Jag har varit lite sen med att berätta det här, men jag måste ju tala om hur begåvade läsare jag har. Om ni till exempel lyssnar på Simons råd och kommer hit, det är ju smart. Och ni andra också, om ni vill veta hur rätt ni har som läser Junivallen så kan ni kolla i Sportmagasinet. Aprilnumret, med Henke på framsidan och långt bak där Simon Bank skriver hittar ni en liten mening om mig. Under rubriken ”Bäst”. Tjusigt, va?
Det har varit ovanligt tyst om Juventus–Roma den här veckan. Tills det gamla vanliga ämnet kom upp. Dopingen. Och sen förstörde Luciano Spalletti alltihop.
”Vi är såna”, sa Rosella Sensi när Daniele De Rossi erkände sin hands i söndags. Romderbyt är laddat på sitt sätt, men det är i matcherna mot Juventus som Romas moraliska överlägsenhet blir som tydligast.
Den här gången fanns inte Totti för att hetsa upp stämningen, så det blev Fabio Capello som i torsdags tillhandahöll bränslet. Till veckotidningen L’Espresso sa han att han behöver beskydd när han är i Rom, till exempel. Och att han dopat sig som spelare, använt det då tillåtna preparatet mycoren. ”Alla gjorde det.” (Han sa också att han röstar på Berlusconi, bara åker till Rom för att gå till tandläkaren och vill bli Englands förbundskapten. Har den här mannen verkligen varit tränare för Roma?)
Det där med dopingen slår an. Romafans är nästan som svenskar i sin indignation över att andra dopar sig. Speciellt onda Juventus.
Med Roma är det också så konstigt att det finns en romanistisk supportertidning som kommer ut varje dag. ”Il Romanista”. Charmig som den är, har den en mycket självgod inställning till doping. Inför förra Juventusmötet lanserade tidningen till exempel idén att laget skulle spela med antidopingbudskap på tröjorna. Dagen efter nyheten om Capellos doping var två stora bilder på Bruno Conti och Capello på framsidan. ”Jaså Capello, du dopade dig. Det gjorde INTE jag.” Sa Conti. Ungefär. Så långt var allt vackert. Vi var bättre än dom. Sen lyckades världens bäste Luciano Spalletti för första gången på länge göra sig lite impopulär bland Romas tifosi.
Jag blir ofta mer illa berörd av hur dopingfrågan diskuteras än av att folk dopar sig så jag hade ingenting alls emot hur Spalletti hanterade saken. Han sa – halvt på skoj, halvt på allvar – att han också tagit mycoren som amatörspelare, men att han spelade lika bedrövligt ändå, så han slutade.
Pinsamt, tycker Il Romanista. ”Vi är mycket känsliga och skämtar inte om det här ämnet”. Såna är vi.
Man kan inte annat än smälta när Danielino De Rossi gör onödvändiga saker som idag: erkänner att han tog bollen med handen så målet blir bortdömt. Danielì!
I Junivallens mycket oregelbundna serie om anti-merchandise (tidigare: ett, två, tre) kommer här ett inlägg om vad som kanske snarare skulle kallas pre-merchandise.
Jag har följt den brittiska tv-serien Life on Mars. Det är en finurlig och fin dramaserie om Sam Tyler, en polis i Manchester som efter att ha blivit påkörd av en bil vaknar upp och plötsligt befinner sig på samma ställe, fortfarande som utredande polis, fast i år 1973. I sjuttiotalsvärlden finns bland annat han själv, fyra år gammal, som gick på sin sista fotbollsmatch det året.
I ett avsnitt ska Sam och hans kollegor lösa ett fall där en Unitedsupporter blivit mördad några dagar före fotbollsderbyt i stan. (Se ett klipp här.) Just den match som var Sams sista. Kort efter övergav hans far Sam och hans mamma, och utan sin pappa gick han aldrig mer på fotboll.
I Sams möten med 1973-sättet att tänka och göra saker på visar det sig oftast att världen har utvecklats till det bättre. Men när Sam blir nostalgisk, när barndomens oskuld och saknaden efter pappan ska gestaltas, sker det med hjälp av fotboll.
