Sorgligheten

Idag blev Milan, som ligger tia i Serie A, klubbvärldsmästare. Själv kollade jag halvt om halvt på superdupersöndagsmatcherna från England. Spelarna ”kan utföra svåra moment i hög hastighet” i Premier League, tror jag den korrekta fotbollsexpertformuleringen för vari det roliga med att kolla på engelsk fotboll ligger. Det är också roligt att läktarna är fulla, även om hälften verkade ha gått hem redan innan Liverpool–Manchester United var slut.

Men jag jag vill verkligen inte att italiensk fotboll ska bli globaliserad som den engelska. Il calcio är så mycket färggladare och tokigare och brokigare och mer spännande och speciell. Och samtidigt så himla hopplös.

I torsdags var det en bra artikel i New York Times som beskrev läget i Italien. ”Collective funk”, sammanfattar den det, ett bra uttryck. Förutom i Fifas ranking ligger ju Italien alltid sämst till på alla listor som mäter utveckling, ekonomi och sånt. Senast såg jag World Economic Forums Global Gender Gap Report om jämställdhet mellan män och kvinnor, där Italien, ett västeuropeiskt land, ligger på 84:e plats. Artikeln i New York Times tar sin utgångspunkt i en undersökning som kommit fram till att italienarna är det minst lyckliga folket i Västeuropa.

In 1987, Italy celebrated its economic parity with Britain. Now Spain, which joined the European Union only a year earlier, may soon overtake it, and Italy has fallen behind Britain.

Italy’s low-tech way of life may enthrall tourists, but Internet use and commerce here are among the lowest in Europe, as are wages, foreign investment and growth. Pensions, public debt and the cost of government are among the highest.

The latest numbers show a nation older and poorer — to the point that Italy’s top bishop has proposed a major expansion of food packages for the poor.

Worse, worry is growing that Italy’s strengths are degrading into weaknesses. Small and medium-size businesses, long the nation’s family-run backbone, are struggling in a globalized economy, particularly with low-wage competition from China.

Det är som att Italien aldrig riktigt moderniserats men det har funkat på något vis ändå, tills resten av världen går in i en postmodern tid och Italien bara liksom stannar.

Alexander Stille, a Columbia University professor and an expert on Italy, argues that this moment is different. While the economy expanded, from the 1950s to the 1990s, Italians would tolerate bad behavior from their leaders.

But growth has been slow for years, and the quality of life is declining. Statistics now show that 11 percent of Italian families live under the poverty line, and that 15 percent have trouble spreading their salary over the month.

“The level of anger is great because before you could slough it off,” Mr. Stille said. “Now life is harder.”

Samtidigt visar Roberto Saviano med sin bok att det finns en del av det italienska samhället som anpassat sig fantastiskt väl till den globaliserade ekonomin: den organiserade brottsligheten. Mycket riktigt är maffian den verksamhet i Italien som omsätter mest pengar. Det låter otroligt, men det kom en utredning för ett tag sen som visade det också.

Samma dag som New York Times-artikeln kom publicerade Repubblica en undersökning om italienarnas inställning till staten. Att många har ett litet förtroende för myndigheter är ingen nyhet. Misstroendet är nu större än någonsin på 2000-talet. Ilvo Diamanti menar i en kommentar att det också finns något nytt, att det finns olika sorters missnöje och det som karaktäriserar dagens Italien kallar han ”apatiskt”. Utan passion, utan en blick mot framtiden.

Nu är undersökningar och statistik en sak, men åtminstone jag känner så väl igen det här resignerade, sorgsna missnöjet hos folk man pratar med i Italien.

Och exakt såhär är det med fotbollen också. Det är ju inte killarna som satte eld på Rom som är mest signifikativa för vad som händer med Italiens fotbollspublik, utan de som stannar hemma och ser på teve istället för att gå till stadion.

Igår började Calciopoliprocessen i Neapel, en händelse som ingen bryr sig så mycket om och som ingen tror kommer tjäna särskilt mycket till. Redan har jag läst artiklar med uträkningar om när brotten kommer vara preskriberade. Till 2012, måste de tydligen dra ut på överklagandena för att komma undan. Trots att det var de som satt där när Calciopoli fanns, styrs fotbollen fortfarande av samma gamla gubbar som aldrig lämnar ifrån sig sina poster till de yngre. Precis som det är i resten av Italien. Våldet kring matcherna har minskat sedan Catania, men då måste man betänka att inrikesministeriet ofta stänger av hela läktarsektioner och förbjuder bortasupportrar att se matcher. Hur länge ska det vara så?

