Fel

Vi kan väl inte ha det såhär? Är det bara jag som blir bedrövad av den här listan? Var är kvällstidningskampanjerna? Var är folkstormarna? Han fattas!

Blå rosett, dagens låt

Åååh. Under Junivallens rubrik ”Bloggaren dör av söta pappor” firas dagen med världens sockrigaste italienska pappalåt.

Love it like that

Det är visst den här filmen om engelsk fotboll man ska se i dag. Jag är lite sen av mig, så jag fastnade i ”The Real Football Factories” istället, en liten tv-serie om fotbollsvåld. Jag hörde talas om den här och här.

Jag vet inte så mycket vad jag ska säga om Söderstadion och våldet. Jag var ju inte där, jag såg det på tv. Jag tänker bara att det måste finnas något annat sätt att angripa saken än det totala avståndstagandet (”det är några få rötägg som förstör för alla andra”, ”de är inga riktiga fans”, man kunde höra allting framför sig så fort det drog i gång på Söderstadion, Arne Hegerfors och Tommy Svensson började tjata direkt under tv-sändningen: såna är inte vi) eller å andra sidan romantiserandet av våld och casualkultur.

Man måste ta avstånd. Man ska inte acceptera våld. Men om man ska komma åt våldet måste man väl också försöka förstå det på något vis? Jag citerar mig själv: ”Det finns en aggressivitet och ett tänjande på gränser i klacken som är fascinerande inte bara för några få som går över gränsen. Jag attraheras av det när jag står i klacken.” Vilket ansvar har vi som är runtomkring och inte går över gränsen, för de som gör det? Och en ”Bk” som kommenterar här: ”Real Football factories var jävligt bra för den tog avstånd och fascinerades på samma gång utan att hymla. Visst, jag håller med om att man ska ta avstånd. Och vem fan gör inte det? Men om vi nu också blir fascinerade, vad beror det på?”

Man kan se hela serien här, det går hyfsat att titta i en liten nätruta, för avsnitten är bara tio minuter långa. Jag vet inte om jag tycker den är så väldigt fantastisk som film eller om man får reda på så mycket nytt, men ja, den tar avstånd och fascineras på samma gång. Det känns som en realistisk utgångspunkt.

Uppdatering: Jag nöjde mig lite för fort, avsnitten är såklart inte tio minuter, därav antagligen just att jag fann dem ”ytliga i sin klippning”, som Anders påpekar och anvisar nedladdning.

Lägstanivå

Luciano Moggi fortsätter sin mediakarriär. Han har redan anlitats av en lokal tv-kanal, i dag, här, skriver han sin första artikel som fotbollstyckare i dagstidningen Libero. Han börjar med att berömma Roma. Man måste betala för att läsa hela artikeln, det tänker jag inte göra. Jag vet inget om Libero, förutom att det är en publikation som också för dagen har som toppnyhet: ”ORIANA HADE RÄTT. Bin Ladin hotar: vi ska erövra Rom. Fallacis profetia besannas” Oriana Fallaci dog häromdan, hon hade på gamla dar helt galna och rasistiska idéer om islam, och porträtteras bra i The New Yorker.

Sämsta dagen

Vad ska man säga? Först tackar Zlatan nej till landslaget, sen vinner högern valet. Marcus Allbäck och Maud Olofsson på topp, liksom. Kan läget i landet bli sämre än så här? Bönderna har visst gödslat åkrarna i dag, så det luktar bara gödsel överallt.

Un bel caos

Allt skulle ju bli så fint, när Francesco Saverio Borrelli blev chef över Calciopoliutredningarna på fotbollsförbundet. Tyvärr är inte alla som han. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när han utalar sig idag. ”Singolare” är Borrellis ord för fotbollsrättvisan. Singolare som i unik, ensam i sitt slag, konstig, particolare. Som i icke överensstämmande med de grundläggande juridiska principerna.