Sam håller ett passionerat tal för en huligan om hur allting kommer gå åt skogen om fotbollsvåldet fortsätter. Även i senare avsnitt, när Sam träffar sin far, symboliseras det som är bra mellan dem med fotboll. Bekymmerslöst fotbollssparkande på en gräsplätt för att glömma en annars problemfylld situation, en samlarbild med Bobby Charltons autograf som är värd att spara hela livet.
Idén om att fotbollen var oskyldig och vacker förut och korrumperades sen, nån gång efter 1973 eller så, blir bakgrund till relationen mellan far och son.
En inte obetydlig detalj i sammahanget är halsdukarna. En halsduk som hittas vid mordplatsen blir en nyckel i utredningen av mordet på supportern. Alla fans har dem. Rödvitrandiga för United, blåvita för City. Fansattiraljerna är bara den randiga halsduken, och möjligen en lika randig mössa. Inga matchtröjor, loggor eller textbudskap. Många av halsdukarna är handstickade.
Fotbollen är både symboliskt och på ett konkret sätt ett band mellan pappor och deras pojkar. Men jag gissar att det var mammorna och fruarna som stickade alla de där halsdukarna.
En tid med frånvarande pappor och stickande hemmamammor är väl inte så mycket att längta tillbaka till. Fast halsdukarna är väldigt fina. Att sticka sin egen halsduk att ha på matchdan skulle vara en handling i sann anti-merchandise-anda.
Man kan också brodera Zlatan.
Alltså, jag kanske är lite sjuk som funderar på sånt här, men så sent som häromdan tänkte jag på att fotbollströjor verkligen borde ha muddar på ärmarna. Det borde vara nästa grej, liksom. Och så visar det sig idag att Hammarbys nya tröjor har mudd! Grönvita sidan rapporterar. Petter visar. Jag hade rätt. Det var vackert.
Eveliina lånar ut sig själv härifrån och gästskriver igen.
Jag brukade tycka att skidåkning var skitroligt. På fritids så fick jag förtroende nog av mina fröknar att åka ett varv längs elljusspåret själv (3,4 km) och de förvånades över hur snabb jag var. Själv fantiserade jag om att åka för finska landslaget. I skolan fick vi (vi hade tur) titta på längdskidåkning på idrottslektionen. Jag var väl typ åtta men jag minns fortfarande hennes namn. För att det var en underbart mjuk allitteration och för att hon var bäst. Larissa Lasutina. Ingen av dagens norskor, estniskor, svenskor eller finskor kan få platsen i mitt barndomshjärta som Larissa Lasutina för evigt kommer äga. Detta trots att jag vet att hon inte vann på samma villkor som de andra. Hon fuskade. Men mitt åttaåriga jag visste inte det där jag storögt följde henne lopp efter lopp bara för att se henne vinna gång efter annan. Hon var bara bäst.
Dansen vinner på att inte behöva tävlas i. Allt blir så mycket roligare då. Tävlingen får komma av sig själv om man har den så välberömda tävlingsinstinkten som gör att man måste flyga snabbast över dansgolvet även om det så betyder att man halkar och stukar fötterna. Värre då hur sport utger sig för att inte vara någon tävling överhuvudtaget medan alla ändå vet hur jävla vikigt det är att 1) helst vinna 2) i af inte komma sist 3) slå den värsta konkurrenten. Som i skolan. När man passerat åtta års ålder och inte får sitta inne och titta på vinterspelen bara för att det är för kallt.
Fan, jag ryser nästan vid tanken på skolidrotten. Dock bara vid tanken på allt jag var dålig på. Som tur var för mig fanns det vissa grenar jag inte var fullt lika dålig i, samt andra jag utan minsta skryt kan påstå att jag var bra i. Men det kanske inte hör hit.
