Ekberg svarar att diplomet ska hängas upp på toaletten. Hyckleri, säger hon. ”Hypocrisy!”
Det har sagts att Victoria Silvstedt är vår tids Anita Ekberg. Men jag tänker att Zlatan är hennes verkliga själsfrände. Båda lika yviga, lynniga och förment osvenska. Två malmöiter mer hemmastadda i Italien än här.
När jag såg Ekberg på tv i går så tänkte jag mig en Zlatan i hennes ålder, som äntligen slutat ta en massa politiska hänsyn och på en nästan bortglömd svenska bara säger vad han tycker. Som pratar om vilka amatörer hans tränare var, hur svenska journalister huggit honom i ryggen, hur missförstådd han alltid varit. Zlatan är förstås mycket blygare än Anita Ekberg, men ändå: man kunde se det. Sen skulle han dra hem till sina italienska barnbarn igen.

Det var fint att tänka sig, men saken är också den att jag inte ville att Zlatan skulle sluta sådär egentligen. Inte bara. Det fanns nåt annat med honom. Jag ville att han skulle sätta igång nån förändring, och att det inte var han som skulle förändras. Att han inte skulle behöva bli mer hemmastadd i Italien, eller att han åtminstone kunde bli hemmastadd i landslaget. Att han kunde rucka en liten aning på vem som får plats i ”Vi”. Hur naivt. Jag har slutat tro på det tror jag.