Den före detta domaren i Mani Pulite döljer inte hur bekymrad han är över utvecklingen av den juridiska ordningen i Calciopoli. Med obalansen mellan de föreslagna domarna och de som utdelades och med de ständiga överklagandena som har lett in på en väg av reducerade straff.

Ordningen med alla olika instanser och organ och kommittéer ”tjänar inte tydligheten”. Åh bittra, ljuva underdrift.

En grej till

Apropå vad jag skrev här under.

I går läste jag pappers-Gazzettan från i förrgår. (De har tydligen inte samma dags Gazzetta dello Sport i Malmö. Skandalöst.) Där skriver de mer om vad Alex Del Piero sa i söndags. Han sa: ”Juventus är laget som har betalat mest, på ett ojämlikt sätt, det har också Totti sagt.” Det är det här jag menar. Man säger att domarna var fel, och sen kommer Del Piero och Moggi och säger samma sak.

Men Moggi ljuger och säger en massa saker om Calciopoli-
utredningarna som inte stämmer. Del Piero säger att han inte tagit reda på fakta ordentligt, vilket får ungefär samma effekt. För, käraste Achille Del Piero, det finns saker att ta reda på! De kom faktiskt fram till saker, de bevisade faktiskt saker genom telefonavlyssningarna, utredningarna var ingen fars, inget som nån hittade på, ingen konspiration.

Totti påpekade också att han pratat om allt det här hela tiden, långt innan ordet Calciopoli fanns, men då sa folk att han var galen. ”Till slut verkar det som att jag hade rätt...” Francesco såg det hela tiden, Del Piero gjorde det inte då och han kan fortfarande inte se. Han fattar inte ens att Totti säger motsatsen till vad han själv säger.

Känslor man har

Jag kan inte låta bli att gilla Juves nya designprofil. Eller vad ska man kalla det? I säsongens första match, mot Rimini, spelade de i helsvart. Alla spelare och ledare hade svarta svettband med en rand i trikolorens färger, färgerna som de inte får ha på tröjan. Lapo Elkann, som gav Fiat en ny retro-look med hjälp av jackor, väskor och skor för ett tag sen, visade i somras upp sitt nytatuerade klubbemblem på underarmen, och går omkring i såna här tröjor nuförtiden. Allt signalerar enighet, trots, beslutsamhet och stolthet.

Det där matchas såklart väldigt dåligt av resultatet i lördags, 1–1, men går tyvärr hand i hand med att ingen enda har erkänt eller ångrat eller bett om förlåt för någonting enda litet i Calciopoli-härvan. Nu är det stort bråk om att Moggi var med i ”Quelli che il calcio...” på Rai Due i går. Den store Luciano hävdar fortfarande att han inte gjort fel och i Rais fotbollstalkshow fick han förklara detta oemotsagd inför en applåderande publik. En ”folkhjälte”, så ser han på sig själv. Luciano Moggi.

Ingen har gjort fel, fast alla vet att mycket, mycket var, eller är, fel. Hur kan nånting bra komma av den situationen?

Ändå började Serie A så vackert så jag dog. Juventus match var ju inte början på Serie A. Nej, det var på Olimpico, där Francesco kom in med klubbvimpeln innanför byxlinningen som vanligt, fast nu hade han sitt barn på armen. Macho och samtidigt så mild och söt är han, kaptenen. Han pekade och visade Cristian Curva Sud, och man dog igen. Så ska det vara. Kärleken mellan Totti och tifosisarna. Han tar med sig Cristian, som ingen fått fotografera förut, det bästa han har, och visar honom läktaren som sjunger Venditti och formerar halsdukshav; kolla på dom där, visst är det fint! Och ett fint jobb, som pappa Totti har.