Hursomhelst. Tänk er en i övrig bemärkelse ljuvlig vinterdag i februari mars, typ runt åtta minusgrader, solsken, ingen blåst. Någon vaktmästare har fått det ärofyllda men tunga arbetet att ploga upp ett skidspår på vad som brukar vara en fotbollsplan. Och mitt på planen fyra bredvid varandra spår. För stafettåkning. Skulle ju kunna vara roligt om det inte var för hela kontexten. Den arma jympaläraren får dela in klassen i fyra lag med vardera runt sex deltagare. Alltid är det någon som är sjuk och typ får titta på eller gå fram och tillbaka till landsbron i Skellefteå (för övrigt Sveriges äldsta krökta träbro). Även om läraren i bästa fall vidhåller att det är på lek så är det som om ingen hör honom. Oftast säger han inte ens det för det är lika blodigt allvar för honom som för resten av de högpresterande (som kan räknas på två händer). De stackare utan simultanförmåga, kondition eller lust för sporten gör sitt bästa men inte fan hjälper det att just de högpresterande står och skriker när samtliga lag kommit in på slutsträckan. Då kan ingen försöka inbilla mig att det är på lek för indicium efter indicium talar för den raka motsatsen. Därför åker jag inte skidor längre. Därför och för att förutsättningar är lite halvtaskiga i stockholmsregionen.
Eveliina Kokko
La Magica, heter hon. Om jag inte skrivit så mycket om La Roma trots att det finns oändligt mycket att säga just de här dagarna, är det för att jag bara ler istället. Jag har så många solskenshistorier om Roma nu, de bara fortsätter att stapla sig på varandra varje dag, en efter en i en stor lyckohög. Om vinster som radar upp sig, om spelare som går från klarhet till klarhet, laget, supportrarna som är scudetto-lyckliga, banden mellan fansen, spelarna, klubben, staden. Om Totti som jag knappt vet vad jag ska säga om längre, han slutar aldrig att överraska mig. Jag har alltid tyckt om Francesco Totti, jag blev glad bara av att tänka på honom före allt det här mirakulösa, ändå är jag helt förbluffad nu. Dagen efter att han blev skadad började han med att skämta med radiojournalister. Han sken som en solstråle på fotona från sjukhussängen. I derbyt satt han där, mellan spelarna och supportrarna. På en bänk bredvid Bruno Conti, som uppfostrat både Totti och matchhjälten Aquilani i Romas juniorlag. Alla spelarna kramade och pussade på honom när de gick ut efter uppvärmningen. Efter matchen gick alla spelare och ledare upp på läktaren iklädda Tottis tröja nummer tio och kysste en till tårar rörd president Sensi. Aldrig har Totti varit en symbol för Roma och Rom som nu, efter skadan. ”Först nu känner jag mig som en kapten för det här laget”, sa han själv. Och han antar uppgiften så charmerande fint. Som när han sitter vid sidan av planen, deltar i matchen. Han ska göra det ikväll också, nu ville han sitta närmare Curva Sud. The White Stripes ”Seven Nation Army”, som några romanisti adopterade från Brugge-fansen under bortamatchen där, har blivit soundtrack till hela yran. Tydligen går skivan Elephant som låten finns med på, knappt att få tag i i hela Rom. Hela stan har den där basgången som ringsignal. Igår kom det fram att bandets amerikanska skivbolagschef och manager håller på Roma sedan länge. För att det var det enda laget de kunde välja, det enda som inte var korrupt. Jag tror inte det finns något lag det är så roligt att vinna med som Roma. Allt är liksom för mycket. Och hur kunde någon tro detta, för bara några månader sen? I höstas, när allt var trubbel, Roma var avstängt från att köpa spelare, folk började sluta gå på stadion. Men nu. Det är historien, styrkan i kollektivet, brasilianska överstegsfinter, derbyrivalitet, löftet om framtiden i de unga spelarna, det lyckliga ögonblicket, nuet, segern, rekordet, ingen är som vi, kärleken mellan supportrarna och spelarna, allt samtidigt. Lycka. Det är lagkaptenen, bandieran, som personifierar allt det här. Det är fotboll. Tänk att folk brydde sig om en ishockeymatch som spelades samma dag som Rom-derbyt.
