värd för finalen som spelas i Rom tre dagar tidigare. Om kapten Totti hade missat sin straff igår, hade Roma förlorat. Han satte den men förlorade ändå, som Agostino. Men även om det inte går att låta bli att berätta om Di Bartolomeis död måste man nog hålla den utanför varför Totti så gärna ville spela finalen i Rom. För bara det som hör till själva fotbollen, Romas besvikelse som Totti såg när han var åtta år och satt hemma i soffan med sin familj och tittade på Liverpoolmatchen, räcker. ”När kommer det hända mig igen, med en final i Rom?”, sa han igår kväll enligt la Gazzetta dello Sport.

Det kan ju verka som kuriosa bara, att finalen går i Rom, och om Roma skulle vinna Champions League nästa år eller om fem år, tror jag ingen kommer bry sig ett endaste dugg om var det råkar ske. Men, vilket lag man än råkar hålla på i världen, hur fint är det inte med en fotbollspelare som tänker så romantiskt som Totti, som tänker på historien och vilka historier som berättas. Mod, altruism och fantasi, var det väl? Såhär sa han igår efter matchen enligt Corriere dello Sport:

Det är fördömt. Roma förtjänade segern för det som vi visade, för viljan som vi hade, vi spelade med benen, hjärtat, skinnet, själen, i en match där vi faktiskt aldrig var riktigt hotade. Och sen den där möjliga straffen för Motta, man såg verkligen att det inte var ödet. Vi gav allt, det räckte inte för de här straffarna som har förföljt oss i 25 år, sen alltid. Jag mår inte bra, besvikelsen är enorm, jag kan inte göra nånting för att dölja det, som jag tror alla våra tifosi som var fantastiska, känner sig. Jag gjorde allt för att vara med, jag hade ett skydd för knät, nu känner jag av det lite, men den verkliga smärtan känner jag i hjärtat för såhär får det inte vara.

Che ci fai piangere

Det är nånting med Champions League, Roma och storslagna, signifikativa förluster. Ett så abnormt olycksdrabbat och mörbultat lag som kämpar så stolt som Roma gjorde ikväll, stadion som sjöng så högt, det gör det både vackrare och bittrare. Men ändå måste man om man ska säga något enda såhär med trötta ögon mitt i natten, säga det om Francesco Totti, kaptenen med fotbollsvärldens allra största hjärta. Han har jobbat så för att kunna spela den här matchen, och han klarade det. Simon Kuper kallade honom en gång sexfotad, idag spelade han kanske med ett och ett halvt ben till slut? Ändå var han där och hjälpte sitt lag. Och han fick sätta sin straff, som Agostino Di Bartolomei en gång, men det tjänade ingenting till då och inte nu heller. Totti får aldrig revanschera Agostino, han fick aldrig finalen som han drömt om, och han kommer aldrig få chansen tillbaka. Nästa år kommer det inte vara samma sak. Det skulle vara nu. Han grät när han gick ut från planen.