Och sen är det ju aldrig så fint, helt. Som vanligt mot Livorno var det nazistsymboler i curvan. Tydligen var de färre än förra året, vad det nu spelar för roll. Roma har sålt färre säsongsbiljetter än någonsin i år, trots att chansen att vara med i toppen av ligan är större än på länge och laget spelar så älskvärd fotboll, med tre nyblivna världsmästare i truppen.

Hur ska man förhålla sig till den här konstiga ligan? Juventus spelar i B, det är väldigt bra men också dåligt, för man vill ju möta Juventus. Lag startar med minuspoäng. Har man verkligen vunnit ligan på riktigt om man vinner med färre än åtta (eller hur många avdragna poäng det nu blir till slut) poäng framför Milan? Och vart tog VM-glädjen vägen?

Antingen är man förbannad för att man tycker att ens lag har blivit orättvist hårt dömt, eller för att straffen är för milda och ingenting har hänt, fotbollen är fortfarande korrupt som förut. Eller är man bara trött på alltihopa. Som om nån hade trott, i Italien, att den här skandalen skulle redas ut på riktigt.

Juventus har lugnat ner sig nu. Förut skulle de stämma förbundet, överklaga till civil domstol, inte nöja sig förrän de tagit sitt fall till Europadomstolen. De menade att nedflyttningen innebar alltför stora ekonomiska förluster, straffen brast i proportionalitet i förhållande till de andra dömda klubbarna, det var orimligt att just Juve, som själva gjort så stora förändringar i klubben som en konsekvens av vad som kommit fram i utredningarna, straffas hårdare än de som inte utövat samma självsanering.

Fotbollsfederationen tog faktiskt hänsyn till just Juves förändrade organisation, och till klubbens tradition och bidrag till italiensk fotboll och landslaget och så vidare, i sin dom. Domen som var otillräcklig, mesig och allt det där, men som är allt vi har. ”Det är rätt att Juve spelar i B”, sa Francesco Totti, ”men också de andra lagen som gjort fel borde betala. Av vad man läste i tidningarna så skulle det gått på ett annat sätt. Men nu finns domarna, och då ska vi respektera dem.”

Bara två (före detta) juvespelare, Lilian Thuram och Gianluca Zambrotta, är kritiska till den förra ledningen. Thuram intar den enda rimliga hållningen: han kämpade allt han kunde på planen, ”but if after these sacrifices you discover that other people were doing things to ensure we won every time, it disgusts you.”

Alessandro Del Piero och Fabio Cannavaro sällar sig istället till förnekarna. ”Jag är inte så uppdaterad”, sa Del Piero för ett tag sen, ”när jag läst och lyssnat och ordentligt ska jag döma.” I går hade han fortfarande inte gjort det, han vill tänka på spelet i första hand ett litet tag till, säger han. Ändå har han klart för sig att Juve har blivit orättvist straffat, ”det är känslan alla har”, och om Moggi, Giraudo och Bettega: ”jag har arbetat bra tillsammans med dem.”

Det är inte konstigt att Del Piero inte vill inse att de som han känt förtroende för har förått honom. Inte heller konstigt att supportrarna är så arga, när till och med Del Piero säger att de har rätt.

Fri Zlatan

En stund kan man se Zlatan intervjuas här, men de tar nog bort videon snart. Han pratar om sin fria roll, som han gjort hela tiden sen han kom till Inter. Att han helst vill ha en fri roll och påverka spelet mycket, då är han som bäst. Jag ville gärna tolka det som en kritik mot Capello när han började snacka om det där, men tänkte att det kanske var önsketänkande. Men Zlatan skyller lite på Capello för sin formsvacka, fast Zätat är mycket snällare mot Don Fabio än Totti och Del Piero är. Konstigt nog är Zlatan och Dellan mest missnöjda med just Capello av ledarna i Juve under den epoken. Det fanns ju andra, som man kan ha synpunkter på.