Det är så härligt att ha en lagkapten som samtidigt är tifoso. Lyssna hur rolig och tondöv han är när han sjunger den nya succéläktarsången i Sanremofestivalen.
Kristina Kappelin snackade i söndags i OS-studion i tv om hur roligt hon tyckte det var att se damhockey, trots att det inte var några tacklingar. Jag fattar inte. Att se kvinnor som slåss är väl nåt av det härligaste som finns.
”Man kanske inte ska jämföra”, sa Kappelin, ”se det som en annan sport”. Ja, det är ju kvinnoidrottens ständiga mantra. Inte jämföra. Speciellt damfotbollsspelare upprepar det ständigt.
Och så finns Kim Martin. Om man inte ska jämföra, om det är en dålig strategi för kvinnors idrottande att jämföra, då borde någon genast stoppa Kim Martin innan hon gör damhockeyn en stor otjänst. Hon vill nämligen tävla mot män. Jämföra sig. Hon ska till exempel spela en herrmatch i Allsvenskan för Malmö nästa vecka. Och enligt min fantastiska research/klick på av Expressen hänvisad artikel, är hennes mål att spela i ett herrlag.
Så, om man nu inte ska jämföra. Då är alltså Kim Martin för bra för sitt eget bästa? Har alldeles för höga ambitioner för en kvinna?
Eller är det så, att när man säger att man inte ska jämföra, det är då man säger att kvinnor är sämre.
I Sanremofestivalen nyss: Francesco Totti sitter i publiken och det blir stor ”överraskning” för hans fru, som är en av programledarna. Fast alla ju vet att Francesco ska komma. Jag hade i alla fall inte suttit och tittat på Sanremofestivalen annars. Den andre programledaren, en fånig gråhårig man, intervjuar Francesco, som är helt blyg och allvarlig, tills han skämtar sådär snabbt och oväntat som han gör. Men han är verkligen inte i sitt rätta element. Programledaren är väldigt tramsig, frågar om vad Francesco gör om hans sons blöja behöver bytas. Ja, vad trodde du, programledare? Vilken löjlig sak att göra sig till över. Tycker Totti också. ”Ci penso io”, säger han utan att spela med eller göra sig speciell. ”Det fixar jag”, ”ed è anche bello”. Och så vill töntige programledaren veta vilken låt det nu var som Francesco och Ilary förälskade sig till. Francesco börjar sjunga ”po po po po po...”, Romaklackens nya anti-Laziosång från i söndags, med melodin från The Whites Stripes ”Seven Nation Army”. Fast det hör man inte när Francesco sjunger den. Han kommer såklart aldrig till ”biancazzurro bastardo” i texten, men det här var det roligaste jag sett på tv på länge. Ja, sen i söndags.
Medan jag sitter här och tittar på Veronica-Mars-maraton passar jag på att tipsa om en bloggtext om NBC-pengar och OS. Om de stora amerikanska bolagen kommer sluta sända OS i framtiden vet jag ej. Det går åtminstone fortfarande med vinst för NBC. Men viljan att betala en massa miljoner dollars för rättigheterna minskar förmodligen i takt med tittarsiffrorna i alla fall. Mer om detta här också.
Är det tur eller otur att amerikaner inte bryr sig om fotbolls-VM?
Ibland är man på så fel ställe. Som nu när man är i Stockholm men borde varit i Italien. Jo, det pågår visst ett OS där och Sverige tar en massa guld och så. Men min italienlängtan slog mig idag när jag förjäves letade efter italienska Vanity Fair. Den finns inte i den här stan. Så nu får jag inte läsa intervjun med coola Ilary Blasi. Den var kanske jättekort och dum, men det vet jag ju inte. Bara en sån liten perifert derbyrelaterad detalj som en intervju med Francesco Tottis fru känns mer påträngande än hela OS nu. För imorgon är det partitissima. Match-issima. Som det krävs både substantiv och adjektiv i ett för att beskriva. Olympiastadion i Rom klockan 20.30. Jag räknar alla saker som gör matchen till större än själva livet.