Ändå är det så roligt att gå på fotboll i Italien, och att vara där överhuvudtaget. Min längtan är konstant. Jag vill inte att italiensk fotboll ska börja bli attraktiv för utländska investerare och kommersiell och tillrättalagd som i England, men jag vill ju att den ska må bra. Jag vet inte hur det går ihop.

Det sorgligaste med fotbollen är att folk slutar gå till stadion. Jag har sagt det förut, att om de bara gick dit skulle de ju märka hur roligt där och att det inte är farligt. Dyrt är det såklart fortfarande. Men om folk bara kom till stadion igen skulle mycket redan vara löst.

Roberto Saviano brukar prata om att hans bok är farlig för att så många läser den och väljer att förstå. Det finns inga lösningar på nånting här, inga förslag. Bara att förstå och föra berättelsen vidare är något. Beppe Grillo, en komiker som är den som mest ändå samlat mycket av ett aktivt missnöje, speciellt nu under hösten och genom sin blogg, har heller inget alternativ direkt, men bara att någonting händer, att folk berättar om verkligheten och protesterar betyder nåt.

Under tiden går det åt helvete för Italien. Inte konstigt att Fabio Capello sticker till England.

Utanför Ankeborg vet ingen vem han är

Francesco Totti. Världens bäste och samtidigt töntigaste fotbollsspelare. Mannen som gör flest mål i Europa och suger på tummen för att fira varenda gång. Han som själv är som ett ständigt öppet mål för den som vill håna och skratta åt honom, men som är omöjlig att inte tycka om så länge man bara har det minsta lilla hjärta i kroppen. Här är dagens Totti-nyhet:

Romas kapten har lånat ut sitt ansikte till en berättelse i veckotidningen som är mest läst av de allra minsta, Musse Pigg, tidningen som hela generationer växt upp med, inklusive Francesco Totti. Nu kan gulrötts nummer tio och med honom massor av barn och inte bara de beundra ett fjäderfä med blå ögon och en extraordinär fotbollstalang. Han heter Frank Papertotti och historien där han har huvudrollen har den signifikativa titeln ”Papertotti och cucchiaions hemlighet”.

Det här är alltså första gången i historien som Disney knåpat ihop en hel serieberättelse om en fotbollsspelare.

Anketotti och cucchiaions hemlighet!

Dagens Saviano

Förlåt, jag vet att jag sagt det här förut men antagligen kommer jag tjata titt som tätt om det för en oöverskådlig framtid, med risk för att framstå som besatt. Men jag tjatar eftersom det är exakt så som Bodil Malmsten skriver nu igen om Gomorra av Roberto Saviano:

Roberto Savianos bok är inte en journalistisk redogörelse till om korruption och kriminalitet i södra Italien i dag, Roberto Savianos camorrabok är en bok om de ekonomiska regler som styr världens liberala ekonomier i dag.

...

Roberto Savianos bok är en självbläddrande thriller och finns det någon rättvisa i världen så är det Roberto Savianos bok som ligger etta på varenda bästsäljarlista i hela världen.
Synd att det inte finns någon rättvisa i världen, men läs den här boken så länge.

Även en bloggare från Kista har skrivit om boken häromdan, och som konstateras där har boken mottagits obegripligt ljumt i det här landet, åtminstone i dess medier. Till skillnad från i Tyskland, Holland, USA, Frankrike... Och självklart Italien. Men Malmsten fattar, även Kristina Kappelin fattar, hon presenterade Saviano och boken på Italienska kulturinstitutet i Stockholm när han var här och hon beskrev hur den som slår en i magen när man läser den. Både Malmsten och Kappelin bor utomlands. Finns det nåt samband? Jag vet inte men boken handlar alltså om oss också.

Vill man kan man också till exempel läsa Savianos väldigt fina historia om gatufotbollen i Neapel, de orangea plastbollarna och en viss allsmäktig stationschef.

Okej, tack för ordet, slut på meddelandet.

Sålunda talade Lega Calcio

Jaha. Nu har Lega Calcio förstört allt igen. Men det här kanske kan tjäna som ett illustrativt exempel på vad det är för sorts personer som styr Italiens fotboll.

Den fina gesten från Fiorentinas spelare att applådera Inter efter matchen i söndags hade ju sitt värde just eftersom den var spontan och ärligt menad, som en reaktion på situationen med Prandellis sorg och med allt som hänt runt fotbollen den senaste tiden nära i allas minnen. Ligaförbundet Lega Calcio fattade inget av detta och ville inte ge tillstånd till manifestationen. Jag vet inte varför Fiorentina ens behövde be om tillstånd, men tydligen meddelade de saken för sent för att Lega Calcio skulle kunna låta dem genomföra sin applåderande korridor. Som tur är struntade Fiorentina i det och gjorde det ändå, och efteråt följde såklart hyllningar från precis alla. Många ledare och spelare sa att de ville följa Violas exempel. Och, redan dagen efter, igår kväll, lade Lega Calcio beslag på all denna goodwill och tog beslut om att det från och med januari kommer bli obligatoriskt för alla att applådera motståndarlaget efter matchen. Så lyckades de ta en hjärtlig gest och dränera den på all mening.