Det finns två kaptener

Gå Zlatan

Ingen är tydligen intresserad av Zlatan Ibrahimovic längre. Frågorna är slut, om de nån gång fanns. Allt vi vill ha av en teveintervju med Zlatan är en show, som vi sett förut. Ett sånt där leende, att dra ut i slow motion, eller en liten skandal. ”Zlatan lämnar tv-intervju.” ”Zlatan i bråk med SVT-reporter.”

”Det är alltid så mycket med den där Zlatan”, säger folk, men det är ju inte det. Zlatan är nu ingenting. Ska man intervjua Zlatan är det bara att ställa sig där med en kamera, och så filmar man: ”Zlatan är Zlatan”.

Om jag, extremt hypotetiskt, skulle få intervjua Zlatan, så skulle jag ha ett stort problem. Nämligen att jag så gärna skulle vilja att han skulle tycka att just jag ställde frågor han var intresserad av, och var ett så coolt, smart, roligt undantag från alla idiotjournalister att han alltid skulle vilja bli intervjuad av mig. Jag skulle vara sjukt nervös. Kanske helt olämplig att intervjua honom just därför. Kanske skulle jag lyckas skita i vad han tyckte om mig, eller kanske skulle han spänna ögonen i mig med den där svartsvarta blicken, sådär som han gör när han stramar till ögonen fast de fortfarande är lika stora, och jag bara ”men, öh... alltså, om jag säger så här... eh...” och började bläddra i anteckningsblocket, och han bara ”vilken pajas”. Och han skulle ha rätt.

Jag skulle åtminstone ha nåt att fråga om. Massor, massor skulle jag kunna fråga Zlatan.

Den här killen har inget att fråga om. Varför ska Zlatan stanna kvar, när reportern inte har några frågor att ställa?

Definitivt, kanske

Just nu håller de på och lottar spelschemat till Serie A och B nästa säsong. A kommer börja med Romas och Inters lördagsmatcher på min födelsedag, den 9 september. Jag vet inte om jag ska tolka det som ett bra eller dåligt tecken. Temat för den här säsongen verkar vara Roma–Inter. Den matchen kommer igen redan den 20:e september. Antagligen betyder det att Milan kommer vinna ligan. En bra grej är, att för första gången i historien kommer Juve spela i den lägre serien. Nu kan vi nästan säga det helt säkert, eftersom klubben ska dra tillbaka överklagan till civila domstolen TAR efter sitt styrelsemöte i morgon. Det efter förhandlingar med förbundet, som lett till att de vitsvarta får färre minuspoäng. Juve fick alltså mildare straff genom hot. Civil domstol och skadestånd och allt vad det var. Toppen. I alla fall, nu är det tydligen ändå så att Juve kommer spela sin första match säsongen 2006/2007 borta mot Rimini i Serie B.

Manligheten, you have a problem

Lasse Anrell skrev i Sportbladet i söndags ”den manliga normen är ju inte nödvändigtvis rätt”. Det lät feministiskt, men det var det inte, det var bara ett alibiargument för att kunna säga att kvinnor och män ska fortsätta vara olika och röra sig i skilda världar. Damfotbollen skulle skaffa speciella målburar et cetera, för den har ett stort publikproblem.

När damfotbollen har problem, då är det visst alltid ett problem med kvinnligheten.

Man kan ju diskutera publiken i herrallsvenskan också. Man skulle kunna diskutera herrfotboll som någonting som har med manlighet att göra. Man skulle kunna säga att den manliga fotbollen har problem med sin publik. Den manliga normen kanske inte nödvändigtvis är rätt, utan det kanske till och med är något fel på den? Män kanske skulle behöva ändra sitt beteende?

Vad tror ni, är den här killen ironisk?

Inter fyra, Roma tre. Vad är väl en supercup?