1. Det är Rom-derbyt.
2. Det kan vara Paolo Di Canios sista derby.
3. Veckans stora drama har varit Francesco Tottis skada. Han har själv föreslagit att han ska sitta med på bänken även om han inte kan spela. Han får nog inte det enligt reglerna, men så stor är hans betydelse, så stor är matchen och så rolig fantasi och stort hjärta har han.
4. Roma kan vinna sin elfte raka ligamatch, ingen i Serie A:s historia har en sådan lång segersvit. Rekordet kan alltså sättas genom en vinst mot Lazio.
Om jag varit där hade jag nog inte blinkat ens, men på tv tror jag inte jag vågar titta.
Jag älskar den här lilla historian som Il Romanista berättar idag. Ett fint, fint sammanträffande.
Samtidigt som Francesco Totti skadade sig på Olimpico i söndags återvände Caravaggios ”Madonna dei Pellegrini” till Rom från en utställning i Milano.
Målningen föreställer en kvinna som står och lutar sig mot porten till sitt hus i Rom. Hon har en pojke i famnen och framför henne knäböjer två pilgrimer, klädda i trasiga och smutsiga kläder. Kvinnan som symboliserar Madonnan är en av Roms prostituerade. Tavlan är ovanligt enkel. Inga utsmyckningar eller keruber eller symboler. Bara porten, glorian över kvinnans huvud, och de två pilgrimernas vandringsstavar. Den hänger vanligtvis i kyrkan Sant’Agostino.
När målningen kom tillbaka från Milano var den skadad. Precis vid fotknölen på den ene pilgrimens vänstra fot. Precis där Totti skadade sin vänsterfot.
Åh, alla trådar man kan tänka ihop mellan de två romerska händelserna. Alla metaforer. ”Kaptenens smärta har drabbat även Caravaggio” (det är inte ens en metafor), ”Francesco Totti är ett mästerverk värt att skydda”, skriver Il Romanista. Sånt.
Jaha. Ett fantastiskt rekord. Tio matcher i rad. Dessutom Champions-League-plats. Det var mer än vi vågade drömma om, och vem bryr sig nu? Francesco Tottis fot ska inte kunna böja sig sådär som den gjorde idag. I veckor har han varnat för att hans vrister är helt förstörda och uppsvällda. Folk har kallat honom mesig och simulant. Som käraste Danielino De Rossi säger, så kan de gärna sluta med det nu. För nu gick en av fotlederna sönder. Jesper Hussfelt påminde nyss i Liga Europa om Tomas Brolin. Tack så jättemycket för det.
Det går alltid åt helvete förr eller senare, jag sa ju det. Men inte såhär åt helvete. Nästa vecka är det derby. La Gazzetta skriver om hur omtyckt Totti är och hur alla oroar sig. Paolo Di Canio säger att han alltid vill vinna derbyt med Totti på plan, för när han inte är där är det som att en bit av Roma fattas. Såklart uttrycker själva symbolen för fiendelaget saken bäst. Och VM. Ingen spelare hade jag sett fram emot att se i VM som Francesco. Knappt ens Zlatan.
NÄE.
Idag har Junivallen en gästskribent! Eveliina om sport och dans. Första texten i en serie, har jag hört.
This is where you start to pay, with blood sweat and tears.Citatet ovan, taget ur filmen Fame, kan lätt appliceras inte bara på dans som styrkeprov utan på vilken annan fysisk utövning som helst. Men i sitt sammanhang, uttalat av den stentuffe danspedagogen som inget annat gör än stampar takten med sin promenadkäpp, illustrerar den med all önskvärd tydlighet vilken inneboende kamp och strävan det är att faktiskt dansa.
Linna Johansson är på OS, det är ju skitroligt. Bakom-kulisserna-
berättelsen kan man läsa här.