Rugby har blivit väldigt populärt i Italien, och ofta pratar man om hur sportslig och human rugbyn är, till skillnad från fotbollen. Säkert var Fiorentina inspirerade av just rugbyn. Många påpekar nu att ”terzo tempo” som Violas gest kallats, inte är applådkorridoren i rugby, utan banketten som lagen och spelarna och domarna har tillsammans efter matcherna. ”Vi gjorde det redan på vårt sätt, genom att bjuda på pane carasau och ost i omklädningsrummen”, sa Cagliaris president Cellino. Rugbystjärnan Andrea Lo Cicero sa igår att han hoppades det inte skulle komma nån institution nu och göra gesten obligatorisk, vilket den inte är i rugbyn. ”Det måste komma från spelarna själva, det måste fortsätta vara deras initiativ.”

Apropå att respektera sin motståndare hade Totti presskonferens och presenterade sin nya bok och dvd igår (man såg en väldigt fantastisk scen från dvd:n där Totti frågar Cristian vad han heter, ”säg det till honom”, säger Francesco och pekar på fotografen, och man tror att ungen ska säga Cristian, men han säger ”Totti”, såklart) och klargjorde bland annat vad han sa efter derbyt om att man vinner scudetton mot de små lagen. Reportern som upprepade Tottis kommentar för laziokaptenen Zauri den där kvällen, sa då att Totti sagt ”provinsiella” istället för små. Vilket såklart hade varit värre eftersom Lazio gärna vill se sig själva som en klubb från Rom. Totti påpekade igår att han aldrig uttalat ordet provinsiell utan sagt små, ”och Lazio är en liten klubb”. ”Det var bara ett skämt och inget mer. Det var ett derby-”sfottò”, det är inte första gången det händer. När de vann med 3–0 förra säsongen gjorde de själva ganska många. Därför ska de accepteras. Det är så det ska vara, man vinner och man förlorar.”

Ett ”sfottò” är ett skämt, något man säger för att retas. Totti, som han själv påpekar, älskar att derby-retas och har gjort det många gånger förut. Det är väl det derbyn går ut på? I och för sig tog inte Zauri, Lotito eller någon annan laziale saken särskilt lättsamt utan svarade förnärmat och gravallvarligt, men det var ju också ganska roligt.

Det låter väldigt fint när man hyllar den sportsliga rugbyn, men jag tänker ändå att fotboll också är mer fascinerande, universell och populär än rugby delvis för att den inte alltid är så sportslig och kamratlig, utan för att större och viktigare saker än sport, till exempel motsättningar, kan ta sig uttryck i den. Det kanske är fel, men ändå intressant och spännande att det är så.

Jag vet inte om jag vill att till exempel Francesco Totti ska applådera Lazio efter ett derby, jag tycker en av de bästa sakerna med Francesco är, som jag tror jag brukar tjata om men aldrig riktigt kan förklara tydligt känns det som, att han gör fotbollen betydelsefull på rätt sätt. Som när han retas med Lazio. Han skulle inte kunna göra det om det inte betydde nånting för honom att han spelade i Roma, att han valt som han gjort, att derbyt har en speciell betydelse, att det inte är vilka som helst som möts utan Roma och Lazio. Att han inte är vem som helst. Han kan röra upp stora och riktiga känslor med sina derby-påhitt, mest minns man kanske t-shirten under matchröjan där det stod tryckt ”vi ho purgato ancora”. Men han är ju inte bokstavlig när han gör sånt. Kanske är det därför jag inte kan förklara, för det är inte meningen att man ska göra det. Det är spektakel, ironi, inte på liv-och-dödsallvar utan inom ramarna för sportens drama. Som det ska vara.

Totti sa också att han tyckte ultras-gruppernas manifestation i söndags var viktig. De ska upprepa den imorgon.