Jag tycker så mycket om Roma såhär, ett tag. Jag minns inte exakt hur länge, men i ungefär halva matchen spelade gulröda laget flytande, flödande fotboll. Alltid nya spelalternativ som dyker upp i varje situation, allting ser så lätt ut. Och så Danielinos vackra crossbollar, Amantino som lyckas med allt, Totti som är nere i försvaret och klackar bollen, de andra härmas. Farligt och lite dumt, men fint. Det var Rekordroma, kollektiva Roma. Tack, världens bäste Spalletti. Sen orkade de inte mer. Sen rann målen in för det andra laget istället. Hur kan man tappa en trenolledning? Det vore bra om killarna tränade lite så de kan spela i 90 minuter när ligan börjar. Om den kommer börja nån gång.

Vad var det här för match? Supercoppa, matchen mellan ligavinnaren och cupvinnaren. Vilka är det egentligen? Det är så svårt att hålla reda på tabellen nuförtiden. Vad avgör vilken plats ett lag hamnar på i serien? En numera filosofisk fråga. Jag började fundera på om Roma helt plötsligt blivit utsedda till cupvinnare, man vet ju aldrig. Men nej, de förlorade fortfarande den finalen, det är bara det att Inter, som vann scudetton enligt det senaste domstolsbeslutet, måste ha nån att spela mot.

Luciano Moggi skulle givit trikoloren till Roma sa han i går, om man ändå ska ge den till ett annat lag än det som vunnit den på plan kunde de gulröda fått den, som spelade så bra med ett så ungt och underhållande lag under säsongen.

Lucianone skämtar. Han tycker det är löjligt att Inter fått scudetton. Det löjligaste, töntigaste, vidrigaste med allt är att han själv inte litade på att hans lag kunde spela sig till segern utan försökte ge dem andra fördelar, men för all del – Calciopoli börjar likna en fars. Man orkar inte ens bli arg på Juventus längre.

Zlatan spelade matchen i ett lag som knappt får plats med alla titlar på tröjan, fast han själv vann en av dem med ett annat lag, han borde egentligen varit Inters motståndare. Efter matchen var Crespo en av de gladaste, jag såg inte Zätat så mycket. Jag såg att han ställde sig längst bak när bucklan skulle lyftas, Crespo längst fram. Ibra spelade inte toppenbra. Eller, han började dåligt, sen blev det bättre. Paret Zlatan och Adriano, som jag antar Mancini tänkt sig som förstaval, funkade inte. Nåja, kanske berodde det på att Roma spelade bra och att Inters spel inte alls kom igång, eller på Adriano. Zlatan hade knappt bollen i första halvlek, och när han hade det gjorde han fel. När Crespo kom in blev Zätat bättre, även om han envisas med att misslyckas med varenda målchans han har. Som tur var ledde ett av hans misslyckanden till att Vieira kunde slå in bollen. Eller vad skriver jag, tur? Det var förjävligt. Jag hejade inte på Zlatan, det kan vara svårt att komma ihåg. Mot slutet fick han instruktioner av Mancini att hålla i bollen så mycket som möjligt, den uppgiften lyckades han bäst med.

Jaja, om det här är den nya italienska fotbollen – galna matcher, vackert spel, olika lag med olika identiteter och taktiker som möts – antar jag att jag kan leva med den. Eller så var det bara som det alltid är när Inter och Roma möts. Jag vet inte, jag är förvirrad. 0–3, sen 4–3?

”Som klubb är Juventus klart bättre organiserad. Det är mer ordning i den klubben”

Vill man lyssna på nåt annat roligt kan man höra Ralf Edström kommentera Zlatans övergång till Inter här.

Man kan lyssna på Ibra!

Nu fick jag som jag ville! Ja, Zlatan sa nåt om sina förlorade scudetti alltså. Han har varit tyst så länge men nu sa han det, på Zlatan-språket. Man kan se det här om man klickar på ”Ascolta Ibra”.

”We don’t accept that”, säger han. ”I feel still like a champion. Mi senti ancora come un campione.” Det där sista betyder ”du känner mig fortfarande som en mästare”. Han är nog inte helt överens med sin nye tränare om det.