När hon är som bäst, så formulerar hon sånt som man gått och känt eller tänkt på, fast inte riktigt tänkt klart. Idag skriver hon om längdskidåkning. Hur vi inte kan acceptera att Sverige inte längre är bäst i världen på just det.
Jag skriver en tv-krönika på ett litet ställe i den andra, rosa, sportkvällstidningen varje vecka. Och varje gång jag ser längdskidor på tv så tänker jag på detta. Hur speciell längdskidåkningen är, och hur mycket av min barndom och mitt Sverige som finns i den. Ibland har jag skrivit ett par meningar om det, som här.
Jag brukar kritisera kommentatorerna för att de är så mycket koncentrerade på Sveriges chanser. De pratar som om vi fortfarande levde i Gunde Svans era, som om vi skulle kunna vara lika bra som då. Som att allt handlar om Sverige, fast det gör ju inte det. Så alla resultat blir besvikelser.
Men jag själv är likadan. Det går inte att släppa längdåkningen. Varför tycker jag om den så mycket, och varför känner jag igen den så? Den är väldigt hemtam. För mig, som är uppväxt i Skåne och aldrig i mitt liv har stått på ett par skidor.
Fredrik Lindström försökte i sitt dialektprogram sälja tesen att Skåne inte riktigt är Sverige. Jag tror inte så mycket på det. Jag tror Skåne länge har varit väldigt genomkoloniserat och assimilerat. Åtminstone har jag lyckats bli så svensk att jag ser ett ”vi” tillsammans med sega, norrländska skildlöpare, som sliter och susar sig fram i landskap och klimat jag aldrig upplevt själv.
Jag hade i och för sig en kompis i Skåne som bodde på landet, och sa att hon brukade åka ut på åkrarna ibland om det var en dag med snö. Men jag blir fortfarande helt förvånad varje vinter här i Stockholm, när jag möter folk med skidor på bussen, eller blir omskidad när jag går på nåt fält. Folk åker skidor, på riktigt. När vi var hos farmor och farfar i Enskede på jularna för länge sen hade de en spark. Det var exotiskt.
Men det spelar ingen roll. Det var fortfarande lika självklart för mig att heja på Gunde Svan och Billan Westin och Torgny Mogren och allt vad de hette. Min barndoms sportlov var inte slalom i fjällen eller långfärdsskridskor i nån vik. Men frukost framför tv:n. Med längdskidor.
Tv kan såklart skapa en sån gemenskap, som går utanpå det geografiska. Men det hade den lika gärna kunnat göra med tennis, som Linna påpekar. Det är väl som hon skriver, nåt mer. Nåt med identiteten. Nåt med den hårt arbetande, tyste skidåkaren. Nåt utöver snötäckta marker och segerepoker.
Linna tror att det krävs mycket mer än till exempel en Zlatan för att ändra på den identiteten. Ja, kanske för oss. Men hon föreslår också 1982 som senaste födelseårtal för att känna till skidåkningsarvet. Och ja, vad vet alla som är födda efter det om längdskidåkning? Var hittar de den här lågmälda svenskheten? Hur obegripliga alla de här besvikelserna måste vara för de som aldrig upplevt segeråren.
Jag ville egentligen skriva om Luciano Spalletti. Det är såklart väldigt förutsägbart att alla älskar tränaren nu när det går så bra för Roma. Även jag blir helt stjärnögd och fånleende när den supersympatiske Mister Spallè kommer på tal. Mannen som gör dvd:er med bilder på när spelarna kramas. Som givit Roma vårt fina, altruistiska spelsystem.
I höstas minns jag att jag reagerade på vad han sa om Totti, som var skadad och kanske inte kunde spela derbyt. ”Vi står till hans förfogande”, sa Spalletti. Kanske övertolkar jag formuleringen eller missförstår på grund av språket, men det lät lite galet att säga så. Att göra en spelare större än laget sådär.
Mister berättade också, ett tag efter att den här pågående, snygga åtta-segrar-hittills-i-rad-sviten börjat, att han sagt till Totti: ”det är du som är tränare för det här laget”. Nästan lika galet sagt. Eller inte.