Söta söndan

Inte bara hyllades violatränaren Prandellis bortgångna fru på Artemio Franchi i Florens igår, fiorentinaspelarna gjorde också något som tydligen i rugby kallas ”terzo tempo”, alltså tredje halvleken (eller perioden då) efter matchen mot Inter. De applåderade och tackade sina motståndare. Det är så roligt och sött beskrivet i la Repubblica:

Farina blåser av Fiorentina–Inter och Prandelli gör ett tecken till de sina. Och då händer det otroliga, något som aldrig setts på fotbollsplanerna här hos oss: Fiorentinas spelare, besegrade med 2–0, ställer upp sig på två linjer framför teleskoptunneln som leder ut till omklädningsrummen och formar en applåderande korridor i vilken, lite förlägna, Inters spelare radar upp sig. En vanlig scen i rugbyn, något alldeles särskilt inom fotbollen. Faktiskt verkade de blåsvarta, i början, nästan inte förstå, kanske var de rädda för ett skämt... eller värre... Istället är applåden uppriktig och, då, capitan Zanetti är den förste att förstå och man ser honom springa från en viola till en annan för att med kraft trycka händerna, omfamna. Och de andra följer leende efter, inklusive den arrogante Ibrahimovic som nästan verkar rörd. Sen är det interspelarna som, i sin tur, gör en gång för de besegrade medan de klappar i händerna.

Det här var tydligen en akt av civil olydnad, då Lega Calcio hade sagt nej när Fiorentina frågade om de fick göra såhär. Men nu kommer de såklart inte få några böter, istället vill alla göra likadant i de kommande matcherna, då det var så vackert och rörande.

Italiensk fotboll är cynisk, men jag tror inte så många hade brytt sig om den om den inte också, till exempel, var sentimental och romantisk. Förra veckan hade Lazios spelare och fans en uppvisning i sentimentalitet på Olimpico, när de hyllade Gabriele Sandri. Nästan lika rörande är laziofansens gästbokskampanj som några satt igång nyss. Det mesta går ju åt skogen för Lazio nu, och det gör kanske inte president Lotito populärare. Här på det seglingsbåtssponsrande företaget Alinghis hemsida kan man läsa världens mest artiga vädjanden till dess schweizisk-romerske ägare Ernesto Bertarelli. Han lär vara laziale, och är helt säkert stenrik. ”Gentilissimo Dott. Bertarelli.” ”Please take control of our great football club and save it.” ”Rädda oss från tyrannen.” ”Du är allas vår dröm.” ”Jag ber Er rädda oss från Lotito och köp Lazio, Ni skulle ha ett helt folk redo att återvända till stadion (jag i första ledet) och att följa Er varhelst Ni vill ta oss.”

Häromdan uppmanade ett meddelande undertecknat ”i gruppi della Sud” alla tifosi att att lämna Romas kurva tom i går under matchen mot Udinese, och istället samlas vid Circo Massimo för att följa matchen via radio. De tycker att Sandris död glömts bort för fort, och protesterade också mot att fotbollen bara är maktspel och industri, och att de som har makten vill ta bort ultras eftersom ”kurvorna är oaser för fria och icke sanktionerade tankar, i ett lobotomerat samhälle tomt på värden”. Romas kurva styrs inte av en grupp som Lazios, utan det finns massor av grupper som existerar sida vid sida. Jag tror alla var vid Circo Massimo. De hade lagt ut alla sina stendar på gräset och en banderoll som sa ”DET HÄR ÄR TIDEN ATT VISA VAD VI ÄR VÄRDA”. Men på stadion var kurvan inte alls tom utan nästan full. Det fanns inga banderoller, och sångerna var svaga.

Repubblica har en video från Circo Massimo, det är väldigt lugnt. Minsann hör man en av de vanliga gubbarna som säljer kaffelikör innan alla matcher: ”Borghetti! Caffè! Borghetti!” Ultras Romani (en grupp som står nära Totti, när han var skadad förra året och stod i kurvan var det hos dem, de brukar ha banderoller som stödjer honom och för några veckor sen när de invigde en ny lokal var han där) hade tagit med sig en fotboll och några killar spelar.

1 december: han är med i truppen

♥

Och han skriver i Corriere dello Sport:

Jag klarar inte att vara utanför längre. Jag har inte spelat på mer än en månad och jag saknar planen så mycket så att jag kunde dö.

JAG VET!

(Annars har Totti de här veckan avslöjat att han snart kommer med en ny bok, i GQ öppnat för att han skulle kunna spela i EM, för att några timmar efter offentliggörandet av innehållet i den intervjun skicka ut ett meddelande om att han bara skämtade. Romtidningen Corriere dello Sport avslöjade att han är tionde på listan för Guldbollen samtidigt som Milanotidningen Gazzetta dello Sport hade Henry som tia utan att ens nämna att Totti inte var med. Roligt alltihopa. Ändå inte lika roligt som om han började spela nån gång.)