Adjö system, goddag atmosfär

...esso non riguarda un “sistema”.

I fredags kom ett dokument (pdf) där den federala fotbollsdomstolen förklarar varför den dömde som den gjorde i processen mot Juventus, Lazio, Fiorentina, Milan, Moggi och alla domarna efter att de överklagat den första domen. Så himla flytande är inte min italienska att jag kastade mig över och läste alla 117 sidorna byråkratspåk, men jag förstår i alla fall vilken som är den viktigaste meningen när jag ser den.

Det ligger klart för CAF att det här inte är ett ”system” men en serie nätverk som oberoende satts i verket av de olika anklagade klubbarna, om än i en förorenad atmosfär som präglade Serie A-säsongen 2004-2005.

Om jag kan formulera en så bra översättning av meningen är en annan fråga, men ungefär sådär säger de, på sida 59.

För en vecka sedan fyllde Romas president Franco Sensi 80 år. ”Äntligen får min far ära för allt han sått under de här åren”, sa Rosella när hon gratulerade honom, och syftade på Calciopoli.

Bättre än ära vore kanske om något verkligen förändrats. ”Okej president Sensi, du hade rätt.” Alla säger det nu, men ändå är allt nästan som vanligt igen. Eller, äh, jag överdriver, allt är inte som vanligt. Jag vet att det inte är någon liten sak att Juventus ska spela i B nästa säsong. Nåt har hänt, och jag kan inte bestämma mig för om resultatet av Calciopoli – så här långt – är bra eller dåligt. Att domarna och straffen inte motsvarar vad olika personer i verkligheten gjort sig skyldiga till är ju uppenbart. I månader nu har vi sett och talat om ett system. Alla vet att det var ett system, alla har läst och lyssnat på de inspelade telefonsamtalen, men ingen enda av de som låg bakom korruptionen har erkänt, Diego Della Valle och Claudio Lotito sitter kvar i sina klubbar, en del av de korrupta domarna kan snart komma tillbaka och döma, Franco Carraro kom undan med böter. Domstolen säger ”det var inget system”. Fast det var (är) det.

Jag kommer ihåg att jag skrev om Franco Carraros förslag om att förbjuda banderoller på läktarna precis när Moggiaffären börjat nysta upp sig, när jag inte fattade än vad det var som höll på att hända. Så var det förra säsongen i Serie A. Såna förslag. Arenorna var halvtomma, det var rasism och våldsamheter bland publiken och Juve vann alla matcher med sin livlösa fotboll. Sån var atmosfären.

Tills Roma började vinna såklart, men det var liksom ett varmt, vackert undantag från allt annat.

Fotbollsförbundet mötte det kalla klimatet med hårdare regler för supportrarna, svårare att köpa biljetter och så vidare. Så, precis när Carraro föreslagit att förbjuda banderollerna, blev det uppenbart för alla att det var han och de som styrde fotbollen med honom som var grundproblemet med fotbollen, inte fansen.

Är det bättre nu då? När vi har fått veta en massa om hur korruptionen administrerades, när vi – för nu i alla fall – blivit av med Moggi och Giraudo, när Italiens mest prestigefyllda klubb flyttats ner i Serie B. Kan man verkligen förvänta sig mer? Eller är det sämre, eftersom vi såg historiens största skandal i italiensk fotboll och alla utom Juventus kom undan med lite poängavdrag, typ. Kommer alla bara vara ännu argare nu?

Fabio Cannavaro är arg för att Inter får spela med skölden på tröjorna. ”Vi spelare vann ligan på planen. De kan sy fast den om de vill, men den kommer alltid att tillhöra Juventus.” Även om Cannavaro är arg på helt fel personer av fel anledning, tycker jag om att han har en åsikt. Det är mer än vad de flesta spelare har. Han har förmodligen rätt i att spelarna i Juventus vann scudetton på planen, eller att de hade gjort det utan Moggis fifflande. Just därför borde han vara rasande på Moggi, inte på de som givit skölden till Inter.