För vi har ju bara en kapten, och vem skulle vilja ha någon annan än han? Ska man ha en lagkapten som Totti, då får man väl också stå och falla med honom. Jag tror att jag själv så sent som i våras skrev nånting om att det vore bäst för honom att byta klubb. Vilken otrolig tur att han inte gjorde det! Att jag hade så väldigt fel. För Francesco har gjort bort sig många gånger förut, men Spalletti verkar ha tagit tillvara på hans stora betydelse för Roma på allra bästa sätt. Och Totti har bara växt och växt med uppgiften.
Han pratar om hur Spalletti förstår sig på honom bättre än någon annan tränare gjort. Han skrev i tisdags i Corriere dello Sport, som nyfrälst av Spalletti-filosofin, om hur laget äntligen tror på en taktisk idé, men också har moraliska kvaliteter som tillåtit dem att uttrycka sina värden på plan. Och att nya spelare som klubben köper först och främst måste ha sådan moralisk styrka, och vara hängivna tröjan och gruppen.
Spallettis lag vinner. På sitt – vårt – egna, vackra sätt. Jag lämnar den taktiska analysen till andra, men det är i alla fall ett spel utan vanliga anfallare. Eller med alla som anfallare. (Hur den egoistiske Montella ska passa in i detta återstår att se.) Och med många mål.
Och det finns så många detaljer och bilder och exempel på glädjen och samhörigheten som Totti beskriver. Som hur Philippe Mexes böjde sig mot marken och bad för att Totti skulle sätta segerstraffen i matchen mot Cagliari. Eller spelarna som dansade ringdans på planen efter att ha slagit ut Juve ur cuppen. De såg så härligt töntiga ut, och lyckliga.
Roma har ett lag man vill tycka om. Äntligen.
Det var också fint att se så mycket folk på Olimpico i matchen mot Juve. Folk som sjöng och hejade på Roma och inte visslade på Cassano eller ens Rosella. Men tyvärr fick Totti förgäves vända sig mot en tom läktare när han avgjort matchen mot Cagliari, som syns på bilden här ovanför. Den historiska åttonde segermatchen spelades på neutral plan och utan publik eftersom några hängt upp nazistflaggor i Romas Curva Sud på stadion under matchen mot Livorno, och vecklade ut en banderoll som på ett idiotiskt, osmakligt sätt refererade till Tredje Rikets förintelseläger.
Och det spelar ju ingen roll att de som hängde upp nazistsymbolerna tydligen bara var elva personer som inte tillhörde någon av Romas ultrà, utan nån politisk grupp. För det hände i Curva Sud, och det var inte första gången, och det tilläts hända.
Varför kommer alla de här referenserna till fascismen och nazismen fram i Italien just nu?
När jag bodde där en liten stund under förra valrörelsen, 2001, då såg jag politik överallt. Till exempel Berlusconis ständiga leende uppklistrat över hela stan. Fast jag såg aldrig hur lång (kort) han var. Han äger ju tv, så han kan bestämma att det ska verka som han är lika lång som de flesta. Berlusconis tv, som hela tiden försökte sälja nånting till en. Och så de lättklädda dansöserna i vartenda tv-program, och bara det att man alltid påminns om att man är kvinna, och inte man, när man går på gatan. Såna saker.
Men jag såg inga nazistflaggor eller bilder av Mussolini.
Numera, har till och med den annars till synes ofelbare Fabio Capello upprört folk i Spanien genom att – hyllande – sammanfatta landet med orden: ”Den latinska värmen och kreativiteten reglerad av en rigorös ordning. En ordning som härstammar från Franco.”
Det är orättvist mot Capello att klumpa ihop honom med såna som Paolo Di Canio, men uttalandet är ändå ytterligare ett exempel på italienare som har en märklig syn på fascismen. Ordning. Var det verkligen en positiv sida av Francos styre?