De flesta verkar annars vara arga av motsatt orsak. Om nån trodde att VM-guldet skulle göra folk mer välvilliga till de som korrumperat fotbollen, så verkar inte det vara fallet. I varenda enkät och undersökning som tidningarna gör svarar de allra flesta att domarna var för milda.

Jag vet inte vilken atmosfär som kommer prägla nästa säsong. Jag tänker att fusk och korruption spelar mindre roll för om folk kommer börja gå till stadion igen än om ligan blir jämnare, spelet roligare att se på, spelarna mer mänskliga och mindre avklippta från verkligheten, eller om man har ett VM-guld att minnas och glädjas åt.

Det är sorgligt hur grå månaden efter VM har varit med tanke på att Italien vann hela skiten. Det kanske beror på att Israel håller på och bombar sönder Libanon, eller nåt annat, viktigt, som Fifas arbete för att återupprätta Zidanes helgonstatus, men jag hade nästan glömt bort den där trofén, tills Francesco kom tillbaka häromdan. Ja, det är kanske därför det har sett så grått ut häromkring, att Totti har befunnit sig ända borta i Polynesien i 21 dagar.

Men i måndags kom vår hjälte hem till Italien – och på Fiumicino medan han väntade på planet till Sardinien levererade han den första roliga tidningsrubriken på veckor. Francesco har ett förslag om hur fotbollen ska bli bättre. Han har tänkt medan han var på semester, tro inget annat. Jag är lättroad, det räcker att få läsa rubriker som ”Lyssna på Totti: ’det är för mycket stress i fotbollen’”, så blir jag glad. Totti, den late, tycker att italienska lag borde ta efter utlandet och sluta ha samlingar dagen innan hemmamatcher, ett förslag i linje med hans ständiga tal om att fotbollen måste bli mindre allvarlig.

Jag kan nästan inte fatta att Juventus inte ska spela i Serie A när säsongen börjar. Hur kan man vänja sig vid den tanken? Jag tror det när jag ser det. Ändå är vi tillbaka och diskuterar småsaker igen som om inget hade hänt, för det räcker inte att straffa Juve. Det mesta känns ändå, samtidigt, som vanligt. ”Börja om från noll”-pratet har vi glömt. Hur ska vi få tillbaka tron på italiensk fotboll? Stanna hemma dagen innan match, ta det lite lugnt, lek med barnen, pussa på frun, det är inte så allvarligt.

Ciao Damiano

Mellan all VM-eufori och skandalprocesser lämnar Damiano Tommasi Roma. Förra veckan råkade jag titta förbi hans hemsida och han hade uppdaterat, bara två dagar efter VM-finalen. Man tänkte att det skulle vara nån gratulation. Men han berättade att hans mamma, som varit sjuk länge, hade dött. Och så tackade han för påsken, då han hjälpte till med en insamling för de intagna på fängelset i Rebibbia. Han har liksom alltid hjärtat och hjärnan på nån viktigare plats, Damiano. Han har varit tio år i Roma, det sista hade han ett kontrakt med minimilön. 1 500 euro i månaden. Hoppas han får en fet guldklocka nu. Fast jag vet inte om han vill ha en. Han skriver långt om varför han slutar.

Världsmästarsång

En av de finaste sakerna i VM var hur publiken alltid sjöng rekordsången när Totti var på plan. Jag vill fortfarande kalla den det även om den är hela Italiens nu. Jack White fattar.

Inte världsmästare, men han har i alla fall gjort cucchiaion

Zidanes skallning tog sig till och med in på Cute Overload igår.

Tottis kommentar om Zidanes cucchiaio: ”Han är en stor mästare, en formidabel fotbollsspelare. Klart att han skulle göra det innan han slutade spela.”