Kristina Kappelin skrev att fascismens symboler blir mindre tabu på grund av Italiens högerstyre. Och när Silvio Berlusconi försvarar Di Canio och säger att han är ”en bra pojke”, kan man komma ihåg att han själv uttalat sig till försvar för Mussolini och samregerar med exfascistiska Alleanza Nazionale.
Nu är det valår igen. Så kanske kan nånting bli en smula bättre om italienarna äntligen röstar bort Berlusconi i april. Om.
Under tiden görs några små saker i Roma för att motverka högerkrafterna bland fansen. Suppportrarnas dagstidning Il Romanista ska dela ut Roberto Benignis film Livet är underbart till läsarna, till exempel. Och laget och ledningen var och lyssnade på överlevande från koncentrationsläger i torsdags. Nästa vecka ska Lazio göra samma sak. Det blir mycket intressant att se om Paolo Di Canio kommer dit.
De överlevande som talade bad spelarna att sluta spela om de ser nazistsymboler på läktarna. Man kan uppröras över Di Canio, som inte bara blundar för nyfascistiska yttringar, utan själv sätter igång dem. Men mina kära Romaspelare, de spelade bara vidare trots flaggorna under matchen mot Livorno. Luciano Spalletti har sagt att han inte såg vad som hände på läktaren. Men spelarna borde gjort det. Francesco Totti, med den enorma symboliska betydelse han har, som pratar om moral och att uttrycka värden på plan. Har han då inte ett än större ansvar att också ta ställning när något sånt här händer? Såvitt jag vet har han inte sagt ett knyst om nazistflaggorna, bara uttryckt sin sorg över att behöva spela utan publik.
På presskonferensen idag (eller igår, det är natt) sa Luciano Spalletti att han och spelarna efter mötet med de överlevande talat om Livornomatchen och bestämt att i fortsättningen inte spela om de ser liknande banderoller. Hoppas de vågar. Jag tror dem ju om ganska mycket nuförtiden.
Nu är det nåt magiskt väl? Det var den där åttonde segern. Aldrig i historien, inte ens under Capellos scudetto-säsong, har Roma vunnit åtta ligamatcher i rad. Jag har La Gazzettas direktmatchreferat på. Cagliari leder helt plötsligt med två mot noll. Sen har Roma kvitterat. Sen blir en spelare i Cagliari utvisad. Sen gör de mål igen. Sen blir en spelare i Roma utvisad. Sen får Roma straff. Sen står det 3-3. Sen, får Roma en straff till. Då är det 46:e minuten i andra halvlek, Francesco Totti slår in straffen och Roma leder för första gången matchen. Och vinner. Allt det här är siffror och bokstäver som ändras på min datorskärm. De är alldeles för osannolika för att beskriva 90 minuters verkligt fotbollsspelande. 4-3. Åtta segrar i rad. Det är nog sant.
Vad var det med Vinstmaskinen ikväll egentligen? Jag vet att jag är partisk och att Romas spelare inte är några lamm men nog var det Juve som gjorde matchen mest elak. Inte bara Zätat som är på dåligt humör.
Och så Roma. Vi slår dem med vår glädje. Luciano Spalletti sa i La Gazzetta häromdan att han gjort en dvd med alla spelarnas omfamningar efter målen. För att det är så fint att de visar att de tycker om varann. Vilken tränare, va! Andra gör dvd:er för att studera taktik.
Och Totti, som firar sina mål genom att sätta tummen i mun, och som efter matchen idag sa: ”Fammo il girotondo”, till de andra, och så dansade de ringdans på planen. Vilket lag, va! Det är så man vinner mot Juve, alla ni andra som inte klarat det. Dagistaktiken.
Och Zlatan. Han är så här. Alejandro skriver att han för första gången blir arg på honom. Jag tycker tvärt om. Det där fördömt vackra målet senast på Olimpico, då blev jag arg. Att han var tvungen att göra det så snyggt också. Men varför ska Zlatan tysta sina kritiker genom att blidka dem? Ja, det är idiotiskt att bli utvisad, ja, han sviker lagkamraterna. Zlatan gör sånt. Han gör dåliga saker. Vad är nytt?
